Husdjur

Jag är allergisk mot en massa djur, såväl med päls som fjädrar och fenor. Jag är osäker på vad det är jag inte tål hos dem, men jag har varit allergisk sedan treårsåldern ungefär. Det är lite ledsamt, för jag tycker verkligen om djur. Allra mest fascinerad är jag av att se vilda djur i sitt rätta element. Jag har suttit i timmar vid bäverboet och väntat på att få se en bäver, förgäves. Likaså har jag spårat vilda mufflonfår och bisonoxar, utan att få syn på dem. Jag har ”cyklat med älgar”, legat knäpptyst utanför rävlyan när ungarna lekte och fått syn på en varg innan den såg mig. När jag var liten hade vi en pampig kungsörn som jagade hare på våra åkrar. Han fick springa för att få luft under vingarna när han skulle lyfta. I våras var jag på örnspaning, och såg 11 havsörnar. Det är mäktiga fåglar som får mig att bli lite andäktig.

Vilda djur ska vara utomhus och det gäller alla, även insekter. Inne har jag min fristad. En fluga som sitter stilla på väggen på kvällen kommer att vakna i ottan och ge sig den på att väcka mig. En mygga i sovrummet kan få mig bli halvgalen och krigisk. Jag avskyr att höra en mygga som surrar efter att lampan har släckts, för jag vet vad den har tänkt att göra med mig under natten.

Under sensommaren och vinterhalvåret har vi ofta besök av spindlar i huset. Av storleken att döma går de in när dörren är öppen. Sambon kallar dem för älgar – stora och bruna. Tidigare var jag rädd för spindlar, men jag fick svårt att motivera det när jag fick barn. Hur obehagliga jag än tyckte att de var kunde jag inte komma på något rimligt skäl till att jag, som var så mycket större, var rädd för en spindel. Det var lite genant och jag ville inte föra över den rädslan på barnen, så när vi flyttade till vårt gamla hus med många och stora spindlar, lärde jag mig så småningom att gå förbi bestarna där de satt i källartrappan. Jag hade inget val, men jag höll stenkoll på dem och rörde de på sig frös jag i hela kroppen (och skrek säkert lite också).

Vid ett tillfälle, när barnen var små, var vi på ett terrarium där en av skötarna lät besökarna klappa och hålla i vissa djur. Vi stod runt glasbordet och tittade på när andra klappade ormar, sköldpaddor och ödlor. Plötsligt hade skötaren tagit upp en Goliatspindel. Av någon anledning kom han fram till just mig och av ren reflex höll jag fram handflatan. Det är obegripligt varför jag gjorde det, men där stod jag med spindeln i handen. Han var tung och satt alldeles stilla. Som tur var. Om han hade rört sig det allra minsta hade jag förmodligen kastat iväg honom. Jag kunde känna avtrycken från hans fötter i min hand långt efter det att skötaren hade tagit bort honom. Mina grabbar tyckte att det var coolt att just deras morsa fick hålla den håriga spindeln och när chocken hade lagt sig var jag otroligt stolt över vad jag hade gjort.

Mindre spindlar har jag absolut inga problem med längre. Jag är inte rädd för stora spindlar heller, men jag hajar fortfarande till när jag ser en skugga av dem och vill gärna veta var de är om vi delar hus. Jag har lärt mig att skaka kläder eller filtar som har legat ett par dagar. Den stora husspindeln kan komma upp i hastigheter på 50 cm per sekund. Det måste vara därför de tenderar att försvinna så fort man vänder bort blicken. Oftast låter jag dem bara vara. Stör de inte mig så stör jag inte dem. För det mesta håller de sig undan, men om jag ser någon gå över golvet lyfter jag gärna upp fötterna och i sovrummet vill jag inte ha dem. Sambon tycker inte att vi kan ha så stora djur inomhus överhuvudtaget. Då fångar vi in vederbörande i en papperskasse och bär ut den. Spindlar är nog inte dumma, men de ser inte så bra.

Det kan vara samma spindlar som vi bär ut gång på gång. De stora husspindlarna kan tydligen bli fem, sex år gamla. Jag är inte säker på hur många avkommor de får under en livslängd, men är tacksam att de trots allt verkar trivas bättre utomhus.

Oväntat bra

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig. Delvis kan det bero på att jag har för höga, ibland till och med orealistiska, förväntningar. Men, under det senaste året har jag flera gånger blivit glatt överraskad av att utfallet har blivit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Det beror förmodligen varken på tur eller slumpen, utan på att jag har vågat släppa kontrollen över det jag inte kan kontrollera.

Jag har trott att koll och planering bidrar till att jag slipper bli obehagligt överraskad. Paradoxalt nog är det precis tvärtom; Jag kan aldrig bli positivt överraskad så länge jag försöker behålla kontrollen. I bästa fall, om allt klaffar, blir det som jag föreställde mig, aldrig mer.

Förväntningar baseras på det vi tror oss kunna veta, aldrig det oväntade. För mig blev det tydligt när barnen var små och vi frågade dem vart de ville åka på semester. Om vi hade varit på Legoland föregående år svarade de att de ville åka till Legoland igen. Det var den semester de kom ihåg och de kunde inte föreställa sig hur något annat skulle kunna vara bättre, eller mer spännande. Erfarenheten begränsar förväntningarna och därmed önskningarna.

Det är gott och väl om jag är nöjd som det är, eller om jag är i en situation där det inte finns utrymme för något risktagande. I andra sammanhang kan jag missa mycket genom att, ofta omedvetet, sätta upp gränser för vad som kan hända. Gränser är till för att kontrollera och därmed undvika oönskade händelser. Om jag gör som jag alltid har gjort får jag samma resultat som jag alltid har fått. Det är tryggt. Men, gränserna som hindrar det oönskade hindrar även det som är positivt. Om dörren är låst kommer varken vänner eller fiender in.

För att våga kliva ut ur min bekvämlighetszon måste jag ha en viss stabilitet och trygghet i tillvaron. När hela världen gungar är det inte läge att släppa taget någonstans, tvärtom. Först måste jag må bra.

När jag står stadigt på mina egna ben och vet vad som innerst inne är viktigast för mig kan jag gradvis släppa taget. Då öppnar jag dörren för alla sorters överraskningar, även de glada. Jag kan lita på magkänslan och behöver inte planera exakt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan kan först fråga mig själv varför? Ska jag göra det här alls? Ger dig mig mer av det som verkligen är viktigt i livet?

Mitt ”varför” är en riktning som jag korrigerar kursen efter, ungefär som kompassriktningen för ett fartyg. Norr är alltid åt samma håll och fartyget måste ständigt justera och manövrera mot strömmar, vind och vågor för att hålla kursen. Om man inte följer sin egen inre kompass och frågar sig om varje steg är i rätt riktning riskerar man att hamna fel eller gå vilse.

När min värld har skakat borde jag ha stannat upp för att känna efter och hitta balansen igen. Men, eftersom jag har en prestationsbaserad självkänsla har jag trott att jag skulle komma efter om jag stannade. Jag gav mig inte tiden att stanna upp, utan lyssnade på andra i tron att jag kunde följa dem och ändå hamna rätt. Jag drogs in i deras magnetfält och hamnade vilse. Genvägar är som bekant senvägar. Dessutom kan det vara livsfarligt att komma ur kurs.

När min riktning, mitt ”därför”, är inställd efter mina egna värderingar ändrar den sig inte. Det ger en helt annan slags trygghet än den kontrollerande. Jag vet att jag hamnar rätt, även om jag inte vet exakt vilken väg jag kommer att ta. Genom att lyssna inåt och kontinuerligt justera kursen hinner jag inte hamna på avvägar och jag kan upptäcka nya saker längs vägen, sådant som jag inte känner till ännu och därför inte kunde förvänta mig. Målen finns längs vägen, men jag måste inte stanna vid dem. Det finns mer att uppräcka.

Om jag tror att jag måste nå ett visst mål, innan jag kan njuta eller uppleva det jag helst önskar, riskerar jag att fullständigt missa alltihop. Jag kanske aldrig hittar dit, eller så börjar det regna, eller så blir alltihopa inställt på grund av sjukdom. Varför förbanna vintern istället för att ta vara på de soliga dagarna?! Livet är här och nu och jag kan njuta idag.

”Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” (Karin Boye)

Värna värderingarna

Jag har alltid haft ett stort frihetsbehov. Det kan ta sig uttryck på väldigt olika sätt. Exempelvis får jag rysningar av att gå i flock efter en reseledare med ett höjt hopfällt paraply, jag vill ha ett eget täcke i dubbelsängen och trivs bäst om jag inte ser till grannarna.  Kanske det härstammar från min uppväxt på en gård och från min far, som tydligt uttryckte att han aldrig skulle kunna tänka sig att byta ut slitet och bekymren som egen företagare mot en anställningstrygghet. I hans värld var det värdefullt med frihet att bestämma över sin egen tid, sina satsningar och sitt liv. Som han sådde fick han skörda, bildligt och bokstavligt.

I början av mitt yrkesliv deltog jag i en aktivitet där vi skulle beskriva oss själva genom en teckning. Somliga ritade ett självporträtt. Själv ritade jag en bild av de saker jag värdesatte i livet. Jobbet fick plats i en liten hörna på pappret, medan resten var fyllt av aktiviteter och människor som var viktiga för mig. Sådant jag gärna gjorde på min fritid. Det var naturupplevelser, dans, kreativitet, mat, musik, vänner och träning. Jobbet var viktigt för att ha råd att ägna mig åt och njuta av det jag verkligen tyckte om. Jag valde att jobba fyra dagar i veckan för att ha en dag till att göra precis vad jag ville. Som 25-åring började jag spara pengar varje månad för att ha möjligheten att gå i pension tidigt och kunna göra det jag ville av tiden.

Då, i 25-årsåldern, var jag bra på att lyssna inåt, följa mina värderingar, omge mig med människor som gav energi och göra saker jag mådde bra av.

Sedan hände det något. Jag fick erbjudande om att kliva in i akademins värld och börja forska. Min iver att vara duktig och rädsla att missa något fick mig att säga ja. I min familj var jag redan lite udda genom att jag hade universitetsexamen. Att forska var främmande och spännande på samma gång. Jag hade ingen förebild och jag vågade inte riktigt tro på att jag skulle klara av det. Klart att jag måste prova.

Jag fick en bärbar dator och kunde ta forskningen med mig hem. Det var en stor frihet samtidigt som gränserna mellan jobb och fritid suddades ut. Det fanns inget slut på de uppgifter jag hade, de kunde alltid bli lite bättre, omformuleras en gång till, och en gång till. Ingen talade om för mig hur och när jag skulle sätta gränser, när det var nog, eller tillräckligt bra. Någonstans inom mig kände jag att jag inte ville offra min fritid, men jag hade ju sagt ja och jag ville så gärna lyckas. Att backa då, eller erkänna att jag inte ville längre skulle kräva mycket mod och det var lättare att bara jobba på. Bita ihop och fortsätta. Jobbet är väl ändå viktigare än fritidsintressen?!

Någonstans på vägen förlorade jag min måttstock och kunde inte längre skilja ut vad som verkligen var viktigt i livet. Ju mer jag klarade av, desto större blev förväntningarna. Utmaningarna blev större och uppgifterna blev fler, men inte dygnets timmar. Jag förväntades ha koll, men tappade snabbt överblicken och såg inte att ekvationen var orimlig. Det fanns ingen annan som sa ifrån när det blev för mycket för att hinna med.

Det borde finnas lämplighetstest för doktorander. Förutom vassa armbågar, stenhårt pannben, hård hud och välutvecklade tillväxtzoner runt fotknölarna för att tåla rejäla sågningar, bör man säkerställa att det limbiska systemet är mindre än normalt. En känslig själ riskerar nämligen att fara illa i akademin. Doktoranden bör också ha ett överflöd av självkänsla och vänner, eftersom stora delar av dem kan gå förlorade under doktorandtiden.

”Gränssättning”, ”Hur du behärskar härskartekniker” och ”Riskanalys för relationer” borde vara obligatoriska forskarutbildningskurser.

En platsannons för en doktorandtjänst skulle kunna se ut såhär:

Är du beredd att jobba kvällar och helger (också)? Vill du låta arbetet bli ditt största tidsfördriv? Är du beredd att upptäcka mänsklighetens mörka sidor? Då är en forskarutbildning något för dig.
Vi söker dig som har ett stort eget kapital, som kan täcka upp för uteblivna forskningsanslag.
Har du egna idéer om forskningsprojekt? Vill du förändra världen? Glöm det! Ta fram tävlingsmänniskan i dig och bered dig på tighta deadlines, en tuff kamp om anslagen och kapplöpning för att publicera först. Vi har bedömt att tjänsten inte är lämplig för flexibla och empatiska personer, mellanbarn undanbedes därför vänligt men bestämt.

Det tog mig många, många år innan jag upptäckte att jag var på fel plats och gjorde fel saker med fel människor. I jakten på mina mål hade jag förlorat mina värderingar och glömt bort vad som verkligen betydde något för mig. Till slut blev jag tvungen att stanna upp. Kroppen förstod bättre än jag att jag brände ljuset i båda ändarna och tvingade mig att bromsa.

Vad är väl en forskarkarriär?! Den kan vara extremt utvecklande, utmanande, lärorik, full av möjligheter och alldeles, alldeles… förfärlig.
Nu har jag hittat tillbaka till mina värderingar och till det liv jag mår gott av att leva.

Morgontrött morgonmänniska

Jag vet att jag är en frukostmänniska, men någon vidare morgonmänniska har jag aldrig varit. Därför är det inte utan en viss förvåning jag har upptäckt att det finns en tjusning med morgnarna. Det är något visst med att tassa omkring innan någon annan är uppe, att se tidningsbudet på sin morgonrunda och solen stiga över trädtopparna. Det har hänt att jag har fått uppleva den tidiga morgonen för att jag inte har kommit i säng. Det är en annan slags känsla. Men mötet med den där fräscha, alldeles nya dagen gör sig bäst efter en god natts sömn.

Det är bara ett problem med de flesta morgnar och det är att de infaller för tidigt. Jag tycker om stillheten på kvällen och är ofta vaken ganska länge. När morgonen kommer är jag inte alltid redo, men jag tror mer och mer att jag håller på att mogna till en morgonmänniska. Det kanske är för att jag är långsammare och därför behöver gå upp tidigare för att få den tid jag vill ha till mina morgonbestyr. Eller möjligen för att jag inte längre kräver tio timmars sömn för att vara utvilad.

På sommaren har solen redan varit uppe länge när jag vaknar. Morgonen är perfekt för en joggingtur och ett morgondopp och har jag tur står solen så högt när det är dags för frukost att den lyser in i vår lilla frukosthörna. Där är det nästan alltid lä för vinden och solen värmer gott redan tidigt på dagen.

Hösten betyder att jag och solen kommer upp ungefär samtidigt. Bara det kan få mig att tycka om morgonen. Dagen och jag vaknar tillsammans. Gryningsljuset är mäktigt och välkommet. Det finns ett lugn som passar bra för yoga och meditation. Naturen är tystare och liksom mer andäktig nu än för några månader sedan. Gässen hörs på långt håll innan de flyger över taken.

På vintern är dagen mer morgontrött än jag. Mörkret ligger kvar när jag går upp och det är jag som tänder ljus. Levande ljus är ett perfekt ljus i vintermörkret, oavsett tid på dygnet. Det blir ett skonsamt uppvaknande och när solen kommer upp är kaffet redan urdrucket och jag är pigg.

I december får morgnarna en extra mysfaktor med adventsstjärnor och ljusstakar. Det är tur, eftersom det knappt syns något dagsljus vissa dagar. Då är det bra att ha en elljusslinga eller två i trädgården. När juleljusen monteras ner brukar dagsljuset börja återvända (även om orsakssambandet är det omvända).

Jag matar gärna fåglarna under vintern för att få höra dem när våren kommer. Jag njuter av att vakna till fågelsång. Koltrasten börjar sin serenad redan innan solen har hunnit fundera på att gå upp. Ljuset och värmen börjar återvända och väcker även livsandarna. Det behövs inga extra ljuskällor längre och det tar inte lika lång tid att klä på sig.

Varje morgon är en ny möjlighet. Jag mjukstartar gärna och tar god tid på mig. Först snooze, helst flera gånger, sedan en stunds uppvärmning med några push-ups och magövningar och så en morgonsamling för själen. Därefter en tur till badrummet och så en rejäl frukost. Eftersom jag är lite seg på morgnarna är det klokt att ta fram de kläder jag ska ha på mig redan kvällen före. Att bestämma sig på morgonen kan lätt spräcka tidsschemat och sedan är morgonen inte så mysig längre. En skön morgon ger en bra start på dagen. Men, funkade det inte idag får jag en ny chans imorgon.

Lördagsmorgnarna är allra bäst. Hela helgen ligger lång och ledig framför oss. Jag ligger gärna kvar en stund i sängen och njuter av alldeles nyvaken närhet. Och klockan 10 är det Melodikrysset. Det får man inte missa. Förr tyckte jag att de bara frågade efter gamla låtar som ingen hade hört och jag kunde sällan svara på mer än en eller två frågor. Nu kan jag märkligt nog ofta lösa hela krysset. Ja, ja… tantvarning eller ej, det är ett mysigt lördagsnöje till en lång frukost.

Jag har levt hela livet med havet i väster och sett solen sjunka ner i havet om kvällarna. För några veckor sedan befann jag mig i en frukostmatsal med fönster mot havet i öster och såg för första gången solen stiga upp ur havet, stor och alldeles röd. Som en solnedgång fast baklänges. Det var en mäktig start på en härlig dag.

Science fiction då, nu IRL

På 90-talet kom det bärbar dator och trådlös telefon även till vårt hem. Nummerpresentatör avslöjade vem som ringde redan innan vi hade svarat och vi hade till och med en telefonsvarare med fax i köket. Det kändes som en bra pryl när vi köpte den, men den blev på något sätt omodern redan på vägen hem från butiken. Barnen faxade en och annan teckning till mormor och morfar, det var allt. Ingen hade fax.

Med mobiltelefonen skulle vi kunna ta vara på tiden. Det blev möjligt att prata och uträtta ärenden per telefon även om vi inte var hemma eller vid skrivbordet på jobbet. Vi kunde slå en signal om vi hade en stund över, var vi än befann oss. Framtidsvisionärerna menade att telefonerna snart skulle bli som små datorer med vars hjälp vi skulle kunna utföra både veckoinköp och styra väsentliga delar av våra hem. Jag minns att det lät helt osannolikt och inte särskilt tilltalande. Vem skulle vilja ha det så?

Men, så fel jag hade. Om mobilen tidigare främst erbjöd en fantastisk möjlighet att vara nåbar och nå andra, överallt alltid, är telefonsamtal nu det jag använder mobilen minst till. Det är verkligen otroligt så mycket saker man kan göra med den lilla smarta manicken. Jag är glad att jag inte måste begripa hur det går till att betala räkningar, swisha pengar eller få biljetten direkt till mobilen när jag bokar en resa eller konsert. Numera är det faktiskt möjligt att styra sitt hem med hjälp av telefonen, om man har rätt teknik. Jag kan kolla av inbrottslarmet, se om gräsklipparen har stannat eller om det har varit strömavbrott. När köttet på grillen har rätt temperatur piper telefonen. Dessutom kan jag lyssna på radio, läsa böcker, titta på film och söka information om allehanda saker, inte minst genom att fråga telefonen som faktiskt svarar på tilltal. Den känner igen mitt fingeravtryck, min röst och till och med mitt ansikte. Jag lär mig spanska, utövar yoga och kan hålla koll på både sömn och motion.

Utvecklingen är fantastisk och samtidigt lite skrämmande. Om jag glömmer mobiltelefonen av misstag känner jag mig handikappad. I mobilen finns ofta alla telefonnummer och lösenord, liksom appar för biljetter till parkering och kollektivtrafik. Utan telefonens kalender vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska träffa, var eller när, eller ens vad klockan är. Här har jag de påminnelser och minnesanteckningar jag behöver, för att inte tala om kartfunktionen när jag villar bort mig och mitt mobila bankid. Att glömma plånboken är inte så farligt, men utan telefonen kan det bli svårt att klara sig någon längre stund.

Nu har pendeln svängt över åt andra hållet. Vi svarar inte alltid även om vi kan och behöver ibland stänga av telefonen för att få vara ifred eller koppla av. Fler och fler inför mobilfria zoner, i många hem finns det en särskild plats där gäster får lämna sin mobil för att kunna umgås ostört och sedan 2002 är den 1 juni en ”mobilfri dag”.

Det är ganska skönt att vara medvetet nerkopplad, urkopplad och avkopplad. Jag lägger säkert mer tid än jag tror på att pilla på telefonen för att läsa nyheter, kolla mail eller googla något som jag bara ”måste” ta reda på, men jag mår bäst när jag begränsar min skärmtid. Ett trevligt sällskap går alltid före telefonens dragningskraft och jag pratar gärna med människor ansikte mot ansikte. Det gör mig förundrad när jag ser sällskap på en restaurang sitta försjunkna i varsin telefon istället för att prata med varandra. Det är lätt att missa det som händer alldeles nära för att man är upptagen med vad som händer någon annanstans.

För de barn som växer upp idag är mobiltelefoner, datorer och digital teknik en naturlig del av vardagen, på gott och ont. Kanske får de med sig ett sunt förhållningssätt, eftersom de inte är så påverkade av nyhetens behag. Samtidigt är de väldigt utsatta och sårbara både som grupp och individer.

Kontanter och bankkontor är snart överflödiga. Brevbärarna bär inte ut brev utan paket med det vi har handlat via nätet. Vi sitter hemma och är sociala med massor av vänner, som är hemma hos sig. Gränserna för ärlighet, hänsyn och respekt blir otydligare. Hur många skulle vilja eller våga lämna ut lösenord och byta mobil med sin bästa vän eller partner? Telefonen är en oumbärlig pryl för många av oss. Vad blir nästa steg?

Det finns många finesser med en mobiltelefon som jag gillar. Men jag tror att det finns fler som jag, som gillar det analoga; att träffa människor i verkligheten, skriva med penna och papper, läsa med en bok i handen och prassla med tidningen. Spotify erbjuder en fantastisk möjlighet att lyssna på all slags musik, men ljudet från en LP-skiva står ändå högt i kurs. Och vi som har en trattgrammofon i vardagsrummet kan fortsätta spisa stenkakor även om det blir strömavbrott och telefonen laddas ur.

Hur man lagar ett svart hål

Jag har spenderat massor av tid på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig, hur jag är och vad jag gör. Och minst lika mycket på att försöka överträffa dessa påhittade förväntningar. Jag har nästan aldrig frågat någon vad de tycker, utan bara gissat och låtit dessa fantasier styra mitt handlande. I åratal.

Det var ganska nyligen som jag fick syn på det här mönstret och jag måste erkänna att jag häpnar över hur jag har kunnat acceptera mina fantasier som sanningar så länge. Jag anser mig trots allt vara normalbegåvad och har jobbat som forskare, där själva uppdraget är att kritiskt granska och pröva sannolikhet i påståenden. Vilket dubbelliv jag har levt utan att själv vara medveten om det. Inte undra på att jag inte har mått så bra på sistone.

Jag har varit stenhård mot mig själv. Extremt målmedveten mot vad jag har trott att andra förväntat sig. Gång på gång har jag misslyckats. Frustrerad och besviken har jag ändå fortsatt.

Min inre kritiker har ett anklagande, dömande och nedsättande tonfall. Hon sätter ihop händelser ur det förflutna som inte alls har med varandra att göra och drar sen slutsatser om mig som verkar övertygande. Hon säger att jag inte är värd att vara omtyckt.

Listan på alla sätt jag har provat för att komma undan min egen inre kritiska röst kan göras otroligt lång. Det är inte något jag är stolt över direkt, men jag har bland annat tränat stenhårt, svultit mig själv, hållit mig undan, undvikit fester, undvikit människor, slutat gå ut och dansa, skilt mig, gått i terapi, jobbat för mycket, disputerat, läst mängder av självhjälpsböcker, skrivit massor av dikter, kritiserat andra, ställt höga krav, gått in i destruktiv relation, tagit på mig stora uppdrag, önskat att jag ska hamna på sjukhus, jämfört mig med andra, …

Det tog lång tid innan jag upptäckte min inre kritiker. Jag trodde att jag hade dålig självkänsla, men det stämde inte riktigt. Så småningom upptäckte jag att det handlade mer om en negativ självbild och en djupt liggande rädsla att inte duga och att bli lämnad ensam. Trots att jag verkligen sökte bekräftelse och uppskattning försvann komplimanger som genom ett stort svart hål. Jag har inte kunnat hålla kvar dem eller tro på dem. Däremot har minsta negativa eller kritiska påpekande envist bitit sig fast. Min osäkerhet har skapat mycket oro, missförstånd och tårar.

Det är ganska längesedan jag förstod att jag behövde täppa till mitt svarta hål på något sätt, men jag visste inte hur. Nu har jag hittat verktygen. Receptet heter självmedkänsla. Det låter enkelt; det handlar om att vara i nuet (och inte låta oro, tankar och fantasier dra iväg med en), att vara snäll mot sig själv (istället för att kritisera) och att inse att alla människor misslyckas ibland. Att känna sig kritiserad och försöka undkomma de känslorna är en del av vad det innebär att vara människa. Det handlar om att ge sig själv inre bekräftelse snarare än att söka efter yttre (och är inte riktigt lika enkelt som det låter).

Första steget var att acceptera att jag har lurat mig själv så länge. Jag begrep helt enkelt inte bättre. Nu när jag har fått syn på det kan jag göra något åt det och börja leva efter mina egna värderingar. Om jag lever det liv jag själv vill leva och någon inte gillar det, då kan jag ta det. Men om jag lever för att bli omtyckt och inte blir det är risken stor att jag far illa.

Många av oss som växte upp under 50- och 60-talet fick säkert självkritik på köpet med uppfostran. Den inre kritiska rösten har bitit sig fast och gör att vi fortfarande tvivlar på oss själva. Men självkritik är sannolikt inte en generationsfråga. Snarare är det kanske den inre kritikern som förenar oss alla. I dagens samhälle skapar ständiga jämförelser en känsla av osäkerhet. Kroppsfixerad reklam, ständiga statusuppdateringar och lyckliga bilder i sociala medier. Jämförelseparadoxen slår hårt; du ska vara som alla andra och samtidigt vara perfekt. Det finns ett stort behov av en egen inre varm och vänlig röst.

Det gamla bibliska talesättet att ”du ska älska din nästa så som dig själv” behöver revideras. Flygvärdinnornas uppmaning är mer relevant: ”Ta först på din egen mask, hjälp därefter andra”.

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Köksvägen

Nya faser i livet har ofta inneburit nya kök. Att byta fot och plats på samma gång har känts nödvändigt och naturligt. Trots att jag inte har flyttat särskilt mycket så har jag ändå haft ett antal kök och lika många ställen som jag har kallat ”hemma” under kortare eller längre perioder. I bästa fall en trygg plats att vara på, där jag kan vila, leka, festa och njuta. Men också en plats där jag kan vara mig själv, gråta, vara ifred och återhämta mig från omvärldens påfrestningar.

Det började i ett ganska slitet och trångt, men funktionellt kök i föräldrahemmet. Med mintgröna luckor och en blandning av stalldoft och stekt fläsk. Här lärde jag mig laga min första paradrätt: pannkakor. Köket renoverades ungefär samtidigt som jag kom in i puberteten och blev en obstinat tonåring. I det nya köket kunde jag alla gömställen för godsaker och tog gärna ett varv i skåpen när jag kom hem på natten.

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, till ett rum med ett pyttelitet kök och ett gigantiskt skafferi. Jag bodde inackorderad hos ett äldre par. Köket stod mest oanvänt. Det var en period av ätstörningar och vantrivsel och jag försökte komma undan mitt dåliga mående genom att plugga och träna hårt.

Så småningom lyckades jag vända ätstörningen, helt på egen hand. Som villrådig student sökte jag in till en hushållsskola med internat. Här spenderades mycket tid i köket. I storköket. Vi lärde oss vett och etikett och ett belevat sätt. Men när maten dukats ut och hushållslärarna gick på rast rensade vi faten på de bästa resterna. Den här tiden var fri och full av glädje. Jag vågade vara mig själv och upplevde en härlig samhörighet som jag aldrig hade känt förut.

Som Lundastudent valde jag att bo i eget studentrum istället för korridor. Köket var en smal passage till toalett och dusch. Jag lärde mig snabbt att om man smällde i toadörren kunde ugnsluckan ramla ner och då gick det inte att få upp toadörren mer än någon decimeter. Studenttiden var, precis som köket, en passage i livet. Jag åkte hem på helgerna, men då var ”hemma” ett litet idylliskt hus med vedspis i köket och skogen inpå knutarna. Jag trivdes i köket och spenderade mycket tid där. Här lärde jag mig tycka om öl och det blev mycket Flygande Jakob.

Det krävs mer än idyll för att må bra och snart hade jag hittat ett tillfälligt boende, med ett ytterst litet kök, eller snarare kokvrå. Det gjorde inget, eftersom jag sällan var hemma. Nu uppskattade jag mycket att bli bjuden på mat och vistas i andras kök.

Efter något år träffade jag killen som senare skulle bli min man. Vi slog ihop våra påsar och hyrde ett parhus på landet med ett stort kök, där det rymdes många vänner. Vi skaffade höns och blev med barn och kände då att det var dags att skaffa något eget. Det blev ett sekelskifteshus, med matkällare och ett litet rött kök med många dörrar och självtryck i kranen.

Här växte familjen samtidigt som ekonomin krympte. Köket var trångt men fungerade. Drömmen om en kökssoffa slog in, även om den fick vara liten för att få plats. Genom ett förskott på arvet från mina föräldrar renoverades köket. Väggar slogs ner och jag fick chansen att rita mitt drömkök med rejäla arbetsytor, mycket förvaring, fönster vid diskbänken och plats för lek och samvaro. I det stora köket körde grabbarna rally med bobbycars samtidigt som det slaktades, syltades eller saftades.

Inget varar för evigt. Jag skildes från mitt älskade kök och mellanlandade i det engelska köket. Först, inneboende, som gäst i ett gigantiskt hus med gasspis och alla bekvämligheter. Jag kände mig osäker och väldigt ensam och vistades i princip aldrig i köket. Snart var jag istället inneboende i kollektiv med delat hushåll. Nu var jag som en förvuxen utbytesstudent, med egen hylla i kylen. Jag lärde mig hantera gasspis och några kvällar i veckan turades vi om att handla och laga mat. Måltiderna var trevliga och ofta den enda gången vi som bodde i huset sågs. Vi var i olika åldrar och hade olika intressen. Det blev ofta nya matupplevelser, intressanta diskussioner och mycket vin.

Tillbaka i Sverige hittade jag det lyxiga, moderna köket mitt i skogen, med köksö och granit. Inga överskåp och ingen matplats, men ismaskin, inbyggd kaffemaskin och gott om utrymme för gemensam matlagning. Här trivdes jag och barnen. Vi härmade TV-programmet ”halv 8 hos mig”, där någon av oss planerade och lagade maten och övriga satte betyg med motivering. Alla gjorde sitt absolut bästa och grabbarna utvecklade en matlagningskonst samtidigt som jag fick skön avlastning.

Vart kök har sin tid. Nu har jag lämnat det stora för det lilla, precis lagom stort för två personer som känner varandra så väl att vi vet hur vi rör oss i köket. Från spisen ser man både gästerna och havet över bardisken. Vi delar ofta på matlagning och dukning och köket kan flyttas efter behov och lust. Vi grillar på altanen, lagar välplanerad lyxmiddag i husvagnen eller steker korv på gasolköket i skogen. Året om. Ett utekök står på önskelistan. Det kan bli verklighet på takterassen vid Medelhavet. Livet är onekligen omväxlande och njutbart.