Vad säger du egentligen?

Såhär i slutet av året presenteras en lista med nya ord som gör entré i Svenska Akademins Ordlista. Det finns ord som jag aldrig har hört förut och andra som jag själv har använt. Somliga tycker jag om rent spontant. Att skogsbada till exempel. Det låter skönt och jag hoppas att fler får möjlighet att göra det. Killgissa tillhör de ord som jag har saknat utan att veta det. Somliga tycker att det är väl sexistiskt att använda prefixet ”kille”, men i det här sammanhanget är jag benägen att skriva under på att killar (och gubbar och män) betydligt oftare pratar som om de vet, fast de inte gör det. Det betyder inte att alla av manligt kön killgissar.

Å andra sidan finns det en hel massa ord med många år på nacken som tenderar att glömmas bort. De används knappt längre och det är allt färre som förstår. Jag tänker framför allt på dialektala ord och uttryck.  Som jag har skrivit tidigare är jag fascinerad av dialekter. Den jag själv behärskar är sydhalländskan. Den är inte vacker, men börjar bli sällsynt.

När jag gick på gymnasiet fick jag för mig att skriva en uppsats på dialekt, som ett skolarbete. Jag tror att det var på svenskan, men det kan lika gärna ha varit samhällskunskap, historia eller kanske alla tre. Själva handlingen var inte så speciellt märkvärdig, det roliga var att klämma in så många uttryck som möjligt av dem som jag hade hört hemma. Mina föräldrar sparade den och jag läste upp den för mina barn för några år sedan. De sa att de förstod nästan allt.

I ett försök att bevara storyn för eftervärlden kommer den här, helt oförskönad och nästan fonetiskt skriven:

Kararna gick på fäladen å hösta gräsed. De va mööt jobb innan höet kom in på rännet, å Kal va redan tje au ed, å de syntes grant åsså.
”Hö dö, paugavase, gå ente här mä nävarna i lommorna”, skreg hansa far som sao en baganom gäred. ”De e lant te kvällen, å de vi ente hinner ida faor vi ta imorron tillja”
Kal vånna ente forst.
”Ja, men ja tyr ente mar nu” sa Kal å borjte nästan skräna. ”Skjortan e sao full au bönke, så de bara drösslar au en. Å ja blar rent örsli nar solen blagar. Rätt va de e gåur en väl å knagar au här.”
”Du e den sebbiaste ja vet! Du har fått for lite pryl, de e de ja allti har sagt. De e väl klart att de e nimmt å bara ränna in te nabboglöttana å låna deras legetöj så fort de passar.”
Hansa far va töst ett tag. Kal glana pån.
”Ja e sölten så maven skriger” sa han.
”Ja, vi kan hålla middesbajde nu. Ja ställde kåren nånnstans imän väjjen. Ja tror de va ve den hidaste stängselstabben. Vi kan ta nårra smörmadar.”

”Vecket e ditt? Ja hade fläskasvärar å ost på mina madar.”
”Va?! Tvesular du?! Ja, de häjtar ju ente nar en själv brer au annras brö”
”Du behöver ente va så förtröden. Dom e så väl augnavda så dar e ente fett nar dom.”
”Du ska va gla så länge du slepper eda mulat brö mä pådingar i, å sejt fläsk. De fick vi göra nar ja va liden. Då feck en la bli å össla mä pålägg. Å va de så en ente vette hud så feck en sova i hongaboed.”
”De e väl ente nåt å skräppa mä? Du brugar min liv ente va så snackesam. La våss nu fau letta madaro.”

”Nä. Nu faur du ha aueded. Vi faur eda mar ikväll. Mor e ente illavuren. Vi skulle fau en köttabid te päregröden ikväll, å redi krösnamos te etterätt. Kan du gau bort te karran å ställa madalaudan onge agebrädan, åsså ge ögakröckan letta vann. De staur i kaffekelen bagast på karran”

Nar Kal kom tebaks ud på egran sau han letta betuttad ut.
”Va gaur du å skrövslar ette? Fnatta pau letta nu. Va ser du sau porken ud för?”
”Ja taba madalaudan å öget trödde pau den å kröfta den alleles”
”Jaå, de va väll ente så faled. Ga du na vann?”
”Ja, hon bäla som om hon ente hade drocked på fjortan da. Ja ga na nårra gularödder åsså.”
”Nu faur du allt ta å säj te mor att hon bödar dina böjsor mä nåt gammalt forklä ellar nåt, ella blar du väl dålli åsså.”
”Ja, men de e rätt gohällit nar de loftar.”
”Nä min liv, du faur väl åtminstone ha rejäla lasar å ta på de, å ente gå klädd som en annan slöbbert.”

”Har du hört att fularna har blett tösta?”
”Ja, de va räled va de morknar. Ska de komma en skänneskul tro? Vi får väl skula i feredongen så länge.”
”Vi kan lia gärna hålla kvälen. Min tjyva rög au å då blar jobbet bara haldant gjort.”
”Ja, hysta opp grajorna då, men lägg dom ente så ydalavat som sist, så en ska behöva gau mä röllebår å plocka opp allt vi hade tabat i sköven.”

”Titta, en agerhöna! Du höll på å sätta de påna. La na flöja, så blar de grannt vär imoren.”
”Å, va de en agerhöna? Ja töckte de så ud som en torbagge.”
”De va rätt gott att de kom en flöjeskul ändå, så vi konne köra hem. Ja e sao mögi å de ska ble gott å få hyddat se. Nu e de bara en da te, sen e de hälad.”

 

Lära genom att göra och saker jag aldrig ska göra mer

När jag var i tioårsåldern gick jag med i 4H. För mig, som varken spelade fotboll eller red var det ett bra alternativ. Det fanns spänning, äventyr, lek och vänskap.

4H är en ideell organisation, vars vision är att göra folk av ungdomar genom ansvar, engagemang och medvetenhet om hälsa. De fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden, av ungdomar, för ungdomar och grundades i USA i början av 1900-talet.

Från början var rörelsen främst för lantbruksungdomar, för att de skulle lära sig mer om livet på landet. Därför var odling, djurhållning och annat småföretagande ett viktigt inslag. Jag hade också 4H-företag. Det kunde handla om att odla köksväxter eller baka till försäljning. Företaget skulle både startas och avslutas under ett år och resultaten (inklusive räkenskaper) redovisades på ”skördefesten”. Mödan belönades med ett litet pris och diplom.

Företagandet var lärorikt, men helt ärligt var det inte särskilt roligt. Men, mottot i 4H var att ”Lära genom att göra”. Förutom företagande i miniatyr lärde jag mig föreningsteknik och styrelsearbete, men också att ordna fester, läger, och tipspromenader för allmänheten. Varje vecka turades vi om att ha ansvaret för en aktivitet som skulle passa alla i klubben, från de allra yngsta i sex-sjuårsåldern till de äldsta. Det gav verkligen engagemang. Vi hade fester med underhållning, teater och servering, tältläger med mångkamp, nattsmyg (tipspromenad i mörkret med reflexer och ficklampa, spännande värre), matlagning över öppen eld och en massa spontana upptåg.

Visst lär man sig mycket genom att göra och prova på. Det gör jag fortfarande. Dessutom har jag förhoppningsvis lärt mig att vissa saker ska jag aldrig göra mer. Till exempel att lyssna på andras förväntningar istället för att följa mitt eget hjärta. Det leder bara in på villovägar där jag inte vill vara. Men jag har även dragit lärdom av andra dumheter jag har gjort…

Som när jag kom på idén att vi skulle cykla på födelsedagskalas. Det var bara fyra-fem mil och vi hade köpt elcyklar, så jag tyckte inte det var något problem. Solen sken, men sambon var tveksam. Jag var desto mer påstridig. Vad jag inte fattade förrän vi var en bit på väg var att det var ungefär 8 plusgrader och blåste full storm, snett framifrån. Jag höll på att blåsa i diket vid flera tillfällen och vi var tvungna att stanna i lä och vila. Blåsten gjorde att det sprängde i huvudet trots mössa och hjälm. Vad skulle jag vara så påstridig för?! Detta var definitivt inget cykelväder, ens med elcykel.

Den hårda motvinden gjorde att batterierna laddades ur snabbt, eftersom det gick åt mycket ”hjälpkraft”. Vi hade planerat att ladda batterierna medan vi kalasade och hoppades på medvind hem. Då insåg jag plötsligt mitt stora misstag. Jag hade laddaren med mig, men inte nyckeln för att ta loss batteriet. Jag kunde inte ladda.

Vinden la sig tills vi skulle cykla hem igen och mitt batteri tog slut när vi hade ungefär tre mil kvar. Till en början höll jag humöret uppe och god fart, trots allt. Efterhand blev jag mer sammanbiten och till slut gjorde jag inte många knop. En elcykel väger ungefär som sju tävlingscyklar och är till och med tung att leda. Efter promenaden upp för den sista sega backen var låren helt stumma och jag också. Dessutom var jag frusen och förbannad. Det tog en bra stund innan jag tinade upp, men förhoppningsvis kommer jag ihåg nyckeln i fortsättningen.

Jag har även dragit en del lärdom från oförglömliga matlagningsmisstag. Man ska inte lägga tapenade på ugnsbakad laxfilé. Det är verkligen något av det värsta jag har ätit. Men inte lika illa som hummersoppa på burk. Vi skulle lyxa till det på en av våra små vintervandringar, sambon och jag. Vad värmer bättre på promenaden än en god soppa?! Jag hade aldrig ätit hummersoppa. Vi packade ner gasolköket, soppan och lite vitt vin och hittade en klippa vid havet där vi skulle ha vår kulinariska upplevelse. Jag kan fortfarande inte ens känna lukten av hummer utan att tänka på den upplevelsen. Det måste ha varit något fel på den och jag kommer nog aldrig att äta hummersoppa igen.

Mat som inte luktar gott ska inte tillagas (och definitivt inte ätas). Det är en bra tumregel. Vi hade köpt en vakuumpackad lammstek till påskafton och trots att den inte luktade jättegott ville vi gärna tro att det ”bara” var för att den var rå och hade varit vakuumpackad. Vi rubbade den med kryddor och grillade den på rotisserie tills den var perfekt i temperatur och färg. Alla tillbehör var på plats, bordet var dukat och steken var oätlig. Vi kastade ut den till skatorna, som fick en glad påsk med ett rejält skrovmål. Jag vill minnas att vi kokte några ägg istället. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Min lillebror har också gett mig en oförglömlig upplevelse. Han var kanske fem år och åkte med far på några ärenden. När de kom tillbaka hade han en hel kartong gräddbullar med sig. Han var så uppenbart stolt över att han hade en hel låda och ville bjuda mig. Ögonen lyste som de kan göra på en lycklig femåring. Jag var tio år och blev nästan lite varm i hjärtat av att jag fick ta först.

De luktade inte konstigt, såg inte konstiga ut och kändes inte konstiga att ta i, men när jag hade tagit det första bettet genom det frasande chokladöverdraget och det krämiga innanmätet smakade det inte som jag förväntade mig. Trots att jag spottade och sköljde munnen om och om igen fick jag inte bort den äckliga, vassa, nästan frätande smaken av surt ägg.

Lillebrorsan såg helt förskräckt ut. Han var uppenbarligen ovetande om att han bar på gräddbullar gjorda på sura ägg och jag kunde inte anklaga honom, även om jag ville. När jag frågade var de kom ifrån svarade han glatt att han hade hittat en hel hög kartonger på soptippen.

Kalla händer – varmt hjärta

Mina händer, fötter, öron och näsa är extremt klimatkänsliga. När jag fryser, eller till och med innan jag börjar frysa i kroppen, blir händer och fötter iskalla. Min farmor sa alltid att den som har kalla händer har ett varmt hjärta. Jag hoppas det stämmer.

Det kan vara bekymmersamt med kalla händer, exempelvis när barnen var små och varma och behövde en ny blöja, eller när jag jobbade som behandlande sjukgymnast och behövde lägga mina kalla händer på någons rygg. I sängen är det inte heller särskilt populärt med vare sig kalla händer eller fötter. När jag har förlorat ytterligare några grader i kroppstemperatur försvinner blodet även från näsan och öronen, som blir som små kylklampar. Inneskor, raggsockar, vantar, handledsvärmare och mössa är värdefulla basplagg (jag har inte lyckats hitta någon bra näsvärmare). Det har hänt att jag har somnat med sockar, mössa och handledsvärmare. Inte så sexigt kanske, men varmt och gott.

När jag är varm åker sockarna av först. Det kan ligga sockar i soffan, under bordet eller var jag nu befann mig när värmen återvände. Även inneskor har en tendens att gömma sig på olika ställen. På natten är jag beroende av att kunna sticka ut fötterna utanför täcket. Därför är det uteslutet att ha gemensamt täcke i dubbelsängen och jag vill absolut inte ha täcket nerstoppat i fotänden. När jag blir riktigt varm glöder öronen (och ofta även näsa och kinder). Antagligen har jag tillräckligt stora öron för att kunna reglera kroppstemperaturen med hjälp av blodflödet. Tänk om jag hade kunnat vifta på dem, som elefanterna.

När jag har varit på spa och fått ansiktsbehandling kan terapeuten ibland bli smått chockad över min lokala ansiktsfärg. Jag har fått många råd hur jag ska få bort den röda tonen. Det händer att jag försöker dämpa min naturliga rouge en aning, men eftersom jag har haft mina röda kinder och näsa så länge har det blivit lite av mitt signum. Ungefär som lite sneda tänder. Det ger en extra krydda till personligheten. Fast det har jag inte alltid tyckt. Den röda färgen på mina öron, kinder och näsa kommenterades ganska brutalt under skoltiden. Jag gick under benämningen ”hon med den röda näsan”. Som Rudolf.

Det absolut mest effektiva sättet att få upp ångan igen när jag fryser ända in i själen är att värma upp kroppen inifrån. Med en rask promenad eller ett svettigt träningspass smälter den värsta invärtes-isen. En promenad en kylig dag blir ännu varmare och mer njutbar om vi är två och tar med oss en ryggsäck med varm glögg. Vi dricker gärna glögg från oktober till mars.

Ett annat, väldigt njutbart sätt att värma sig är att bada bastu. Helst med tillhörande kallbad. Det ger en härlig rusning i blodet och en endorfinkick dessutom. Jag älskar det och känner mig varm, frisk, glad och upprymd i många timmar efteråt. Det är välbefinnande, verkligen.

Yttre värmande faktorer kan vara fantastiskt njutbart. Att tända ljus, göra en brasa och krypa upp i soffan med en filt och en kopp te värmer både själen och frusna kroppsdelar. Sådana stunder kan jag längta till. En bra bok och/eller lite skön musik är grädde på moset. Det är sinnebilden av mys, lugn och ro. Egentligen är det så enkelt.

Om raska promenader och svettig träning är det mest effektiva sättet att värma sig på, så är mänsklig omtanke det bästa sättet. En oväntad komplimang värmer gott. Eller en underbar teckning från ett barn. Det är något alldeles speciellt med gåvor som har valts eller skapats med värme och omtanke. Jag har flera små slöjdalster sparade som jag har fått av sönerna. De är så personliga, unika och fulla av kärlek och värme.

Mänsklig närhet är den överlägset bästa formen av värme och omtanke. Som den stora famnen och den långa, trygga, varma, ömsesidiga kramen. Den som framkallar ett leende. Eller som när sambon vaknar en söndagsmorgon, öppnar ögonen, ler och säger ”Hej! Där e du ju!” Då smälter jag.

Vad händer just nu?

Lev idag, imorgon kan det vara förbjudet. Carpe Diem. Livet är det som pågår medan vi upptagna med annat. Många uttryck har använts för att betona att vi lever nu och får akta oss så att vi inte missar det. Magnus, Brasse och Eva sjöng ”Där är där man inte är, här är här där man är och här har man alltid med sig” i det underbara pedagogiska barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter redan på 70-talet.

Jag har förstått innebörden, men inte till fullo tagit in vad det betyder förrän ganska nyligen. Det är häftigt när polletten trillar ner på riktigt och något som jag trodde mig veta visar sig vara mer komplext, eller ha många fler nyanser än jag först trodde. Pusselbitar som jag har haft passar plötsligt ihop och bildar ett nytt mönster. En ny kunskap har skapats av flera redan kända. Jag känner mig upprymd och lite klokare på en gång.

Jag började min resa mot just den här insikten (att leva i nuet) genom ett youtube-klipp med Jon Kabat-Zinn. Han är en amerikansk professor som har tagit Fem myror-konceptet till en annan höjd (Osäkert om han alls har sett Fem myror). Han introducerade medveten närvaro, eller mindfulness, som en slags meditation för behandling av stress i slutet av 70-talet. Jag var i behov av att hitta bättre balans i tillvaron och kände direkt att det fanns något i meditationen som tilltalade mig. Därefter läste jag hans bok Vart du är går är du där med stor behållning och fick vidare guidning i vad det innebär att vara i nuet.

När situationen verkligen kräver min koncentration och uppmärksamhet är det relativt enkelt att vara närvarande i stunden, exempelvis när jag kom hem efter jobbet när barnen var små. Det gick inte att ha fokus på något annat än dem och det hjälpte mig att släppa tankarna på jobbet. Andra tillfällen är när jag målar, sjunger eller tränar, men också när jag är på semester och det största bekymret är ”på vilken servering ska vi dricka sangria idag”. Att vara mentalt närvarande gör att jag minns tillfället bättre. Ofta är det känslor eller dofter som påminner mig.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har snurrat väldigt fort under många år och jag har inte varit i fas med mig själv. Antingen har jag varit fast i dåtid och grämt mig, eller så har jag oroat mig för saker som legat framför mig. Det har varit meningslöst slöseri med tid, eftersom det inte går att påverka vare sig det ena eller det andra.

Att vara i nuet, på riktigt, kräver regelbunden träning. Mindfulness-instruktörerna kallar det för att träna sin ”uppmärksamhetsmuskel”. Tankarna flyger ständigt, både bakåt och framåt i tiden. De går inte att stänga av, men det går att låta bli att lyssna så noga. De kan få brusa i bakgrunden. Ibland dras jag med i tankefloden, men jag börjar bli bättre på att notera när det händer och så snart jag observerar det kan jag återgå till att fokusera på här och nu.

”Just nu” är en intressant tidsrymd. Den är väldigt kort. Tror jag. Det som händer just nu är ofta så avgränsat att det går att ha fokus på det och det reducerar världen till något mer begripligt. Just nu andas jag. Jag behöver inte tänka på det, det sker ändå. Att faktiskt tänka på det och observera andetaget i varje liten detalj ger mig en slags ödmjukhet och en inre ro som jag så väl behöver. Jag kommer ikapp mig själv när jag ger mig en stund att stanna upp.

Som med så mycket annat funkar det säkert bara att lära sig mindfulness när man är ”mottaglig”. Om jag har min egen uppfattning klar är jag inte särskilt benägen att förändra eller lära om. Min far har alltid varit väldigt kategorisk och haft sin uppfattning klar, åtminstone utåt sett. Han vet. Att försöka övertyga honom om något annat är lönlöst. Någon, det kan vara Brenee Brown, har klokt sagt att motsatsen till inlärning är att veta. Målet för inlärning är handling, inte kunskap.

Jag har förvärvat kunskap genom att plugga, läsa, lyssna och ta efter. Idag är det enklare än någonsin att få ny kunskap, men svårare att sålla vad som är fakta och vad som är rykten eller åsikter. Ofta försöker jag verifiera kunskapen på olika sätt, genom att prata med andra, läsa mer eller söka ytterligare information. Men visst händer det att jag sväljer en nyhet utan att reflektera över sanningshalten. Särskilt om det är något som stämmer med vad jag vill höra.

Rent krasst är (nästan) all kunskap något som någon annan har skapat. Till och med vetenskap är i grunden vetenskapsmännens kunskap, som de sedan beskriver för att vi ska förstå vad de kan. Jag filtrerar det jag hör och ser genom det jag redan kan. Det som stämmer överens med vad jag redan tror mig veta är lättare att ta till sig.

Det är inte alla insikter som kommer genom att bitarna plötsligt faller på plats. Ibland är det en upplevelse som ger mig en anledning att ifrågasätta det jag redan vet. En egen erfarenhet som är svår att bortse ifrån. När det jag upplever ”på riktigt” inte stämmer med den föreställning/kunskap jag har är det lätt att känna sig lite vilse, men det är ofta så jag påbörjar en ny insikt. Kunskap + erfarenhet = insikt. Jag har lärt mig något nytt. Världen har blivit lite mer begriplig, samtidigt som jag måste släppa det jag tidigare trodde på. Nu kan jag bygga på med ny kunskap och nya erfarenheter. Jag är min egen sanning på spåren.

Utböling

Dialekter är fascinerande. Snart är de lika unika som hemtelefoner. När jag var tonåring kunde jag åka med trätofflor på till närmaste större stad och folk såg direkt att jag var ”utböling”, redan innan jag hade öppnat munnen. Med ett tränat öra kunde man till och med höra från vilken del av kommunen en person kom. Idag är det svårare att sticka ut, på gott och ont. Alla är lite mer unika i flock på något sätt. I takt med att världen krymper, vi reser långa sträckor varje dag, lyssnar på musik och media från hela världen och har tillgång till sociala nätverk via internet blir skillnaderna i dialekt och språk allt mindre.

Jag kommer från Halland, ett avlångt landskap, där människor från den södra och den norra änden knappt begrep varandra för femtio år sedan. Jag, som kommer från de sydligaste delarna av länet, säger korv med r som skorrar långt ner i halsen (korrrrv), medan de som är från Halmstad säger korv med a istället för r (koav). Ytterligare lite längre norrut har r kommit tillbaka i orden, men nu rullar det på tungspetsen istället för i halsen. Jag vill dock inte bli kallad för skåning. En skåning pratar släpigare och det kan vara något med spänsten i kinderna som gör att det låter annorlunda. Munnen låter bredare på något sätt.

När jag började gymnasiet fick jag flytta till Halmstad på vardagarna, eftersom den linje jag valt inte fanns i Laholm. Redan första dagen insåg jag att det underlättade om jag anpassade vokabulären en aning. Nu hade lantisen kommit till stan. Efter tre år tänkte jag inte längre på vad jag hade justerat. Det var mest vännerna hemma som undrade om jag hade blivit ”stabo”, eller varför jag pratade konstigt när jag kom hem på helgen. Senare, när jag började universitetet, med människor från olika delar av landet, slipades sydhalländskan ytterligare i kanterna. Delvis omedvetet, men också för att jag inte ville uppfattas som ”hon som pratar så konstigt”. Jag var inte ensam om att anpassa mig till något som skulle likna rikssvenska, det var så det skulle låta då. Men jag har aldrig klarat av att prata med tungspets-r.

Anpassningen gick gradvis, men det dröjde många år innan det kändes naturligt att säga ’skratta’ och ’potatis’. Det var högtravande på något vis att ta de orden i munnen. Hemma hos oss sa vi att vi ’grinade’ när vi skrattade och vi kokte ’päror’ till middagen. Tillbaka i min allra närmaste familj blev dialekten snabbt bredare igen och vi använde ord som var naturliga för oss.

Idag träffar jag sällan på någon med utpräglad och orörd dialekt från ”feskeläjet” eller ”sköven”. Lite synd är det allt. En del små egenheter har vi bevarat och sambon hajar ibland till över ord som jag säger och vice versa. Även om jag säger ”så heter det ju inte” när han kallar farstun för svale, så är det intressant med olikheterna. Sambon är från Göteborgstrakten och även om det inte är så stora skillnader i vårt ordförråd så säger jag aldrig ord som kastrull och bunke. Det ”heter” gryta och skål. En strumpa är en nylonstrumpa, annars heter det sock. Och jag skrattade gott och länge åt ”kläklyka” (tvättklämma) och ”gummiskor” (gympaskor), som jag måste erkänna är lite fiffiga språkkonstruktioner.

De dialektala orden är ofta en lokal konstruktion, eller en förenkling, som låter rätt och bra. Det finns många exempel på nya ord som har liknande ursprung, exempelvis ”blippbetalning”, ”blåljuspersonal” eller ”skamma” (få någon att känna skam), som alla är nya svenska ord.

Jag är en vän av att värna språk och dialekt, men inte främmande för att utveckla. Ibland skapar man själv nya ord eller begrepp, som blir så bra att man lägger sig till med dem. Sambon säger till exempel ofta ’medeltiden’ istället för under tiden, eller att något är ’obra’ när det är dåligt. En av sönerna myntade begreppet ”brotta sig in” när grannen hade haft inbrott. En kollega från Skåne kom till Halland och instruerade deltagarna i gruppgymnastiken att ”spänna ballarna”. I Skåne sitter ballarna på baksidan (skinkorna). I Halland däremot sitter ballarna på framsidan och bara på deltagare av manligt kön. En kort stund blev det helt tyst och stilla, när flera deltagare funderade på vad hon menade att de skulle göra. Sedan bröt skrattet ut.

Jobb, jobb och jobb

Att bli sjukskriven under en längre tid, eller bli av med jobbet, innebär en stor förändring. För mig blev det till och med en slags identitetskris. Jag hade jobbat så mycket under så lång tid att jag hade tappat många andra aktiviteter och värden i livet. Å andra sidan, förändring är en förutsättning för att utvecklas. Men, det är jobbigt. All förändring skapar en slags oro.

Jag tror att jag har blivit mer känslig för förändringar med åldern. Åtminstone dem jag inte själv väljer. Inte så att jag är rädd för förändring, snarare bekväm kanske. Det kostar på att ställa om och kalibrera.

Jag föreställer mig ofta förändring som spelet ”Råttfällan”. Där står en massa brickor i olika storlek i ”kläm” i en gigantisk råttfälla och det gäller att plocka ut en eller flera brickor utan att fällan rör sig eller slår igen (Plockepinn är ett annat spel med samma princip). Det finns ofta en, eller kanske två brickor som sitter lite löst och går att ta bort utan att något händer, men i övrigt är det omöjligt att ta loss ens en enda utan att alla övriga behöver flytta på sig (och fällan rör sig).

Så är det i livet också. Om vi tar bort (eller lägger till något) påverkar det hela situationen, mer eller mindre. Om någon börjar eller slutar på jobbet påverkar det andras uppgifter eller roller. Även roliga eller positiva förändringar kräver justeringar.

Enligt Holmes & Rahe’s stresskala (1967) innebär förändringar i arbetslivet stora påfrestningar för den som drabbas, oavsett om det handlar om att förlora jobbet, att bli omplacerad, eller göra en karriärväxling. När jag insåg att den karriär som skulle bära mig uppåt och framåt, ända till pensionen, tog tvärt slut fylldes jag av en massa negativa känslor. Jag var besviken, frustrerad, förbannad, ledsen och förtvivlad över de omständigheter som försatte mig i den situationen. Dessutom skämdes jag. Det kändes som ett misslyckande. Jag riktade mycket av mina negativa tankar inåt, tvivlade på mitt eget värde och min kapacitet och fruktade att jag skulle stå ensam mot världen. Det var kaos.

Människor som jag tidigare hade jobbat nära eller haft mycket kontakt med genom jobbet var plötsligt borta. Det var helt tyst. Jag kan förstå om de inte visste hur de skulle förhålla sig. Det är vanligt när någon drabbas av sjukdom eller sorg. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och är kanske rädd att riva upp sår ännu mer genom att prata om det. Somliga visste ingenting, eftersom allt gick så fort. Andra ville säkert lämna mig ifred av omtanke, men det blev väldigt tyst. Och väldigt ensamt. I den situationen är det lätt att inbilla sig att folk pratar bakom ryggen.

Min sambo är klok. Han påminde mig om att alla andra har fullt upp med sig själva och inte har tid att prata om mig. Liksom att karriär och jobb inte spelar någon som helst roll om man inte mår bra.

När jag hade hämtat mig från chocken kunde jag se att jag hade möjligheten att göra vad jag ville. Problemet var att jag aldrig har haft något riktigt ”drömyrke”, bortsett från veterinär. Jag har varit allergisk och haft astma sedan jag var liten, men en gång sa en läkare till mig att det kunde växa bort. Jag satte allt mitt hopp till det. Men, när jag blev lite äldre och bytte läkare fick jag veta att jag aldrig fick utsätta mig för allergener på det sättet, även om jag skulle bli ”frisk”. Sedan dess har jag varit lite vilse i mina yrkesplaner. Jag har egentligen aldrig tagit mig tid att utveckla några fritidsintressen, förutom träning. Så mycket enklare det hade varit (?) om jag alltid hade velat bli guldsmed eller äga ett hotell.

Efter mycket funderande, långa promenader och en hel del skrivande kunde jag ringa in vad som var viktigt för mig. Det var inte ett visst yrke, utan snarare att få jobba med något som låg i linje med mina värderingar, där jag kunde använda min kompetens och utvecklas. Bland mina värderingar finns egen tid för att göra vad jag vill. Det betyder att jag värdesätter flexibla tider och helst vill ha en arbetsplats nära hemmet. Heltid är inte alls lika viktigt som att må bra i vardagen.

Att söka jobb är en halvtidssysselsättning, åtminstone vissa dagar. Varje ansökan ska åtföljas av ett personligt brev där jag intygar och övertygar att jag är precis den de letar efter. Helst ska man vara erfaren, men ung. Kompetent, men inte överkvalificerad. Man ska ha många styrkor, men tillräcklig självinsikt för att inse svagheterna. Kunna jobba i team, men vara självständig. Driven, framåt, effektiv och stresstålig, men ha balans i livet.

Mina barn har gjort mig till en bättre människa på så många sätt. Tack vare dem har jag fått många insikter och lärdomar som kan användas i arbetslivet. Jag skulle nog vilja säga att lärdomarna från min utmattning faller under samma kategori. På sätt och vis har den gjort mig till en bättre människa. Jag har fått erfarenheter och lärdomar som jag inte hade kunnat få på något annat sätt. Det är sannolikt inte så många arbetsgivare som skulle se en långvarig sjukskrivning och en utmattning som en tillgång i ett cv.  Men, den som har tagit sig igenom svårigheter är utan tvekan en rikare människa. Att lära känna sig själv är en av de största tillgångarna i livet.