Fortfarande tjugofyra timmar

Vad är det jag gör när jag inte längre hinner göra det jag vill? Vad är det som gör att tiden inte räcker? Det är lika många timmar på dygnet nu som alltid, men det känns inte som att de räcker. Är det en allvarlig tantvarning? Hur många gånger har jag inte hört äldre människor beklaga sig över att tiden går så fort att man inte hinner mer än hämta tidningen innan det är lunch och sedan kommer brevbäraren och så är det kväll. Jag har flinat lite hånfullt och tänkt att de måste vara onaturligt långsamma och fullständigt sakna simultankapacitet.

Visserligen har min kapacitet minskat, men när jag rannsakar och kikar i backspegeln ser jag att det inte är hela sanningen till att jag inte hinner läsa, blogga, skriva eller ta promenader längre. Förutom att jag har börjat arbeta lägger jag åtminstone en arbetsdag, det vill säga åtta timmar, i veckan på restid. Resvägen ger en stund för att reflektera och stör mig inte så mycket, egentligen. Det är först när jag inser hur lite det är kvar av dagen efter jobbet som jag önskar att jag hade kortare resväg. Och när bensinräkningen kommer.

Nu är jag schemalagd varannan helg. Omställningen är stor från att nyligen ha haft ”all tid i världen”. Även om jag har jobbat en massa helger i mitt tidigare liv har jag aldrig varit bunden till några fasta tider. Förr jobbade jag helger (och nätter) för att jag inte hann med mina åtaganden på veckans vardagar. Nu är det planerat, jag har betalt och är i gengäld ledig någon vardag istället. Men, jag är trött och tråkig när jag kommer hem på lördag och söndag kväll.  Och husvagnen har fått stå stilla länge nu. Jag tränar ibland efter jobbet, äter och tittar en stund på nyheterna. Det är ungefär så roligt det blir de dagar jag jobbar. Jag orkar inte ens läsa två rader i min bok innan ögonen faller ihop.

Jag ställer klockan i god tid för att få tid för en stunds yoga och mindfulness på morgonen. Och för att ha gott om tid att äta frukost. Snart behöver jag dessutom ha beredskap för att tina iglon på fyra hjul som ska ta mig till jobbet. Och helst också köra tio minuter tidigare för att slippa sladda av vägen.

Eftersom jag jobbar deltid har jag en eller ett par lediga dagar mitt i veckan. Det är då jag ska hinna göra vad jag själv vill. Helst vill jag inget, det vill säga inte ha något planerat. En optimal ledig dag tar jag som den kommer. Hittills har jag inte haft en enda ”optimal” ledig dag sedan jag började jobba. Det har fått mig att fundera på vad jag gör egentligen. Även om det alltid kan komma in en del oförberedda saker från kanten har det varit ovanligt många nya och energikrävande händelser på sistone. Åtminstone hoppas jag att belastningen är övergående.

Redan när jag började på mitt nya jobb visste jag att jag efter några veckor skulle åka till Indien på ett uppdrag som innebar en hel del förberedelser. Jag skulle hålla ett antal föredrag och det var en intensiv period innan resan. Och jag som aldrig har varit i Indien förut började fundera på hur man klär sig i 35 graders värme. Det var inte mycket i min garderob som uppfyllde dresskoden att inte visa vare sig nyckelbenen eller smalbenen.

En vecka i Indien var ingen vila. Vi fick en fantastisk resa, med många oförglömliga möten och upplevelser. Jag hade kända och okända människor omkring mig i princip varje vaken stund på dagen. Indien är ett land med mycket intryck; dofter, smaker, färger, ljud, människor och trafik. Det är en utmaning för en högkänslig, introvert person som jag. Jag var fascinerad och åker gärna tillbaka. Det finns otroligt mycket att se och uppleva som är så fullständigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid, men nästa gång måste jag planera in ett par dagar i ensamhet när jag kommer hem. Jag var helt uppfylld och helt slut efteråt.

Min far drog sin sista suck medan jag var i Indien. Han hade levt ett långt liv och var lite skröplig på slutet. Jag hade inte hunnit fram ens om jag hade varit i närheten, men just då kändes det väldigt långt mellan Indien och Sverige. Nu har jag tagit in vad som har hänt och tillsammans med mina bröder har vi tömt hans rum på äldreboendet och haft begravning. Sorgen tar sin tid. Livet stannar upp en stund.

Samtidigt förbereder jag som bäst min examinationsuppgift som (H)järnkollsambassadör; ett föredrag baserat på mina erfarenheter av utmattning. Jag trodde att det skulle vara en baggis att sätta ihop tjugo minuters presentation, men inser att det är lätt att veckla in sig i detaljer som gör att det blir mer av ”Här är mitt liv” än en historia som andra kan relatera till. Snart är jag i alla fall klar och ser verkligen fram emot att få börja mitt nya uppdrag.

De helger jag har varit ledig och hemma har vi haft grannar, barn och bonusbarnbarn på besök. Roligt, men mustsugande. Hur det än är krävs det lite planering för att bjuda hem folk. Det ska handlas, lagas mat och städas, och det är nog tur att det kommer folk ibland så att det blir städat. I år blir det jul lite tidigare än vanligt, vilket gör att jag tappar en veckas förberedelser lite drygt. Det är en svår uppgift att hitta en helg då alla är lediga, även om ”alla” i det här fallet bara innefattar sambon, mig och mina barn med flickvänner. Visst går det bra att fira jul den 15 december. Jag som brukar tycka att julen kommer lite hastigt på i vanliga fall…. Det blir som det blir. Min energi är begränsad, men sambon bangar inte för att dra ett större lass när det gäller pynt och förberedelser. För min del är det nyttigt att öva på att släppa taget och lämna ansvaret till någon annan. Jag får också tillfälle att öva på att vara i nuet, känna självmedkänsla när det är jobbigt och att sätta gränser.

Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.

I huvudet på en introvert

Om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att leva mitt liv på en öde ö eller i en lägenhet på Manhattan skulle jag välja den öde ön. Jag skulle känna mig mindre ensam där, i sällskap med jag och mig själv, än med tusentals främlingar. Ju fler människor jag ser som jag inte känner desto ensammare blir jag. Särskilt om de pratar och umgås med varandra. Aktiviteter, evenemang och myller av människor får extroverta personer att leva upp. Kalendern full – jajamensan! För mig är det lite tvärtom – ju mindre inbokat desto bättre mår jag. Jag trivs i mitt eget sällskap och med min egen tideräkning.

När jag är ensam hittar jag lugnet, harmonin och kreativiteten. Jag kan få mycket gjort med en tom kalender. Den självvalda ensamheten är livgivande och lustfylld. Jag uppskattar vänners sällskap, närheten till sambon och jag får aldrig för mycket av mina barn, men jag har ett stort behov av att vara ensam ibland för att må bra. Efteråt är jag en bättre människa: En mer älskvärd sambo, en mer tolerant mor, en klokare medarbetare och en gladare, godare vän. Om jag är deppig är det oftast under ensamheten jag får lusten tillbaka. Dessutom blir jag snällare mot mig själv om jag har tid att begrunda och bearbeta alla intryck i lugn och ro.

Förutom ensamhet uppskattar jag tystnad och kanske framför allt när det blir tyst. Det är vilsamt att slippa höra och skönt att inte behöva lyssna. För att det inte finns något att lyssna efter. Däremot har jag en kombination av stora öron och känslig hörsel och jag blir tämligen nyfiken om jag hör en bil som bromsar in eller röster som oväntat bryter tystnaden. Jag vill helst inte synas, men gärna se vad som pågår. Förveten, skulle min far säga. Det är inte riktigt lika bra som att vara nyfiken. När jag var liten var förvetna tanter sådana som stod bakom gardinen och tjuvkikade på grannar och förbipasserande, i tron att de inte själva syntes. Tur att vi inte har gardiner i huset.

Det är förståeligt att introverta personer kan missbedömas som asociala. Själv kan jag vara väldigt social och pratsam med människor jag känner väl, men när jag är i ett sällskap med många obekanta blir jag tyst, känner mig bortkommen och vill helst gå hem. Jag har haft många tillfällen i karriären där jag har kunnat öva mig på att mingla och nätverka – konferenser, middagar, supéer, jubileumsfester – men jag blir aldrig bekväm i den situationen. När kollegorna blir uppspelta över att kungen kommer på besök hoppas jag att jag ska slippa konversera. Jag lär ändå inte få tillräckligt med tid för att lära känna honom på riktigt. Det är inte min grej att småprata om oväsentligheter med människor jag kanske aldrig kommer att träffa mer och jag kan säkert uppfattas som tråkig. Däremot tror jag att jag skulle kunna passa ganska bra i ”Halv åtta hos mig”, där jag får några gånger på mig att prata med och lära känna några få personer. Då bjuder jag gärna på mig själv.

Den bästa återhämtningen har jag fått under de semestrar som jag har spenderat helt ensam, oavsett om det är hemma eller på någon charterort. Då har jag fullt upp. Jag löser problem, läker sorger, får idéer, lägger upp strategier, njuter av livet och hittar balans i tillvaron ofta utan att prata med någon annan än mig själv. Inspirationen får jag av att läsa, skriva, lyssna på radio eller musik.

Det jag tycker minst om med ensamheten är äta middag. Det är svårt att komma på vad jag ska äta, även om jag kan välja precis vad jag vill, det är tråkigt att laga mat bara till mig och bland det mest ensamma jag vet är att äta ensam. Jag skjuter ofta upp beslutet om vad det blir till middag så länge att jag redan är hungrig och klockan är mycket. Det blir inte roligare då. Jag saknar någon som kommer med idéer och förslag på mat, som påminner mig när det är dags, som tycker det är roligt att laga mat med (eller till) mig, som berömmer (eller klagar på) maten och som hjälper till att plocka undan och diska. Om jag skulle bli ensam och gammal hoppas jag att jag har möjligheten att gå till något ställe med bra mat och andra trevliga bekanta gamlingar. Helst med egen kock och en välsorterad vinkällare. Jag kanske väljer att äta i min ensamhet ändå, men det skulle kännas gott att veta att jag är välkommen, om jag vill.

Tidsperspektiv

En av mina förebilder, Bodil Jönsson, sätter ord på mycket som jag inte visste att jag visste. Till exempel behovet av ställtid. Visst går det rent praktiskt att boka in aktiviteter direkt efter varandra i kalendern, men det är inte smart att göra det. Det tar energi och jag hinner glömma en hel del om jag inte ger mig tid att notera, bearbeta och sortera innan jag ger mig i kast med nästa uppgift. Dessutom är det ohyfsat att inte vara mentalt och fysiskt närvarande samtidigt i ett möte med andra, vilket är svårt om olika åtaganden avlöser varandra utan ställtid. Bodil Jönsson hade en skylt att hänga på sin dörr under ställtiden: ”Professorn tänker”.

Jag verkar behöva ställtid även mellan platser. Jag sätter mig på tåget eller flyget vid en tidpunkt, på en viss geografisk plats och intar min angivna gång- eller fönsterplats under en tidsrymd. När jag kliver av är jag på en ny geografisk plats, ibland till och med med en annan tid än den jag hade vid avresan. Min mentala närvaro stämmer inte med platsen som jag fysiskt befinner mig på när jag kliver av. Jetlag är en slags brist på ställtid. Fast det verkar inte spela så stor roll hur lång resan är. Jag kan bli jetlaggad av en resa inrikes.

När jag träffar en människa kan det krävas ställtid för att känna in den andra personen. Ungefär som djuren gör när de nosar på varandra. Ibland räcker det att nosa på nosen, ibland får man nosa på fler ställen innan det går att bilda sig en uppfattning om var vi har varandra. Människor jag har träffat förut har jag ett mentalt minne av, men det är inte säkert att vi är på samma våglängd nu som senast vi sågs. Det kan krävas kalibrering och ställtid för att hitta den nya frekvensen. Min högkänslighet känner ofta om närvaron fysiskt och mentalt inte är på samma ställe samtidigt. Människor som det går snabbt att hitta frekvensen hos är lätta att umgås med.

Att synka tanke och handling låter enkelt och självklart, men ofta seglar tankarna iväg. Jag övar på att vara fokuserad och närvarande i stunden. Bara att bli medveten om vad det är som rör sig i huvudet, när jag inte tänker på det jag ska göra, är ganska intressant….

Min mat-och-sov-klocka, eller kanske det heter dygnsrytm, verkar vara inställd på att vakna vid sju och somna runt elva. Däremellan mår jag bäst av att äta lite och ofta, men om jag inte planerar tenderar det att bli mycket och sällan. Brist på ställtid stör min inbyggda klocka så att jag glömmer att äta, vaknar ofta eller vaknar okristligt tidigt.

Min biologiska (fertila) klocka har stannat och jag måste säga att jag är nöjd med det. Men leklusten finns kvar.

Min absoluta favorittid är fritiden; tid som inte är planerad. Den har ofta en början och ett slut, men utrymmet mellan dessa båda tidpunkter är tillräckligt stort för att det ska kännas åtminstone lite ”oändligt”, som en möjlighet eller avkoppling. Ju mer ostörd tid, desto skönare känsla. Fredagskvällar är mentalt betydligt skönare än söndagskvällar, även om min söndagsångest numera är nästan obefintlig. Det fåniga är att schemalagda eller planerade saker som jag gör för att jag tycker det är roligt på min fritid kan kännas som att de ”inkräktar”. De rutar in min tid. Styckar upp den i mindre delar som inte är lika flexibla eller lika möjliga att disponera som ett enda stort stycke tid. Det sitter i huvudet och handlar antagligen om att jag behöver öva mer på närvaro.

En annan favorittid är egentiden. Den är nära besläktad med fritiden, men tillbringas alltid på mina egna premisser med en syssla som jag själv har valt och själv styr över. Egentid är inte alltid ensamtid, men det är tidsfördriv alldeles för min egen skull. Det kan vara allt från att äta frukost till att träna eller gå på kurs.

Även om jag inte tycker om att passa tider fyller avtalade tider trots allt en funktion. Att passa tiden är en hederssak (och motsatsen är respektlöst). Det gäller både mötestider, tvättider, arbetstider och tågavgångar.

Somliga är tidsoptimister, andra tycker tiden är lång och ytterligare andra får aldrig tiden att räcka till. Jag har tillhört de sistnämnda men hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att disponera. Händelser som välter vardagen och får tiden att stå still är inget man önskar sig, eller någon annan heller för den delen, men de gör det lättare att se vad som verkligen är viktigt.

Vad är det jag vill kunna berätta med stolthet på ålderns höst att jag har gjort av min tid?  Det är nu jag ska se till att göra det.

 

 

 

 

Årsringar

Min spegelbild har förändrats. Det är naturligt att utseendet ändrar sig med tiden och oftast sker det så gradvis att det passerar tämligen obemärkt. Därför hajar jag till när jag tycker mig se ett annat ansikte än jag är van vid. Inte så mycket äldre. Mest förändrat.

Många små och egentligen ganska obetydliga förändringar. Som att ögonbrynen har bleknat. Jag har haft väldigt mörka breda bryn som nästan har vuxit ihop över näsan om jag inte ansat dem med jämna mellanrum. Med tiden har jag övat upp en viss rutin att noppa och jag känner det knappt längre (i början kunde jag bara ta ett strå, sedan fick jag vila medan jag nös och torkade tårar). Nu konstaterade jag först att jag inte hade några svarta strån att plocka särskilt ofta och när jag verkligen tittade efter hur mina ögonbryn såg ut var de nästan utsuddade jämfört med tidigare. Hårstråna var färglösa.

Det var min frisör som var först med att säga det. Jag hade fortfarande inte sett något när hon tyckte att jag kunde markera mina bryn med en penna för att framhäva mina ögon mer. Jaha. OK. Jag funderade inte så mycket över varför hon sa det. Hon hade kanske varit på någon make-up-utbildning, tänkte jag. Det föll mig aldrig in att mina tjocka svarta bryn kunde bli osynliga.

Mitt hår ovanpå huvudet har också ändrat sig. Inte enbart i färgen vid tinningarna. Håret vill inte längre som jag vill och virvlarna får ett allt större övertag. Håret lyfter på nya ställen.

Huden tillhör det som har blivit bättre med åren. Tonårsfinnar och flottig hy är ett minne blott och det sörjer jag inte. Efter åratal av påpekanden från hudexperter har jag slutat att tvätta ansiktet med tvål, men jag tvivlar på att det är det som gör skillnaden. Inte heller tror jag att användandet av dag- och nattkrämer spelar roll. Jag vill inte se mig som ett offer för skönhetskommersialismen och förnekar samröre i det längsta, även om sammanträffandet är något besvärande.

För ungefär tjugo år sedan hade jag rynkor i pannan. De har nästan helt försvunnit. Jag var övertygad om att en gång rynka för alltid var en rynka, men så är det alltså inte. Jag såg en gång en slags karta i en tidning över olika typer av rynkor i ansiktet och vad de sa om en människa. ”Besviken” var tvärgående veck högt upp i pannan. Det var sådana jag hade. Förbannad, å andra sidan, var ett ”V” mellan ögonbrynen. Det har jag en antydan till, men inte så uttalat. Jag minns inte var jag såg den här kartan, men när jag nyligen såg nya rynkor runt munnen kunde jag inte låta bli att fundera på vad de betyder.

Ett fårat ansikte hos någon annan tycker jag är vackert. Det signalerar en uttrycksfull människa. Känslouttryck fastnar, efter tillräckligt många upprepningar, i ansiktet som rynkor. Nyligen råkade jag passera en spegel just som jag hade munnen sådär ihopsnörpt som mina nya rynkor gav uttryck för. Det var inte något vackert alls över det. Jag försökte komma på vad jag tänkte eller kände som omedvetet fick mig att skrynkla ihop munnen till ett litet russin. Vad var det för känslouttryck jag såg? Av minen att döma såg jag ut att vara tillknäppt bestämd, kanske till och med snorkig. Det var inte så jag kände mig.

Jag googlade för att se vad ansiktsrynkorna kunde betyda. Det visade sig att det finns en hel lära inom kinesisk medicin om det. Skepsisrynkor är parallella med ögonbrynen och kommer av att man höjer ett eller båda ögonbrynen. Jag läste vidare, med en synlig skepsisrynka. Om kråkfötterna i ögonvrån pekar uppåt sitter de på en person som är gladlynt och om de pekar neråt är det en sorglig själ. Mina pekar både uppåt och neråt, men inga är särskilt framträdande. Ömsom vin, ömsom vatten.

Linjer runt munnen, neråt från mungiporna, kan betyda besvikelse och missnöje. Jaha, då är det inte alls konstigt att jag har fått sådana. Livet har varit orättvist, men om rynkor kan försvinna finns det gott hopp. Tillvaron ser annorlunda ut nu än för ett par år sedan och orättvisan börjar lägga sig till rätta som en insikt. Om man har fina linjer från näsvingen och ner mot mungipan betyder det att man ser meningen med livet. Se där ja. Jag visste väl att det kunde vara fint med fina rynkor. Men vad russinuttrycket betyder verkar de inte ha koll på i den kinesiska läran.

Själv läser jag ofta omedvetet av andra människors ögon och ansiktsuttryck. De kan säga mer än ord.  Om ord och ansiktsuttryck inte stämmer överens litar jag mer på ansiktsuttrycket. Nu kan det vara lite vanskligt förstås, eftersom det kan handla om ett botox-opererat ansikte. Botox injiceras i ansiktsmusklerna för att släta ut rynkor. Det är i själva verket ett nervgift som förlamar muskulaturen. Ansiktet blir slätt, men uttryckslöst och tråkigt oavsett vad man känner.

Nä, det bästa sättet att vila ansiktsmusklerna är att le. Ett leende ansikte är avspänt. Och genom att släppa taget om bekymmer från det förflutna eller oro inför framtiden fastnar färre obehagliga känslor i ansiktet. Om jag nu inte riktigt vill tro på anti-age-krämer så vill jag desto hellre tro att mina ansträngningar att leva i nuet har gett resultat. Och även om gener sannolikt spelar den största rollen för vilka årsringar man får i ansiktet, så tilltalar rådet från en av dem som jobbar med ansiktsläsning enligt den kinesiska filosofin mig: ” Lukta på blommorna, känn vinden mot ansiktet och ta en tupplur. Det och kyssar ger ett vackert ansikte och fin lyster i huden”.

Bättre lite skit i hörnen

Att dammsuga kan göra mig rent ut sagt förbannad. Jag skjuter upp det i det längsta, men till sist står jag inte ut längre med grus, gräs, damm och kaffesump på golvet. Det stör husfriden och koncentrationen och efter ett par dagar är det dags att anta utmaningen. Jag samlar mig, öppnar motvilligt städskåpet och förbereder mig på en match. Dammsugaren testar mitt tålamod genom att dåna, väsnas, fastna, skramla, bråka och dra i sig sockar och gardiner. Varför är röret för långt och för stelt? Varför är sladden alltid för kort? Det är omöjligt att komma åt under soffan utan att behöva möblera om. Trösklar och vägglister bär tydliga märken efter eländet. Jag tror faktiskt att jag hatar dammsugaren.

Den förra jag hade var ganska OK. Den var liten, lätt och rund vilket gjorde att den smidigt följde efter mig genom rummen. Dammsugarröret var uppdelat i flera led och enkelt att förkorta när jag behövde komma åt där det var trångt. Vi hade lärt oss att samarbeta hyggligt. Men så dog den bara. Full av skit antagligen, inte bara i påsen.

Då kom sambons gamla trotjänare fram och plötsligt kom jag ihåg varför jag inte ville städa hemma hos honom. Den är tung, stor och fruktansvärt otymplig. Det är inte städningen som är jobbig, det är dammsugaren! Det spelar ingen roll hur bra den suger om den inte är samarbetsvillig. Efter en match med den är jag fullständigt genomsvett.

Dammsugaren uppfanns av en engelsman, en Cecil Booth 1901. De första modellerna drevs av bensin och drogs av en häst (på utsidan får man förmoda). På Tjolöholms slott finns ett sådant åbäke att beskåda. Den gör mig tillfälligt mer vänligt sinnad till min egen. Svenska Elektrolux var tidigt med i utvecklingen av elektriska versioner. De lär ha kunnat användas till att fjälla fisk, föna håret och rykta kor med. Jag minns en turkos liten tunna som bars runt och senare en lilafärgad långsmal trotjänare på hjul som mor drog omkring med. Den blåste varm luft, var lockande att sitta på och slangen verkade längre än sladden. Om man flyttade slangen kunde man ha den att rensa lingon med, genom att blåsa bort blad och barr.

Som nygift och  nybliven husägare behövde jag inte vänta länge innan det kom en livs levande dammsugarförsäljare. Instinktivt var jag på min vakt. Nej tack! Men när han erbjöd sig att dammsuga mattan och sängen fick han komma in. Det skadar säkert inte att få det gjort. Det visade sig att han inte sålde dammsugare utan en städmaskin. En sådan som man har sett i serietidningar och på amerikanska filmer, där man håller käckt i ett handtag och liksom för hela dammsugaren fram och tillbaka och där påsen hänger direkt på handtaget. Den kostade som en liten bil och kunde till och med tvätta mattor.

Jag hoppas fortfarande att han hade manipulerat de filter som han använde när han visade skillnaden mellan min dammsugare och städmaskinen. Det blev ingen affär då, men min ex-man blev intresserad (det är nåt med män och maskiner) och köpte så småningom en begagnad. Det var ett monster, tung och öronbedövande. Den sög bra, men vi använde inte specialfunktionerna särskilt ofta, typ aldrig, och det var en lättnad när motorn till slut skar så jag fick en tystare, lättare och smidigare maskin.

Centraldammsugare har många fördelar. Den är ett försök att hålla själva maskinen, påsen och oväsendet utanför. Tanken är inte dum, men om slangen är så lång att det tar emot att brottas med den om man bara vill dammsuga lite snabbt i hallen. Längden på slang och rör försämrar dessutom sugkraften så att gruset ofta ligger kvar på golvet. Jag är inte frälst.

Robotdammsugare är min grej! Vi har en liten variant som är ganska underhållande att titta på. Han (det är en han, han heter Jens) kommer in under de flesta möbler, men han  trasslar in sig i sladdar, man måste lyfta honom över trösklar, batteriet räcker inte så länge och han har lite svårt för mattor. Trots det hinner han samla upp mycket saker med sina små borstar. Utom i hörnen, där ligger skiten kvar. Snart kanske han får en storebror.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!