Under tiden

”Var god vänta”. Oavsett om det är en anonym röst i telefon eller en outtalad uppmaning att vänta på min tur innan jag kan gå på bussen, köpa pålägg i charken eller passera vägarbetet kan jag känna en viss stress över att vara tvungen att stanna upp, trots att jag är på väg.

Väntetid upplevs i allmänhet irriterande, onödig och något som bör undvikas. Somliga tar till alla tänkbara medel för att slippa vänta och komma före i kön. I slutänden blir vinsten ofta marginell i relation till den irritation och stress som tilltagen orsakar, inte minst hos omgivningen. Vi är dåliga på att planera in väntetid, trots att den alltid finns där. Ju minder marginaler, desto större olust och stress. Det man gör ’under tiden’ är något man gör ’så länge’. Så länge. Det signalerar att väntan är lång. Exakt hur lång har vi oftast ingen aning om. Att inte veta skapar ytterligare stress.

Det är lätt att tro att man inte gör något när man väntar. Men, hur gör man för att inte göra något?! Min vanligaste sysselsättning under väntetid är att gräma mig eller oroa mig, helt i onödan, över det som redan har hänt eller det jag tror kan hända. (”Typiskt! Varför körde jag denna vägen?! Nu kommer jag garanterat för sent och allting blir skit!”) Saker jag ändå inte kan påverka. Det är meningslöst slöseri med tid.

Egentligen är väntetiden välkommen. Ett tillfälle till vila för den jäktade. Nu börjar jag bli bättre på att planera för den och använda den mer konstruktivt: jag kan lyssna på radio, påminna mig själv om att ändra tiden hos tandläkaren, öva mitt minne, komma på vad jag ska laga till middag, fundera ut hur jag ska göra någon glad eller bara blunda och vila en liten stund. På så sätt blir jag både lugnare och har fått mer uträttat när jag väl kommer fram i telefon-, butiks- eller bilkön. En kö kan vara precis det som behövs för att få tillfälle att hämta andan, landa och komma ikapp mig själv.

Begreppet ”under tiden” kan tolkas som att tiden är något som är ovanför eller överordnat. Tiden är sammanhängande och en del av den är väntetid. Livet pågår under tiden. Det jag vill ha ut av livet är det jag ska göra ’under tiden’.

Det finns många studier som har undersökt vad människor ångrar på ålderns höst. De flesta människor ångrar att de jobbade för mycket, ägnade för lite tid åt familj och vänner och att de inte följde sina egna drömmar. Att ångra är meningslöst. Det går inte att ändra det som redan är gjort. Varför inte leva livet nu, under tiden, så att jag inte behöver ångra det när jag blir gammal. Se till att göra det jag vill. Om glappet mellan det jag vill och det jag gör är för stort riskerar jag att ångra att jag inte levde det liv jag egentligen ville.

Många stora tänkare och författare har sagt kloka saker om att följa sitt hjärta. En av mina favorittänkare är Nalle Puh (eller kanske snarare A. A. Milne). Hans lite underfundiga filosofi är att ”den som inte vet vart han är på väg riskerar att hamna någon helt annanstans än han hade tänkt sig” och ”om du inte vet vart du är på väg är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ju ändå inte när du är framme”.

Jag kan varmt rekommendera boken Lyckofällan av Russ Harris. Där finns många tänkvärda exempel på hur man själv kan skapa det liv man vill leva. En som inspirerats av Harris är Nina Åkestam, som i sin bok Meningen med hela skiten har skapat kontakt med sin 85-åriga inre tant. Det är smart, eftersom det bygger på att leva livet nu så att jag som 85-åring kan säga att jag faktiskt följde mina drömmar. Jag tycker om att tänka på min 85-åriga tant och vad jag kan göra idag som gör henne glad. Hon kommer att vara stolt över mycket av det jag har gjort och gör, men det finns fortfarande saker hon vill berätta som inte har hänt ännu.

Om jag ger mig tid att känna efter vad jag verkligen vill och gör det kommer min inre 85-åriga tant att skrocka belåtet. Vad behöver jag göra för att ha levt ett liv att vara stolt över när jag blir gammal? Det är precis det jag ska ägna mig åt ’under tiden’.

Tack tack

Visst finns det mycket att vara tacksam över. Att vara tacksam får man lära sig tidigt utan att egentligen förstå innebörden. Att känna tacksamhet är delvis något annat. Det finns en poäng i att öva sig i att känna tacksamhet, eftersom det bidrar till en positiv grundinställning och därmed en bättre hälsa.

Som liten fick jag höra att jag skulle vara tacksam över att jag alls fick någon mat, om jag inte tyckte om det som serverades. Eller att jag alls fick några julklappar, när jag inte fick det jag önskade mig. Det var svårt. Redan som liten hade jag ofta stora förväntningar och när de inte uppfylldes var det svårt att inta tacksamhetens perspektiv. Att säga tack när jag fick något, eller tacka för maten innan jag gick från bordet var en självklarhet, oavsett vad jag tyckte om det jag hade fått. Då tyckte jag mest att det var ett spel för gallerierna. Jag kände inte direkt tacksamhet och var inte alltid tacksam innerst inne, men jag visste vad jag förväntades säga.

Jag har fått en annan ödmjukhet med åren. Kanske är det svårigheter och motgångar som ger en djupare känsla av tacksamhet, inifrån och på riktigt. En insikt att utgången kunde ha blivit annorlunda. Skillnaden kan vara en millimeter eller sekund, eller en människas närvaro. Men det handlar också om en inställning. Min attityd gentemot händelser och det jag inte kan förändra. Det finns ofta minst två sidor av saken. Det gäller att välja den mest fördelaktiga vinkeln.

Ibland är tacksamheten dubbelbottnad. Som när min mor dog. Vår relation blev allt svårare med åren och jag våndades för hur jag skulle reagera när hon låg för döden. Jag var inte säker på att jag skulle orka, vilja eller kunna finnas där, så som jag innerst inne ville vara. Hon var obotligt sjuk och tynade sakta bort. Hennes kropp hade i princip slutat att fungera, hon kunde inte svälja och knappast tala men var helt klar i huvudet. Precis det scenario som hon så ofta hade uttryckt sin största fasa inför.

Jag var en av de få som förstod vad hon sa och hon använde därför mig som språkrör och som den som skulle verkställa hennes vilja. Det var en svår period och hon hade höga krav in i det sista. Jag begrep aldrig varför hon bad mig att städa i linneskåpet eller leta upp kläder som hon inte hade använt på länge. Möjligen var det för att hon inte ville att jag skulle gå. Då var jag mest irriterad och frustrerad, men idag är jag tacksam att jag var där.

Jag var med vid hennes samtal med läkaren när hon bestämde sig för att alla mediciner och livsuppehållande insatser skulle sättas ut. Jag var där tillsammans med mina bröder den sista veckan för att hon inte skulle behöva vara ensam. När hennes hjärta äntligen gav upp, efter en hel vecka utan näring och i princip utan vätska, kände jag mer tacksamhet än sorg. Vi var färdiga med varandra.

Tacksamheten över allt jag har och över livet kan ibland kännas överväldigande. Jag läste någonstans att rik är den som äger sådant som inte kan köpas för pengar. Vissa saker går inte att ersätta. Den rikedomen kommer sällan över en natt, det är insikten som plötsligt infinner sig och med den tacksamheten. Jag kan inte säga att jag vet säkert när det hände, men jag vet att jag har blivit mer blödig, känslosam och tacksam sedan jag fick barn (förälder blev jag ju i och för sig över en natt).

Det finns många tillfällen att öva på att känna tacksamhet i vardagen. Som igår. Jag var på en mysig afterwork. På väg hem var det elfel på Centralstationen som gjorde att allt var mörkt och stilla. Efter en halvtimme tändes det ett litet hopp då det fanns ett tåg med elektricitet som skulle gå åt mitt håll. Efter mer än en timme ombord på tåget, utan att ha kommit en meter närmare hemmet, klev jag av igen. Jag hittade en ersättningsbuss. Den var inte full, eftersom nästan ingen visste att den fanns. Jag missade min anslutning till nästa buss med två minuter. Jag var kissnödig utan kontanter (det kostade tio kronor). Jag klev på kvällens sista buss och upptäckte att jag hade glömt att stämpla ut när jag gick av tåget som aldrig lämnade stationen. Nu hade det börjat regna. Jag hade tre kilometer att gå från hållplatsen och regnet tilltog. Klockan var mycket och jag var flera timmar senare än jag hade hoppats. Det var redan långt efter läggdags.
Tacksamhetsövning: jag är mätt och har hunnit nyktra till. Uppförsbacken håller mig varm och nu gör det inget om jag blir blöt. Jag är ju snart hemma. Och jag är glad att jag har vänner att gå ut och ta en öl med.

Att inte vara bitter

Jag har fått rådet att glömma. Undvika att älta, fastna eller bli bitter. Gå vidare och lämna det bakom mig. Jag jobbar på det. Men tanken på att någon som utnyttjar, kränker och förminskar kan få fortsätta, oemotsagd, stör mig då och då. Vem ska då ifrågasätta?

Om jag ser det från den ljusa sidan kan jag tänka att jag har åstadkommit något bra. Mitt livsverk. Jag är mycket stolt, nöjd och glad över vad jag har åstadkommit. En intellektuell produkt med så mycket potential. Den är så bra att någon annan vill framstå som hjärnan bakom alltihop. Någon annan vill ta åt sig äran och radera mig från arenan. När jag ser det från den mörka sidan ser jag att jag har blivit just utnyttjad, kränkt och förminskad.

För många år sedan lyssnade jag på ett föredrag med Kay Pollack. Han menade att ”människor är utsända för mig att öva på”. Det är en intressant tanke. Människor jag möter har något att lära mig, oavsett om jag talar med dem eller ej. Somliga kan jag öva på att lyssna på, andra att tolerera, ytterligare några kan jag öva att vänlig sinnad mot eller prata med och ett litet urval kan jag öva på att älska. Vissa människor ska jag öva på att undvika.

Om någon talar vänligt till mig har jag velat tro att denne någon vill väl och förtjänar att bemötas med vänlighet, ärlighet och respekt –  egenskaper som jag själv sätter högt i en relation. Jag har varit alltför naiv i det avseendet. Det finns människor som inte känner skam, som inte drar sig för att trampa på andra för att själv ta sig fram och som inte funderar ett ögonblick över vilken konsekvens det egna handlandet kan få för någon annan. Dessa människor besitter egenskaper som rimmar illa med de värderingar jag har. Jag behöver lära mig att känna igen dem, hantera dem och helst undvika dem.

Det handlar om personer som använder maktutövning, härskartekniker och manipulation. De är ofta intelligenta, men trasiga på ett eller annat sätt. Initialt kan de vara charmerande eller insmickrande och ge mig den bekräftelse jag så gärna vill ha. I efterhand är det en verklig utmaning att se att dessa människor sannolikt mår sämst själva, innerst inne. En sådan person vinner ofta framgång, men förlorar i människovärde genom sitt agerande.

Skickliga manipulatörer lägger ner mycket tid på att göra research, sprida halva sanningar och föra intet ont anande människor bakom ljuset. De är noga med att inte ha alla i samma rum samtidigt och strävar efter att inge förtroende, utan skrupler. En duktig manipulatör har allt att vinna för egen del på att utnyttja andra människors välvilja eller svagheter. När den utnyttjade upptäcker vad som har hänt är manipulatören redan långt borta, närmare sitt eget mål.

En manipulatör omger sig enbart med ja-sägare. Den som inte instämmer är inte värd något. Nu finns det ingen charm, bekräftelse eller ens vilja att samarbeta. Tvärtom. En nej-sägare ska snabbt och effektivt tystas och motarbetas.

För att avslöja en skicklig manipulatör krävs ofta ett helt nätverk av människor och någon som vågar och orkar säga emot, ifrågasätta, sortera och pröva sanningshalten i alla påståenden. När den som manipulerar är en person med hög utbildning eller status är det få som ifrågasätter. Ju högre status, desto större ”trovärdighet”. Det professorn säger tror man på.

Är det bittert att önska att manipulatören någon dag får smaka sin egen medicin?

Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.

Alexitymi

Att inte kunna skilja ut eller sätta ord på sina känslor. Det är alexitymi. Nya ord är ofta abstrakta och därför svåra att ta in eller komma ihåg. Med alexitymi var det precis tvärtom; jag saknade det ordet utan att jag visste det.

Jag har ofta blandat ihop känslor som rädsla, sorg och skam. Alla tre har väckt samma reaktion i mig; jag känner mig som fem år och vill gömma mig.

Skam är en av de känslor som jag har brottats allra mest med genom livet utan att jag har förstått det. Som liten fick jag höra att jag borde skämmas eller att jag skulle skämmas. Det gjorde jag, men jag förstod inte alltid varför. Jag skämdes nog mest för att jag blev åthutad. Ungefär som en hund som varit på rymmen och får en åthutning när den kommer hem. Hur ska den kunna förstå att det var att sticka iväg som var felet?

När min mor var missnöjd med något jag hade gjort brukade hon säga att hon skulle lämna bort mig eller skicka iväg mig till en anstalt, där jag skulle få lära mig att veta hut. Nu vet jag att hon själv hade upplevt fasan av att skickas iväg, bort från föräldrar och syskon. Hon hade själv svårläkta sår och insåg säkert inte vilken skada hennes ord gjorde mig, men tog det mig hårt. Kanske var det för att jag inte förstod vad jag hade gjort för fel som jag fick för mig att det måste vara jag som var fel. Jag skämdes för att jag inte dög och kände mig misslyckad och otillräcklig.

Sedan dess har jag gjort allt för att duga. Som vuxen har skammen vaknat till liv så fort någon som betyder mycket för mig har blivit arg (även om det inte är på mig), eller fällt en kommentar som jag tolkat som kritik mot mig. Reaktionen sitter djupt rotad och kommer blixtsnabbt utan att jag själv riktigt förstår vad som händer. Då vill jag bara gömma mig. Jag blir tyst, drar mig undan och slickar såren i min ensamhet. Min omgivning förstår oftast inte alls vad som händer och varför jag reagerar som jag gör, vilket får mig att skämmas lite till. Själv har jag trott att jag har varit ledsen eller sårad, men nu förstår jag att det är min rädsla att inte duga, eller att bli lämnad och övergiven, som slår till och i sin tur väcker min skam. Det är skammen som får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna.

Detta mönster har jag burit med mig genom livet. Känslan är oerhört stark trots att situationen har förändrats: Jag är vuxen och det finns inte något reellt hot. Jag har försökt tackla problemet med kognitiv beteendeterapi under flera år. Det har bidragit till att bitarna har fallit på plats och jag kan förstå varför, men jag kommer fortfarande inte åt känslan genom att tänka annorlunda.

Jag har nyligen börjat tillämpa en annan strategi – att låta det som händer hända och vara mer omtänksam mot mig själv. Min inre kritiker kan få mala på, men jag lyssnar inte så noga. Den inre kritikern är en del av mig och jag kan inte gömma mig. Den får vara där och jag behöver inte skämmas för att jag känner som jag gör, eller reagerar som jag gör. Alla känner rädsla och skam emellanåt, om än i olika situationer. Det är mänskligt.

Det är ovant, svårt och tar tid, men det verkar faktiskt som att det gör skillnad att tillåta känslorna att finnas där och ta den plats de behöver. Det är ingen rocket science, utan handlar mycket om att våga stanna kvar, stå ut och acceptera det jag känner. Känslan kan vara obehaglig, men är inte farlig och ”hotet” finns bara i mitt huvud. Livet gör ont ibland. Om jag försöker komma undan eller kämpar emot kommer kampen bara pågå längre. Ungefär som i kampsport, där det gäller att använda energin på rätt sätt. Det handlar inte om att vara starkast och det är lönlöst att hålla emot. Det gäller även det som gör ont och är jobbigt. Ge efter, ta in, tillåt och acceptera.

Jag övar på att vara i nuet (det jag tänker om igår eller imorgon är bara tankar i mitt huvud), att vara mer omtänksam mot mig själv och mina behov och att inse att det är mänskligt att misslyckas emellanåt.

Det finns ett ord för det här också. Det kallas självmedkänsla.

Högkänslig – de goda sidorna

Jag är känslig för exempelvis lätet från skäggstubbskliande och osynliga smulor i sängen. Det är en känslighet som delar världen; Det kan driva den högkänslige (mig) till vansinne medan övriga (sambon) tycker att det är den högkänslige som är irriterande. Men, att vara högkänslig betyder också att jag kan titulera mig livsnjutare.

Somliga individer, de som jag kallar kategoriska, uppfattar världen som antingen-eller. Bra eller dålig, svart eller vit, rätt eller fel. Kaffet är gott eller odrickbart. Punkt. Jag tror upplevelseskalan hos en högkänslig person har en finare gradering. Jag kan också uppfatta kaffet som gott eller odrickbart men har många nyanser däremellan. Min bedömning är snarare en helhet av rostning, färskhet, malningsgrad, kaffemaskin, vattenmängd, temperatur och tid på dygnet. Kaffe är inte bara kaffe, det är en upplevelse.

Den insikten, eller nyanseringen, har jag inte alltid haft. Jag övar upp den gradvis. Vissa kanske skulle kalla mitt resonemang för snobberi. Själv är jag glad att jag har upptäckt att kaffet (och livet) har så många nyanser och att jag kan öva mig i att känna dem. Det är den goda sidan av att vara högkänslig.

Kanske har högkänsliga personer en förstärkare som ökar känsligheten hos sinnena. Min känslighet gör att jag känner minsta veck på lakanet i sängen, men också att jag ryser av välbehag vid beröring. Jag blir berörd, i dubbel bemärkelse. Jag känner obehagliga dofter lite väl enkelt, som dålig andedräkt, räkskal i grannens soptunna eller när glasen luktar våt hund. Men det ger mig också många angenäma tillfällen. Tänk så gott att känna doften av en enda ros från trädgården sprida sig i rummet, eller av after shave på kudden när sambon har klivit ur sängen.

Jag är känslig för små enerverande ljud, men kan också ”känna” ljud i kroppen. Jag har en speciell förkärlek för rytmisk musik. Jag skulle gärna se Stomp igen, en musikal utan en enda ton men med massor av medryckande rytmer. Det känns och jag bara ler. Musik ur en kraftfull ljudanläggning kan också kännas. Jag vill röra på mig, stampa takten, hoppa, headbanga eller dansa loss. Det är suverän medicin mot elände. Det är svårt att vara deppig någon längre stund om man kan släppa alla hämningar och verkligen dansa som om ingen såg. Jag dansar i och för sig gärna tätt intill också och njuter när det känns som att fötterna och kroppen bara följer musiken. Då är jag lättflirtad.

Jag är inte vare sig gastronom, connaisseur, eller särskilt begåvad, men jag har ärvt en känslighet. Jag övar på att använda den för att njuta lite extra av livets allra bästa stunder.

Löpsedlar som aldrig tryckts

Det hade varit roligt att be människor samla ihop sina bästa löpsedelsrubriker. Då tänker jag inte på sådana som de har läst, utan rubriker de skulle kunna ha skapat själva. Det hade blivit lite annorlunda memoarer.

Livet innehåller onekligen en del händelser som kunde ha sålt några extra lösnummer. Mina löpsedelshändelser är säkert många fler än jag vill minnas. Den värsta är kanske:
”Alla grisar överlevde när traktorn körde in i stallväggen.”
Inget jag är stolt över direkt. Men, helt ärligt, jag tyckte aldrig om att köra traktor. Det hände att jag gömde mig för att slippa, men den här gången hann jag inte undan. Nu var det bråttom att köra hö och jag hade flera balvagnar på släp. Rutten gick genom logen och sedan runt hela gården för att komma ut på fältet igen. Jag var orutinerad, djupt koncentrerad och fullt upptagen med att titta bakåt så att jag fick med mig alla vagnarna ur logen. Och rätade inte upp ratten i tid. Det gick inte fort och som tur var för grisarna var stallväggen rejält murad. Jag kom aldrig igenom(!), men traktorn stegrade sig mot väggen och skalade av all plåt på flera meters höjd (och bredd). Ingen kom till skada, men jag blev rejält omskakad och vad jag minns behövde jag inte köra traktor på väldigt länge efter det. De skrynkliga resterna av plåt på väggen var ett populärt samtalsämne i flera veckor.

En annan rubrik, från mer modern tid, skulle kunna varit:
”En död i halkolycka vid fiske.”
Ja, det bar sig inte bättre än att den lilla fisken, som var vid god vigör när den skulle kastas tillbaka i havet, dog när jag halkade på klipporna och satte mig på den. Det är oklart om den dog av smällen eller av blotta förskräckelsen. Det är möjligt att det var tur för mig att den var under, även om det inte kändes som om den dämpade smällen nämnvärt.

För några decennier sedan kunde det ha stått:
”Nödställd vindsurfare fick simma iland.”
Det var under mitt allra första försök. Jag just lärt mig att stå på brädan och hålla i seglet, men inte hur man gör för att vända. Detta var i Skälderviken och det sades att det var bara att hoppa av när man ville vända, eftersom det var så grunt överallt. Det gällde inte i hamnrännan, där jag hoppade av. Det var mina första femton minuter som vindsurfare och jag kunde inte ta mig upp på brädan från djupt vatten. Det var bara att simma tillbaka med bräda och allt. Det blev aldrig någon vindsurfare av mig.

På en skolresa i gymnasiet var vi i Stockholm:
”Elev inlåst på Kungliga Dramaten.”
Vi hamnade långt bak i kön till garderoben och när jag hade fått ut min jacka tänkte jag att det var bäst att göra ett besök på damrummet innan vi gick vidare. Kompisarna gick ut medan jag smet in. Jag blev väldigt förvånad när jag kom ut till en helt nersläckt lokal. Dörren ut till foajén var dessutom låst. Jag ropade och bankade. Efter en stund kom en securitasvakt och låste upp. Han har säkert sett konstigare saker, men han såg lite förvånad ut när jag stod på insidan. Jag har ingen aning om hur den konversationen gick, men det tog inte lång tid innan jag var ute igen.

Den sista (för den här gången) får bli:
”Mor skämde ut sina barn på biografen”
Sönerna och jag gick på bio för att se Kommissarie Späck. Det var sönernas val och jag var måttligt förtjust. Komedier är inte min favoritgenre. De är ofta inte så roliga, men OK. För deras skull. Man kan säga att jag blev glatt överraskad. Jag tyckte skämten var hejdlöst roliga och skrattade högt och länge på ”fel” ställen, åt saker som säkert bara var menat att vara lite småkul. Folk runt omkring måste ha undrat, men jag kunde verkligen inte sluta fnittra. Jag fullkomligt vred mig i stolen av skratt, tårarna rann och jag hickade. Det var inte längre bara filmen som fick mig att kikna, utan hela situationen. Sönerna tittade nog mer på mig än på filmen och sedan dess har de förstått vilken slags humor som funkar på mig. En del citat ur filmen har vi tagit med oss till familjens internkommunikation.