Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.

Föredetting

Jag har ett par skor som närmast kan beskrivas som en korsning mellan trätofflor och sandaler. De är coola och nästan som nya trots att det nog är fem år sedan jag köpte dem. Till en början var de förfärligt obekväma med de stumma bottnarna och det nya lädret som skavde hål på foten. Nu tillhör jag inte typen som ger upp för lite blåsor och sår. Bara lädret mjuknar och foten får lite valkar på rätt ställen blir det bättre, det vet jag. Jag är nämligen uppvuxen med trätofflor. På ”den gamla goda tiden” när jag var barn sprang jag ju i tofflor jämt. De rejäla träbottnarna slets ner och ovanlädret formade sig efter foten innan både trä och läder sprack av utmattning. Nog borde jag fortfarande kunna vänja fötterna?!

Modellen på mina nya skor hette Has beens. Det kan tolkas på lite olika sätt. Som ett försök att hotta upp ordet föredetting genom att benämna det på engelska till exempel. Jag var övertygad att det var helt ute med trätofflor och då passade namnet bra. Tofflor tillhörde förfluten tid. Men nu såldes de dyrt i en trendig butik. Hm. Retro såklart. Lite nostalgi rent av.

Men, Has beens gällde även mina fötter. De var tydligen bättre på att anpassa sig förr. Nu kan jag inte gå några längre sträckor utan att få ont av mina snygga skor och att springa med träsulor är det inte tal om, trots att den här modellen har en rem om hälen. Fast när jag tänker efter var mina fötter inte så tacksamma under den period i livet då tofflor var min ständiga fotbeklädnad. Det var förhårdnader, spruckna hälar, liktornar och inte sällan stukade fotleder Det hade jag nästan glömt. Tiderna förändras och jag vill inte ha tillbaka de fötterna hur snygga mina Has beens än är.

Has beens skulle kunna användas som benämning på en hel rad andra saker i livet som var bra en gång, men inte är riktigt detsamma längre. Som pulkabacken. När jag var barn var den hiskelig, på gränsen till läskig. Nu är jag förvånad att den inte var brantare. Ibland tror jag att en hel natts sömn också faller under kategorin Has beens. En hel natts festande gör det definitivt.

En del vänner blir Has beens. Vi som tidigare hade så mycket gemensamt kan ha svårt att hitta samtalsämnen när vi ses. Det blir längre och längre mellan tillfällena och de där middagarna för att vi ”måste ses” tar slut ganska fort.

Till början kändes som att jag hade förlorat något varje gång det hände. Att upptäcka att vi numera är individer utan något annat gemensamt än det förflutna var lite sorgligt på nåt sätt. Nu släpper jag hellre taget och behåller minnet av hur det var, än att ödsla energi på att leta efter nåt som inte finns. Jag saknar inte mina Has beens vänner längre. Det är mer som ett konstaterande; Det var då och det räcker. Alla som har varit på en återträff av något slag har säkert upplevt den märkliga företeelsen att man kastas tillbaka i tiden till de roller och relationer som gällde en gång. Jag tycker det känns obekvämt.

Det betyder inte att jag vill ha det förflutna ogjort. Alla människor jag har mött och händelser jag har varit med om har format mig till den jag är och det är jag nöjd med. Men jag har inget behov av att göra om det. Jag tycker förstås att jag är likadan som jag alltid har varit. Typ. Åtminstone i mitt huvud. Men när jag ser mig i spegeln, eller letar efter glasögonen eller stapplar ur sängen på morgonen blir jag varse att jag också är en Has beens. Jag är ingen föredetting och inte retro, men vissa saker har försvunnit och ersatts av något annat. Det är lätt att tro att det var bättre förr, men det är inte hela sanningen. Det gäller att komma ihåg hela bilden, med valkar och liktornar och allt.

Det som är värt att sägas är värt att skrivas

Martin, det här är till dig!

Det här vill jag inte ha osagt den dag det är för sent.

Du har överträffat alla förväntningar. Om jag hade fått önska helt fritt vem jag skulle träffa hade jag inte kunnat föreställa mig någon bättre. En sån perfect match. Och ändå var det lite av bananskal över alltihop, för det är så det är i cyberdjungeln.

Om vi hade träffats när jag var yngre hade jag sannolikt inte förstått att det var dig jag ville ha. Det var nog meningen att vi båda skulle mogna en aning innan våra vägar korsades. När vi träffades var vi båda lugnare än tidigare i livet, var och en på sitt sätt, och åtminstone jag hade bevisat vad jag trodde att jag behövde bevisa.

Vi är lika på många sätt och det är både befriande och förlåtande. Det händer att vi båda gör helt galna saker, glömmer, schabblar, missar och sårar. De svagheter jag har haft så svårt att acceptera hos mig själv blir mycket lättare att hantera när jag ser att du har desamma. Du fördömer mig aldrig och långsamt lär jag mig att bli mindre dömande, både mot mig själv och andra. Du har tillräckligt med självkänsla för att på ett moget sätt tala om för mig när jag säger onödiga saker och jag lär mig sakta att tänka ett varv till på vad jag säger, innan jag säger vad jag tänker. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon som med dig. Vi kan skratta åt varandra, men ändå alltid med varandra.

Tillsammans med dig har jag mött mina största svårigheter och släppt ut alla mina monster ur garderoben. Trots att det har varit en enorm prövning för dig också har du hjälpt mig att läka gamla sår. Trots att jag stundtals har stött bort dig har du stått kvar. Du är den trygghet jag behöver och du förstår mig på ett sätt jag aldrig ens har kunnat göra själv. Du har fått mig att inse att jag inte behöver mina murar och skyttegravar och du hjälper mig att se vem jag verkligen är och vill vara. Nu vet jag bättre vad som är viktigt i livet, på riktigt. Våra olikheter passar märkligt bra ihop och jag har känslan av att tillsammans gör vi varandra bättre.

Ibland har jag önskat att jag hade modet att vara lite galen, göra det oväntade och kasta mig ut i det okända, men ofta tänkt att det inte passar sig. Jag har hållit mig till det trygga och invanda, ”för säkerhets skull”. Tillsammans med dig har jag gradvis hittat modet och jag älskar att vara lite galen med dig. Som när vi sätter guldkant på tisdagen, lämnar huset för att bo i skogen, eller ”spontanköper” det vi innerst inne alltid har velat ha men inte tyckt att vi har råd med. Bara för att vi kan. Nu vågar jag till och med att chansa ibland, göra stora vägval i livet, eller ringa in till radions direktsändning, eller visa mig sårbar.

Du ger mig tryggheten att våga känna alla känslor. Det är främmande, läskigt och samtidigt helt fantastiskt. När jag har känt behovet av att förstå mig själv har du peppat och följt med mig på mina upptäcktsresor. Ju fler bitar jag har hittat, desto bättre passar vi ihop.

Ingen av oss är perfekt, men för mig är du helt rätt. Allt vi har tillsammans känns rätt. Inte perfekt och inte enkelt, men rätt. Vissa dagar hittar jag inte känslan, men den finns där. Ibland gömd under trötthet eller energibrist, ibland skrämd av din stress eller trötthet. Det är ingen tillfällig förälskelse eller eufori. Det är en genuin känsla som kommer tillbaka och då svämmar mitt hjärta över av kärlek till dig.

Ingen av oss vet riktigt vilket datum vi träffades första gången. Eller ens vilket år. Vad spelar det för roll?! Det verkar bara bli bättre med tiden. Jag ser fram emot alla äventyr vi har framför oss och att bli gammal med dig.

En depression är deprimerande

Ibland är det svårt att skriva utan att det blir tungt och negativt. Jag vill ju inte att bloggen ska bli deprimerande. Men emellanåt är det precis så jag känner mig. Förmodligen är jag det också. Deprimerad. Symtomen stämmer väl med vad man kan googla fram: nedstämd, initiativlös, trött, sömnstörningar, irriterad, ointresserad av mat och sex, självkritisk och allmänt negativ. Ingenting är roligt. Om något hade varit roligt hade det ändå inte funnits någon ork att göra det, för den delen.

Det är faktiskt deprimerande att vara deprimerad. Ibland undrar jag om depression är ett tillstånd som är självbefruktande.

För den som inte har känt av en depression är det nog svårt att föreställa sig hur eländigt det kan kännas. Jag glömmer det tack och lov själv ganska fort när jag har tagit mig ur det. Det är ungefär som att föda barn eller renovera hus; det är lätt att glömma hur jobbigt det var förra gången, ända tills man står där igen. Det är långt ifrån alla som behöver återuppleva eländet. Själv är jag en sån där med återkommande erfarenhet, både när det gällde barnafödande och depressioner (renoveringar har jag aktat mig för efter den första gången).

Ofta börjar det med en ångest. Inget allvarligt i sig, men en stark oro. Så urbota dumt egentligen, för jag vet att oro bara är påhitt och föreställningar om saker som inte har inträffat ännu. Men när oron väl sitter där i skallen är den verklig. I högsta grad. Jag får hjärtklappning, hjärnan går på högvarv och helst vill jag spela död för att komma undan. Eller sjunka genom jorden. Inget av de sätten brukar fungera särskilt bra.

Om jag säger högt att jag har ångest frågar folk utan undantag ”Varför?!” Det kanske är den mest naturliga frågan i världen, och jag hade kanske frågat samma sak om jag hade hört någon säga det. Men när jag får frågan känns den omöjlig att besvara. Det finns inget därför.

Ibland har jag fått ganska enkla råd, typ ”men du kan väl bara tänka såhär istället”. Hm. Det blir ungefär som att säga till någon som har feber att de ska coola ner. Nu är det så att jag råkar ha feber i hjärnan. Den funkar inte optimalt och lyder inte alltid ett kommando.

Jag är introvert. Jag behöver ladda mina batterier för mig själv då och då, helst i en miljö där jag kan koppla av. Ju större anspänning jag har känt desto längre laddningstid krävs. Om jag fick välja skulle jag gärna undvika sammanhang där jag förväntas vara social med människor jag inte känner väl. Det tar väldigt mycket energi. Men jag har övat upp en slags social fasad, som ett sätt att anpassa mig efter situationen. Den fungerar hyggligt en stund och många kan nog tro att jag är extrovert när jag kommer igång med spex och allsång. Men jag är lite som Askungen, när klockan slår tolv vill jag helst vara hemma i trygghet innan jag blir till en pumpa, eller hur det nu är. Jag orkar inte så länge.

Även om många människor har introverta drag är det enligt beräkningar ungefär 20% av befolkningen som till fullo förstår vad jag pratar om när jag säger att det är lätt att bli matt i en extrovert värld. Min sambo visste inte att det fanns något som hette introvert innan han träffade mig. Och det var inte för att han är ointelligent på något sätt, utan för att han är mest extrovert. Det är ofta så det är. Den som vet vad introvert innebär är inte sällan själv introvert.

Nu vet sambon vad introvert är. När jag blir deprimerad blir jag extremt introvert. Jag orkar inte träffa någon, inte ens dem jag i vanliga fall bryr mig mest om. Jag gömmer mig om jag kan, för att slippa känna att jag inte orkar hålla fasaden. Andra människor får mig att känna mig än mer otillräcklig, tråkig och frånstötande. Jag skäms. Och ändå vet jag att de allra flesta, både introverta och extroverta, känner sig precis så eländiga ibland. Det är en (jobbig) del av livet.

Jag vet ungefär vad som fungerar för att få mig i gängorna igen. Egentid och motion. En promenad, yoga eller ett svettigt träningspass spelar inte så stor roll. Om jag bara kan förmå mig att göra något vet jag att jag mår bättre efteråt. När jag får möjlighet göra det jag själv vill, om det så bara är att sitta och glo, får hjärnan tid att varva ner. Då kan jag låta känslorna få ta den plats de behöver i kroppen. Det kräver ensamhet. Jag vill inte känna (även om det inte finns någon anledning) att jag behöver ursäkta mig, låtsas eller anstränga mig för att dölja något för någon. Det är mina känslor och just då vill jag vara själv med dem.

Många gånger har jag önskat att jag hade en liten stuga i skogen dit jag kunde fly när jag behöver det. Fast ibland tror jag att det är bra att den inte finns. Det är inte säkert att någon hade orkat eller tagit sig tid att komma dit för att krama mig när jag behöver det.

Förväntningar är näring åt hjärnspöken

Storhelger har aldrig varit min grej! Det är något med de där förväntningarna som jag har svårt för. Oftast har det varit inbillade förväntningar; jag tror att andra förväntar sig saker av mig, utan att någonsin ha hört någon säga det. Det gör mig orolig. Jag är rädd att inte räcka till och skruvar automatiskt upp förväntningarna på mig själv och vad jag ska åstadkomma. Eller till och med hur jag ska vara. Jag är rädd att inte räcka till för något jag själv har hittat på. En helt vansinnig och omöjlig jämförelseprestationskarusell drar igång. Enklaste sättet att undkomma är att inte vara med. Tacka nej, dra täcket över huvudet och stanna ensam hemma.

Julen är mer hanterbar än andra helger. På julen förväntas man umgås med familjen och det har jag inget alls emot numera. Vi pratar om vad vi önskar oss både i julklapp och på julbordet och då minskar utrymmet för påhittade och egenhändigt uppskruvade förväntningar. Allting blir så mycket enklare och trevligare och jag njuter av värmen och samvaron.

Nyår är värre. Då förväntas man vara social, stanna uppe till midnatt och skåla in tolvslaget med tindrande ögon, löften och förhoppningar om ett fantastiskt år. Det är antiklimax för en introvert enstöring som helst inte umgås med mer än ett par personer i taget, lägger sig när hon är trött och skålar medan hon fortfarande känner vad det smakar.

Nu har jag en väldig tur, för jag har en sambo som tycker det är OK att jag är sådär introvert och asocial. Jag måste ingenting. Om jag vill dricka bubbel till frukost och gå och lägga mig klockan tio så backar han upp mig. Han har inga andra förväntningar än att vi ska vara tillsammans och att jag ska må bra. Dessvärre har jag haft väldigt svårt att tro att han menar allvar. Jag har fortsatt att inbilla mig, oavsett vad han har sagt. Jag har inbillat mig att han har stora förväntningar, på stora fester med en massa människor. Jag har inbillat mig att han inte berättar vilka förväntningar han egentligen har för att han inte vill stressa upp mig eller göra mig ledsen.

Det är nästan så att jag inte vågar säga det, men jag har blivit mycket bättre på nyårsförväntningar. Jag har blivit snällare mot mig själv och vågar njuta av stunden istället för att låta fantasierna skena iväg och skrämma upp mig. Mina övningar i självmedkänsla och mindfulness har gett resultat, på riktigt. För två år sedan, nyårsafton 2016, firade vi nyår på lokal, med middag, dans, bubbel och fyrverkerier vid tolvslaget och övernattning med frukost. Trots att 2016 går till historien som ett av mina värsta år med psykisk ohälsa var nyårsfirandet det bästa jag någonsin har haft. Jag hade verkligen ingen ångest alls över att inte räcka till, trots att vi var bland en massa vackra människor och det brukar vara tillräckligt för att få mig ur balans. Vi åt, dansade, skrattade, pratade och jag kunde verkligen koppla av och njuta av stunden.

Ibland tänker jag på den kvällen, och hur enkelt det kan vara om inte hjärnspökena ställer sig i vägen. Nyår 2017 var vi hemma, själva, och jag var mer i balans än jag brukar vara under en nyårsafton. Inga oförklarliga eller ologiska anklagelser vare sig mot mig själv eller sambon. Vi lagade mat tillsammans, åt, skålade, pratade och gick upp på berget vid tolvslaget för att se fyrverkerier. Det var ett skådespel och en enorm befrielse att slippa ångesten. Nu vet jag att det går.

Årets jul har vi redan klarat av. Eftersom vi är flera som jobbar helger fick vi fira en dryg vecka före den 24 för att vara lediga samtidigt. Sambon tog ansvar för planeringen och fixade såväl julpynt som köttbullar och skinka med den äran. Visst hade jag dåligt samvete för det jag inte gjorde och för att han fick fixa så mycket. Men, egentligen var det en alldeles perfekt lösning. Just för tillfället har jag inte mycket reservkraft och han har klart bättre ordning på sin tid än jag. Om jag hade varit envis eller han hade varit egoistisk hade det inte blivit den härliga jul vi nu fick.

När sambon gör det jag har svårt att hinna eller orka – det är kärlek! När mina grabbar åkte hem efter julfirandet – det är saknad! Jag försöker berätta för dem vad jag känner och hur mycket de betyder för mig. Om jag dör imorgon vill jag att de ska veta det.

Nu har vi två storhelger framför oss, utan några som helst krav och måsten. Vi kan gå i pyjamas hela dagen, äta tacos om vi vill och bara vara. Det är helger helt i min smak. En God Jul!

 

Fortfarande tjugofyra timmar

Vad är det jag gör när jag inte längre hinner göra det jag vill? Vad är det som gör att tiden inte räcker? Det är lika många timmar på dygnet nu som alltid, men det känns inte som att de räcker. Är det en allvarlig tantvarning? Hur många gånger har jag inte hört äldre människor beklaga sig över att tiden går så fort att man inte hinner mer än hämta tidningen innan det är lunch och sedan kommer brevbäraren och så är det kväll. Jag har flinat lite hånfullt och tänkt att de måste vara onaturligt långsamma och fullständigt sakna simultankapacitet.

Visserligen har min kapacitet minskat, men när jag rannsakar och kikar i backspegeln ser jag att det inte är hela sanningen till att jag inte hinner läsa, blogga, skriva eller ta promenader längre. Förutom att jag har börjat arbeta lägger jag åtminstone en arbetsdag, det vill säga åtta timmar, i veckan på restid. Resvägen ger en stund för att reflektera och stör mig inte så mycket, egentligen. Det är först när jag inser hur lite det är kvar av dagen efter jobbet som jag önskar att jag hade kortare resväg. Och när bensinräkningen kommer.

Nu är jag schemalagd varannan helg. Omställningen är stor från att nyligen ha haft ”all tid i världen”. Även om jag har jobbat en massa helger i mitt tidigare liv har jag aldrig varit bunden till några fasta tider. Förr jobbade jag helger (och nätter) för att jag inte hann med mina åtaganden på veckans vardagar. Nu är det planerat, jag har betalt och är i gengäld ledig någon vardag istället. Men, jag är trött och tråkig när jag kommer hem på lördag och söndag kväll.  Och husvagnen har fått stå stilla länge nu. Jag tränar ibland efter jobbet, äter och tittar en stund på nyheterna. Det är ungefär så roligt det blir de dagar jag jobbar. Jag orkar inte ens läsa två rader i min bok innan ögonen faller ihop.

Jag ställer klockan i god tid för att få tid för en stunds yoga och mindfulness på morgonen. Och för att ha gott om tid att äta frukost. Snart behöver jag dessutom ha beredskap för att tina iglon på fyra hjul som ska ta mig till jobbet. Och helst också köra tio minuter tidigare för att slippa sladda av vägen.

Eftersom jag jobbar deltid har jag en eller ett par lediga dagar mitt i veckan. Det är då jag ska hinna göra vad jag själv vill. Helst vill jag inget, det vill säga inte ha något planerat. En optimal ledig dag tar jag som den kommer. Hittills har jag inte haft en enda ”optimal” ledig dag sedan jag började jobba. Det har fått mig att fundera på vad jag gör egentligen. Även om det alltid kan komma in en del oförberedda saker från kanten har det varit ovanligt många nya och energikrävande händelser på sistone. Åtminstone hoppas jag att belastningen är övergående.

Redan när jag började på mitt nya jobb visste jag att jag efter några veckor skulle åka till Indien på ett uppdrag som innebar en hel del förberedelser. Jag skulle hålla ett antal föredrag och det var en intensiv period innan resan. Och jag som aldrig har varit i Indien förut började fundera på hur man klär sig i 35 graders värme. Det var inte mycket i min garderob som uppfyllde dresskoden att inte visa vare sig nyckelbenen eller smalbenen.

En vecka i Indien var ingen vila. Vi fick en fantastisk resa, med många oförglömliga möten och upplevelser. Jag hade kända och okända människor omkring mig i princip varje vaken stund på dagen. Indien är ett land med mycket intryck; dofter, smaker, färger, ljud, människor och trafik. Det är en utmaning för en högkänslig, introvert person som jag. Jag var fascinerad och åker gärna tillbaka. Det finns otroligt mycket att se och uppleva som är så fullständigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid, men nästa gång måste jag planera in ett par dagar i ensamhet när jag kommer hem. Jag var helt uppfylld och helt slut efteråt.

Min far drog sin sista suck medan jag var i Indien. Han hade levt ett långt liv och var lite skröplig på slutet. Jag hade inte hunnit fram ens om jag hade varit i närheten, men just då kändes det väldigt långt mellan Indien och Sverige. Nu har jag tagit in vad som har hänt och tillsammans med mina bröder har vi tömt hans rum på äldreboendet och haft begravning. Sorgen tar sin tid. Livet stannar upp en stund.

Samtidigt förbereder jag som bäst min examinationsuppgift som (H)järnkollsambassadör; ett föredrag baserat på mina erfarenheter av utmattning. Jag trodde att det skulle vara en baggis att sätta ihop tjugo minuters presentation, men inser att det är lätt att veckla in sig i detaljer som gör att det blir mer av ”Här är mitt liv” än en historia som andra kan relatera till. Snart är jag i alla fall klar och ser verkligen fram emot att få börja mitt nya uppdrag.

De helger jag har varit ledig och hemma har vi haft grannar, barn och bonusbarnbarn på besök. Roligt, men mustsugande. Hur det än är krävs det lite planering för att bjuda hem folk. Det ska handlas, lagas mat och städas, och det är nog tur att det kommer folk ibland så att det blir städat. I år blir det jul lite tidigare än vanligt, vilket gör att jag tappar en veckas förberedelser lite drygt. Det är en svår uppgift att hitta en helg då alla är lediga, även om ”alla” i det här fallet bara innefattar sambon, mig och mina barn med flickvänner. Visst går det bra att fira jul den 15 december. Jag som brukar tycka att julen kommer lite hastigt på i vanliga fall…. Det blir som det blir. Min energi är begränsad, men sambon bangar inte för att dra ett större lass när det gäller pynt och förberedelser. För min del är det nyttigt att öva på att släppa taget och lämna ansvaret till någon annan. Jag får också tillfälle att öva på att vara i nuet, känna självmedkänsla när det är jobbigt och att sätta gränser.

Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.