Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.

Tantförberedande kurs

Det är inte så lätt att veta vad som väntar när man blir tant. Vad är normaltantigt egentligen? Det sker en del tämligen oåterkalleliga omvälvningar i livet inom loppet av ganska få år. I andra, liknande sammanhang finns det utbildningar för att få en så smidig övergång som möjligt, exempelvis för blivande föräldrar. Det kanske vore på sin plats med en tantförberedande kurs, för att undvika obehagliga överraskningar för den som närmar sig tantåldern (och för den delen även för nära anhöriga). Det finns definitivt ett antal saker som bör tas upp redan på grundkursen.

Synen

Plötsligt verkar det som om restaurangerna har sämre belysning och texten på menyn är skriven med ynkliga bokstäver. Om du inte antingen får hjälp att läsa vad det står, eller får låna ett par läsglasögon riskerar du att kyparen kommer in med något helt annat än du hade tänkt dig. Det blir också svårare att gissa pris, storlek, tvättråd och andra väsentliga märkningar i butiker, för att inte tala om innehållsdeklarationer. Ingen fara. Du kan antingen se till att förstoringsglas och ficklampa ingår i din standardutrustning, eller skaffa läsglasögon. Köp många billiga och sprid ut dem. Det ökar sannolikheten att du hittar dem när du behöver dem.

En positiv bieffekt är att du blir allt snyggare. Inte enbart på grund av din nya look med brillor på näsan. Du ser helt enkelt inte längre eventuella skavanker, pormaskar, generande hårstrån eller andra obekväma detaljer i spegeln. Dessutom, med sämre syn behöver du inte städa lika ofta. Nu krävs det rejäla dammråttor och större fläckar innan du ser dem.

Håret

Om du brukar tona håret mörkare kan det vara dags att tänka om. Det är en ojämn kamp mot naturlagarna. De vita hårstråna är motståndskraftiga mot färgpigment och redan en vecka efter den senaste toningen har de ofta återfått sin ljusa lyster. Det är nu det är dags att bli blondin. Med en ljus toning blir utväxten mörk och det ser ut som om du är naturligt mörkhårig (som du ju har varit fram tills nyligen). Det positiva är att med fler vita strån blir utväxten allt mindre synlig och du behöver inte färga håret lika ofta. Grått är det nya svarta.

Huden

Det uppstår allt fler veck på olika ställen och det kan ta en bra stund in på förmiddagen innan alla rynkor som uppstått under natten försvinner. Huden blir också mer och mer fläckig. Det kommer prickar och fräknar lite varstans. Det ger ytterligare en dimension till din personliga look. Du blir en naturlig leopardtant och behöver inte lägga pengar på dyra kläder med vilddjursmönster.

Lederna

Det tillkommer en accelerationskoefficient, eller kanske snarare en startsträcka, innan du uppnår full hastighet i vardagen. Särskilt när du kliver ur sängen på morgonen eller när du har suttit stilla en stund. Det händer också att det tar längre tid innan du kommer fram dit du ska, eller att det är mer avstånd kvar när du trodde att du var framme, exempelvis när du har böjt dig ner för att ta på dig skorna. Det kliar allt oftare på ställen som är omöjliga att nå. Man skulle kunna säga att du blir allt mer stabil i kroppen. Se bara till att du inte förlorar kontakten mot underlaget, för om du välter tar det också längre tid att reagera (och komma upp).

Gravitationen

Gravitationen verkar bli allt starkare. Effekten syns ofta på rumpan, brösten och låren, där skinnet samtidigt kan se ut som att det blivit nån storlek för stort. Det gäller att bli bekväm med dessa förändringar. Själv har jag exempelvis kommit på att jag är snyggast när jag ligger ner.

Med denna erfarenhetsbaserade grundkunskap blir det lite lättare att förbereda sig på helt normala tantförändringar. Livet är lika gott, det går bara lite fortare (eller är det kanske jag som blir långsammare).

Jag ska bara….

Om man, som jag, har levt livet till största delen i en prestationsbaserad verklighet är ”jag ska bara…” en väldigt vanlig tanke. Det är så mycket jag tror att ”jag ska”, eller måste. Dessutom tror jag att det är ”bara” nåt snabbt eller litet, vilket ofta visat sig vara helt felbedömt. Till exempel de gånger jag har tänkt att ”jag ska bara” innan jag går ut i det fina vädret. Solen kan hinna både gå i moln och gå ner innan jag är klar.

Om jag har en liten stund över innan det är dags att gå till bussen, eller gå i duschen, eller nåt annat som jag har planerat, är det inte ovanligt att det dyker upp en tanke på vad ”jag ska bara” göra. Numera försöker jag ignorera den tanken. ”Jag ska bara” har slutat med panik tillräckligt många gånger för att jag ska inse att det inte är inte så intelligent att påbörja ett litet projekt i tron att jag ska vara effektiv. Särskilt som jag helst håller på med vad-det-nu-är tills jag är klar. Då kör det garanterat ihop sig och tiden räcker inte alls till i någon ände.

En variant på ”jag ska bara” är ”när jag ändå…”. Jag kan ju passa på att göra fler saker, ”när jag ändå…” Det är inte heller särskilt effektivt. Tvärtom. Jag kan till och med tänka så många ”när jag ändå” att jag helt enkelt skjuter upp eller skiter i alltihop. Det blir för mycket, tar för lång tid, eller är för jobbigt med alla ”när jag ändå”. Så istället för att göra en sak i taget och vara nöjd med det, som det var tänkt från början, får jag ingenting gjort och blir irriterad på mig själv.

Jag övar. Jag har blivit bättre på att ta vara på den lilla stunden som blir över. Ibland kan det till och mer vara mer effektivt i det långa loppet att vara lite ineffektiv i stunden. Motivationen är oftast större om uppgiften är överskådlig, både i tid och omfattning. Hellre litet och lätt än stort och svårt.

Denna insikt har gjort mig mer harmonisk, lite lyckligare och lite effektivare. Allt blir kanske inte gjort nu heller, men jag har blivit bättre på att passa tider.

Självbedrägerier som fungerar 2

Jag är ingen morgonmänniska. Helst skulle jag inte ställa klockan alls, utan gå upp när jag vaknar och aldrig före klockan 8. Är jag ledig är det gott att lojt vända sig om och slumra en liten stund till, men även när klockan ringer vill jag gärna snooza och låta både kroppen och tanken vakna varsamt.   Sedan fortsätter jag gärna morgonen i ett lugnt tempo. Skalman (den smarta men bekväma sköldpaddan i Bamse som har en självgående skottkärra och en mat-och-sov-klocka) har en poäng när han säger att ”skynda” är ett fult ord.

Det är skönt att ha gott om tid för frukost och morgonbestyr. De dagar då morgonstunden begränsas av andra tidsbestämda åtaganden skulle det vara naturligt att ställa klockan lite tidigare, för att få den där lilla extra kvarten som gör så stor skillnad på morgonen. Men, för en morgontrött tar det emot.

Jag har kommit på en lösning som har fungerat för mig i många år. Jag har helt enkelt ställt fram klockan tjugo minuter och lurar mig själv att klockan är mer än vad den egentligen är. Det sköna och lite skämmiga är att det funkar, jag ”går på det” varje morgon. Det är klart att jag vet att klockan egentligen inte är så mycket som hon visar, men just där och då väljer jag att ignorera det. Jag ”låtsas” att det är dags, men ger mig ändå tid att snooza, slumra och ta mig ur sängen i behaglig takt. När jag kommer upp och har vaknat till ordentligt är jag alltid lika glad att klockan inte är så mycket som väckarklockan visade. (Om någon skulle få för sig att hjälpa mig att ställa klockan rätt får det mindre angenäma konsekvenser)

Mitt lilla klocktrick funkar även på kvällen, fast omvänt. När jag kommer i säng alldeles för sent och tittar på klockan innan jag släcker lampan kan jag med ett litet leende konstatera att ”riktigt så mycket är klockan faktiskt inte” och så somnar jag, nöjd med att ha fått tjugo minuters ”extra” sömn.

 

Frukostens lov

Jag har alltid älskat frukost och håller därför helt med den som myntade uttrycket att frukost är dagens viktigaste mål. Oavsett vilken tid på dygnet den intas. Nuförtiden när frukosten är avslutad och jag ställer undan disken ser jag redan fram emot nästa gång jag får äta frukost. Bara för att det är så gott.

I köket hänger en liten skylt som säger ”En måltid utan vin kallas frukost”. Det är väl i och för sig sant (undantaget de gånger champagnefrukost har intagits), fast det är onekligen mycket annat som inte heller känns tänkbart till min frukost. Jag skulle till exempel aldrig kunna ta lite av gårdagens middagsrester ur kylen som dagens första mål, och att hoppa över frukosten för att gå direkt på lunch är inte ett alternativ. Även om jag har sovit länge, eller vänt på dygnet av en eller annan anledning – det första målet på dagen är frukost och den kan inte innehålla vad som helst.

Egentligen är frukostmaten den som borde kännas mest enformig, eftersom jag verkligen inte varierar mig särskilt mycket eller ofta. Men det kanske är just det – jag behöver inte fundera ut vad jag ska äta och jag tycker det är gott. Så enkelt. Ingen beslutsångest eller idétorka, inga långa förberedelsetider, alla inköp kan göras i god tid och maten finns alltid i kylen och skafferiet (om den inte gör det är livskrisen nära).

Mina frukostvanor har ändrats något, eller kanske snarare utvecklats genom åren. Som liten var det alltid macka. En eller ett par smörgåsar, oftast ljust bröd med leverpastej eller ost. Ibland fanns det hemlagad hallonsylt eller körsbärssylt. Sött och gott på mackan. När bästa kompisen sov över fick vi rosta långfranska. Att låta smöret smälta in i det varma brödet och toppa med marmelad var himmelskt gott. Drycken var helst juice, men oftast mjölk.

I skolåldern blev det flingor och mjölk. Fil var för surt och yoghurt hade vi aldrig hemma. Flingorna var mer eller mindre osockrade (jag minns weetabix och K-special). De gånger jag var på läger med övernattning serverades ofta Skogaholmslimpa och cornflakes. Vilken hit!

När jag flyttade hemifrån började jag experimentera med gröt. Jag var en nyttofreak och kokte gröt på bovete, linfrön, kruska och katrinplommon. Jag kokte ofta en rejäl laddning och åt den kall i flera dagar. Min mage var van, men då jag bjöd min pojkvän på frukostgröten första gången fick det konsekvenser. Det är inte lätt att vindsurfa efter en sån tarmchock 😊

I takt med att smaklökarna utvecklats (?) har jag lärt mig att uppskatta såväl kaffe som grönt te, havregrynsgröt och ägg. Numera rostar jag min egen musli, med massor av nötter och frön och sötma från russin, torkade tranbär eller blåbär. På sommaren serveras filen gärna med färska bär. Däremot har variationen av pålägg krympt. Det enda jag vill ha och behöver är ost.

När jag har bråttom iväg på morgonen blir frukosten ofta lite mindre, medan jag, om jag har gott om tid, kan dra i mig en hel del. Hotellfrukost är underbart och kräver gott om tid. Men även när jag har bor på hotell med en fantastisk frukostbuffé går jag ändå och hämtar ungefär samma saker som jag alltid äter. Fast ofta med något eller några tillägg som sällan serveras hemma. Jag äter till exempel gärna äggröra (om den är krämig) och bacon på hotell, men är sällan så sugen på det att jag faktiskt lagar det hemma. Den färska frukten brukar jag också ta rikligt av när det bjuds.

Under en lång period av sjukskrivning och utmattning har frukosten varit en av mina ”fasta punkter i tillvaron”. Vissa dagar har det till och med varit det enda jag har velat, orkat eller hunnit göra innan sambon har kommit hem; fixa och äta frukost.

Jag tror inte att min frukost är speciellt nyttig, eller utmärker sig på något annat sätt, men den får mig att må gott. Det är säkert lika mycket rutinerna kring den som frukosten i sig. Det är mysigt att äta frukost tillsammans, och samtidigt är det lika njutbart att äta i lugn och ro, alldeles själv, med eller utan tidning eller radio som sällskap. Ute på sommaren och med levande ljus på vintern.
Länge leve Frukosten!

Femtio nyanser av trött

Ibland blir jag så trött på att vara trött. Det är OK att vara trött när jag har ansträngt mig fysiskt, eller haft en lång ansträngande dag. Då är det lätt att se sammanhanget. Precis som när jag har varit uppe sent eller sovit för lite. Numera somnar jag sällan i soffan. Jag byter kanal eller bok, eller går rent av och lägger mig om underhållningsvärdet är för dåligt och tröttheten blir påträngande. Efter en stadig middag, eller om jag dricker alkohol mitt på dagen blir jag också trött. Det känns som naturliga orsaker och därmed en naturlig trötthet. Andra gånger är sambandet inte alls lika tydligt.

Utmattning kan ge en helt annan typ av trötthet. Extrem trötthet. Det hjälper inte hur mycket jag sover och trots att jag är så trött vaknar jag fyrtiosju gånger per natt, eller ligger vaken i timmar och kan inte somna om. Efter nära två år med den här sortens sömnstörningar börjar jag tro att det är mitt nya normaltillstånd. Trist, eftersom jag tidigare har varit typen som somnar efter 30 sekunder och sedan sover hela natten.

Visst, jag inser att jag har ackumulerat den här tröttheten under många år med alldeles för mycket krav och prestation, flera extremt stressfyllda händelser och alldeles för lite sömn, men ändå. Det är svårt att förstå att det som har hänt under flera år sedan tar ut sin rätt nu.

Att vara trött kan vara helt olika upplevelser. Det jag menar är att även om jag oftast beskriver det som att jag är trött ( för att jag saknar något annat bra ord) kan det kännas på många olika sätt. Ibland som en förlamande trötthet; kroppen fungerar inte, den väger bly och varje rörelse kräver viljestyrka. Andra gånger kan det kännas som att tröttheten beror på en tröghet eller värk i leder och muskler. Eller så bränner det i ögonen och jag vill bara blunda. Tröttheten tar sig alltså fysiska uttryck som inte har en omedelbar koppling till fysisk ansträngning. Jag vet inte på förhand när den slår till och oftast inte helt säkert vad den beror på. Jag vet inte heller om den ska hålla i sig en kvart eller flera dagar.

Känslan av att inte orka gå ur sängen, eller flytta mig från där jag sitter, är också besläktad med den fysiska tröttheten, men har ett något större mentalt inslag. Det kan kännas nästan omöjligt att komma över tröskeln, ta sig i kragen och göra den lilla ansträngning som behövs för att gå upp på morgonen, resa sig ur soffan, duka av bordet eller ta sig till affären. En variant på det är när jag går från energisk och inspirerad till fullständigt håglös och olustig på mindre än femton minuter. All energi rinner av helt plötsligt och med den motivationen och lusten, trots att idén som blixtrade till kändes både spännande och kul för en liten stund sedan. Jag orkar inte. Extra besvärligt blir det om jag redan har hunnit berätta om mina planer och ambitioner för någon annan, bara för att sedan hastigt ångra mig och inte alls ha energin att genomföra mina egna förslag. Då blir jag ofta även besviken och irriterad på mig själv, vilket förstås inte hjälper ett dugg.

Ibland har jag inte lust till något alls. Jag vill inget, kan inte bestämma något och inte förmå mig att ta några initiativ överhuvudtaget. Det är bara tomt. Det handlar inte om att jag inte kan eller orkar, jag vill bara inte, eller vet inte vad jag vill. Att ta initiativ kräver resurser som inte finns. Jag läste någonstans att det beror på att känslorna blir avtrubbade vid utmattning. Jag kan helt enkelt inte känna vad jag känner för.

När jag blir så där trött kan jag må fysiskt illa, börja gråta eller helt enkelt inte orka vara uppe längre. Det är ju hanterbart om jag är ensam, men betydligt svårare om jag har sällskap. Då blir jag ofta irriterad eller arg istället, drar mig undan och vill varken prata eller umgås. Han som känner mig väl märker direkt att något händer. Jag vill inte visa den sidan av mig själv. Jag känner skam och försöker i det längsta låtsas som ingenting, vilket naturligtvis inte fungerar så bra.

Det är möjligt, kanske rent av sannolikt, att jag måste dras med en ökad trötthet under lång tid framöver. Därför måste jag öva på att hitta en balans mellan aktiviteter och pauser, hur roligt jag än har. En balans mellan att göra och att vara. Jag behöver hitta nya rutiner och planera in moment under dagen där jag ger mig själv tillräckligt med utrymme för att hinna ladda energi. Men, jag måste också lära mig att hantera situationen och inte skuldbelägga mig själv. Att vara trött är jobbigt. Det finns en orsak till min trötthet, även om den ligger bakåt i tiden. Jag är helt enkelt ”andfådd” fortfarande efter flera år av mental ansträngning. Jag behöver vila, hämta andan och långsamt träna upp min mentala kondition igen.

Om att göra saker jag aldrig har gjort förut

Skräckblandad förtjusning. Jag kan säga det direkt: jag skulle gärna göra det igen. Det var absolut inte något jag var säker på att jag skulle göra. Jag är både höjdrädd och ganska harig när det gäller åkattraktioner, så att betala för att åka zipline var inget jag hade på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Men ändå, det kändes inte direkt livsfarligt att prova. Jag såg barn före mig som vågade. Kan de så kan väl jag. En adrenalinkick inom räckhåll. En av funktionärerna berättade att hennes mamma, 86 år, hade åkt. Utan att veta något om hennes mamma (hon kanske hade varit stuntkvinna) bestämde jag mig och kröp i säkerhetsselen.

Jag har ofta drömt att jag åker i branta backar, både uppåt och neråt, utan att ha kontroll över vare sig färden eller fordonet. Eller att jag klättrar obehagligt högt och sedan inser att jag inte vet hur jag ska komma ner. Den korta färden på lastbilsflaket upp för branten till avsatsen, där det var tänkt att vi skulle hoppa ut, kändes därför nästan som en livs levande mardröm. Det var ändå ingenting mot spiraltrappan. Hur kan det vara så fruktansvärt obehagligt att gå i en trappa bara för att jag ser igenom den?! Tretton meter rakt upp blir väldigt många trappsteg runt, runt. Flera gånger kändes det som om benen skulle sluta röra sig uppåt-framåt och jag klamrade mig allt hårdare fast i räcket, som dessutom bara fanns på den ena sidan. Jag försökte hålla nervositeten i styr genom att prata, prata och prata. Vad har jag gett mig in på? Jag fick en flash-back till känslan jag hade när jag stod i den långa, ringlande kön till en värsting-åkattraktion för några år sedan. I ett svagt ögonblick tänkte jag ”hur farligt kan det vara” och sen stod jag i kön…

Visst finns möjligheten att vända, men det tar trots allt emot att vika sig. Inombords pågår en intensiv kamp mellan förnuft och känsla, eller vad det nu är. Varför utsätter jag mig frivilligt för det här? Jag betalar till och med för att bli rädd. Är det verkligen intelligent? Ja, kanske. Jag vet innerst inne hur stolt jag är över min bedrift efteråt. Att jag faktiskt vågade lämna tryggheten för möjligheten att upptäcka något nytt. Samma sak gäller för mer vardagsnära utmaningar i livet, som att byta jobb, flytta eller skilja sig. Det kostar på, men är ofta värt det, så länge det är självvalt.

Väl uppe på plattformen svajade det.  Inte för att det blåste, utan för att människorna som befann sig däruppe rörde sig. Å ena sidan ville jag hålla mig hårt i räcket längs kanten, å andra sidan vågade jag inte gå så nära kanten att jag nådde räcket. Utsikten var milsvid, men svår att riktigt njuta av. Långt där nere, ungefär 70 meter nedanför och 700 meter bort, fanns plattformen där jag skulle få fast mark under fötterna nästa gång. Det obehagliga är inte att hänga fritt i en vajer eller att åka i hög fart, utan att ta klivet ut i luften. I det ögonblicket går det inte att ångra sig längre. Samtidigt är det precis det som ger känslan av tillfredsställelse. Ögonblicket då jag har bestämt mig. Rädsla, beslutsamhet och… lättnad.

Färden ner tog ungefär en och en halv minut. En stund av eufori, stolthet och förtröstan innan fötterna nådde brädgolvet som indikerade att färden var slut. Jag var nöjd och glad att jag vågade utmana mina gränser och kände mig som en segrare. Väl nere önskade jag att jag hade haft mer närvaro att kunna njuta av stunden då jag klev ut i det okända.

Självbedrägerier som fungerar

Tanken med den här bloggen var att jag skulle få skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit ett sätt att få utlopp för en massa tankar och känslor, men också en viktig del av mitt jobb. Därför var det snopet när jag för några månader sedan upptäckte att jag inte alls kan skriva lika fritt och enkelt som förut. Det är förmodligen ett resttillstånd efter en utmattningsdepression som jag har gått igenom. Meningarna är ofullständiga, storyn hänger inte ihop och innehållet blir inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hinner till och med glömma de finurliga formuleringarna innan jag får ner dem på pränt. Så nu blir den här bloggen även ett sätt för mig att träna upp min skrivförmåga igen. Jag får helt enkelt börja med relativt enkla och okomplicerade ämnen. Som träning.

Det vore väldigt okomplicerat med träning, om det bara inte var så tråkigt. Jag har tränat relativt regelbundet i en väldig massa år. Jag tränar inte för att bli bäst och tycker inte om att tävla. Egentligen tycker jag inte om att träna heller. Huvudsyftet är att må bra. Det kan ta emot riktigt ordentligt att ge sig ut på joggingturen. Visst, nu är väl inte jogging den roligaste av idrotter kanske, men jag värdesätter att få ansträngningen snabbt överstökad och i ekvationen [nytta/avsatt tid för träning] står sig jogging bra.

Träning är ungefär som att städa. Jag dammsuger inte för nöjes skull, det är resultatet jag strävar efter. Om jag struntar i dammråttorna alltför många veckor mår jag inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt. Och om jag helt slutar kommer det efter ett tag att se ut som om jag aldrig har gjort det. Då skulle det kännas som att alla timmar jag har lagt på städning [läs träning] tidigare var bortkastade. Rent slöseri med tid, energi och uppnådda resultat. Även städning är färskvara. Fast, även om jag är väldigt nöjd direkt efter träningen ser jag inte någon skillnad vare sig på vågen eller i spegeln i första taget. Efter städningen ser jag resultatet direkt. Så städning har en fördel där.

Det gäller att ha tålamod för att få de långsiktiga resultat man vill ha med träning. Där har jag god nytta av min envishet. Jag har helt enkelt bestämt mig i förväg, långt i förväg. Jag har bestämt vad jag ska göra och vilka dagar som är mina träningsdagar och det är inte förhandlingsbart. Jag är expert på att genomskåda mina egna dåliga bortförklaringar. Mitt bekväma jag har inte mycket att sätta emot mitt principfasta besserwisser-ego. Det finns såklart undantag, men då kan man ofta byta dag eller kompromissa med träningsform eller träningsmängd. De dagar då mitt dåliga samvete är svagt och jag nästan har förhandlat mig till en stund i soffan istället för träning lyckas jag ändå ofta övertala mig själv att en liten stund är bättre än inget alls. Det har jag ju faktiskt alldeles rätt i.

Ofta är det värst innan jag börjar. Föreställningen om hur jobbigt det ska vara är det största hindret: ”Idag kommer det att vara tungt, eftersom jag inte har sovit ordentligt”, eller ”typiskt, jag åt bara räkor igår kväll, jag kommer aldrig att orka springa före frukost idag”. Det är nästan alltid bara dåliga undanflykter som inte har någonting med prestation på min nivå att göra. Jag har ofta undrat varför det är så mycket lättare att komma ihåg hur jobbigt det kan vara under tiden (det är inte ens alltid jag tycker att det är jobbigt), än hur bra jag alltid mår efteråt.

Ibland ger jag mig själv semester från träningen. Det är minst lika skönt som semester från jobbet. Givetvis har redan på förhand bestämt hur länge jag får ledigt liksom när och hur jag ska börja igen. Den största fördelen är att om jag gör ett tillräckligt långt uppehåll hinner jag börja längta igen. Jag är periodare när det gäller typ av träning. Mer av styrka inomhus på vinterhalvåret och mer konditionsträning utomhus på sommaren. Då hinner jag både tröttna och längta.