Vuxenpoäng

Vissa saker blir bättre med åren. Till exempel har oliver, sushi och mörkt öl  blivit njutbart. Länge trodde jag att mina smaklökar hade utvecklats och sinnena förfinats. Nu vet jag att det snarare är tvärtom; smaklökarna åldras precis som allt annat och förlorar en del av sin förmåga att urskilja nyanser. Därför kan man plötsligt tycka om saker som man aldrig har gillat förut. Konsistensen på vissa livsmedel kan dock fortfarande vara svårt. Jag säger bara bläckfisk.

Att bli tant är inget större problem för mig. Det handlar mycket om att våga släppa taget om sina föreställningar i takt med förändringen som gradvis sker av kroppens funktioner och yta. Och ompröva sin tillvaro. När urinvägsinfektionen slår till är jag plötsligt tacksam för de inkontinens-varuprov som skickats ut till alla som fyllt tant, trots att jag inte alls tyckte att jag tillhörde målgruppen när jag öppnade kuvertet.

Jag har fått flera nya insikter som tant. Till exempel att jag föredrar spänningen med en skraplott framför åkattraktioner på Liseberg. Jag vet inte när det hände, men det blir ganska många skraplotter för priset av ett åkpass. Eller att min användning av begreppet ’drag’ har ändrat sig från något positivt, med skratt, puls och hålligång, till något obehagligt som mest ger nackspärr.

Det finns vissa problem med tantåldern, som att köra bil när det är mörkt eller dåligt väder. Det är inte kul längre. Jag kan mycket väl komma ihåg min mors kommentarer om precis samma sak och hur obegripligt det lät att väder och dagsljus skulle spela roll när det finns lyktor och vindrutetorkare. Nu förstår jag. Det är tydligen sant som det sägs att ”det där begriper du inte förrän du blir lite äldre”. Jag har också förstått varför min mor bad mig att tjorva ihop nylonstrumporna åt henne, så att hon bara hade att stoppa tårna i dem. Nu är mina nagelband lika torra och vassa och strumporna fastnar och dras sönder innan tårna ens har kommit i närheten.

Jag har också tvingats inse att jag faktiskt sover sämre om jag dricker kaffe på kvällen. Antingen måste jag gå upp och kissa mitt i natten, eller så vaknar jag ungefär fyra timmar efter inmundigandet och är inte ett dugg trött. Det är tillräckligt irriterande för att jag ska tacka nej, trots att jag envist har hävdat i många år att jag sover precis lika bra med eller utan kaffe i kroppen. Ett litet glas portvin är emellertid inga som helst problem, men bridgeblandning är fortfarande svårt.

När sambon fyllde år senast fick han en dramaten av mig, en sån där fiffig shoppingväska på hjul som rymmer hur mycket som helst. Han blev jätteglad eftersom han har önskat sig en sådan i flera år (han är ett par år äldre än jag). Själv har jag hellre ryggsäck. Jag kanske kan övningsköra med hans så småningom, men än så länge känner jag mig inte tillräckligt mogen för att ha en egen, även om jag måste tillstå att det är en finurlig uppfinning. Däremot kan jag nu utan att blinka ta med mig inneskor på kalaset och ha en sjal över axlarna offentligt, vilket var otänkbart för bara några år sedan. Jag känner mig inte ens bortkommen med handväska, trots att jag aldrig har haft det förut.

En nyupptäckt favoritaktivitet är att gå omkring på en handelsträdgård. Det kunde min mor och faster göra hela dagar och jag förstod aldrig nöjet med det. Oftast köpte de inget. Möjligen nån liten stickling. Nu anar jag att det krävs en viss mognad för att uppskatta detta enkla nöje och det är med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att jag är mogen nog. Det finns så många handelsträdgårdar och ofta har de någon växt som jag inte visste att jag hade glömt bort. De senaste åren har jag återupptäckt pelargonian. Så många sorter, färger och former det finns av denna genuint äkta tantblomma. Och så enkelt och roligt det är med sticklingar.

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Nöjd med mindre och glad åt mer

Jag var vig som tonåring och stark som tjugofemåring, men har nu kommit till det stadie då kroppen känns. Den gnisslar och gör ont mer eller mindre varje dag. Alltid är det någonstans det tar emot. Huvudet verkar inte åldras i samma takt som kroppen och jag ”glömmer” ofta att jag inte är tjugofem längre. Men, efter ett pass i vedhögen eller i rabatten känner jag mig allt annat än vig. Varje gång blir jag lika förvånad över hur stel och klen jag har blivit. När hände det?

Mina föräldrar kroppsarbetade betydligt hårdare än vad jag har gjort. De klagade inte så ofta, men det syntes på hur de rörde sig att kroppen inte var samarbetsvillig. Det pratades om att kroppen var utsliten, men i själva verket hade de nog snarare ärvt sina dåliga leder från sina föräldrar. Alltså visste jag vad som väntade.

Faktum är att jag har klarat mig hyggligt relativt länge, även om jag kände av mina stortår och nacken redan i tjugofemårsåldern. Jag har levt som jag har lärt och gjort vad jag har kunnat (tack, inlägg och skivstångspass). Under långa perioder har jag inte alls haft några besvär. Kunskap hjälper och jag är lite stolt över att jag har omsatt mina kunskaper så att det kan komma andra till nytta, i artrosskolan. Nu har jag själv nytta av att veta att det inte är farligt att det gör ont och att jag inte skadar lederna ytterligare när jag rör på mig. Hade jag inte haft den kunskapen hade jag garanterat slutat träna.

När jag grymtar att jag har ont brukar sambon föreslå att jag ska skippa träningen (det skulle ge honom ett skäl att göra detsamma). Han säger det i all välmening. Men jag vet att nyttan av att maska är högst tillfällig och att jag bara blir sämre i det långa loppet. Nästa gång känns det ännu mer lockande att välja minsta motståndets lag. Jag har predikat på jobbet i så många år att det inte är farligt att det gör ont (under förutsättning att det inte gör mer än acceptabelt ont och att det känns som vanligt igen efter tjugofyra timmar). Nu är det dags att jag själv testar ut mina gränser. Det kan göra rejält ont i höfterna efter en joggingtur eller ett intervallpass, men inte under tiden. Och det klingar så gott som alltid av nästa dag.

Jag har lagt ner så mycket tid på att hålla mig i form genom åren att det skulle kännas som resursslöseri att lägga av. Men ibland är det förnuftet som talar när kroppen stretar emot. Andra gånger kan tävlingsdjävulen i mig vakna på ett vanligt motionspass. Egentligen har jag inget emot att dra ner intensiteten ett snäpp, även om jag stundtals är jag lite avundsjuk på människor i min ålder eller äldre som tränar för Vätternrundan eller Vasaloppet. Jag har visserligen aldrig varit tillräckligt motiverad, men det är surt, sa räven.

Kunskap är bra, men ibland vore det bättre att inte veta så mycket. Den som har artros i flera leder har oftast en sämre prognos. Själv har jag känt av de flesta lederna i kroppen vid det här laget. Men om jag får en fråga om mitt hälsotillstånd svarar jag att jag känner mig fullt frisk. Jag kan välja en livsstil som jag mår bra av: fysisk aktivitet, sund miljö, balanserad kost, balans i vardagen och astmamedicin vid behov.

Flera olika studier visar att de allra flesta blir lyckligare med åren, oavsett hälsotillstånd. Kanske det beror på att man sänker kraven och förväntningarna när man blir äldre, eller att man inte behöver eller måste så mycket längre. Att nöja sig med mindre och glädjas åt mer känns som en bra livsfilosofi.

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Finnes: Kompetent och erfaren arbetskraft

Hjärnan är återigen mitt största kapital. Det säger inte så mycket, ingenting alls faktiskt, om kapaciteten. Efter åratal av prestationer och högt tempo, samtidigt som livet kommit emellan ibland, har jag märkt en gradvis förlust av minne och koncentrationsförmåga. Jag har velat tro att det var tillfälligt. För två år sedan tvingades jag kapitulera. Utmattningen var ett faktum. Jag kunde inte komma ihåg en tanke tillräckligt länge för att hinna hämta papper och penna. Det jag eventuellt planerade hände aldrig. Initiativförmågan var helt borta. Jag hann äta frukost och klä mig innan såväl dagen som mina krafter tog slut.

Vetskapen om nyttan av fysisk aktivitet sitter på ryggmärgsnivå hos mig, efter att jag har predikat om det under så många år. Min kropp fungerade ju, även om den värkte. Alltså bestämde jag mig för att jogga eller promenera regelbundet. Varannan dag tog jag på mig träningskläderna direkt när jag klev ur sängen, oavsett vilken tid det var. Jag gjorde det för att jag visste att det var bra för mig och att motsatsen skulle vara sämre, hur mycket det än tog emot i stunden. Det fick ta den tid det tog.

Värken i kroppen liknade träningsvärk, men kom i princip omedelbart vid minsta ansträngning och satt på ologiska ställen. Jag kunde få ont i överarmarna när jag var ute och joggade, eller i rumpan av att promenera. Det blev varken bättre eller sämre av vila och det gick inte att träna bort.  Med tanke på att jag har tränat under hela mitt vuxna liv kändes det märkligt att jag inte ”tålde” träning längre, ens på lågintensiv nivå. Jag förstod inte, eller ville inte förstå att hela systemet var slutkört.

Från att ha snurrat på högvarv tvingades jag sakta ner och stanna upp. Långsamt, långsamt kunde jag hitta tillräckligt med energi för att orka träffa människor igen eller genomföra enkla hushållssysslor. Snart kunde jag också koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa eller se på TV. Allt gick på vilja. Lusten hade jag inte fått tillbaka.

Min sociala träning bestod av att gå till affären, åka buss eller prata med någon granne. Människor som hälsade på var omtänksamma och tog med sig egen fika eller förtäring. Jag kunde skärpa till mig och föra ett någorlunda normalt samtal utan att tappa orden alltför ofta, men några mer intellektuella diskussioner var det inte tal om. Det är svårt att berätta något när jag inte kommer ihåg namn, årtal eller väsentliga detaljer ur mina egna minnen.

Jag rörde mig ungefär som vanligt, lät som vanligt och kunde både le och skratta. Däremot kunde jag plötsligt och utan förvarning känna mig gråtfärdig eller oändligt trött. Orken tog slut, bokstavligt talat. Det kändes skamligt att inte orka och jag försökte dölja det så gott jag kunde. Många kommenterade i all välmening att jag lät pigg på rösten, eller att jag såg pigg ut. Är jag verkligen sjuk? Jag lät som vanligt och såg ut som vanligt och var rädd att jag skulle uppfattas som lat och inkompetent.

När jag gick hem från jobbet, i april 2016, misstänkte jag att det kunde bli en långdragen frånvaro. Kanske 4-6 veckor, eller mer. Så länge hade jag inte varit sjukskriven sammanlagt under hela min yrkeskarriär. Skam, skam, skam. Jag var så oändligt trött och kunde inte minnas när jag senast hade sovit ordentligt. Den läkare jag först träffade på vårdcentralen var mer obekväm med situationen än jag och vågade inte sjukskriva mig mer än en eller två veckor i taget. Han talade om för mig att han visste hur han skulle skriva sjukintyg, men var rädd att få Försäkringskassan efter sig. Jag bytte läkare för att slippa hans oro. Efter ett par månader fick jag träffa en psykolog. Nu fanns det äntligen testresultat som såg ut som jag kände mig.

Efter nio månader var jag redo att börja arbetsträna. Då började det hända märkliga saker på min arbetsplats. Jag blev indragen i en tvist, anklagad för att vara illojal (en egenskap jag inte visste att jag hade) och förlorade arbetet. Det fick mig helt under isen, igen, men nu vaknade Försäkringskassan. Eftersom jag inte längre hade ett jobb ansåg de inte att jag behövde vara sjukskriven. Deras medicinska bedömning, på pappret, visade att jag var 100% arbetsför i ett enklare arbete. Jag bestred och argumenterade, min psykolog bestred och argumenterade, jag skrev och ringde, grät och bad, men till slut orkade jag inte kriga mer. Man kan kanske inte kan begära att en handläggare på Försäkringskassan ska förstå att det inte hjälper om arbetsuppgifterna är enkla när orken inte finns.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande är en halvtidssyssla: Jobbevakningar, ansökningar, cv, personliga brev, intervjuer, tester, tidrapporter, refusering och så börjar det om igen. Min ambition att byta karriär eller ta ett steg tillbaka visade sig vara betydligt svårare än jag trodde. Kanske signalerar det avsaknad av ambition och framåtanda om jag söker ett enklare jobb? (Undrar vad Försäkringskassan har att säga om det?) Arbetsförmedlingen satsar sina resurser på dem som inte har tillräcklig utbildning eller kompetens för de enklare jobben. Det behövs också, men jag hamnar mellan stolarna.

De flesta som byter jobb har redan ett jobb och klättrar vidare via meriter och kontakter. Det har jag också trott att jag skulle göra. Jag hamnade i en återvändsgränd, men mina kunskaper om verksamhetsutveckling och kvalitetsförbättring passar inom många andra områden. När jag nu söker lämpliga tjänster finns det alltid någon med specialkunskaper, kontakter eller tidigare erfarenheter som överträffar mina. Mina erfarenheter gör mig rik, men livskunskap syns inte på mitt cv. Ju längre jag har varit utan jobb, desto längre bak i kön kommer jag.

Jag älskar att föreläsa, skriva, utbilda, utveckla, motivera och inspirera människor att göra sitt bästa och hitta sitt bästa jag. Ibland behöver jag påminna mig själv om det, för att inte tappa sugen.
Jag vet vad jag kan. Och att jag kan.

Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.

Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ‘sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

Från liten och ledsen till stor och sårbar

Jag har gråtit så otroligt mycket. När jag var liten satt jag ofta på min röda plastgunga i skuggan under kastanjen. Där var det sällan någon som såg mig och där kunde jag få gråta ifred. Om mor eller far upptäckte att jag grät fick jag oftare en åthutning än en kram och därför valde jag att gå undan. Att gråta var ett tecken på svaghet och misslyckande med att hålla känslorna i styr. Jag minns att jag vid ett tillfälle förundrat konstaterade att jag inte hade gråtit alls på en vecka, vilket uppenbarligen var ovanligt.

Även som vuxen har jag nära till tårar, men jag ser mig inte som en sorgsen person. Det är ofta tårar av ilska, frustration eller rädsla och sedan jag själv fick barn gråter jag i alla möjliga sammanhang då känslorna svallar. Det händer fortfarande att jag skäms om tårarna rinner när andra ser, men skammen har avtagit med åren. Egentligen tycker jag att det borde vara lika naturligt att visa känslor med tårar som att skratta, men det är inte lika socialt accepterat. Förmodligen för att människor inte riktigt vet hur de ska hantera situationen när en vuxen människa gråter.

Eftersom jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag blir riktigt upprörd, eller rörd, har jag ibland fått säga ”nu blir jag ledsen, men det behöver du inte bry dig om”, för att kunna fortsätta samtalet eller diskussionen. Det hjälper mig, och kanske även den jag talar med, att fokusera på vad jag säger istället för hur jag reagerar.

Numera har jag blivit bättre på att skilja ut olika känslor och tillåta mig själv att känna efter på riktigt om jag är arg, rädd eller ledsen. Jag kan leta efter känslan i kroppen och när jag hittar var den sitter blir den lättare att tolka. Ilskan sitter ofta i huvudet, eller som spända muskler kring käkar, axlar eller armar. Rädslan sitter i magtrakten, ofta i kombination med musklerna i armar och ben. Sorgen bor i bröstet, eller bakom ögonlocken. När jag är arg är andningsfrekvensen ofta högre, när jag är rädd sitter andningen högt uppe i bröstkorgen snarare än i magen och när jag är ledsen är det svårt att andas alls.

Av alla känslor är rädslan den absolut jobbigaste och ja, bokstavligt, den mest skrämmande. När jag var riktigt liten var jag rädd för åska, tjuvar och för att mina föräldrar skulle dö. I fjärde klass medverkade jag av en tillfällighet i en TV-serie som hette Liten och rädd, en dokumentär som byggde på intervjuer med barn om rädsla. Då var jag mest rädd för krig, brand och lite för döden. Senare i livet har jag varit rädd för att inte duga i andras ögon och för att bli lämnad ensam.

Rädsla har så många nyanser, allt ifrån den stressande rädslan att komma för sent till den mer paralyserande rädslan att förlora sonen när han hade fått en fotboll i skallen. Det handlar om situationer som ligger mer eller mindre utanför min kontroll. Rädslan är verklig och de fysiska reaktionerna är på riktigt, även om det jag är rädd för faktiskt inte har hänt ännu, och i de flesta fall aldrig kommer att inträffa. Det hjälper inte att andra talar om att det inte finns någon anledning att jaga upp sig. Det har jag redan gjort när jag är rädd. Det inte är så enkelt att övertyga sig själv om att det inte finns något att vara rädd för, när hjärtat slår hårt för att jag tyckte mig se en skugga röra sig i mörkret.

Att försöka kontrollera det som går i tillvaron är en hanteringsstrategi för att slippa den obehagliga känslan. Det finns ett otal sätt att fly känslor genom att ta kontroll: att gå innan man själv blir lämnad, att undvika utmaning istället för att riskera förlust, att hålla sig till det trygga istället för att prova något nytt, att kritisera sig själv innan någon annan gör det. Jag har provat alla, många gånger. Inget av dem fungerar mot rädsla, eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom, har de alltid hindrat mig på något sätt.

När jag tror att jag kontrollerar rädslan genom att undvika den är det paradoxalt nog istället rädslan som styr mig. Rädslan för att misslyckas. I själva verket är det i misslyckandet och misstagen som möjligheten bor. Det är inget nytt att man lär sig av sina misstag, men att veta det är inte samma sak som att i alla lägen ha modet som krävs för att konfrontera sina spöken, igen och igen.

Små händelser och möten kan förändra livet. Om jag vågar visa mig som den jag verkligen är, med mina styrkor såväl som fel och brister, kan andra bemöta mig som den jag är och på kuppen hamnar jag närmare mina värderingar och allt jag tror på. Genom att våga vara sårbar, att våga släppa fram vad jag känner och att våga stanna kvar i den jobbiga känslan en stund, istället för att fly undan, får livet faktiskt fler dimensioner. Det är jobbigt, men det kräver ofta betydligt mindre energi än att kämpa emot. Om jag härdar ut kan jag få tillfälle att uppleva nya saker, det dyker upp möjligheter som jag inte visste fanns, jag lär känna mig själv bättre och får på köpet en bättre relation till fler människor omkring mig.

Det är som att slipa fram en diamant. Jag blir den jag vill vara, istället för den som rädslan styr mig till.

 

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag är en vän av organiserad röra. Det betyder att det kan se stökigt ut för en utomstående, men jag vet oftast i vilken hög jag ska leta för att hitta vad jag söker. Så länge jag får ha mitt system i fred har jag läget under kontroll. Men livet är fullt av krokiga vägar och oförutsedda händelser. Varje gång jag bytte lokaler på jobbet sorterade jag ut pärmar och papper som jag inte längre behövde för att slippa släpa och bära. Varje gång blev det lite mindre grejor, men en utmaning att hitta.

När jag bytte arbetsplats ”på riktigt” packades allt ner i flyttlådor igen. Det blir mer än man kan tro när man som jag sysslat med forskning och utbildning. Nu hade jag bärhjälp och det blev svårt att hålla ordning på högarna. En del lådor hamnade hemma och andra på min nya arbetsplats. Att hitta i flyttlådor är inte alls lika enkelt och letandet tog en störande stor del av arbetstiden.

Jag jobbade hemifrån ett par dagar i veckan och hade precis börjat skapa ett fungerande system när jag upptäckte en vattenskada i badrummet på ovanvåningen. Ett par av klinkerplattorna hade börjat lyfta och fogen hade spruckit. Jag misstänkte att det inte stod riktigt rätt till, vilket en fuktmätare bekräftade. Byggmästaren förklarade att de var tvungna att riva ut hela badrummet, eftersom fuktspärren var gammal och skadad. Den första chocken kom när jag insåg att försäkringen inte täckte mer än byte av bjälklag. Suck. Badrum är inte gratis! Jag informerade barnen om att vi skulle få ett nytt badrum i julklapp.

När byggarna hade börjat riva kom chock nummer två. Det visade sig att dimensionen på avloppsrören var för liten för dagens byggnorm. Det var bara att låta dem byta ut rören hela vägen ut, via väggen i mitt hemmakontor och genom bottenplattan. Precis allt i mitt hemmakontor fick flyttas ut och packas ner i lådor och mitt system var utslaget igen.

Trots att jag försökte packa lådorna systematiskt och märka upp så gott det gick var jag tvungen att kompromissa å det grövsta för att överhuvudtaget få plats med grejorna. Det var bråttom att få undan allt och samtidigt hade jag ett jobb med deadlines som skulle skötas. Trots att jag är lite ”old-school” och föredrar att stryka under med penna när jag läser, tvingades jag att förlita mig på elektroniska dokument under en tid. Det mest aktuella i pappersformat bar jag med mig i ryggsäcken till och från jobbet. Den vägde tungt. En del lyftes ur här och annat där och det hände ofta att jag inte hade med mig allt jag behövde.

När rörbytet var klart skulle kontoret målas och tapetseras innan jag fick sätta upp hyllor och flytta tillbaka allting för att försöka återskapa ett fungerande system. Jag var redan bortkollrad och det fanns artiklar, böcker och dokument jag visste att jag hade, men inte var. Då och då tog jag mig en stund för att packa upp och sortera, i hopp om att så småningom återfå den organiserade oordning jag saknade. Vi hade fått ett nytt fint badrum och jag ställde till med ett litet kalas för barnen, med cider och snacks på badrumsgolvet, när det var klart.

En fredagskväll några månader senare kom, bokstavligt talat, den där droppen som bara blev för mycket. Jag kom hem sent, efter en av alla jobbresor och hörde redan när jag kom innanför dörren att det lät som om en kran stod och rann. Men ljudet kom inte från köket eller badrummet. Det forsade vatten från taket i mitt arbetsrum, rakt ner på skrivbordet. Den bärbara datorn, tangentbord och modem fullkomligt badade i vatten tillsammans med alla dokument. Vattnet rann vidare från skrivbordet ner på golvet och de flyttlådor med böcker och papper som jag fortfarande inte hade packat upp stod i vatten.

Jag minns bara att jag skrek och sprang omkring i chock en stund innan jag storgråtande ringde min bror som fick komma till undsättning, efter att han via telefon fått mig att stänga huvudkranen. Vi torkade vatten i många timmar. På grund av den öppna planlösningen hade det runnit ut i hallen, men inte hunnit stiga över trösklarna och det måste ha hänt precis innan jag kom hem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om jag hade åkt till särbon (som nu är sambo) över helgen.

Orsaken var att det hade det blivit en glipa i isoleringen i samband med att byggarna drog nya rör till badrummet på ovanvåningen, vilket ledde till att vattenledningen frös sönder vid den första rejäla köldknäppen. Det hade runnit en massa vatten i väggen mellan mitt kontor och badrummet på bottenvåningen också. Mina barn såg det komiska i detta och lösenordet på vår nya dator blev ”2BadrumPå12Månader”. Även om byggfirmans försäkring täckte skadorna var jag nära att gå hemifrån och låta nyckeln sitta i dörren. Värmefläktar, byggjobbare, damm, snabba beslut kring allt från vattenblandare till kakel och belysning, en gång till. Och mitt kontor! Nu gick det inte ens att läsa vad det hade stått på de papper som hade legat på skrivbordet och jag var tvungen att packa upp alla flyttlådor och sprida ut innehållet över huset för att rädda det som gick.

Där någonstans gav jag upp mitt system.

Nu har jag sorterat igen bland böcker och papper. Den här gången för att rensa ut tjugo års arbete, forskning och karriär. Det är nästan två år sedan jag blev sjukskriven och ett år sedan jag på ett märkligt sätt förlorade jobbet. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i akademin. Det är vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att göra ett avslut. Nu är det dags för ett nytt kapitel.