Högkänslig

När jag var liten kunde min mor bli galen på små ljud, som att jag bet på naglarna, prasslade med godispapper eller klickade med kulspetspennan. Om jag gungade i hammocken eller satt och dinglade med fötterna bad hon mig sluta för att hon blev åksjuk av att titta på. Jag trodde att hon överdrev, att hon bara ville kontrollera mig. Hon verkade hyperkänslig och det var nog precis det hon var, fast ingen av oss förstod vad det innebar.

Jag har blivit likadan. Jag blir galen på små ljud, som till exempel när någon kliar sig i skäggstubben, tuggar så det hörs, eller drar besticken mot tallriken så det skriker. Det är inte alls av illvilja som jag ibland ber någon sluta med knäppanden och hasanden, eller vad det nu kan vara som omotiverat ger ljud ifrån sig. Även höga röster, sorl och annat buller kan vara stressande och jobbigt att stå ut med. Ljud verkar liksom förstoras och förstärkas och närma sig oväsen innan det når hörselcentrum i min hjärna.

Öronproppar är inte särskilt sexigt. De första månaderna med olika ljud från sängen bredvid min gav mig många sömnlösa timmar, och sambon vaknade också då och då av en knuff eller ljudlig suck från min sida. Nu har vi passerat det stadiet och öronproppar ingår i min standardutrustning (och snarkskena i hans). Det är inte bara att proppa in något i hörselgången. Till och med öronproppar kan göra riktigt ont inuti öronen! Det finns dyra varianter som är anatomiskt utformade, men jag har haft svårt att hitta något som både är tätt och bekvämt. Tills jag provade Apotekets öronproppar av vax, vaxproppar alltså. De är billiga och bekväma. In med proppen i hörselgången och tryck till. De syns knappt och formar sig perfekt varje gång med hjälp av kroppsvärmen. Det gäller bara att komma ihåg att plocka ut dem för att undvika kvävningstillbud i händelse av kärleksfullt nafsande i öronen.

Att kunna sova handlar inte enbart om att det ska vara tyst och mörkt. Jag måste ägna en stund åt att släta ut veck på lakanet och borsta bort små osynliga, men tydligt kännbara ”smulor” i sängen. Antagligen är det små ”kvisslor” och andra samlingar av hudceller som ramlar av och jag kan precis förstå hur prinsessan på ärten måste ha haft det. När lakanet väl är slätt och rent gäller det att få kroppen att ligga rätt och täcket ovanpå att ge värme men samtidigt luft och rörelsefrihet. Det får inte trycka eller klämma någonstans. Jag antar att det är ungefär vad hundarna håller på med när de går tre varv i korgen innan de lägger sig.

Min mor var känslig för mycket, även för lukter. Hon avskydde oset efter stekfläsk, eller lukten av rök efter kalaset. Det vädrades ofta och ordentligt. Det verkar som om jag också har ett väl utvecklat luktsinne, främst för mindre angenäma dofter som tobaksrök eller jordnötter och för den delen mat-os dagen efter den goda maten. Jag känner cigarettlukten i andedräkten även om det gått mer än ett dygn sedan blosset togs. Det gjorde att Mannen i mitt liv slutade röka tvärt när vi hade träffats, efter nära 40 års bolmande. Det är kärlek!

Jag är också nästan onödigt känslig för andra människors sinnesstämning, tonfall och kroppsspråk. En person som ler med munnen men inte med ögonen får mig osäker och obehaglig till mods. Jag läser ansiktsuttryck och kroppsspråk och känner av om ord och handling inte stämmer med vad jag ser. Ett bryskt tonfall får mig att känna mig liten och rädd och jag är mer känslig för kritik än vad som är hälsosamt för mig. Jag lyssnar mycket på det som inte sägs och ofta räcker det med en blick för att jag ska förstå att något inte är till belåtenhet. Det är komplicerat och kostar mig en massa energi. Jag lägger mycket tid på att försöka förstå det som inte sägs, eller den irritation som redan har ebbat ut.

Jag iakttar och analyserar, ofta utan någon större framgång. Det var nog precis vad min mor också gjorde de gånger då det kändes som om hon försökte se vad jag egentligen kände och tänkte. Jag upplevde det enbart som obehagligt. Jag har alltid varit mästare på att ta på mig en mask utanpå mina riktiga känslor. Stundtals har jag till och med lyckats lura mig själv. Det var svårare när hon såg mig. Hon visste inte vad jag dolde, men att jag dolde något. Hon sa inget, bara tittade intensivt på mig. Jag är inte säker på att hon själv var medveten om det, eller visste varför, hon kände kanske bara instinktivt att det var något som inte stämde.

Nu har jag läst och förstått att högkänslighet (sensory processing sensitivity) är ett personlighetsdrag som är medfött hos 15-20% av världens befolkning och dessutom förekommer hos många djurarter. Hjärnan är känsligare för yttre intryck och högkänsliga personer bearbetar information på ett djupare plan. Det förklarar mycket av hur jag är. Jag tar kollar runt innan jag bestämmer mig, är kräsen, lär mig långsamt men grundligt och har mycket samvete. Jag trivs bäst i mindre sällskap och har ett starkt behov av ensamhet, tystnad och tid för reflektion emellanåt, för att sortera och bearbeta. Jag gråter lätt, men kritik är inte hela världen och misstag gör alla ibland. Jag kan nästan alltid lära mig något av misstag och kritik, om jag bara får ta mig tiden. Jag har en tämligen pålitlig magkänsla, om jag bara lyssnar till den.

Nu har jag förstått och accepterat att jag är högkänslig, även om jag glömmer bort det ibland. Det är OK. Jag är inte annorlunda än förut, men jag förstår och kan därmed hantera det bättre. Det är också gott att veta att det finns fler som är precis som jag, i snitt var femte människa. Världen behöver sådana som oss också.

En av forskarna som studerat högkänslighet är Elaine Aron, som har skrivit flera artiklar och böcker om sina fynd. Samhället är i mångt och mycket utformat för de icke-högkänsliga, även om allt fler behöver vila från intryck och ständig uppkoppling. Jag önskar att det inte hade behövt ta 50 år innan jag förstod vad högkänslighet var. Det hade kanske hjälpt mig att sätta gränser och tala om mina behov, liksom att förstå varför jag inte tål så mycket stimulans innan hjärnan kokar och svämmar över.

Min insikt om högkänslighet har sent omsider gjort det lite lättare att försonas med min mors beteenden, som jag aldrig begrep mig på under tiden hon levde. Det gjorde förmodligen aldrig hon heller.

Nakenchock

Mitt undermedvetna har ofta fullt upp på nätterna med att sortera och bearbeta alla intryck, tankar och händelser. Det smälter ihop i drömmarna och resultatet blir en salig blandning av fiction och verklighet. Det finns drag av thriller, action, drama och fantasy, blandat med en och annan romantisk komedi. Sekvenserna är ofta relativt korta, tempot är högt och händelseförloppet verka hänga ihop med en självklar logik. Det är först när jag ska återberätta drömmen som jag inser hur fullständigt orimliga situationerna och sambanden är.

För det mesta finns det inget kvar att berätta när morgonen kommer. Hjärnan släpper antagligen taget om nattens äventyr redan innan jag vaknar och jag är inte ens säker på om jag har drömt något överhuvudtaget. Men vissa drömmar väcker en stark känsla i kroppen som hjälper till att hålla dem kvar minnet en stund. Det handlar oftast om välbekanta, obehagliga känslor som rädsla, ilska, eller skam.

Stress och oro verkar trigga igång de värsta drömmarna. Inför min disputation hade jag det riktigt svettigt på nätterna. Då körde jag stora lastbilar i trånga gränder, skenande bussar på serpentinvägar, gigantisk traktor som riskerade att välta i de branta backarna eller så satt jag flera meter upp i luften med en ratt i händerna utan att se vare sig vägbanan eller hjulen. Det var jobbigt!

Samma tema kan återkomma i olika varianter under en period. Det är då jag roar mig med att fundera över vad olika symboler och teman kan betyda. Som att jag klättrar högt upp i något skrangligt och till slut blir det så högt och vingligt att jag inte vågar röra mig varken upp eller ner. Ibland faller jag och tror att jag ska slå ihjäl mig, men jag landar aldrig. Jag drömmer om hus med många rum eller att jag kör märkliga fordon i omöjlig terräng. Fåglar och helt enorma spindlar är relativt vanliga i mina drömmar och jag upplever dem sällan som obehagliga. Det är värre när jag tappar alla tänderna, kommer för sent, glömmer eller tappar bort grejor och är naken på fel ställe.

Jag anar en viss utveckling av innehållet i mina nakendrömmar, som jag tolkar som positiv. Under en ganska lång period har jag av och till drömt att jag är naken på offentliga platser, inte hittar mina kläder i omklädningsrummet eller att jag gömmer mig någonstans och inte vågar visa mig eftersom jag är naken. Det är pinsamt och jobbigt. Mycket skam.

En variant på samma känslor är kiss-drömmarna. Jag drömmer att jag är kissnödig men det finns ingenstans att ta vägen. Jag löser det ofta ganska kreativt och tror att ingen ska märka något. Jag kan till exempel drömma att jag kissar i sätet på en bil, men det rinner ut på gummimattan och trots att jag försöker låtsas som ingenting blir det väldigt svårt att dölja vad jag har gjort. Pinsamt värre.

Härom natten hade jag en helt ny typ av nakendröm. Skamkänslorna var borta. Jag upptäckte att jag var naken i en folkmassa, men jag brydde mig inte så noga att alla andra hade kläder på sig. Vi var på en fest på en takterrass med utsikt över Stockholms stadshus. Där fanns ett stort tomt dansgolv och runt dansbanan stod jag och trängdes med flera hundra människor som lyssnade på en konsert. Plötsligt rev Steve ’n’ Seagulls av Säkkijärven polkka i högt tempo på dragspel. En glad naken kvinna kom springande och tog mig ivrigt armen. Hon ropade att vi skulle dansa och sprang till bortre hörnet av dansgolvet där det stod några spadar, krattor och kvastar. Jag sprang efter och tänkte ”ja, varför inte” och så tog vi varsin kratta att dansa med och for iväg i en polka över det tomma dansgolvet, mitt framför ögonen på alla förvånade människor. Jag hörde någon heja på och vaknade med ett brett leende och en härlig känsla i magen.

Alla Tanters Dag

Det finns 365 dagar på ett år och de flesta av dem tillägnas något speciellt. Då menar jag inte några kungligheter, kyrkohögtider eller namnsdagar, utan mer eller mindre väsentliga saker som man kan välja att fira eller uppmärksamma lite extra på en speciell dag, så kallade temadagar.

Bland de mest omtalade temadagarna finns Nationaldagen, Fettisdagen, Alla hjärtans dag, Mors dag och Fars dag. På senare tid har vi också vant oss vid exempelvis Kanelbullens dag och Earth hour. Sen finns det ett antal dagar som är mindre kända men väl värda att högtidlighålla. Det går att hitta dem på temadagar.se. Några av mina favoriter är:

Internationella Nalle Puh-dagen, 18 januari
Vinets dag, 22 januari
Tankens dag, 7 februari
Alla korvars dag, 12 mars
Internationella gin o tonicdagen, 9 april
Lakritsdagen, 12 april
Asociala dagen, 3 maj
Baddräktsfria dagen, 16 juli
Pocketbokens dag, 30 juli
World gratitude day, 21 september
Alla soffpotatisars dag, 29 september
Civilkuragets dag, 12 oktober
Skumtomtens dag, 21 december

Det är mycket att hålla reda på, men å andra sidan finns det nästan alltid en anledning att fira.

Vissa saker återkommer, om än med lite olika vinkling, i kalendern. Det är sannolikt sådana teman där en dags uppmärksamhet känns på tok för lite. Ett exempel är korv. Det finns ölkorvens dag (9 feb), pilsnerkorvens dag (30 jun), varmkorvens dag (23 jul), salamins dag (7 sept), grynkorvens dag (19 okt) och hackekorvens dag (28 okt). Dessutom finns det inofficiellt falukorvens dag, som firas i Falun någon dag under sommaren. Och, som korven på moset, firas dessutom Alla korvars dag den 12 mars.

Det finns passande nog även två orgasmdagar, den Nationella (9 jul) och den Internationella (8 aug), även om de ligger lite väl nära varandra i tiden, enligt min åsikt. Jag är dock lite bekymrad över att det bara finns en Tandborstbytardag (13 feb). Tänk om man missar den! Då får man fira lite hårdare på Internationella dagen för frisk andedräkt (6 aug).

Jag vill införa Alla tanters dag. I nuläget är det faktiskt bara Fluortanten som har en egen dag (1 sept). Det finns visserligen andra dagar som alla tanter kan fira, till exempel Internationella kvinnodagen (8 mars), Cake and cunnilingus day (14 april), Byxfria dagen (5 maj), Internationella flickdagen (11 okt) och Internationella klimakteriedagen (18 oktober). Vissa av oss kan känna för att fira Alla flickvänners dag (1 augusti), Alla systrars dag (4 aug), eller Alla svärmödrars dag (27 okt). Det finns också Höga klackars dag (17 sept), men tacka vet jag fotriktiga skor. Det saknas helt klart en riktig Tantdag.

Jag föreslår att Alla Tanters dag införs den 25 augusti. Det är nämligen ett ledigt datum! Alla Tanters dag kan förslagsvis firas med rulltårta eller kafferep för den som vill, eller med ett glas sherry, eller varför inte genom att färga håret lila, äta lila grönsaker eller klä sig i lila klänning. Lila är tantfärgen framför andra.

Som inspiration till firandet kan jag rekommendera Jenny Josephs lilla bok ”Warning”, med undertiteln ”When I am an Old Woman I Shall Wear Purple”. Jag fullkomligt älskar den boken! Den lil(l)a tanten i Jenny Josephs bok har en stor röd hatt som inte klär henne och som skär sig med färgen på den lila klänningen, drar med käppen i staketet så det skallrar och släpper på alla hämningar. Jag var på biltur i södra England med två väninnor för tio år sedan när vi hittade denna lilla söta bok i hyllan på ett Bed&Breakfast. Vi läste den som godnattsaga. När vi kom hem skaffade vi oss lila klänningar och röda hattar som inte passade. Denna utstyrsel tog vi på oss vid ett par tillfällen när vi gick ut på stan. När någon av oss fyllde år fick hon dra käppen i alla staket vi gick förbi. Det var härligt befriande, och alla som inte fattade grejen (de flesta) tittade konstigt på oss.

Det är dags att damma av den röda hatten, bli en tantrebell och fira Alla Tanters dag imorgon!

Hur man överlever i skogen

Ofta börjar äventyret med planering. Vi vet sällan exakt vart vi ska, utan tar bara ut en ungefärlig riktning eller plats på kartan, helst inte alltför långt hemifrån (vi lägger hellre tiden i skogen än på vägen dit). Ibland handlar det om en dagstur på några timmar, andra gånger kan vi spendera en natt eller flera i terrängen. Oavsett vilket, så följer minst en ryggsäck med. I den finns sittunderlag, hopfällbara kaffekoppar, nescafé, hopfällbara glas, fältflaskor med vatten, en kniv, en liten gasolbrännare, stekpanna och en liten behållare som kan användas att koka vatten eller annat i. Det tillhör grundutrustningen.

Sedan handlar det inte bara om att överleva, utan att med enkla medel få en guldkant på skogspromenaden. Det går verkligen ingen nöd på oss när vi är i skogen. Tvärtom. Det har blivit lite av en sport att hitta på godsaker att som passar att äta och dricka. På längre vandringar tar vi till exempel gärna med ägg att koka till frukost och kanske en liten flaska champagne. Det kan vara värt att bära några hekton extra för att få njuta av lite lyx, som den pärlande drycken i solen i en liten glänta.

Vi har en paradrätt: korv med bröd. Det är inte världens nyttigaste mat kanske, men det går supersnabbt att steka till ett par korvar med hjälp av det lilla köket. Dessutom finns det så otroligt många olika och roliga sorters korv att välja på. Helst köper vi närproducerat. Vi skulle kunna skriva en bok med korvrecensioner vid det här laget. Det är inte omöjligt att vi i snitt har ätit korv minst en gång i veckan de senaste åren…. Det blir några kilon.

Ofta hittar vi fantastiska rastplatser, med utsikt över trädtopparna eller på en sten vid en liten bäck. Men ibland har vi hamnat ute på en stubbe på ett kalhygge, eller där alla världens myggor verkar kläckas. Det är kanske inte lika roligt just i stunden, men ofta är det de platserna och tillfällena vi kommer ihåg. Jag kan minnas fel, men jag tror att vi alltid har haft uppehållsväder när vi har rastat, hur mycket det än kan regna längs vägen.

Vandringarna handlar inte om att riva av ett antal kilometer på kortast möjliga tid, eller att gå så långt som möjligt, utan om att hitta en njutbar takt och ta sig tid. Vi väljer ofta turer i varierande natur och gärna kuperad terräng och vi vill helst undvika att behöva vända och gå samma väg tillbaka. Ibland har vi behövt klättra, hasa och åla, ta oss fram genom täta snår, över sankmark och genom vindfällen. Det är inte alltid njutbart, men strapatserna gör att vi känner oss synnerligen levande. Det är så annorlunda och långt ifrån vardagen att de märkliga situationerna då och då får oss att brista ut i ett gapskratt.

Ibland har vi tappat bort oss. Vi har gått vilse på de märkligaste ställen och valt de konstigaste genvägar, som i efterhand visat sig vara allt annat än smarta. Tack och lov för mobiltelefonen! Om det inte hade varit för den hade vi fått hålla oss på mer kända vägar för att inte behöva krypa ihop under en gran när mörkret kommer. Nu kan vi oftast få upp en karta och en liten prick som visar var vi är. Inget orienteringspris på det kanske, men det har räddat oss många gånger.

Natten mellan två dagars vandring kan tillbringas i tält, vindskydd eller husvagn. Det är förstås helt olika upplevelser. Att, precis som snigeln, bära sitt natthärbärge med sig på ryggen ger en frihet att slå läger på ett vackert ställe och lite när man vill. Det är inte alltid att det funkar. Ibland vill man verkligen inte gå längre, men det går inte att få ner en tältpinne i marken eller hitta en plan torr fläck som är stor nog.

Vindskydden, som finns längs flera större vandringsleder, kräver bara att man har liggunderlag och sovsäck med sig. Det är nästan som att sova under bar himmel, fast med tak över huvudet. Visst kan det bli så att man får samsas med andra vandrare, men det är sällsynt. Oftast finns det ved och man kan göra upp en lägereld. Det är lite lagom spännande att ligga och lyssna på nattens ljud och veta att det kan komma en älg eller andra djur förbi i den tidiga gryningen. Oavsett om vi väljer tält eller vindskydd blir livet lite spartanskt. Efter ett eller två dygn med ryggsäck på ryggen luktar man kanske inte så gott längre och redan efter en natt i sovsäck är frisyren lite annorlunda. Men det finns inga speglar och väldigt gott om frisk luft.

Att övernatta i husvagn är som Hilton i jämförelse. Vi har en liten Silverkula, en T@B, som i mångt och mycket påminner om den husvagn som Kalle, Musse och Långben har; man drar i en spak och vips har vi en dubbelsäng. På morgonen fäller vi ihop sängen och får en soffgrupp. Man kan vara två i den om båda vet sin plats och det finns bekvämligheter som kylskåp, diskho, vattenkran, gasolspis och gasolelement. Rena lyxen alltså.

Våra husvagnscampingplatser är ofta en vändplats i skogen. Vi har kommit på att det går utmärkt att ”duscha” utanför i ljummet vatten från en halvlitersflaska. Vill man ha lite avskildhet kan man bygga en ”duschkabin” av ett vindskydd. Maten lagas helst på en liten campinggrill. Det kan bli både ryggbiff, egengjorda burgare och lax. Det smakar fantastiskt gott i vanliga fall och i skogen är det ännu bättre. Vi har en liten transistorradio så att vi kan lösa melodikrysset på lördagsmorgnarna, små LED-lampor så att vi kan lösa korsord eller läsa en bok på kvällen och levande ljus för mysfaktorn till middagen. Vi har till och med en matta med oss, som vi kan lägga utanför vagnen för att få en uteplats.

Det är en trygghet och ett nöje att vara två. Vi har fått massor av gemensamma minnen. Dessutom är det skönt att gå tysta tillsammans. Jag är övertygad om att vi har lärt känna varandra lite bättre tack vare våra små äventyr. Promenaderna i sig är också hälsosamma. Det är balsam för själen och stärkande för kroppen, även om det kan göra ont både här och där efter ett par dagar och nätter. Visst är det skönt att komma hem till det bekväma villalivet, men vi längtar nog alltid lite ut igen. Må vi få vara friska nog att kunna göra om det många, många gånger till.

Friskare, starkare, smartare, snyggare

Övning ger färdighet sägs det. Någon har räknat ut att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt skicklig inom ett område. Intensiv och tålmodig träning kan ge bättre resultat än talang och naturbegåvning. Om man vill bli riktigt skicklig krävs det inte bara mycket träning utan specifik och målinriktad träning, och helst ska man börja i tidig ålder för att hinna samla ihop den volym som krävs.

Ja, nu kan man ju träna av andra orsaker än att man vill bli exceptionellt skicklig. Själv har jag tränat hela mitt vuxna liv, men inte särskilt specifikt. Jag har sprungit, cyklat, simmat, styrketränat, jympat och promenerat, uteslutande på motionsnivå och i förebyggande syfte, med det möjligen blygsamma målet att må bra. Så har jag aldrig blivit speciellt skicklig på något särskilt heller, men tillräckligt bra för att, i de allra flesta fall, klara vardagens fysiska påfrestningar.

’Träning’ definieras som en fysisk aktivitet som utförs planerat och strukturerat med ett specifikt syfte att bibehålla eller förbättra en funktion. ’Fysisk aktivitet’ är all form av kroppsrörelse som får pulsen att höjas. All träning räknas alltså som fysisk aktivitet, men även fysisk aktivitet kan också vara att städa, tvätta bilen eller resa sig från sittande.

Jo, jag är säkert yrkesskadad. Eller kanske jag var skadad redan när jag valde yrke?! De flesta sjukgymnaster, eller fysioterapeuter som det heter nu, tycker om att träna och är sannolikt mer fysiskt aktiva än befolkningen i genomsnitt. Vi är intresserade av kroppen och att ta hand om hälsan. Ofta så intresserade att vi glömmer bort att alla inte delar vårt intresse.

Tänk, så många träningsprogram jag har delat ut i min roll som sjukgymnast. Så många rekommendationer och tips jag har gett till människor med besvär och krämpor av olika slag. Många av dem hade nog hoppats att det skulle finnas en quick fix, typ ett piller eller liniment som enkelt trollade bort besvären. Eller att det kunde räcka att träna ett par tre gånger för att få livslång effekt. ”Träning är nog bra, men ska det verkligen behövas? Jag har ju klarat mig utan förut.” Undrar om den sortens människor tar bättre hand om bilen än sig själv? Jag tror att man kan dela in befolkningen i två läger: de som gillar att träna och de som inte gör det. Det är väldigt svårt att få vuxna människor att byta sida.

I vilket fall som helst är det knappt troligt att mina ambitiösa träningsprogram eller klämkäcka uppmaningar gjorde någon större skillnad. Motivationen måste komma inifrån och den tar god tid på sig. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag aldrig träna så att det hjälper någon annan. Träning är ett arbete och effekten är lönen – Den som arbetar får lön… men den tar fort slut.

Många som tränar på sin fritid tänker som jag, att jag tränar för att hålla mig i form och bibehålla min hälsa. Träning är ingen garanti för att jag förblir frisk, men det finns mycket forskning som pekar på att risken att få diabetes, ämnesomsättningsrubbningar, hjärtinfarkt, stroke, högt eller lågt blodtryck, bröstcancer och demens minskar. Träning verka påverka såväl gener som alla kroppens vävnader och organ positivt, även huden och hjärnan. Jag kan alltså lite förenklat hålla mig friskare, yngre, smartare och snyggare om jag tränar.

Fysisk aktivitet är dessutom en fantastisk medicin. En ”medicin” utan negativa biverkningar, där nyttan så gott som alltid är större än risken. Det finns forskning som visar att fysisk aktivitet har effekt på inte mindre än 34 olika diagnoser. Träning botar inte alla, men fungerar betydligt bättre än läkemedel för väldigt många. Det är alltså något av en universalbehandling. Den som tjänar mest på träning är tveklöst den som utövar det, även om det naturligtvis också på sikt sparar massor och åter massor av pengar i uteblivna sjukskrivningar, förtidspensioner och vårdkostnader. Effekten är direkt och utan mellanhänder. Träning borde vara sponsrad av stat, kommun och landsting.

En annan fantastisk grej med träning är att det inte verkar spela så stor roll vilken typ av träning man ägnar sig åt. Huvudsaken är att man gör något. Varje minut räknas, även om det är bäst att samla ihop minst 10 minuter åt gången och 150 minuter i veckan.

Med dessa smått sensationella effekter borde alla vilja träna. Men så är det inte. Många riskerar att drabbas av ohälsa på grund av inaktivitet och stillasittande.

Själv har jag insett att jag behöver träna nya saker. Exempelvis mental träning för att stärka och lugna mitt lättstressade och prestationsinriktade inre. Yoga och mindfulness är som en löprunda för själen. Och emellanåt, när lederna gör sig påminda, tar emot och gör ont, funkar träning även för dem. Sammantaget börjar det alltså bli en hel del träning som behövs för att hålla maskineriet igång. Det tar sin tid. De flesta dagar prioriterar jag den tiden och lägger minst 45 minuter på träning. Jag försöker att se den som en investering i framtiden. Det är känt sedan länge att ”den som inte tar sig tid för träning, måste förr eller senare ta sig tid för sjukdom” (Edward Stanley).

Bättre sent än aldrig

Jag har läst att förändrings(o)benägenhet är ett typiskt personlighetsdrag. Om det påverkas mest av arv eller miljö kan säkert diskuteras. Jag är lite trög när det kommer till förändringar. Helst vill jag vara väl förberedd och noga ha övervägt alla alternativ innan jag ändrar för mycket, eller något alls. Jag ser mig inte själv som motsträvig, snarare resonerande realist (men det finns säkert många som skulle säga att det är samma sak). Det tar bara lite tid innan jag bestämmer mig.

Denna egenskap medför till exempel att det kan ta lite tid innan jag blir överraskad. Jag behöver nämligen fundera ett tag på vad överraskningen innebär i förhållande till hur det var förut, och väga för och emot för att så småningom komma fram till om överraskningen är positiv eller negativ. Det kan förstås vara minst sagt frustrerande för den som försöker överraska mig med en present eller motsvarande, men det betyder absolut inte att jag inte tycker om glada överraskningar. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur glad jag blir.

Det kan också ta tid innan jag har bestämt mig för vad jag tycker om det senaste modet. När jag väl kommer fram till att det är snyggt har det redan kommit något nytt. Det hindrar inte att jag byter stil, om än något efter alla andra.

När jag var 8-10 år var jag nyfiken på smink, som tjejer ofta är i den åldern. Granntjejen var fyra år äldre och hade flera olika sminkväskor och speglar. Hon sålde till och med smink. Hon hade en katalog där man kunde välja och beställa, ungefär som med jultidningar. Jag beställde en grön ögonskugga och när den kom hjälpte hon mig att lägga på den. När min mor fick se mig fick hon det att låta som om jag var förlorad och att smink var tecknet på att man var prostituerad. Åtminstone är det så jag minns det i efterhand och jag kände mig inte alls lika fin längre. Jag vågade inte sminka mig igen och lärde mig därför aldrig hur jag skulle göra. Det tog tid innan jag äntligen lärde mig att lägga en eyeliner eller en enkel ögonmakeup. Jag hade fyllt 51 innan jag tog mod till mig och gick in på Kicks och bad att de skulle visa mig hur och vad jag behövde. Jag gick därifrån med en hel påse produkter. Nu vet jag hur jag ska använda dem.

Det finns fler saker har jag inte förstått vitsen med förrän ganska sent i livet. Till exempel fick somliga tjejer i min ålder följa med sin mamma, syster eller kompis för att köpa en bh när kroppen började förändras i puberteten. Min mor tyckte inte att jag hade något att stoppa i en bh och att jag därför inte behövde någon. ”Om du skulle behöva kan du låna en av mig”, sa hon. Jag provade en gång, bara för att konstatera att hon hade rätt (att det fanns mindre storlekar var inget jag tänkte på). Förutom sport-bh, som jag är glad att jag har använt, tog det ända till min bröllopsdag innan jag köpte en egen bh första gången. Det var långt innan det fanns underklädsavdelning med imponerande sortiment av vaddering, modeller och storlekar och trots att jag valde den som passade bäst blev det förargliga veck på kupan. Det kändes inte bra.

Under graviditeter och amning var vitsen med bh mer uppenbar, men efteråt var behovet och behagen till och med mindre än förut. Vid ett tillfälle behövde jag en ny klänning. Expediten i butiken suckade lite och sa att det är svårt att hitta en klänning som sitter bra om du inte har en bra bh. Hon skickade helt enkelt iväg mig till underklädesbutiken för att skaffa en bh som kunde fylla ut klänningen. Jag köpte en med silikonfyllning i kuporna. Den fanns med både lite och mycket extra utfyllnad, men jag vågade inte göra några radikala förändringar. En storlek större fick räcka. Nu satt klänningen skitsnyggt! Samtidigt som jag kände mig snygg och stolt över min nya figur var jag nervös att någon skulle kommentera min tillfälliga bröstförstoring. Jag vågade aldrig använda min silikon-bh mer än till den klänningen. Jag var över 30 år innan jag fick upp ögonen för ”T-shirt bh”, push-ups och A-kupa. Efter det kunde jag börja använda tajta toppar och känna mig stolt över min kropp på ett nytt sätt.

Många unga tjejer får en massa nya erfarenheter när de åker utomlands på språkresa eller som au-pair. Jag funderade också mycket på det och ville väldigt gärna pröva vingarna när jag var tonåring, men vågade inte riktigt lämna det trygga för det okända. Det tog tid innan jag hade funderat länge nog. När jag var 40 drog jag iväg till England. Då var jag förvisso inte au-pair, utan post-doc, men jag kände mig lite som en förvuxen utbytesstudent bland alla betydligt yngre studenter på universitetet.

Jag lär vara född två veckor ”för sent”. Det tog väl antagligen ett par veckor innan jag hade bestämt mig för att lämna det trygga för det okända.

Oumbärliga prylar jag inte visste att jag behövde

När jag var tio år var jag väldigt ”redig”. Jag var duktig i skolan, njöt av uppmärksamhet och ville gärna ge sken av att jag var smart och allmänbildad. Det bidrog säkert till att jag blev utvald som en av de elever som skulle intervjuas för en TV-dokumentär om barns tankar om framtiden. (Det var förstås hiskligt spännande och jag var väldigt stolt. TV-teamet kom hem till oss och filmade olika sekvenser, exempelvis vid middagsbordet, när jag åkte traktor och när jag gav korna hö. I själva verket gav jag i princip aldrig korna hö, eftersom jag var allergisk både mot kor och hö, men vad gör man inte för att det ska bli bra TV?!)

En av de tankar om framtiden som jag hade som tioåring handlade om att människor rör på sig för lite och förbrukar för mycket elektricitet (onekligen en av mina klokare tankar). Därför tyckte jag att exempelvis elvispen var en fullständigt onödig pryl. Om alla istället vispar för hand får de ”motion” helt utan elförbrukning. Jag anade nog att det kunde bli svårt att få genomslag för just den idén. Såhär i backspegeln kan jag konstatera att jag själv har svikit detta ideal fullständigt.

Jag har en elvisp. Jag är dessutom är delägare i inte mindre än två robotar – en gräsklippare som heter Goliat och en dammsugare som heter Jens. Snacka om att missa tillfällen till motion! Jag ska villigt erkänna att det är fascinerande att titta på när de arbetar. Ibland tror jag nästan att de båda har någon form av social kompetens. De verkar sällskapliga och kommer gärna fram (eller snarare kör på oss) om vi är i närheten. Det har nog hänt att vi har pratat med dem också….

Goliat jobbar när han är tillsagd (programmerad), i ur och skur. De få gånger han strejkar kan det vara kaninerna som har gnagt av hans el-slinga, eller så har han kört på något, eller kört fast där det är trångt och behöver hjälp därifrån. Gräsmattan är alltid välklippt och onekligen snyggare nu än när vi sprang runt med hans föregångare. Men, han kan inte skilja gräsmatta från annan matta. Vid ett tillfälle hade en stor matta blåst ner från altanen och hamnat i hans arbetsområde. Han tuggade i sig ett rejält stycke och gjorde flera hål i den innan han gick hem för dagen.

Jens är en liten föregångare till dagens mer avancerade dammsugar-robotar. Han kommer lätt under de flesta möbler vi har och jobbar också bäst om det inte finns mattor i vägen. Han är nästan obehagligt effektiv. Ibland undrar jag faktiskt var han hittar allt som han samlar ihop i sin lilla behållare. När han är klar, dvs har slut på batteri, piper han för att vi ska hitta honom. Då vill han bli buren till sin ladd-sladd.

En annan oumbärlig pryl i hemmet är äggkokaren. Jag fick min första i present av sambon och kunde knappt föreställa mig något mer onödigt. Jag fnissade och fnös, men, efter att ha testat och insett att äggen blir perfekta varje gång, utan att spricka, övergav jag den klassiska äggklockan och vatten på spisen. Nu är jag frälst och har dessutom insett att det är en perfekt present. Alla vill ha en, men de flesta har inte förstått det.

Och så har vi en kaffemaskin, en sån som maler bönor och brygger en kopp i taget. Den ersätter inte den klassiska kaffebryggaren, utan fungerar som ett komplement. Kaffebryggaren är perfekt vid helgfrukosten då det går åt ett rejält antal koppar kaffe. Men för kaffet på maten, eller vid andra tillfällen när vi bara ska ha en eller två koppar, är det både enklare och godare att låta kaffemaskinen göra jobbet. Det är en hel liten vetenskap, det där med kaffe. Först ska man välja vilka kaffebönor som har bäst rostning och balans i smaken, sen hur mycket bönor som ska malas till en kopp och hur stor en ”standardkopp” är. När alla inställningar har nått fulländning räcker det med ett tryck på en knapp och ut kommer nymalet och gott kaffe, med perfekt temperatur och en härlig ”crema” på ytan. Espresso? Inga problem, då justeras enkelt volym och styrka.

Vi fick en glad överraskning när vi flyttade in i vårt gemensamma hus, även om det snarare är en funktion än en pryl. Med närheten till havet var vi beredda på att putsa fönster, ofta. Sambon har jobbat som fönsterputsare i sin ungdom, så det kändes lugnt. Efter flera månader hade vi fortfarande inte putsat ett enda fönster. Det har vi fortfarande inte gjort. De är självrengörande! Och det funkar! Jag var tvungen att googla hur det är möjligt; Glaset har en beläggning som reagerar med UV-ljus från dagsljuset så att organisk smuts bryts ner. När det sedan regnar gör beläggningen att smutsen sköljs bort med vattnet och fönstret torkar snabbt, så att det inte blir några fula ränder. Så genialiskt! Om det inte regnar på ett tag är det bara att dra fram trädgårdsslangen.

Så nu får jag visserligen skaffa mig vardagsmotion på andra sätt, men jag kan, om jag vill, dammsuga, klippa gräset och putsa fönster, samtidigt som jag lugnt dricker mitt morgonkaffe och äter mitt perfekt kokta ägg.

Den nya våren

Det lär vara så man benämner klimakteriet i Asien. Liknelsen är inte så dum. Våren är oförutsägbar och kan vara ombytlig, kall och sen, lika väl som tidig, varm och fantastisk. Det kan vara svårt att säga exakt när den börjar och slutar. Dessutom svallar ofta känslorna lite extra på våren. Och vem har inte hört talas om vår-depression?!

Klimakteriet. Det är ett märkligt ord. Enligt Wikipedia är det besläktat med det grekiska ordet för ”kritisk”. En kritisk punkt i livet. Onekligen. Jag tänker också på klimax, höjdpunkt. I vissa kulturer uppnår kvinnan en högre status när hon har inträtt i klimakteriet.

Övergångsåldern är kanske inte ett bättre ord, även om det till viss del säger vad det handlar om. Övergången från fertil till infertil (även kallad senil infertilitet). Fast då borde puberteten också klassas som en form av övergångsålder (och den kan också vara svår att både hantera och definiera).

Personligen har jag sett fram emot den här perioden. Eller kanske snarare menopausen. Vilken fröjd att slippa mensskydd och preventivmedel. När jag senast var på cellprovskontroll fyllde jag i att jag hade haft min sista menstruation. Barnmorskan undrade hur längesedan det var och när jag sa att det nog var fyra eller fem månader sedan frågade hon om jag var helt säker på att jag inte var gravid. Den tanken hade inte slagit mig. Jo, nog var jag väl säker på det. Jag kände mig ju inte alls gravid.

Efter några dagar gnagde det fortfarande i bakhuvudet. Inte kunde jag vara gravid?! Jag har ju bara erfarenhet av pojkgraviditeter. Tänk om det inte känns likadant om jag är gravid med en flicka?! Till slut var jag helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest för att kunna släppa tanken. Ett litet kärleksbarn var inte planerat. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra hur jag och vi hade reagerat om testet hade varit positivt. Jag är glad att vi slapp det bekymret.

Jag har haft nattliga svettningar i flera år. Så länge att jag verkligen inte trodde att de hade något samband med klimakteriet. Det är inte direkt något jag har pratat med äldre kvinnor om, men om jag hade gjort det hade de förmodligen sagt att jag började bli redo för nästa fas i livet. Och visst har jag haft en massa andra symtom också, men de är ju inte direkt unika för klimakteriet: Humörsvängningar, depression, oro, ilska, irritation, hjärtklappning, sömnstörningar, svindel och yrsel.

I backspegeln kan jag tänka mig att många, om inte alla, av dessa besvär hänger ihop med den här fasen i livet. Men om någon hade sagt till mig att jag hade klimakteriebesvär när jag var arg hade jag bara blivit ännu mer förbannad. Ungefär som när jag var arg i 25-årsåldern och någon frågade om jag skulle ha mens snart. So what?! Känslorna är precis lika starka, jobbiga och äkta oavsett. Enda fördelen är att om de hänger ihop med övergångsåldern kommer de förhoppningsvis att bli mer sällsynta med tiden.

För den som aldrig har upplevt den plötsliga värmeböljan är det lätt att tro att kvinnor överdriver med sina vallningar. Det gör de inte. Det tar sju sekunder, max, att bli fullständigt genomsvett helt utan förvarning. Jag svettas verkligen i varenda por, även på underbenen, men mest påtagligt på ryggen och i pannan. Det lär vara kroppens termostat som inte fungerar längre. Den blir hyperkänslig och reagerar redan på en mycket liten temperaturhöjning med avkylning, dvs svettning.

Kroppen är sinnligt konstruerad på många sätt och jag undrar vad vitsen är med just den här finessen. Varför ska man vilja klä av sig, kasta av sig täcket eller springa ut helt plötsligt?

Det går oftast ganska fort över, men det hinner bli väldigt varmt (svettigt) om man inte kan svalka sig på något sätt. Ibland har jag trott att jag kan bromsa värmeböljan genom att andas lugnt och vänta. Det hade till exempel varit bra när man sover i sovsäck. Det funkar inte! Det enda som funkar, om man inte vill ha en genomsvettig sovsäck, är att dra ner dragkedjan och krypa ut.

Lagom klok i mina bästa år

När blir man gammal? Det beror förstås på vem man frågar. Och om man menar sig själv eller någon annan. Och vilka referensramar man har. Föräldrar, lärare och konfirmationsprästen är gamla redan från början (även om de knappt har fyllt 30) och åldras därför inte nämnvärt. En gammal klasskompis däremot, som jag inte har sett sedan vi slutade nian, har ofta åldrats rejält. Själv känner jag mig inte så gammal. Jag har känt mig äldre förut än jag gör idag, åtminstone i sinnet. Nu blir jag förmodligen inte äldre, bara mognare och klokare.

När jag var tonåring tänkte jag ibland på hur extremt gammal jag skulle vara år 2000. Det kändes såå avlägset. År 2000 skulle jag ha levt mer än dubbelt så länge och vara mer än dubbelt så gammal. Som tonåring går det inte att föreställa sig, men jag antog att jag skulle vara tråkigt vuxen och förmodligen mossig då.

Det verkar som om de allra flesta anser att de själva aldrig blir gamla, åtminstone inte i själ och hjärta. Man stannar liksom kvar i sina bästa år. Det känns hoppfullt, tycker jag. När kroppen ofrånkomligen blir rynkig och strejkar på olika sätt, förblir vi ändå spralliga och äventyrliga inuti. Det kan pirra av kärlek, bubbla av glädje och vibrera av nyfikenhet, precis som det alltid har gjort.

Hur gammal man är i sina bästa år kan variera något från person till person, men någonstans mellan 18 och 35 verkar det som om många av oss levde ett relativt obekymrat liv. Åtminstone så som vi minns det. Själv är jag nog runt 25 år i sinnet. Då hade jag en bra balans i livet, där positiva känslor dominerade.

Jag gjorde en gång en högst ovetenskaplig undersökning bland människor i olika åldrar för att försöka utröna när man blir medelålders. Det visade sig att de allra flesta föredrar att se ”medelålders” som någon som är äldre än man själv. Barn i 10-årsåldern tyckte att 25-åringar var medelålders, 25-åringar tyckte att 35-åringar var medelålders, och så vidare. De äldsta av mina intervjupersoner, ett gift par som hade passerat 65-årsdagen med marginal, hade svårast att precisera vid vilken ålder medelåldern inträdde. De kände sig inte gamla, så efter viss tvekan kom de fram till att de nog var medelålders. Gränsen för dem gick ungefär vid 65 år.

Man är inte äldre än man känner sig, sägs det. Min mentala ålder kan variera från dag till dag, men även över dygnet, och variationen har nästan alltid fysiska orsaker. Jag kan känna mig jämngammal med mina söner och vara förundrad över hur det är möjligt att jag har så vuxna barn. Min minnesbild av hur lätt det var att gå ner i brygga, stå på händer och bita mig i stortån gör att jag ibland fortfarande tror att jag kan…. Jag är som en något klokare och mycket stelare 25-åring, med selektivt minne.

Jag och min sambo har varsin Mazda MX-5, en liten sportbil cabriolet med stor körglädje och frihetskänsla. Inspirerad av oss köpte vår före detta granne en MX-5 när hon hade fyllt 75 år. Hennes man ifrågasatte vänligt hur hon tänkte att hon skulle komma i och ur den med sin dåliga rygg. ”Jag har hela dagen på mig”, svarade hon. Varje gång vi träffas talar hon om hur rolig den är att köra och hur många kommentarer hon får om sin fina bil.

Det finns många beundransvärda människor som har fyllt en massa biologiska år, men inte bryr sig nämnvärt om det. De allra flesta känner nog av åren i kroppen då och då. Det behöver inte betyda att man slutar leva eller ger upp sina drömmar.