Return to sender

Tesen att det är omöjligt att älska någon annan mer än man älskar sig själv lät, i mina öron, förmäten, självgod och egoistisk första gången jag hörde den. Trams. Med tiden har jag förstått att det ligger något i det. Det sägs också att du ska vara mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Jag tycker att det behövs ett tillägg – var mot dig själv så som du vill vara mot andra. Det jag inte har kan jag nämligen inte ge.

Det var enklare att förstå sammanhanget om jag tänkte på medkänsla istället för kärlek. Pinsamt nog har jag aldrig haft särskilt mycket medkänsla med någon. Och medkänsla med mig själv har jag inte ens funderat över. Jag är expert på att vända betydelsen av positiva kommentarer till något som bekräftar min oduglighet. Om det hade funnits en tävling om vem som kan slå ihjäl flest komplimanger genom självkritik hade jag förmodligen kommit på prispallen.

När jag upptäckte hur hård, orättvis, dömande och rent av elak jag kunde vara mot mig själv blev jag förvånad, nästan chockad. Det trodde jag inte om mig själv. Jag hade egentligen aldrig reflekterat över det eller vad det fick för följder, men när jag började fundera på hur det påverkar mig och framför allt hur det påverkar mig i relation till andra människor fick jag tag i en tråd som jag inte kunde släppa.

Mina sekvenser av terapi och självhjälpsstudier har hjälpt mig att se destruktiva mönster i mitt liv, men det har varit svårt att sätta fingern på vad det är som gör att jag upprepar mig. Jag antog att det måste bero på andra, för jag gör ju så gott jag kan. Eller?

Det dröjde decennier innan jag för första gången hörde någon säga ”jag älskar dig”. Hur skulle jag kunna tro på det? Om inte jag kan älska mig, hur skulle någon annan kunna göra det? När jag hade börjat fundera på konsekvenserna av min egen inre hårda röst började det långsamt gå upp för mig att jag saknade något. Självmedkänsla. Konsten att älska mig själv som jag är, att ge mig själv den bekräftelse jag behöver och att trösta mig själv när livet gör ont.

För några veckor sedan kom det ett brev. Ett rosa, handskrivet kuvert adresserat till mig. Jag hajade till när jag såg att det var min handstil på kuvertet, innan minnet sakta kom tillbaka från den skrivarkurs jag var på förra sommaren. Vi fick i uppgift att skriva ett brev till oss själva. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag minns uppgiften som att vi skulle skriva ett brev som innehöll det vi behövde höra. Jag hade helt glömt bort vad jag hade skrivit. Såhär stod det:

Hej, min allra bästa allt!

Jag vill tala om för dig att jag verkligen beundrar dig. Inte bara för allt du gör, hinner och orkar utan också för den du är. Du försöker så hårt och jag önskar så att du ger dig tillräcklig med tid att vila och ta hand om dig, för det behöver du. Tro mig, du har gjort mer än tillräckligt. Nu är det dags att du lyssnar till ditt eget hjärta.

Jag vet att du har haft det tufft och att du har plågat dig själv med dina inre demoner. Det är svårt och tar mycket kraft. Det är också en del av att vara människa och att leva.

Jag ser hur mycket du betyder för dina söner. Du märker det inte alltid själv, men de älskar dig verkligen. Även Martin älskar dig. Jag vet att du har svårt att tro på honom ibland, men tror du inte att det i grunden handlar om dig? Inte om honom. Han vill dig bara väl och att du ska må bra.

Du förtjänar all kärlek. Om du vill så finns jag här, det vet du.

Bara säg till om du behöver prata. Jag lyssnar och stöttar dig, vad som än händer. Jag är på din sida. Älskar dig! Du är älskad, glöm inte det!

Samtidigt som jag blev lite generad av att läsa vad jag hade skrivit kändes det gott. Det finns en människa som tycker att jag förtjänar att höra det här. Den människan är jag. Det kändes inte alls egoistiskt. Det är OK att vara sig själv närmast om det sker med kärlek och självmedkänsla.

När jag hade läst och samlat mig lite bestämde jag mig för att låta sambon läsa. Han var nyfiken på vad det stod i det rosa brevet. När han hade läst sa han ”Du, det där kan du skicka till dig igen”. Och det skulle jag faktiskt kunna göra. Jag tror till och med att världen hade sett lite bättre ut om fler brev innehöll kärlek och självmedkänsla och hade skickats tillbaka till avsändaren.

Jag vill

Jag har aldrig skrivit nån bucket-list, det vill säga en lista på saker jag vill göra innan jag dör, men jag har många gånger tänkt ut en massa saker jag vill göra. Det är inte säkert att jag vare sig dör lyckligare eller lever annorlunda om jag gör just de här sakerna, men jag föreställer mig att jag åtminstone för ett ögonblick blir överväldigad av upplevelsen. Och jag känner mig levande när jag blir berörd. Att drömma eller önska något ger livet en ytterligare dimension. Ibland tänker jag att mer tid och obegränsat med pengar skulle göra skillnad, men sanningen är förmodligen att livet vore fattigare om det inte fanns något att drömma om eller längta efter.

Just nu längtar jag till nästa semester. I år testade jag att ha en enda veckas sommarsemester och det var i snålaste laget, även om det går att njuta av helger och kvällar efter jobbet. Det tar emot att gå och lägga sig när kvällen är varm och grannarna fortfarande sitter kvar på uteplatsen. Och inte är det roligare att gå hemifrån när solen lyser in i frukosthörnan och böckerna ligger lockande och olästa på hyllan. Däremot är det tillfredsställande att veta att jag har mer semester att se fram emot.

Annars handlar mina drömmar om att åka på safari och se The Big Five, eller åka en del av Hurtigrutten, eller förundras av ett norrsken. Visst händer det att jag drabbas av habegär när jag ser en pryl som tilltalar mig, men det blir allt mer ovanligt. Jag har det jag behöver, utom möjligen en ny dammsugare  (den gamla, tunga, högljudda och svårmanövrerade besten gör mig galen). Det jag önskar mig nu handlar inte om prylar eller status. Mer om att må bra, njuta och uppleva.

Egentligen är varje dag en möjlighet att må bra, njuta och uppleva, men det händer att jag förstör den genom att önska att förutsättningarna vore annorlunda. Istället för att se allt jag har och göra det bästa av stunden går jag omkring och tänker att livet vore enklare och skönare och bättre om bara…. Om jag bara var ekonomisk oberoende till exempel. Då skulle jag jobba när jag hade lust och det skulle inte ens kännas som jobb eftersom jag bara gör det som är roligt. Problemet är att jag inte vet vad det skulle vara. Å andra sidan, om jag hittar något jag verkligen brinner för finns det en uppenbar risk att jag blir för engagerad och bränner ut mig. Det har hänt förut. Så det kanske är perfekt att ha det som jag har det – ett lagom roligt deltidsjobb som är lagom utmanande. Jag blir inte ekonomiskt oberoende på det, men får pengar så det räcker.

Under flera år har jag mest tänkt på allt jag inte vill; Jag vill inte gå ur sängen, inte klä mig, inte jobba, inte handla, inte städa, inte gå på fest, inte bjuda hem nån, inte laga mat och så vidare. Jag inser att det har varit en del av min sjukdomsbild – ett efterhängset symtom på utmattningsdepression. Att inte vilja, inte ha lust och inte orka är energikrävande i sig. ”Jag borde” ger mig dåligt samvete och innebär en ständig meningslös kamp mot mig själv och mina förväntningar eller krav på mig själv.

Nu undviker jag i möjligaste mån att slösa min energi på ”måste” och ”borde” och det var länge sedan jag städade i onödan. Vi, sambon och jag, har blivit ganska bra på att tolerera lite skit i hörnen och ogräs på tomten. Han blinkar inte för att tvätta, laga mat eller handla vilket gör att min vardag blir tämligen enkel.

Ett tydligt tecken på återhämtning är att jag allt oftare tänker jag vill; jag vill träffa folk, jag vill hitta på något efter jobbet, jag vill gå upp tidigt. Det är inte alltid orken och energin räcker hela vägen, men ändå. Fortfarande kan jag bli obeskrivligt trött. En sådan ”förlamning” kommer ofta oväntat och flera dagar efter den aktivitet som tömde energireserven.

Tidigare kunde jag bli matt även av att göra roliga saker, men rätt investerad energi har börjat ge tillbaka. Vi har tagit tillvara på sommaren, även om vi har jobbat, och gjort saker vi tycker om. Det har varit utflykter, husvagnshelger, cykelturer, restaurangbesök, bil- och båtturer, nakenbad, grillkvällar och sociala tillställningar. Utan bildbevis i mobilen är det svårt att komma ihåg allt. Det kan bli väl mycket ibland, men jag har blivit bättre på att hantera krav och förväntningar och behöver längre inte vila i två dagar efteråt. Spiralen har vänt och alla galenskaper vi hittar på ger mer energi än de tar. Njutningen kan till och med kännas större nu, när jag vet att det inte är självklart att jag orkar eller vill.

Min ”nya” familj

När min mor dog, för snart fyra år sedan, kom jag över en adress till en av mina kusiner, Raili. Vi har brevväxlat sedan dess, hederliga handskrivna brev som skickas per post. Hon har läst svenska i skolan för femtio år sedan och vi har inga större problem att förstå varandra även om språket är lite ”yxigt”. Jag har träffat tre av mina fjorton finska kusiner tidigare, när jag var fem-sex år, och jag minns mest hur jobbigt det var att inte förstå vad de sa. Jag kan fortfarande ingen finska och kan inte påstå att jag har känt någon längtan efter att träffa några fler kusiner. Men nu när vi hade bestämt oss för att åka till Finland kändes det märkligt om vi inte skulle träffa Raili och hennes man, Jussi. Hon kunde kanske agera guide åt oss. Det underlättar alltid att få råd från lokala förmågor och jag visste ju praktiskt taget ingenting om landet som mor kom ifrån.

När vi stod på Finlandsbåten ringde jag Raili och talade om vår tänkta rutt. Det visade sig att den väg vi valt passerade i närheten av deras hus i Uimaharju, inte långt från ryska gränsen. Vi blev hembjudna på ett tämligen spontant besök. Det var som en resa till sjuttiotalet att kliva in i deras charmiga och välpyntade, panelklädda villa som de själva byggt. Retro på riktigt. Kerttu, som var åtta år och firade sommarlov hos sin mormor och morfar, hade lärt sig några hälsningsfraser på engelska för vår skull. När jag svarade henne med den lilla finska jag kan sken hon upp och sedan var vi kompisar.

Jussi stod för matlagningen och vi bjöds på köttbullar av älgkalv med ekologiskt odlad potatis i deras lilla kök, med ett walk-in kylskåp som nästan var lika stort som köket. Senare vankades kakor, bullar och ett kokkaffe som var blekt som te men lika starkt och välsmakande som svenskt kaffe. Jussi hade lärt sig engelska under sin tid som FN-soldat och vi blandade språken som det passade bäst.

Ytterligare en kusin som bodde i närheten, Leea, var nyfiken på det spontana besöket och hälsade på med sin man. Stämningen var hjärtlig och samtalen flöt allt lättare. Efter ett tag var språkbarriären borta och vi pratade på, då och då med stöd av gester och google translate. Bilder i mobilen varvades med gamla foton av våra mödrar och morföräldrar, och vi tog nya för kommande generationer. Jussi erbjöd oss att stanna över natten, men vi valde att hålla fast vid vår plan att åka vidare, för att möta dem igen dagen därpå i Kajaani, staden där min mor föddes.

På ett par timmar hade jag fått en större familj, trots att de har funnits där hela tiden.

Vi checkade in på ett pensionat med slottskänsla, ett stenkast från centrum i Kajaani. Regnet strilade och det var inte mer än tolv grader mitt i sommaren, men vi tog ändå en promenad för att leta upp någonstans att äta. Det var ganska dött i stan och det enda matställe som var öppet denna söndagskväll var en italiensk restaurang som serverade ”romerska pizzor” på finska, med rågmjöl i degen. Inte alls dumt.

Frukosten intogs i den pampiga matsalen på pensionatet, med höga fönster ut mot trädgården. På väggarna hängde målningar av män i pråliga kostymer och en av dem visade sig vara Gustav den III. Det fanns karelska piroger, grovt rågbröd, gröt och ägg på frukostbuffén. Äggen serverades iskalla och gulan hade börjat anta en grågrön färg, men kaffet var gott och vi blev mätta.

Raili och Jussi körde 23 mil enkel väg till Kajaani för att visa oss runt. Besöket vid mormors och morfars grav var fint, trots duggregn och mygg. Mormor var i Sverige när jag döptes och dog några år senare. Morfar hälsade på när jag var fem år och jag har inget minne alls av det. Det kändes som ett glatt återseende att säga hej till dem igen. Totalt födde mormor elva barn. På samma kyrkogård låg flera av dem begravda med sina familjer och det fanns en gravsten med namnen på de fem av mors syskon som dog före ett års ålder. Nu har jag en bättre bild av släktträdet, med årtal och namn.

Efter lite letande och frågande om vägen hittade Raili också huset som min morfar byggt, där mor föddes. Damen som nu bodde där bjöd glatt in oss och visade oss runt, ivrigt talande på finska. Jag förstod ingenting, men fick en känsla av det förflutna även om huset nu var om- och tillbyggt. På loftet hade morfar sin skomakarverkstad en gång, det minns jag att mor berättade. Och att morfar drack sitt kaffe med salt. Just den här platsen lämnade min mor en dag för sjuttioåtta år sedan. Jag kan föreställa mig klumpen hon hade i magen, likaväl som den sorg och oro som mormor måste ha känt över att skicka iväg sin yngsta dotter till Sverige, bara åtta år gammal, även om det var för hennes bästa. Det har gjort ont i ett par generationer, men nu känner jag tacksamhet över att ha fått återknyta kontakten. Jag har hittat ännu ett ”hemma”.

En oväntat lyckad resa

I flera år har vi pratat om att åka till Finland. Först som något vi kanske ville göra, sedan något som vi ville göra när vi hade möjlighet och slutligen som något vi skulle göra. Det var sambons förslag. Jag tror att han tänkte att det kunde vara helande för mig på något sätt att se min mors hemtrakter, nu när jag har förstått och försonats med henne, efter hennes död. Själv hade jag ingen större lust. Jag har aldrig tänkt att jag behövde se Finland. Alla vet ju att det bara är skog, skog, skog och en och annan sjö. Men eftersom min erfarenhet av Finland var en tvådagarskonferens i Lahti för trettio år sedan tänkte jag att han kanske hade rätt. Min bild av Finland kanske behövde lite nyanser.

Vi bestämde oss i höstas för att åka den här sommaren, den veckan i juli när sambons arbetsplats ändå stängde. En vecka, inte mer. Planen var att köra Mazda MX5 runt hela Bottenviken och anlöpa Kajaani, min mors födelsestad, norrifrån. Hemresan skulle sedan gå via Helsingfors och Stockholm. Ju närmare avfärd vi kom, desto mer började jag tvivla på idén. Jag som kan få ont i höfterna av att köra 20 mil.  Nu tänkte vi avverka närmare 400 mil på en vecka. I mitt huvud lät det avskräckande och inte direkt som semester. För att bilda oss en uppfattning om vad det var vi skulle ge oss ut på, gjorde vi en provkörning några veckor före avfärd – en dagstur på fyrtio mil. När vi stelbenta och krokiga klev ur bilen efteråt bokade vi Finlandsbåten både dit och hem. Det blev lite närmare och så löste vi dessutom login för två nätter.

I övrigt tänkte vi improvisera övernattningarna. Tält och sovsäckar fick följa med, liksom gasolbrännaren, ryggsäckar och vandringskängor. Finland har allemansrätt och vi tycker om campinglivet. Resten tänkte vi lösa efterhand. Det var en lagom utmaning för två personer med hyfsat kontrollbehov. En Mazda MX5 är som en bekväm motorcykel, med cabriolet, inget baksäte och ett tämligen snävt bagageutrymme. Vi lånade ett bagageräcke för tält och sovsäckar och sambons väska fick åka ovanpå suffletten.

Vid avfärd var det härligt sommarväder, men väderleksrapporterna utlovade något annat ju närmare målet vi kom. I Kajaani skulle det vara 12 grader och regn och längre norrut ännu kallare. Redan i Stockholm vräkte regnet ner och vi började undra varför vi inte stannade hemma och njöt av ledigheten i solen och värmen.

Resan blev en oväntat fantastisk upplevelse på många sätt. Redan första dygnet hade jag glömt allt vad jobb och vardag hette och det kändes som om vi hade varit borta i flera veckor. Det var ingen vila, men total avkoppling. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat Finland, men å vad jag njöt av den kompakta tystnaden i naturen, de ljusa nätterna och ensamheten. Det var till och med rofyllt att åka timme efter timme bland granar och tallar. Jag överraskade både mig själv och sambon genom att vara riktigt bra på att åka bil. Var och en gjorde det den var bäst på, jag åkte och han körde, och snart hade vi lärt oss hur vi snabbt skulle hoppa ur bilen, flytta väskan och få upp suffletten när det började regna. Innan den här resan hade sambon aldrig sett en ren, men redan andra dagen hade vi tappat räkningen på hur många vi hade sett och varit tvungna att bromsa för när de helt obekymrade klev ut i vägbanan.

Min självvalda uppgift var att välja musik, läsa kartan och hitta lämpligt boende för natten. För tjugo år sedan hade vi varit hänvisade till turistbyrån och papperskarta. Nu kunde jag knappa in en destination på telefonens kartfunktion, välja bland föreslagna rutter med såväl distans- som tidsangivelse, och genom en sökfunktion i kartan hitta både bensinmack, övernattningsställen och affärer i närheten. Via booking.com kunde vi se om boendet var ledigt, vad andra hade gett för omdöme, vad det kostade och få en exakt vägbeskrivning. Den blå lilla pluppen på kartan visade hela tiden var vi befann oss. Innan vi kom fram hade jag till och med betalat för vår vistelse och fått en bokningsbekräftelse. Jag har ofta varit skeptisk till nyttan med mobiltelefoner, men just här var den oslagbar.

Att leta boenden på booking.com var bekvämt och vädret lockade inte direkt till att packa upp tältet. Istället fick vi en rad olika upplevelser i olika typer av boenden, allt från hotellrum med bastu på rummet till övernattning hos en onykter finne som bott i Borås. ”Bekväm camping” som jag gärna gör om. Den första kvällen tog vi in på ett idylliskt bed&breakfast vid en röd gammal skolbyggnad i två våningar. Jag frågade om vi fick nyttja den vedeldade bastun innan jag ens hade stämt av med sambon. Klart att vi måste basta när vi är i Finland! Vedeldad bastu är på riktigt. Värdinnan erbjöd sig att värma den och väntade på oss på gårdsplanen efter en timme för att visa oss vägen. Det blev en oförglömlig kväll, med dimman över sjön, myggen och det iskalla vattnet. En sån bastu vill vi bygga själva och då ska vi grilla korv i bastun, precis som finnarna gör.

Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Föredetting

Jag har ett par skor som närmast kan beskrivas som en korsning mellan trätofflor och sandaler. De är coola och nästan som nya trots att det nog är fem år sedan jag köpte dem. Till en början var de förfärligt obekväma med de stumma bottnarna och det nya lädret som skavde hål på foten. Nu tillhör jag inte typen som ger upp för lite blåsor och sår. Bara lädret mjuknar och foten får lite valkar på rätt ställen blir det bättre, det vet jag. Jag är nämligen uppvuxen med trätofflor. På ”den gamla goda tiden” när jag var barn sprang jag ju i tofflor jämt. De rejäla träbottnarna slets ner och ovanlädret formade sig efter foten innan både trä och läder sprack av utmattning. Nog borde jag fortfarande kunna vänja fötterna?!

Modellen på mina nya skor hette Has beens. Det kan tolkas på lite olika sätt. Som ett försök att hotta upp ordet föredetting genom att benämna det på engelska till exempel. Jag var övertygad att det var helt ute med trätofflor och då passade namnet bra. Tofflor tillhörde förfluten tid. Men nu såldes de dyrt i en trendig butik. Hm. Retro såklart. Lite nostalgi rent av.

Men, Has beens gällde även mina fötter. De var tydligen bättre på att anpassa sig förr. Nu kan jag inte gå några längre sträckor utan att få ont av mina snygga skor och att springa med träsulor är det inte tal om, trots att den här modellen har en rem om hälen. Fast när jag tänker efter var mina fötter inte så tacksamma under den period i livet då tofflor var min ständiga fotbeklädnad. Det var förhårdnader, spruckna hälar, liktornar och inte sällan stukade fotleder Det hade jag nästan glömt. Tiderna förändras och jag vill inte ha tillbaka de fötterna hur snygga mina Has beens än är.

Has beens skulle kunna användas som benämning på en hel rad andra saker i livet som var bra en gång, men inte är riktigt detsamma längre. Som pulkabacken. När jag var barn var den hiskelig, på gränsen till läskig. Nu är jag förvånad att den inte var brantare. Ibland tror jag att en hel natts sömn också faller under kategorin Has beens. En hel natts festande gör det definitivt.

En del vänner blir Has beens. Vi som tidigare hade så mycket gemensamt kan ha svårt att hitta samtalsämnen när vi ses. Det blir längre och längre mellan tillfällena och de där middagarna för att vi ”måste ses” tar slut ganska fort.

Till början kändes som att jag hade förlorat något varje gång det hände. Att upptäcka att vi numera är individer utan något annat gemensamt än det förflutna var lite sorgligt på nåt sätt. Nu släpper jag hellre taget och behåller minnet av hur det var, än att ödsla energi på att leta efter nåt som inte finns. Jag saknar inte mina Has beens vänner längre. Det är mer som ett konstaterande; Det var då och det räcker. Alla som har varit på en återträff av något slag har säkert upplevt den märkliga företeelsen att man kastas tillbaka i tiden till de roller och relationer som gällde en gång. Jag tycker det känns obekvämt.

Det betyder inte att jag vill ha det förflutna ogjort. Alla människor jag har mött och händelser jag har varit med om har format mig till den jag är och det är jag nöjd med. Men jag har inget behov av att göra om det. Jag tycker förstås att jag är likadan som jag alltid har varit. Typ. Åtminstone i mitt huvud. Men när jag ser mig i spegeln, eller letar efter glasögonen eller stapplar ur sängen på morgonen blir jag varse att jag också är en Has beens. Jag är ingen föredetting och inte retro, men vissa saker har försvunnit och ersatts av något annat. Det är lätt att tro att det var bättre förr, men det är inte hela sanningen. Det gäller att komma ihåg hela bilden, med valkar och liktornar och allt.

Det som är värt att sägas är värt att skrivas

Martin, det här är till dig!

Det här vill jag inte ha osagt den dag det är för sent.

Du har överträffat alla förväntningar. Om jag hade fått önska helt fritt vem jag skulle träffa hade jag inte kunnat föreställa mig någon bättre. En sån perfect match. Och ändå var det lite av bananskal över alltihop, för det är så det är i cyberdjungeln.

Om vi hade träffats när jag var yngre hade jag sannolikt inte förstått att det var dig jag ville ha. Det var nog meningen att vi båda skulle mogna en aning innan våra vägar korsades. När vi träffades var vi båda lugnare än tidigare i livet, var och en på sitt sätt, och åtminstone jag hade bevisat vad jag trodde att jag behövde bevisa.

Vi är lika på många sätt och det är både befriande och förlåtande. Det händer att vi båda gör helt galna saker, glömmer, schabblar, missar och sårar. De svagheter jag har haft så svårt att acceptera hos mig själv blir mycket lättare att hantera när jag ser att du har desamma. Du fördömer mig aldrig och långsamt lär jag mig att bli mindre dömande, både mot mig själv och andra. Du har tillräckligt med självkänsla för att på ett moget sätt tala om för mig när jag säger onödiga saker och jag lär mig sakta att tänka ett varv till på vad jag säger, innan jag säger vad jag tänker. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon som med dig. Vi kan skratta åt varandra, men ändå alltid med varandra.

Tillsammans med dig har jag mött mina största svårigheter och släppt ut alla mina monster ur garderoben. Trots att det har varit en enorm prövning för dig också har du hjälpt mig att läka gamla sår. Trots att jag stundtals har stött bort dig har du stått kvar. Du är den trygghet jag behöver och du förstår mig på ett sätt jag aldrig ens har kunnat göra själv. Du har fått mig att inse att jag inte behöver mina murar och skyttegravar och du hjälper mig att se vem jag verkligen är och vill vara. Nu vet jag bättre vad som är viktigt i livet, på riktigt. Våra olikheter passar märkligt bra ihop och jag har känslan av att tillsammans gör vi varandra bättre.

Ibland har jag önskat att jag hade modet att vara lite galen, göra det oväntade och kasta mig ut i det okända, men ofta tänkt att det inte passar sig. Jag har hållit mig till det trygga och invanda, ”för säkerhets skull”. Tillsammans med dig har jag gradvis hittat modet och jag älskar att vara lite galen med dig. Som när vi sätter guldkant på tisdagen, lämnar huset för att bo i skogen, eller ”spontanköper” det vi innerst inne alltid har velat ha men inte tyckt att vi har råd med. Bara för att vi kan. Nu vågar jag till och med att chansa ibland, göra stora vägval i livet, eller ringa in till radions direktsändning, eller visa mig sårbar.

Du ger mig tryggheten att våga känna alla känslor. Det är främmande, läskigt och samtidigt helt fantastiskt. När jag har känt behovet av att förstå mig själv har du peppat och följt med mig på mina upptäcktsresor. Ju fler bitar jag har hittat, desto bättre passar vi ihop.

Ingen av oss är perfekt, men för mig är du helt rätt. Allt vi har tillsammans känns rätt. Inte perfekt och inte enkelt, men rätt. Vissa dagar hittar jag inte känslan, men den finns där. Ibland gömd under trötthet eller energibrist, ibland skrämd av din stress eller trötthet. Det är ingen tillfällig förälskelse eller eufori. Det är en genuin känsla som kommer tillbaka och då svämmar mitt hjärta över av kärlek till dig.

Ingen av oss vet riktigt vilket datum vi träffades första gången. Eller ens vilket år. Vad spelar det för roll?! Det verkar bara bli bättre med tiden. Jag ser fram emot alla äventyr vi har framför oss och att bli gammal med dig.

En depression är deprimerande

Ibland är det svårt att skriva utan att det blir tungt och negativt. Jag vill ju inte att bloggen ska bli deprimerande. Men emellanåt är det precis så jag känner mig. Förmodligen är jag det också. Deprimerad. Symtomen stämmer väl med vad man kan googla fram: nedstämd, initiativlös, trött, sömnstörningar, irriterad, ointresserad av mat och sex, självkritisk och allmänt negativ. Ingenting är roligt. Om något hade varit roligt hade det ändå inte funnits någon ork att göra det, för den delen.

Det är faktiskt deprimerande att vara deprimerad. Ibland undrar jag om depression är ett tillstånd som är självbefruktande.

För den som inte har känt av en depression är det nog svårt att föreställa sig hur eländigt det kan kännas. Jag glömmer det tack och lov själv ganska fort när jag har tagit mig ur det. Det är ungefär som att föda barn eller renovera hus; det är lätt att glömma hur jobbigt det var förra gången, ända tills man står där igen. Det är långt ifrån alla som behöver återuppleva eländet. Själv är jag en sån där med återkommande erfarenhet, både när det gällde barnafödande och depressioner (renoveringar har jag aktat mig för efter den första gången).

Ofta börjar det med en ångest. Inget allvarligt i sig, men en stark oro. Så urbota dumt egentligen, för jag vet att oro bara är påhitt och föreställningar om saker som inte har inträffat ännu. Men när oron väl sitter där i skallen är den verklig. I högsta grad. Jag får hjärtklappning, hjärnan går på högvarv och helst vill jag spela död för att komma undan. Eller sjunka genom jorden. Inget av de sätten brukar fungera särskilt bra.

Om jag säger högt att jag har ångest frågar folk utan undantag ”Varför?!” Det kanske är den mest naturliga frågan i världen, och jag hade kanske frågat samma sak om jag hade hört någon säga det. Men när jag får frågan känns den omöjlig att besvara. Det finns inget därför.

Ibland har jag fått ganska enkla råd, typ ”men du kan väl bara tänka såhär istället”. Hm. Det blir ungefär som att säga till någon som har feber att de ska coola ner. Nu är det så att jag råkar ha feber i hjärnan. Den funkar inte optimalt och lyder inte alltid ett kommando.

Jag är introvert. Jag behöver ladda mina batterier för mig själv då och då, helst i en miljö där jag kan koppla av. Ju större anspänning jag har känt desto längre laddningstid krävs. Om jag fick välja skulle jag gärna undvika sammanhang där jag förväntas vara social med människor jag inte känner väl. Det tar väldigt mycket energi. Men jag har övat upp en slags social fasad, som ett sätt att anpassa mig efter situationen. Den fungerar hyggligt en stund och många kan nog tro att jag är extrovert när jag kommer igång med spex och allsång. Men jag är lite som Askungen, när klockan slår tolv vill jag helst vara hemma i trygghet innan jag blir till en pumpa, eller hur det nu är. Jag orkar inte så länge.

Även om många människor har introverta drag är det enligt beräkningar ungefär 20% av befolkningen som till fullo förstår vad jag pratar om när jag säger att det är lätt att bli matt i en extrovert värld. Min sambo visste inte att det fanns något som hette introvert innan han träffade mig. Och det var inte för att han är ointelligent på något sätt, utan för att han är mest extrovert. Det är ofta så det är. Den som vet vad introvert innebär är inte sällan själv introvert.

Nu vet sambon vad introvert är. När jag blir deprimerad blir jag extremt introvert. Jag orkar inte träffa någon, inte ens dem jag i vanliga fall bryr mig mest om. Jag gömmer mig om jag kan, för att slippa känna att jag inte orkar hålla fasaden. Andra människor får mig att känna mig än mer otillräcklig, tråkig och frånstötande. Jag skäms. Och ändå vet jag att de allra flesta, både introverta och extroverta, känner sig precis så eländiga ibland. Det är en (jobbig) del av livet.

Jag vet ungefär vad som fungerar för att få mig i gängorna igen. Egentid och motion. En promenad, yoga eller ett svettigt träningspass spelar inte så stor roll. Om jag bara kan förmå mig att göra något vet jag att jag mår bättre efteråt. När jag får möjlighet göra det jag själv vill, om det så bara är att sitta och glo, får hjärnan tid att varva ner. Då kan jag låta känslorna få ta den plats de behöver i kroppen. Det kräver ensamhet. Jag vill inte känna (även om det inte finns någon anledning) att jag behöver ursäkta mig, låtsas eller anstränga mig för att dölja något för någon. Det är mina känslor och just då vill jag vara själv med dem.

Många gånger har jag önskat att jag hade en liten stuga i skogen dit jag kunde fly när jag behöver det. Fast ibland tror jag att det är bra att den inte finns. Det är inte säkert att någon hade orkat eller tagit sig tid att komma dit för att krama mig när jag behöver det.

Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!