På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.

En enda önskning

Om jag fick önska mig något som slog in, vad som helst, vad skulle jag önska mig då? Vad skulle jag göra om jag hade haft onödigt mycket pengar? Dessa frågor funderade jag ofta på som barn. Det kändes härligt spännande och lite lagom overkligt att drömma. Det var ett evigt samtalsämne med tjejkompisar. Skulle jag önska att jag blev berömd, eller fred på jorden, eller att jag hittade en skatt? Eller kanske att jag aldrig skulle bli vuxen? En enda önskan. Det smartaste måste vara att önska att alla mina önskningar gick i uppfyllelse.

Det händer att jag köper en lott för att hålla drömmen vid liv. Någon har sagt att den som har tur i kärlek får otur i spel och om det ligger ett uns av sanning i det påståendet är det lönlöst för mig att köpa lotter. Men, hoppet är det sista som överger människan och spänningen är lite kittlande. Jag och sambon säger ofta att vi har det för bra, därför kommer vi inte att vinna något, men vi lockas ändå av möjligheten ibland. Tänk, om vi hade fått en storvinst. Vad hade vi gjort? Förmodligen valt bort arbetet ett tag till förmån för resor, men i övrigt tror jag att vi hade fortsatt att leva ungefär som idag. Vi har det verkligen väldigt bra som vi har det.

Det är sant som det är sagt att den friske har många önskningar men den sjuke har bara en. Den insikten har blivit mer påtaglig ju äldre jag har blivit. Samtidigt finns det naturligtvis olika grader av sjukdom. Det finns forskning som har undersökt hur människor värderar år med full hälsa i relation till år med sjukdom. Om jag får välja mellan att leva tio år med en viss sjukdom eller x antal år som fullt frisk, var går brytpunkten? Hur många år är jag beredd att försaka mot att få leva resten av livet utan sjukdom? Självklart beror det på vilken sjukdom vi talar om, men pengar är relativt ointressant i sammanhanget.

Om jag inte funderar i termer av hälsa eller pengar är det svårt att tänka ut en enda önskan som skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Ibland har jag funderat på om livet vore enklare ifall jag hade bättre minne. Särskilt när jag håller på att bli galen för att jag inte kan komma på enkla saker, som vad en person heter, eller vad det var jag skulle komma ihåg att handla. Å andra sidan finns det faktiskt en välsignelse med lite halvtaskigt minne – det är mycket elände jag slipper att komma ihåg.

I perioder har jag tyckt att livet har varit tungt och svårt. Ofta har jag då haft mycket omkring mig eller känt att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Hur jag än har försökt att kränga ut och in på mig räcker tiden inte till. Jag har inte hunnit med det jag ska och inte tagit mig tid att göra det jag vill. Då ligger det när till hands att önska fler dagar i veckan eller fler timmar på dygnet. Nu har jag förstått att om den önskningen hade slagit in när hjulen snurrade för fort skulle jag förmodligen bara lagt ännu mer tid på jobb och krav. Lyckan ligger inte i mer tid.

Det hade behövts minst en ande i flaskan för att få fler timmar. I de stunderna har situationen ofta känts hopplös och jag har inte sett någon väg ut ur ekorrhjulet. Maktlösheten brer ut sig, livet är eländigt och jag tycker synd om mig själv. Det har hänt att jag har önskat att jag skulle bli sjuk, bara lite… eller bryta benet? En liten olycka, så att jag hamnar på sjukhus, blir omhändertagen och inte kan göra något annat än vila en stund. När jag har varit fullt upptagen med att tänka på mina egna problem har det hänt mer än en gång att det verkligen händer något dramatiskt. Som för att få mig att vakna och förstå vad som verkligen betyder något och att mina så kallade ”problem” i själva verket inte är något att beklaga sig över. Det som verkligen betyder något är de människor som står mig nära. Om något händer dem är jag beredd att släppa allt. Insikten att jorden inte går under även om jag släpper taget är nyttig emellanåt.

Med tiden och dyrköpt erfarenhet har jag insett att jag faktiskt kan påverka mycket av min framtid. Jag kan få en del av mina önskningar att gå i uppfyllelse om jag vill och är beredd att betala vad det kostar. Exempelvis trodde jag länge att jag ville leva ett bohemiskt liv i ett litet hus på en sydsluttning i Italien, måla tavlor, äta och dricka gott och njuta av solen. Så varför gör jag inte det?  Det handlar om att fundera över vad det är värt. Hur mycket är jag beredd att satsa? Vill jag ge upp det jag har idag för att komma dit? När jag funderar över vad det faktiskt skulle innebära kommer jag snabbt fram till att det inte är min prioritering just nu. Då behöver jag inte gräma mig över att jag inte förverkligar drömmen. Jag är nöjd här och nu och kan ompröva mitt beslut när jag vill. Det är mitt val.

Jag har velat förmedla till mina grabbar att de kan göra allt de vill.  Allt är möjligt, men inte allt på en gång. Det handlar om att prioritera, göra medvetna val och omge sig med människor som kan hjälpa dem att nå dit. Det kan ta tid. Att veta vad man vill och vart man ska är inte alls självklart alla gånger. Det är OK att avvakta tills man vet, eller att testa för att se vad som händer. Ibland är vägen krokig och man kan vara tvungen att vända, men i backspegeln kan man ofta se att det fanns en mening.

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Nätdejting

Att träffa en ny partner i vuxen ålder är en helt annan business än det var som tonåring eller ung vuxen. På ett sätt är det enklare, eftersom jag har lite bättre koll på vem jag är, vad jag vill och vilka egenskaper jag värderar hos andra. Å andra sidan blir urvalet mer begränsat ju längre ”kravlistorna” blir. Samtidigt ska jag motsvara hans krav och förhoppningar. Det är lite som att byta jobb – även om jag söker brett kan jag bli ratad, ibland för att jag är överkvalificerad och andra gånger för att jag inte uppfyller de ”formella kraven”. Eller som att köpa hus kanske – det är lätt att bli lite misstänksam om det låter bra men ingen annan verkar ha varit intresserad.

På 80-talet var det nog vanligast att träffa Kärleken på fest, på ett danshak eller genom gemensamma intressen. Om det var en helt ny bekantskap spelade utseendet en större roll, följt av en instinktiv (och lite opålitlig) magkänsla. Då var jag blyg och osäker, men älskade att dansa och var ofta ute minst en dag per vecka. Jag ville gärna bli uppbjuden av någon snygg och säker kille, men eftersom kaka söker maka blev jag mest uppbjuden av de tysta, finniga killarna med flottigt hår och dålig hållning. De var kanske inte några drömprinsar direkt men ofta suveräna på att dansa.

Oftast var jag ute med kompisar men ibland var jag chaufför åt min äldre bror. Vi körde ofta långa sträckor för att komma till ställen med många dansanta människor i vår egen ålder. Den här gången åkte vi till Bäckaskog i Skåne. Det var mycket folk och jag kände ingen mer än min bror. Därför tackade jag glatt ja när jag blev uppbjuden på damernas av en lång kille som svettades av flitigt dansande. Han luktade gott och dansade bra och var dessutom ganska gullig i sin lockiga hockeyfrilla. När dansen var slut pussade han mig på örat. Två år senare var vi gifta.

Vi skaffade hus och barn och hund tillsammans, men valde att gå skilda vägar efter femton år. Då var jag inte direkt sugen på att gå ut på danshak igen och på krogen kände jag mig bara bortkommen. Hade detta varit 70-tal hade jag kanske börjat läsa kontaktannonser i tidningen, men nu var det 2000-talet och kontaktannonserna fanns på internet. Nätdejting. Det tog ett tag innan jag var helt bekväm med tanken på att leta efter män på nätet när barnen hade gått och lagt sig, men när jag väl hade skapat en profil häpnade jag över mängden ensamma hannar i cyberspace. Det var lätt att bli fast och nästan beroende av den bekräftelse som fanns att få av okända män från hela landet.

Utbudet av olika dejtingtjänster var stort. Vissa kostade pengar, andra inte. Somliga riktade sig mot olika målgrupper och andra erbjöd personlighetstester för perfekt matchning. Jag tog mig oftast fram med hjälp av gratiserbjudanden. Hur gör man egentligen för att välja ut någon? Spelar det verkligen någon roll hur lång han är, eller vilken utbildning han har? Vad händer om han bor 100 mil bort? Det finns en uppenbar risk att jag filtrerar bort guldkorn om jag väljer allt för snäva urvalskriterier. Foto och icke-rökare var ett krav, resten kunde jag ju avgöra när vi hade fått kontakt. När jag hade läst ett antal profiler blev jag ändå yr i huvudet och blandade ihop vem som var vem.

Det mest intressanta med nätdejting är jag först kan bilda mig en uppfattning om en annan människa genom hans beskrivning av sig själv och sedan genom en skriftlig konversation. På samma sätt får jag en chans att lysa inifrån och det första intrycket beror något mindre av utseende och yta. Ännu mer intressant är det hur uppfattningen kan förändras när man pratar i telefon eller träffas i verkliga livet. Jag föredrog att vara aktiv och själv ta kontakt. En del bemödade sig inte ens med att svara. Då var saken redan avgjord. Andra sållade bort sig själva genom att svara arrogant eller dumt.

Jag träffade några män. En del var riktigt trevliga men hade inte till fullo kommit över sin separation. Somliga var inte ute efter seriösa förhållanden, andra var inte ärliga med vem de verkligen var eller sina intentioner, ytterligare några var ute efter vänsterprassel. Sedan fanns det dejtingproffs, ständig på jakt efter något annat. Jag tror att det är lätt att hamna i evigt sökande när utbudet är så stort. Tänk om det finns någon bättre? Jag kanske borde leta vidare? Han verkar ju visserligen trevlig, men…. Rädslan för att missa något kan göra att jag inte ser skogen för alla träd.

Efter ett par år av ”trial and error” började jag bli lite trött på dra min historia för nya bekantskaper. Jag var inte längre särskilt aktiv när en av alla dessa män därute kontaktade mig. Jag svarade artigt, men lite halvhjärtat. Han gav sig inte, men eftersom ingen av oss var medlemmar var antalet tecken i meddelandena begränsat och de blockerades helt om man försökte uppge något som liknade en mailadress eller ett telefonnummer. Han lyckades klura ut ett sätt att ”kryptera” sin mailadress och vi kunde ta upp konversationen via mail. Snart övergick vi till telefonsamtal och bestämde att vi skulle ses. Det blev tre besök inom en vecka på olika ”syltor” mellan våra respektive bostadsorter. Vi åt, drack vatten och pratade tills de stängde. Jag hade inte skrattat så mycket på evigheter.

Gemensam humor visade sig vara en viktig faktor för att hitta rätt. Livet blir så mycket roligare med någon att skratta med. Att vi båda dessutom var av ungefär samma skrot och korn gjorde att vi klickade väldigt väl. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet och inte någon stormande förälskelse, men mycket värme och glädje. När man kommer upp i åren får man vara beredd på att han har tunnare hår, fler rynkor och en annan figur. I hans fall vägdes alla sådana faktorer enkelt upp av hans sätt.

Eftersom han hade markerat på dejtingsidan att han talade serbiska förutsatte jag att han var serb. Därför var jag förvånad att han pratade felfri svenska. Med göteborgsk accent dessutom. Vid vår andra dejt kände jag mig tillräckligt bekväm för att fråga hur det kom sig att han kunde serbiska. Han hade buskiga mörka ögonbryn och en del ansiktsdrag som mycket väl kunde tyda på serbiskt ursprung, men jag tänkte att han nog var född i Sverige av serbiska föräldrar. Han blev helt tyst och såg frågande ut. Han hade ingen aning om att han hade kryssat för serbiska i sin profil. Till slut kom vi fram till att alternativen ”serbiska” och ”svenska” måste ha legat bredvid varandra och att han helt enkelt hade kryssat i fel ruta. Vi skrattade igen en lång stund och har sedan dess ofta skämtat om att han har ett alter ego som är serb.

Vi bor och skrattar fortfarande tillsammans.

 

Dagens i-landsproblem

Vad ska vi äta? Jag tror att det kan vara den vanligaste frågan i vårt hem. Tänk att det kan vara så svårt?! Vi kan i princip välja precis vad vi vill. Fast det är väl just det som är problemet. Då måste vi känna efter vad vi är sugna på och komma överens. Helst ska det också vara något som vi har hemma och som inte kräver för mycket tid i köket, eftersom vi ofta är hungriga redan när vi börjar fundera. Jag tror det heter planering, det där som vi inte är så bra på.

Mat var både enklare och tråkigare när barnen var små. Då lagade jag alltid maten, eftersom barnens far tyckte att han var bäst på andra saker och jag var bäst i köket. Det betydde också att jag ofta var ensam om att bestämma vad vi skulle äta, skriva inköpslista, handla och packa upp. Jag minns att jag sneglade avundsjukt på par som handlade tillsammans och såg ut att tycka att det var den naturligaste sak i världen att diskutera om de skulle välja spagetti eller tagliatelle.

Eftersom vi bodde lite ”off” passade jag på att veckohandla när jag var på väg hem från jobbet. Det kändes mest rationellt för att spara tid och bensinpengar. Det var kanske inte så smart egentligen, eftersom jag ofta var både hungrig och trött redan när jag kom till affären, för att inte tala om när jag kom hem. Att packa upp och trycka in allt i skåp och lådor var nästan det värsta. Helst skulle maten redan varit på bordet, eftersom klockan var mycket och alla var hungriga eller på väg till någon träning.

Veckomenyn var relativt enformig. Mina barn tyckte att pasta och köttbullar måste serveras minst en gång i veckan. Rätten varierades genom att välja pastaskruvar, pastasnäckor, pastahjul eller makaroner, som dessutom kunde stuvas. Jag delade inte deras uppfattning, men eftersom jag gärna ville att de skulle äta var det enklast att laga den mat de ville ha. Spagetti och köttfärssås, pasta med lime och pestokyckling, pasta med skinksås, pannkakor och en fiskgryta med dragon och purjolök var andra rätter som gick hem och därför ofta stod på bordet. Jag äter fortfarande gärna pasta, men annars lämnade dessa rätter repertoaren så snart jag inte behövde ta hänsyn till barnens smaklökar.

Förr, för inte alltför länge sedan, kunde man nästan enbart uppleva nya smaker och maträtter genom att resa. Varje nytt land bjöd på något nytt för den som vågade prova och ju längre bort desto mer exotiskt. Sedan kom det specialbutiker som importerade konstiga kryddor och varor från andra världsdelar. Såna butiker fanns inte överallt och det var lite av en upplevelse att gå in i dem. Mycket såg spännande ut och jag kunde bara fantisera om vad råvarorna skulle användas till. Personalen var hjälpsam, men inte alltid så bra på svenska eller engelska. Ofta var man tvungen att köpa stora förpackningar av flera olika saker för att kunna komponera en ny, spännande rätt. Öppnade förpackningar stod i vägen i skafferiet, i månader och år.

Nu kan man i princip köpa mat från hela världen i vilken butik som helst. På gott och ont. Det borde ju betyda att variationsmöjligheterna blir enorma. Men ofta väljer vi det vi vet att vi tycker om, och när vi handlar basvaror och fyller på skafferiet blir det ungefär samma saker varje gång. Inte så konstigt att det ibland känns svårt att hitta inspiration i matlagningen. Jag hörde någon forskare som sa att ett hushåll har ungefär 20 rätter som rullar på repertoaren.

Idén med färdiga matkassar är inte dum. Det jag gillar bäst med konceptet är just möjligheten att få prova nya saker och att mängden råvaror är uträknad så att det inte ska behöva blir en massa halvfulla förpackningar över. Om matkassen dessutom kommer hem på trappan slipper vi trängas i affären, trötta och hungriga. Trots alla fördelar har jag aldrig testat.

Hittills har vi aldrig behövt vara hungriga så länge, även om lusten och inspirationen tryter ibland. Vi har frysen full av mat och med lite planering och receptsök kan inköpslistan kompletteras så att vi kan laga festmat hemma. Vi turas om och hjälps åt med matlagning, dukning och disk. På måndagar och onsdagar har vi ”hälsodagar” (tidigare kallade sambon dem för fulmåndag och fulonsdag, men jag tycker att ”hälsomåndag” ger en bättre mental inställning). Då tränar vi och lägger inte så mycket känsla i matlagningen. Däremellan är det Guldtisdag. Det kan betyda att vi får en förrätt, eller dukar lite extra fint, eller köper något extra gott. På torsdag är det ”lillefredag” och sedan är det helg. Varje dag kan bli en fest, om vi vill och orkar.

Jag improviserar ganska friskt i köket och är utnämnd till Såsdrottning. Det förpliktigar, men så länge jag själv tror att jag kan brukar det bli riktigt bra.  Med tanke på att sås var min sämsta gren i köket för några år sedan är jag ganska stolt över min nya titel. Nackdelen med improvisation är att de gånger det blir riktigt bra vet jag inte hur jag gjorde. Å andra sidan blir det en överraskning varje gång.

The final countdown

Min far är gammal nu, över 90 år. Han är lite dement, har astma och KOL, men säger att han har det bra. Och jag tror honom. Det har inte alltid varit så. Han har velat dö i 20 år.

Som nära anhörig är det svårt att se på när någon tappar livslusten. Jag är inte säker på att någon mer än jag förstod att min far tog farväl av oss allihop på det äldsta barnbarnets konfirmation för drygt 20 år sedan. Han hade fått ett av sina astmaanfall, som i sig inte var så ovanligt, men den här gången bet inte hans mediciner. Min mor blev som alltid orolig och de bestämde sig för att åka hem. Det var något med hans sätt att se på oss och krama om oss lite extra länge innan de åkte som gjorde att jag misstänkte att något var annorlunda.

Jag fick en ingivelse att ringa dem när jag hade kommit hem. Ingen svarade på hemtelefonen, men min mor svarade på mobilen. Hon var förtvivlad och berättade att far inte ville åka hem. Han hade bett att hon skulle köra honom till stranden, så att han kunde få avsluta sitt liv medan han såg havet och hörde vågorna. Jag pratade med honom i telefon och han var övertygad om att han inte skulle överleva natten. Han hade bestämt sig och ville inte ha någon hjälp.

Efter en del vånda tog jag mod till mig och trotsade min fars önskan; jag ringde ambulansen. Jag förklarade situationen för dem, liksom att jag inte visste exakt var mina föräldrar befann sig. Personen på larmcentralen lugnade mig och sa att han förmodligen inte skulle dö och skickade en ambulans för att leta upp mina föräldrar. Vad som sedan hände är lite oklart, men far fick tillfällig hjälp på plats och skrev sedan på ett papper att han avböjde att följa med ambulansen till sjukhus.

Dagen efter vågade jag inte ringa eller åka dit. Jag var rädd att far var arg för att jag hade hindrat honom. Jag skrev ett vykort som jag skickade. Han var inte arg. Men längtan efter att dö fanns kvar. Hans egen far dog hastigt i en hjärtattack när han var 70 år och min far hade alltid önskat att få göra detsamma. Snabbt och utan att bli liggande som ett ”vårdpaket”.

Nu bor han på ett äldreboende och får mediciner som tar bort hans ångest. Han sa för ett par år sedan att han kunde tänka sig att leva åtminstone tills han blir 95. Det är så bra det kan vara, trots att han inte kan förflytta sig själv och hans lungor är i ganska dåligt skick. Vi har gemensamt, bestämt för flera år sedan, att några livsuppehållande insatser inte är aktuellt.

Det är inte alltid nödvändigt att göra allt man kan, bara för att man kan. När far hade lågt blodvärde exempelvis. Han åkte in till sjukhuset för att få blodtransfusion, men jag fick prata med tre sköterskor och läkaren för att intyga att jag verkligen menade att det inte var nödvändigt att göra en full utredning, inklusive rektoskopi, för att ta reda på orsaken. Han var 90 år…. Varför utsätta honom för en utredning? Och vad ska man göra med den eventuella vetskap som man får?

Min mor blev allt sjukare för några år sedan och det visade sig att hon hade MSA, eller Multipel System Atrofi. Det är en svår och ganska ovanlig form av Parkinsons sjukdom. Hon bodde hemma och förflyttade sig med stora svårigheter och två levande stöd. Hon förlorade förmågan att svälja och fick vätska näring via en sond i magen och hade hjälp i hemmet dygnet runt och avskydde det faktum att hon behövde det. Hon var helt klar i huvudet och hade stenkoll på allt. Hon levde sin värsta mardröm – att vara fången i sin egen kropp – och önskade bara att livet skulle ta slut.

Vi, det vill säga hon och vi syskon gemensamt, hade bestämt att inga livsuppehållande insatser skulle göras om något tillstötte. Hon ville inte till sjukhus, utan dö hemma. Vid ett tillfälle drabbades hon av lunginflammation och hög feber. Vi var inställda på att det var slutet och hoppades för hennes skull att det skulle gå fort.

Mitt i natten blev jag väckt av ett telefonsamtal från nattpatrullen i hemtjänsten som meddelade att ambulans var på väg för att ta med mor till sjukhuset. När jag berättade att vi var överens om att vi inte skulle göra något blev kvinnan i luren väldigt upprörd. Hon frågade om jag verkligen förstod vidden av det och var beredd att ta ansvaret för konsekvenserna. Klockan var långt över midnatt och jag blev helt ställd. Vi hade ju bestämt. Det var dokumenterat. Hur kunde det bli såhär?

Jag vet att det är svårt att som vårdpersonal se på när en människa väljer att avstå vård, men som sagt, det är inte alltid bäst att göra allt man kan bara för att man kan. Jag kunde inte stoppa ambulansen. Mor fick antibiotika och räddades till livet. Hon kom hem igen och levde ytterligare nästan två år, men kom aldrig mer ur sängen. Nu försämrades hon snabbt och förlorade nästan helt förmågan att tala. Vi var bara några få som kunde förstå henne. Hon var fortfarande helt klar i huvudet och det liv hon räddades till var inget liv hon ville ha. Hon var helt beroende av vården. Och vården höll henne vid liv. Hon kan inte ha vägt mer än 30 kilo.

En dag fick hon hembesök av läkaren, som talade om att hon kunde sätta ut sin egen behandling. Passiv dödshjälp är tillåtet i Sverige. För mors del innebar det att hon avstod näring och vätska och alltså valde att svälta ihjäl. Hon bestämde ett datum när näringen skulle upphöra och efter det turades jag och mina tre bröder om att sitta hos henne. Det tog en hel vecka och det var otroligt plågsamt att se sin mor dö på det sättet. Hon blev 82 år.

Efter den veckan är jag övertygad om att aktiv dödshjälp hade varit ett bättre alternativ för min mor. Hon levde sin egen värsta mardröm i flera år.  Den sista veckan var hon rädd, men bestämd. Den palliativa vården fungerade bra och hemtjänstens personal gjorde sitt jobb på ett helt fantastiskt sätt, men för mor var det så långt ifrån livskvalitet och värdighet hon kunde komma.

Det kanske är bra att ättestupan inte finns längre, eftersom det finns risk att jag inte får bestämma själv när det är dags att tippa över kanten, men den fyllde ändå en viss funktion. Det är dags att lyfta upp diskussionen om dödshjälp på den politiska agendan. Vi ställs dagligen inför så många val och behöver kunskap för att kunna välja rätt. Det gäller även min egen rätt att välja ett värdigt avslut.

Att leva eller låta dö

Jag är född och uppvuxen på en gård där jag blev fostrad i att respektera liv. Varje liv är ett liv som behöver värnas. Jag räddade möss från kattens klor och lyfte varsamt upp flugor och andra insekter som höll på att dränka sig i kornas vatten-kar. Inte nödvändigtvis för att det behövdes och jag tänkte inte nämnvärt på konsekvenserna av vad jag gjorde, det bara föll sig naturligt.

Lika naturligt som att slakta djuren på gården. Jag minns fortfarande den ganska makabra synen av en stor uppfläkt ko-kropp som hängde högt upp i en talja från taket, utom räckhåll för möss och katter. Efter några dagar kom styckmästaren och sågade upp djuret i mer hanterliga bitar, som min mor sedan finstyckade och förädlade på olika sätt. Grisen hängdes inte upp utan styckades direkt och kom in i köket i en stor balja, fylld med sidfläsk, kotlettrader och andra köttstycken.

Varje jul fick vi hemmagjord korv, sylta, leverpastej och skinka. Allt togs till vara och frysen fylldes. Jag var med redan från tidig ålder och hjälpte till att packa ner i påsar och paket. Senare fick jag också hjälpa till att göra kokkorven, en riktig favorit. När mina barn växte upp fick de hjälpa mormor med korven och långt efter att mina föräldrar sålt djuren och gården önskade mina grabbar mormors kokkorv till middag. Då beställde hon råvarorna i butiken och uppfyllde deras önskan.

Min far var en stor djurvän och genom honom fick jag min fascination för både vilda och tama djur. Han var också medlem i Jägarsällskapet. Då och då tog han på sig sina jaktkläder, hängde bössan över axeln och gick till fots över sina marker. Detta kändes motsägelsefullt för mig som liten tös. Även om jag kunde förstå att gårdens kor och grisar föddes upp för att bli mat åt oss eller andra, på ett eller annat sätt, förstod jag inte varför söta rådjur eller harar skulle skjutas.

Så småningom lärde jag mig att licensierad jakt är en viktig förutsättning av flera skäl. Far tog hand om viltet med samma omtanke som djuren på gården. De djur veterinären inte kunde hjälpa avlivades. Det gällde såväl katter och möss som rådjur och kor. Även om det kändes sorgligt var det en del av livet och jag upplevde det som en omtänksam handling. Då var det svårare att se på TV när naturfilmare lät naturen ha sin gång. Jag önskade så att det hade gått att ingripa och hjälpa till.

Sett såhär i backspegeln var det naturligt att jag ville bli veterinär. Nu blev det inte så, eftersom jag har haft astma och allergi sedan jag var liten. Motivationen att studera till läkare var inte tillräckligt stor, även om missionen i mångt och mycket kan sägas vara densamma. Dock skiljer sig läkekonsten för djur och människa åt då det gäller just frågan om att förkorta lidandet i samband med sjukdom som inte går att bota.

Frågan om dödshjälp är omdebatterad och känslig och inte blir den enklare av att många gärna undviker att alls tala om döden, trots att den kommer att drabba oss alla. Det finns många omskrivningar för döden som är ganska märkliga, inte minst när man pratar med barn. Varför säger man till exempel att någon har gått bort? Den naturliga frågan blir då ”när kommer hon tillbaka?”.

Jag läste ofta Dödenboken av Pernilla Stalfelt för mina barn. Det är en underbar bok som enkelt och odramatiskt beskriver att alla som lever också dör. Döden är en naturlig del av livet och ingen vet säkert vad som händer sedan. Olika kulturer ser olika på död, begravning och vad som eventuellt händer sedan och boken tar också upp olika, mer eller mindre märkliga, omskrivningar som finns av att dö.

Många har svårt att säga att en människa har dött. Det kan finnas flera skäl till det, men jag tror personligen att rädsla för det okända, men oundvikliga, spelar in. Vi är kanske också oroliga för hur andra uppfattar begreppet och vill inte gärna göra någon upprörd, ledsen eller obekväm (hur det nu skulle kunna bli mindre obekvämt med omskrivningar). Växter och djur dör däremot. Jag tror inte jag har hört någon säga att ett djur har avlidit, omkommit, eller gått bort. Och även om det faktiskt är mer sannolikt att ett djur har bitit i gräset eller trillat av pinnen säger vi rätt och slätt att det har dött.

Ju äldre jag blir, desto mer naturligt känns det att tänka på döden. Inte som något obehagligt för egen del, mer som något som jag behöver förbereda mig på genom att leva helhjärtat.