Tankar till text

Att skriva är terapi. Det är kreativt och kreativitet lär motverka skam. Jag har alltid har känt ett behov av att skriva, kanske just därför. Det finns ett lugn i att låta tankar och känslor blir ord, orden formuleras i meningar och meningarna i sammanhang. När orden står på pappret kan jag släppa dem. Ofta blir jag förvånad över mina kompositioner av bokstäver när jag läser dem igen efter en tid. Har verkligen jag skrivit det där?

Jag kan hitta ett flow i skrivandet, en känsla av att tiden försvinner. Jag mår bra av att skriva. Att få en färdig text som belöning ger en tillfredsställelse, nästan en stolthet: Se där, jag har satt ihop en text. En produkt. Mina texter är ofta korta. Förmodligen för att jag vill bli klar. Om jag tvingas avbryta och återkomma till texten vid ett senare tillfälle har jag ofta tappat drivet och tanken som utgjorde inspirationen. Och ju längre texten blir desto svårare att veta när den är klar. Det går alltid att justera lite till.

Att skriva är också en ambition. Under många år har jag velat skriva något mer och större. En påhittad berättelse med inspiration från livet. Genast slår det an en ton av prestation, som får mig att gå i baklås. Som om jag måste skriva en klassiker, eller lyckas sälja en massa böcker. Det hade visserligen varit häftigt, men det är typiskt mig att lägga ribban så högt att det blir en omöjlig uppgift. När jag väl kommer över tröskeln hittar jag förtjusningen i att hitta på precis vad jag vill. Att beskriva miljöer och karaktärer, känslor och händelser. Det bubblar av fragment och formuleringar i hjärnan, men att få ihop det till något som följer skrivkursernas rekommendationer om dramaturgi är en annan sak.

Jag föredrar att skriva med papper och penna. Därför blir mina alster ofta i poetisk form – korta, handskrivna känsloyttringar. I mina många anteckningsböcker finns också gott om spridda idéer och utkast till kommande litterära verk. Anteckningar som jag förmodligen inte skulle hitta igen ens om jag behövde dem. Det är ju ingen modern människa som skriver en roman eller novell med papper och penna idag. Eller? Till och med brev skrivs med tangenter. Avogheten till datorer kan också vara ett svepskäl, en ursäkt att jag liksom inte får till det.

För mig är en dator detsamma som arbete och att skriva för nöjes skull får inte kännas som arbete. Då dör all kreativitet. Under en ganska lång period i livet var datorn mitt sällskap mer eller mindre dygnet runt, i ryggsäcken, på resa, under presentationer, i knät, eller på skrivbordet framför mig. Då tillbringade jag garanterat fler timmar med datorn än med mina barn. Inte för att jag ville, utan för att jag trodde att det var nödvändigt. Jag trodde att jag hade ett uppdrag som var viktigt.

Ingenting är viktigare än barnen! Det har jag alltid tyckt, men inte alltid levt efter. Jag prioriterade dem så gott jag kunde, vilket fick till följd att jag jobbade utåt småtimmarna istället, sov för lite och till slut inte förmådde öppna datorn på flera år. Det var så klart inte datorns fel, men den symboliserar den fasen i livet som ledde i fördärvet.

Det bästa skrivandet kommer av sig själv och har ett eget liv som ofta börjar någon helt annanstans än i ett dokument. Ostörd skrivtid är en lyx jag kan unna mig då och då, genom att åka iväg några dagar. Sambon är förståndig nog att inse hur mycket det betyder för mig att dra mig undan ibland och har aldrig haft några invändningar när jag väl hittar möjligheten. Prestationsdraken följer med som en objuden gäst och trots alla intentioner att skapa text ägnar jag mig ofta mer åt att vanka omkring, sitta och glo eller träna än åt skrivandet i sig. Men även om antalet ord inte blir överdrivet många är det den kreativa processen som får mig att må bra. Fantasin och skapandet pågår även när jag ägnar mig åt annat. Inspirationen kan komma när jag minst anar och med ostörd tid kan jag fånga den då den dyker upp. Det är inte målet, utan vägen dit som är guld värd.

Energi

Mängden energi, i betydelsen hur mycket jag orkar göra, har minskat med åren. Det är jag övertygad om, men om det är en generell sanning eller bara något som gäller mig låter jag vara osagt. Det handlar inte främst om hur mycket kroppen orkar, utan den mentala energireserven. Jag har fortfarande svårt att förstå vad som fyller på den och vad som dränerar, även om jag har blivit bättre på det.

Jag ser energin som en mängd, inte nödvändigtvis lika stor varje dag, men det finns en mängd och den ska räcka till hela dagen, oavsett om det är jobb eller fritid. En vanlig arbetsdag, med några möten och modesta krav på prestation, tar energin slut nån gång på eftermiddagen. Då blir jag trött. Inte sömnig och inte fysiskt trött, bara helt slut och orkeslös. All lust, inspiration och motivation försvinner. Jag vill inte. Orkar inte. Inte bestämma något, inte göra något, helst inte träffa någon.

Default mode just då är lättirriterad. Instinktivt vill jag vara ensam. Den instinkten är min starkaste varningsklocka för att jag behöver ladda batterierna. För helst av allt vill jag ha energi kvar till att skratta, umgås och göra saker tillsammans med den och de som betyder mest för mig.

Ibland blir jag orolig att lättirriterad och otrevlig på riktigt är min default inställning. Tänk om det är sådan jag kommer att bli som gammal, när spärrarna gradvis släpper. Usch!

Energin verkar inte ha att göra med om jag trivs med det jag gör eller inte. Även när jag är utvilad kan alltför många ja till roliga planer resultera i ett bakslag. Det luriga är att veta hur mycket nöje jag ”tål”. Jag kan mycket väl dansa hela natten om stämningen nu råkar vara sån, kliva upp tidigt för att åka på en båttur och glädjas åt ett besök av eller hos någon av barnen. Under samma helg till och med. Inga problem, det är bara mysigt och kul. Dagen efter en natt med för lite sömn är jag lite sömning, med det är inget konstigt och inte värre än vanligt.

Men numera vet jag att det blir problem efteråt med en sådan planering. Oftast inte dagen efter, utan ytterligare någon dag senare. Då känns ögonlocken omöjliga att lyfta och kroppen är blytung redan när jag vaknar. Det krävs en enorm viljeansträngning för att övervinna hjärnans tydliga signaler om att vila. Det är hjärntrötthet.

Dessvärre inträffar den här typen av bakslag ofta på en vardag. Då känns det inte som att det finns utrymme att lyssna på hjärnans rekommendation. Jag sjukskriver mig inte i första taget. Har fortfarande inte lärt mig, trots två utmattningssessioner. Följden blir att jag inte fungerar. Hjärnan går ner på energisparfunktion för att ta sig igenom dagen och den kognitiva förmågan är avstängd. En sån dag gör jag helt ärligt inte mycket nytta på jobbet och när jag kommer hem vill jag bara sätta mig ensam i ett hörn och gråta. Energin är slut.

Effektivitet och noggrannhet är egenskaper jag har, som å ena sidan kan driva mig till utmattning, å andra sidan gör mig mindre benägen att fuska och maska. Jag vill prestera, helst över förväntan. Jag är ganska övertygad om att (nästan) alla människor vill bli uppskattade för vad de gör och därför är mån om att göra sitt bästa. Chefer, däremot, har en inbyggd misstänksamhet mot att anställda fuskar och maskar (en grov generalisering). Detta leder till regler och kontroll, vilket paradoxalt nog kan leda till att anställda fuskar och maskar.

När jag får energisparsignaler från kroppen skulle jag behöva ett par timmar som jag inte tvingas jobba igen. Jag hade behövt ligga kvar i sängen tills ögonen gick att öppna utan ansträngning och kanske ägna lite extra tid åt yoga och meditation. I gengäld hade min mentala hälsokurva varit mer stabil över tid och jag hade sannolikt presterat lika mycket och bättre. (Hm, intressant upplägg för en studie). Personlig hållbarhet. Mitt ansvar. Flextid i all ära, men det räcker inte då. I en framtid kanske arbetsplatser och chefer blir mer lyhörda för anställdas behov för att kunna prestera på topp. Jag är ganska säker på att det i de allra flesta fall skulle betala sig.

Mörker och tystnad

Det är som att ljud och ljus smyger sig på oss och utan att vi riktigt har märkt det blir det allt svårare att höra tystnaden eller hitta det riktiga mörkret. Jag tänkte på det härom natten när jag tassade upp för att kissa. Trots att det var mitt i natten behövde jag inte tända någon lampa för att se. Runt sängen hittar jag min väg utan att tända. Vi har inga gatlampor, men grannen har utebelysning som ger lite ledljus i sovrummet. De första stegen är lite stapplande innan kroppen är med på att vi ska röra på oss, så jag hinner parera om det skulle stå ett par inneskor i vägen. Vår egen utebelysning, så kallade uplights som sitter i marken, tänds vid mörkrets inbrott och lyser sedan ett visst antal timmar. Utanför sovrummet sipprar ljuset från dem in genom betongglaset bredvid ytterdörren.

När jag har passerat hallen kan jag ta sikte på den digitala klockan på ugnen, vars ljus hjälper mig att orientera förbi köket. Utanför badrummet lyser andra grannars ytterlampor in genom fönstret och väl inne på toa känns det beckmörkt. Men efter några sekunder har ögonen vant sig och de små lamporna från handdukstorken och golvvärmen lyser upp tillräckligt för att jag inte ska behöva tända lampan i taket. Det räcker med ledsyn för att göra vad som behövs.

Det finns små lampor som indikerar ström på Tv:n, datorn, digitalboxen, stereon och grenuttaget. Vi försöker komma ihåg att bryta stand-by-strömmen när vi går och lägger oss, men luftvärmepumpen och modemet lyser dygnet runt (om de funkar). Brandvarnaren blinkar lite försynt då och då för att signalera att den är redo att varna, liksom den digitala klockradion som vi har fått från myndigheten för samhällsskydd och beredskap, eftersom vi bor lite för nära ett kärnkraftverk. Det finns fullt av små ljuskällor i mörkret.

Det elektrifierade och digitaliserade samhället betyder också att hemmet är fullt av pip och brus. Värst ”dånar” luftvärmepumpen, även om den går så tyst att vi i dagsljus inte funderar över den alls. De lampor vi har inne går på timer och tänder och släcker lydigt på de tider vi har valt, men timern surrar ständigt. Klockan i hallen tickar taktfast, kyl och frys brummar och när det blåser ute viner det i ventilerna.

Dagtid är ljuden fler, men passerar mer obemärkt. De drunknar i varandra och i ouppmärksamhet. Diskmaskin och tvättmaskin går tystare nu än någonsin, men låter ändå när de arbetar. Datorn surrar svagt, kaffebryggaren väser, mobilen vibrerar ibland, det brusar i vattenledningar och det hörs ofta musik i bakgrunden.

Spishällen piper i princip så fort man rör den, eller om det kommer vatten på touch-reglagen, frysen piper om dörren hålls öppen för länge, ugnen piper till när den har kommit upp i temperatur och när äggen är klara piper äggkokaren tills någon drar ur kontakten. Stektermometern piper, och luftvärmepumpen piper. Det händer att vi står i köket och tittar på varandra och undrar ”vad är det som piper?!”. Dessutom piper det ständigt i mina öron. Förmodligen ett resttillstånd efter onödigt hög musik på någon tillställning någonstans.

Allt det här och mycket mer kan jag höra under mina stunder av koncentrerad meditation. En matta av ljud. Det kan väl inte kallas buller, men det kan inte heller kallas tystnad. När jag är trött eller stressad är jag extra känslig för ljud, särskilt om jag inte ger upphov till dem själv: Bestick som gnisslar mot tallriken, nagelbitande eller tuggande. Jag blir förvånad själv ibland hur mycket det kan låta när någon stryker en hand mot ett par jeans eller kliar sig på benet. Jag tror inte att jag har extremt bra hörsel, jag är nog bara överkänslig. På nätterna sover jag med öronproppar för att inte behöva störas så mycket. Helt tyst blir det inte ändå, men jag försöker låta bli att lyssna på mina egna hjärtslag, andetag och pipet i öronen.

Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

(själv)ledarskap

Vad är det egentligen som kännetecknar en god ledare? Det är i alla fall inte synonymt med att vara chef. Chef är en yrkestitel, medan gott ledarskap är en kompetens som långt ifrån alla chefer besitter. En bra ledare kan ha god kunskap om sitt område, men rätt egenskaper och människokännedom är viktigare. Tydlighet, medkänsla och ödmjukhet tar betydligt längre tid att lära sig än projektplanering, organisationsstruktur och processtyrning.

Ledare delar medvetet eller omedvetet upp människor i två läger – de som tycker lika och de som är av en annan åsikt. En god ledare kan argumentera och motivera sina beslut. Om jag tillhör gruppen som inte håller med, kan jag ändå förstå resonemanget och acceptera att vi har olika åsikt i frågan. Jag känner mig trygg i vetskapen att den gode ledaren lyssnar in och stämmer av och fattar ett beslut efter moget övervägande, även om beslutet inte blev exakt som jag önskade. En auktoritär ledare deklarerar sina beslut med hela handen, utan motivering, och avfärdar/avskedar dem som opponerar sig. I diskussion med en auktoritär ledare har jag svårare att acceptera vår meningsskiljaktighet, eftersom jag inte förstår resonemanget. Jag känner mer frustration och skepticism än trygghet. Donald Trump och Anders Tegnell kan ses som exempel på ledare med helt olika stil och framtoning. Den ene får mig trygg, den andre får mig upprörd och orolig för vad som ska hända härnäst.

Jag har en teori om att de bästa ledarna oftast inte är ensambarn eller äldst i syskonskaran. Yngre syskon får nämligen redan från början lära sig list, diplomati och argumentationsteknik för att få sin vilja igenom. Det är oklart om det finns några belägg för att den teorin stämmer.

Vi är omgivna av ledare, hela livet, allt från våra föräldrar, lärare och tränare under första halvan av livet till chefer, partiledare och företagsledare som påverkar oss och livet omkring oss som äldre vuxna. Mina bästa ledare är de som lyfter fram det bästa hos mig. De som ser min potential, även om jag själv inte har lagt märke till den, som visar mig förtroende och låter mig bidra genom att utvecklas. Omvänt blir jag provocerad av ledare som inte lyssnar, som envist agerar efter sitt eget huvud utan att reflektera, eller som utnyttjar sin makt och rent av trampar på andra för att få sin vilja igenom. Härskartekniker gör mig galen.

De flesta av oss är ledare på ett eller annat sätt. Somliga är ledare för andra, andra är enbart ledare av sig själva. Att leda sig själv är en konst och enligt mig även en förutsättning för att kunna leda andra. För mig betyder självledarskap numera att jag lyssnar inåt och grundar mina beslut på vad som är bra för mig i längden snarare än för stunden. Det är vad jag tänker och känner som är viktigt om det handlar om mig och mitt liv. Inte vad jag tror att andra tänker och tycker. Det här sättet att leda mig själv är ganska nytt för mig.

Under nästan hela livet har jag tänkt och trott att makt och kontroll är viktiga ledaregenskaper. Min far var min förebild när jag var barn. Han var ordförande här och styrelseledamot där och fick flyga till Stockholm på viktiga uppdrag. Folk lyssnade på honom och jag var både imponerad och stolt. Han var till synes orädd för allt och alla, hade alltid en väldigt tydlig åsikt om saker och ting och visste hur allt var. Även de gånger han blev överbevisad stod han benhårt kvar vid sin uppfattning. Han skulle aldrig erkänna sig besegrad och kunde tycka att andra var onödigt ”envetna”. Hårt arbete, disciplin och att inte låta någon annan bestämma över honom var några av hans hederssaker. Jag hade en väldig respekt för honom.

Själv utvecklade jag en stark självkontroll och en hård inre kritiker. Jag blev väldigt bra på kontroll, av min vikt och min träning. Det fanns inga ursäkter och egentligen inga gränser. Ribban gick alltid att höja lite till. Väga så lite som möjligt och absolut inte öka i vikt. Träna så mycket som möjligt och absolut inte mindre än förut. Disciplin och prestation. Det föll mig aldrig in att det kanske inte var bra. Det var mitt ego som styrde.

Egot är en girig och elak figur som inte gillar reflektion. Jag reflekterade aldrig över vart jag var på väg eller vilka värderingar jag vill leva efter. Inte förrän jag fann mig själv i en återvändsgränd och började fundera över hur jag hamnade där. Nu är självreflektion och självmedkänsla mina bästa verktyg för att få tyst på egot.

Ett av de största hindren för förändring är att tro att jag har rätt och gör rätt. Det är mänskligt att tänka så, men inte särskilt utvecklande och som ledare kan det vara destruktivt såväl för mig själv som för andra. Min far var säkert övertygad om att han hade rätt, och när någon sa emot var det de som inte begrep sitt eget bästa.

En ledare utan ego, som reflekterar och vågar visa ödmjukhet och sårbarhet, vinner idag mitt förtroende i betydligt större utsträckning än den som agerar med pannbenet som min far en gång gjorde. Tiderna förändras, och jag med.

 

Fördel

I tider av förändring kan jag plötsligt sakna det som jag tidigare inte ens tyckte särskilt mycket om. Just nu har jag till exempel kommit på en hel rad fördelar med vintern. (Dem behöver jag komma ihåg framåt november, när vintern inte alls känns lika lockande längre.) Jag sover bättre när det är kallt. Helst vill jag inte ha mer än tolv grader i sovrummet och det blir allt svårare att hålla den temperaturen så här års. Jag har inga myggbett och ingen pollenallergi på vintern och det är ingen som ser mina håriga ben. Det är säkert främst jag själv som stör mig på de svarta håren på vit bakgrund, men nu är det dags att slipa rakhyveln.

På måndag börjar jag ett nytt jobb och plötsligt inser jag hur bra jag har haft det på min nuvarande tjänst. Nu har jag ”glömt” frustrationen och alla dagar jag har suckat över ineffektivitet och långa beslutsvägar. Det var ju ganska skönt med lugnt arbetstempo och luft i schemat. Vem vet hur det blir framöver.

Nu ska jag kombinera två uppdrag som tillsammans blir en heltid. Jag har inte jobbat heltid på flera år av olika skäl. Egentligen vill jag inte jobba mer än fyra dagar per vecka. Hur blev det såhär nu då? En släng av den forna prestationsprinsessan? Det är hedrande att vara efterfrågad och ibland är det svårt att säga nej. Ett av uppdragen tar slut vid årsskiftet, vilket ger mig en ny chans att bestämma hur jag vill ha det. Jag kanske vågar göra slag i saken och satsa på att göra mer av det jag mår bra av, åtminstone på deltid. Det blir inga pengar av det, men jag mår bra.

I 30 år har jag sagt att jag ska sluta jobba när jag fyllt 55. Nu blir det inte så, men tanken att gå i tidig pension finns kvar. Många tror att jag skulle klättra på väggarna men jag känner mig själv. Sysselsättning är inget problem. Jag kräver inte så mycket av den varan.

En frisk person i arbetsför ålder förväntas jobba heltid. Den där gränsen för vad som är arbetsför ålder smygflyttas framåt. Och är det inte dags att sänka kraven på hur många timmar som motsvarar en heltidstjänst? Åtminstone för alla som fyllt 55.

Heltidslön gör gott på kontot och kanske i pensionskuvertet så småningom, men en ledig dag i veckan är också värdefullt. Nu, när jag har haft min sista lediga onsdag, känner jag ännu tydligare hur skönt det har varit. Innan tyckte jag oftast att den flög förbi; en sovmorgon, långfrukost, yoga och promenad, sen var dagen redan borta. En ledig dag var knappt lönt. Nu säger den förnumstige att jag hade kunnat hasa mig ur sängen i tid på morgonen, men att sitta uppe lite längre kvällen före och sedan få ligga och dra mig, äta frukost länge och ta det allmänt lugnt är behållningen av en ledig dag för mig. Allt det jag inte kan göra när jag jobbar.

Det finns mycket jag vill göra på min lediga tid: Läsa, skriva, baka, träna, meditera, hälsa på någon, få undan lite sysslor hemma eller göra ärenden. En hel ledig dag i veckan. På förhand kändes det som mycket tid, men när den flög förbi hade jag kunnat tänka mig att vara ledig två. Istället för att njuta av den jag hade. Arbetsveckan var faktiskt aldrig längre än helgen – två dagar – sen var jag ledig minst en dag. Nu tycker jag redan att helgerna känns oförskämt korta.

Vad är lärdomen av detta resonemang? Att jag fortfarande behöver öva på att njuta i stunden och lära mig att se fördelarna av det som är. Jag läste någonstans att vi blir vad vi tänker. Om jag fastnar i tankar av typen ”det var bättre förr”, eller ”varför har jag inte dessutom…” förlorar jag förmågan att glädjas åt det som är. Det är bra nu.

Min far hade en massa uttryck och talesätt. Om jag bad honom om en åsikt för att göra ett val mellan flera alternativ svarade han som oftast: ”dom e granna var och en i sitt slag”. Jag vet inte om han hade någon djupare tanke bakom vad han sa, men han hade en poäng. Det finns fördelar med allt. Det beror på hur jag väljer att se det.

Rent krasst byter jag alltid till något bättre. Vad skulle det annars finnas för skäl att byta?! När jag nu har valt att byta jobb och jobba heltid behöver jag påminna mig själv om vad som är bra med det.

Och vad våren beträffar så är den varmt välkommen!

Gladboken

Då och då försöker jag komma ihåg vad som har hänt sen sist, eller vad vi gjorde förra sommaren, och varje gång slås jag av hur lite jag minns. Eller hur svårt det kan vara att komma ihåg vad som hände när. Ibland är det helt omöjligt att komma på vad vi hade till middag i förrgår, hur gott jag än tyckte att det var just då.

Jag övar på att uppmärksamma och uppskatta de små sakerna i livet, det som händer varje dag. Att det är så gott med kaffe till kokt ägg och kaviar, att höra ljudet av färska tulpaner, eller att telefonen höll när jag tappade den. Men allt det där lilla, fina, förunderliga drunknar i det stora, långa tidsperspektivet. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg de vardagsnära positiva sakerna nån längre stund.

Nu har sambon och jag skaffat varsin ”Gladbok”. Varje lördag, efter melodikrysset, noterar vi roliga saker som har hänt under senaste veckan. Det blir dessutom lite minnesträning. Det kan vara stort och smått och det är inte alltid vi tycker lika, men i min gladbok står saker som gjort mig lite extra glad. Det kan till exempel vara att jag har haft träningsvärk (vilket betyder att jag har börjat träna igen efter ett längre uppehåll), hört storspoven, ätit söndagsfrukost ute, pratat i telefon med sönerna, sett en bra serie, eller att vi har köpt en ny ugn (det är mycket roligare än att skriva att den gamla gick sönder). Vissa veckor blir anteckningssidan full, andra veckor blir det bara några rader. Det spelar ingen roll, men det är bara glada saker som ska finnas med.

Det är roligt att bläddra tillbaka i boken och läsa vad som hände för några veckor sedan. Gladboken hjälper mig, inte bara att komma ihåg vad som har hänt utan också att tänka positivt. Att fokusera på det som får mig att må bra.

Tankens kraft har jag ofta hört talas om, och att man ska träna sig på att styra sina tankar. Jag vet inte varför jag har blivit så medveten om innebörden av det just nu, men plötsligt har polletten trillat ner och det blir fullständigt logiskt att mina tankar hänger ihop med hur jag mår. Det är ingen rocket science direkt, men jag upprepar det fascinerat för mig själv som om det är jag som har kommit på det.

Jag kan inte påverka det som har hänt, hur mycket jag än tänker på det, ändå kommer jag ofta på mig själv med att älta saker som har varit. Varför sa jag så, eller varför gjorde jag så? I bästa fall kan jag lära mig något av det, i värsta fall blir jag på dåligt humör och kan inte tänka på något annat. Ältandet har ockuperat mina tankar. Detsamma gäller oro för det som ännu inte har hänt. Oron gnager och stressar upp mig, trots att ingenting har hänt ännu. Tankespöken får mig att må dåligt. Hur ofta har jag inte legat vaken och bekymrat mig för saker som inte har hänt och kanske inte ens kommer att hända.

Jag har nog trott att ältande och oro hjälper mig att förekomma olyckor och elände. Om jag i förväg klurar ut alla tänkbara oönskade scenarios så blir jag inte besviken när det händer (inte om utan när). Men det finns en risk att jag förtar glädjen i alltihop, eller ger upp innan jag har provat. Jag lurar mig själv att tro att jag tar den säkra vägen, när jag i själva verket kanske missar ett tillfälle att upptäcka nånting nytt. Det är precis det som har hänt när jag har flytt från mig själv genom att tacka nej till fester och dra mig undan.

Förra året blev vi bjudna på bröllop. Inbjudan damp ner flera månader innan, vilket betydde att jag hade lång tid på mig att våndas. Jag ville inte. Sambon är social och kan umgås med folk han inte känner, men jag har svårt för det. Jag ville inte hindra honom från att ha roligt, men ville inte heller sitta ensam och titta på hur roligt han har. På ett bröllop förväntas man vara glad och trevlig och om jag inte kan leva upp till det är det bättre att jag stannar hemma. Så där höll jag på att plåga mig själv. Jag pratade ofta om mina farhågor och tillkortakommanden för sambon, som tålmodigt lyssnade och tröstade. Jag skämdes för att jag tänkte som jag gjorde och kände mig tvungen att följa med trots allt. Vad skulle folk annars tänka?! Det föll mig aldrig in att det var vad jag faktiskt tänkte om mig själv som fick mig att må dåligt. Oron för vad andra skulle kunna säga var mina egna tankar. Inte deras.

Väl på bröllopet fanns sambon vid min sida hela kvällen. När oron och skammen kom över mig och jag ville dra mig undan gick han helt enkelt efter. Långsamt gick det upp för mig att jag hade roligare om jag släppte skammen och oron, och fram emot småtimmarna hade vi dansat loss ordentligt tillsammans. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade oroat mig i flera månader alldeles i onödan.

För en vecka sedan blev det klart att resan tillsammans med mina grabbar, som jag har sett fram emot ända sedan före jul, inte skulle bli av på grund av covid-19. Det är klart att jag blev ledsen och besviken, men min övning i att tänka positivt har gett resultat. Jag konstaterade att jag har fått vara glad åt vår tänkta resa i flera månader.

Jag kan använda tankarna för att må bra. Genom att tänka på hur jag vill att det ska bli kan jag göra bättre val i stunden. Och jag mår definitivt bättre under tiden. Det är inte alltid lika lätt som det låter, men varje misslyckande är också ett övningstillfälle (det jag som har hittat på det heller). Hjärnan lär producera i runda slängar 50 000 tankar om dagen och den absoluta majoriteten av dem är samma tankar som igår. Det är bara jag som kan välja innehållet.

Allt jag behöver

Det var en mycket speciell känsla att komma till ett ashram, ställa ifrån mig resväskan, datorn, pengarna, telefonen och ryggsäcken, ta fram mina vita bomullskläder och tänka att det här är allt jag behöver.

Jag fick ett rum med två enkla sängar. En hade jag att sova i och en att sitta och studera i när solen blev för varm eller myggen för envisa i den lilla gången utanför rummet. Väggarna var kala så när som på ett lysrör. Av smutsen att döma hade det bott en del människor och mygg i rummet förut, men märkligt nog störde dessa spår inte alls. De fotriktiga sandalerna ställde jag utanför och de stod där tills jag åkte hem. Livet på ashram levs barfota.

Toapapper fick inte spolas ner i toaletten utan skulle kastas i papperskorgen, på rummet(!). Jag fick en rulle och använde det enbart för att snyta mig när det behövdes. På toaletten fanns en handdusch, som egentligen kändes mer hygieniskt om än lite ovant för mig som har renoverat bort de bidéer som har kommit i min väg. Dock var jag tacksam över att ha en egen toalett i anslutning rummet, så att jag kunde ta av mig de vida byxorna innan jag gick in. Det kändes inte bra att låta dem kasa ner på det blöta golvet. Jag har fortfarande inte förstått hur de indiska kvinnorna gör med sina vackra kläder när de hukar över de indiska toaletterna.

Att duscha påminde lite om campinglivet, med en hink under kranen och ett litermått i blå plast. Jag undrar om det går åt mindre vatten genom att duscha så? Det kändes i alla fall effektivt, även om värmen gjorde att jag svettades igen så snart jag torkat mig.

Hemma vill jag ha kallt i sovrummet och jag har investerat i ett tyngdtäcke för att sova bättre. Jag vill helst ha en madrass i ett luftigt material som ger efter under axlar och höfter, samtidigt som jag får stöd för rygg och nacke. I Indien hade jag säkert 28 grader varmt i rummet, trots att takfläkten gick för fullt, och låg på en ”träbrits” med enbart en tunn madrass under och ett lakan över. Det funkar det också. En kväll när jag just släckt lampan och kröp ner kände jag en ”ilning” från fotänden och upp längs sidan av kroppen. Jag visste direkt vad det var. Jag hade sett ödlan på väggen tidigare och kände igen rörelsemönstret. Ingen av oss ville egentligen dela säng.

Jag fick tre mål mat om dagen, som med mina västerländska mått mätt påminde om varandra, men inte så mycket om det jag brukar äta. Hemma hade jag aldrig kommit på tanken att äta kryddstark linsgryta med ris till frukost, men här kändes det helt i sin ordning. Det serverades inget kaffe, men ibland fick jag te med mjölk och socker. Jag drack det med stor förtjusning, trots att jag aldrig har socker i teet hemma. Jag åt allt som bjöds, när det bjöds, med god aptit. Maten var helt vegetarisk och jag fick även tillfälle att prova nyheter som färsk guava, solvarma bananer direkt från trädet och jack-fruit. Gott! Det bjöds enbart ojäst bröd och inga fibrer av något slag. Efter några dagar blev jag ganska bra på att äta med högerhandens fingrar och kunde till och med få upp den sista buljongen eller såsen.

Det var för varmt för att träna något mer ansträngande, men jag frågade var jag kunde ta en promenad. Jag hade föreställt mig att få en karta, eller kanske beskrivning av en runda runt kvarteren, men istället visade man mig nyckelskåpet och nyckeln till hänglåset på takterassen. Där slapp jag stöta på vilda hundar i mörkret och råttorna höll sig på sin kant. På morgnarna mötte jag ekorrar och såg så småningom solen gå upp över hustaken. Jag räknade antalet varv och vände efter tio. Det blev nästan som meditation.

Utan internet och telefon, men med tillgång till allt jag behövde, hade jag inte mycket annat än livet och nuet att fokusera på.  I vanliga fall är jag något av en nattuggla som vänder på dygnet, men i Indien blev jag trött klockan nio på kvällen och gick upp klockan fem, alldeles självmant. Ashram-livet kändes helt rätt för mig just nu och jag hade gärna stannat längre.

Förr eller senare

Förr eller senare kommer alla till Indien för att göra upp med sin karma. Det lär vara ett talesätt och sedan ett par veckor tillbaka är jag benägen att tro på det. För egen del har jag nu varit i Indien två gånger. Två gånger som liknar varandra, men som ändå klingar helt olika i mig.

Om jag skulle beskriva Indien med två ord skulle jag säga att det är Totalt Annorlunda. Ljuset, färgerna, människorna, dofter, ljud, smaker, trafik, vägar, klimat, natur, städer, landsbygd, hygien, standard, …. Och jag är helt betagen. Det är inte alls likt den Tant jag trodde jag var, men jag gillar den nyupptäckta sidan av mig.

Båda gångerna har jag rest till Indien med ett uppdrag att utbilda. Den första gången blev jag överrumplad av alla intryck. Då var jag fortfarande sjukskriven för utmattning och hade ett stort behov av tystnad och egentid, något som var svårt att tillfredsställa under en vecka i Indien. Dessutom dog min far samma vecka och det blev påtagligt hur fysiskt långt borta jag var från dem jag ville vara nära just då. Det tog mig många veckor att komma i balans igen efter den resan, men trots det visste jag att jag skulle resa tillbaka om jag fick tillfälle.

Därför var jag snabb att tacka ja när erbjudandet kom i höstas. När den första ivern hade lagt sig funderade jag många gånger på vad jag hade gett mig in på. Nu jobbade jag och uppdraget krävde mycket förberedelser på den lediga tid som jag fortfarande behövde för att återhämta mig. Semester hade jag ingen, så tjänstledigt var enda alternativet för att kunna resa. Men att tacka nej fanns inte på kartan.

Inför Indien-resan fick jag en ingivelse att förlänga min vistelse för att ”bli större inuti”, en slags omformatering. Jag kände ett behov av att försöka hitta mig själv. Det visade sig vara möjligt och med facit i hand kändes det till och med som att det var meningen. Det senaste året har livet bjudit på stora utmaningar. Inte på ytan, men inuti. Jag har känt mig vilse. Redan innan jag reste hem från Indien den här gången kände jag mig mer hemma än på länge. Jag hade ett leende på läpparna större delen av resan, trots att jag blev tvungen att köpa en ny biljett och avbryta resan i förtid på grund av covid-19.

Jag studerade Advaita Vedanta på ett ashram inom Chinmaya Mission. För någon månad sedan visste jag inte att det var det jag ville, eller behövde. Jag visste inte ens vad ett ashram var och hade aldrig hört talas om Vedanta. Inte ens när jag reste till Indien visste jag riktigt vad det var som väntade, och till min stora förvåning var ovissheten inget bekymmer. Jag kände mig öppen för vad som än väntade.

Vedanta är en många tusen år gammal lära om livets mysterier och mening, som ligger till grund för såväl hinduismen som buddhismen och som hittills inte helt har kunnat motsägas av vetenskapen. Åtminstone inte om man har ett någorlunda öppet sinne. Det tilltalar såklart mig som vetgirig forskare och analytiker. När jag för något år sedan hade anledning att fundera över vilket yrke jag skulle välja för min nystart i karriären nämnde jag för coachen att jag ville bli filosof. Det lät säkert flummigt och hon hade inget att erbjuda, men nu satt jag här, försjunken i filosofiska skrifter.

Sättet att ta till sig kunskap inom Vedanta, förutom att studera, är att lyssna, reflektera och meditera. Jag har bara börjat nosa på den här enorma skatten av kultur och traditioner, och känner att jag har mycket att hämta. Kunskapen är inte ny. Tvärtom. Det handlar snarare om förhållningssätt till sig själv och till livet och jag kan inte låta bli att fascineras av att det här, som jag just har upptäckt för mig själv, om mig själv, är beskrivet av filosofer för flera tusen år sedan. Det går inte att stå emot lusten att lära mer.

 

 

 

Onödigt spännande

Sambon är en väldigt social person och har många vänner från förr som han ofta pratar om. De flesta träffar han inte längre även om de bor i närheten. Livet har kommit emellan. När han fyllde jämna för ett tag sedan funderade jag länge och väl på vad jag skulle gratulera med. Något personligt, något som han inte väntade sig och helst något han inte ens visste att han ville ha. Han var först tveksam om och hur han ville fira, men valde till slut att resa iväg över sin födelsedag. Jag fick följa med.

En morgon vaknade jag och visste vad jag skulle ge honom. En fest! Ju mer jag funderade på det, desto säkrare blev jag på att det var en perfekt present. Tiden började bli knapp och jag fick sätta fart med planering och bokningar och inte minst att leta reda på telefonnummer till de tänkta gästerna. Flera av dem hade jag aldrig träffat och jag visste inte riktigt vilka han skulle vilja ha med på sitt kalas. Efter en del rundfrågning fick jag ihop en lista med runt 60 personer.

Det är dyrt med kalas, men på en överraskningsfest är gästerna en del av själva presenten och jag bad dem därför att betala några hundralappar istället för att köpa nåt. Alla jag ringde tackade ja direkt. Några bokade till och med om i sina kalendrar för att kunna komma, och det blev uppenbart att min sambo inte bara är en fantastisk människa i mina ögon utan också en riktigt bra vän.

Kalaset skulle gå av stapeln samma kväll som vi kom hem från semestern. Allt behövde vara klart innan vi åkte. Det var mycket ringande, sms-ande och mailande i smyg. Vid något tillfälle låg min telefon obevakad och jag var helt säker på att han hade sett att namnet på en kompis till honom kom upp på displayen. Han sa inget, och jag kunde ju inte fråga om han hade sett nåt. Jag blev besviken för jag trodde att allt var avslöjat, men fortsatte som om det fortfarande var en hemlighet, trots att jag inte var säker.

När vi reste iväg hade sambon fått med sig sitt gamla pass. Det upptäcktes först vid incheckningen och vi fick sno iväg till gränspolisen som tack och lov hade öppet denna tidiga lördagsmorgon. Och tack och lov igen att sambon hade envisats med att vi skulle vara i god tid på flygplatsen. Jag förstod inte vitsen med det förrän vi stod där och väntade på hans rosafärgade tillfälliga pass. Han fick utstå en del pikar från mig över sin fadäs, men vi kom iväg som vi skulle. Vi pratade om att det var tur att det hände på utresan. Det inte så enkelt att få tillfälliga pass utomlands.

Efter en vecka var det dags för hemfärd och vi fick skjuts till flygplatsen. Tidigare på dagen hade vi skojat om att vi inte skulle glömma passen den här gången. Jag var på väg för att kontrollera att jag hade mitt i ryggsäcken, men något kom emellan. Inte förrän jag kliver ur bilen på flygplatsen får jag en kall kår längs ryggraden. Jag rev ut allt ur ryggsäcken, men passet var inte där. Jag hade glömt att lägga tillbaka det efter ett besök på banken.

Det var en timmes bilfärd enkel väg till garderoben där mitt pass låg och två timmar kvar tills planet skulle lyfta. Vi skulle aldrig hinna. Personalen på flygplatsen upplyste mig om att jag antingen fick hämta passet eller åka till ambassaden, som låg en bra bit bort. Inte heller något alternativ. Nästa flight med samma flygbolag gick fyra dagar senare. Sambon lugnade mig. Med ett annat flygbolag kunde vi kanske komma hem sent samma kväll. Men han visste ju inte att gästerna skulle vara på plats klockan sex. Jag hade panik och gråten var inte långt borta. Det var svårt att tänka klart nu.

Jag drog till med en vild chansning och ringde Stefan, en granne i samma hus där jag glömt passet. Han fattade snabbt och knackade på hos en annan granne, som hade nyckel till en tredje granne, som hade nyckel till lägenheten där passet fanns. Sen kastade han sig i bilen och körde som en galning. Det kunde funka. Jag kunde inte stå stilla utan gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, och försökte andas lugnt trots att pulsen var extrem. Med passet mellan tänderna sladdade han in utanför terminalen just innan gaten stängde. Han räckte mig passet och skrek ”Spring!”. Och vi sprang, genom security och därifrån till gaten med bälten, mobiler, jackor och väskor i händerna. Vi hann! Jag var helt slut och förbi av trötthet och adrenalin, men kunde inte sluta le när vi satt på planet hem. Vi hann. Alternativet hade varit antiklimax i kvadrat. Tänk om vi hade missat festen.

Anspänningen tog på krafterna och ingen av oss hade ork att handla eller laga mat när vi kom hem. Detta faktum passade bra att utnyttja för att lura med mig sambon, som trodde att vi skulle ut och äta. I smyg hade jag sms-kontakt med en av mina söner och förvarnade om att vi var på väg. När vi klev innanför dörren möttes vi av hans och mina barn med familjer och respektive. Han blev glatt överraskad och lite överrumplad och när vi strax efter kom in i festlokalen och han insåg att han kände alla som var där blev han nästan mållös (och det hör inte till vanligheterna). Några av gästerna hade han inte träffat på fyrtio år.

Kvällen blev väldigt lyckad. Dagen därpå var vi båda nöjda, glada, överväldigade och helt slut.
Det blev ett oförglömligt minne av alltihop.