Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag är en vän av organiserad röra. Det betyder att det kan se stökigt ut för en utomstående, men jag vet oftast i vilken hög jag ska leta för att hitta vad jag söker. Så länge jag får ha mitt system i fred har jag läget under kontroll. Men livet är fullt av krokiga vägar och oförutsedda händelser. Varje gång jag bytte lokaler på jobbet sorterade jag ut pärmar och papper som jag inte längre behövde för att slippa släpa och bära. Varje gång blev det lite mindre grejor, men en utmaning att hitta.

När jag bytte arbetsplats ”på riktigt” packades allt ner i flyttlådor igen. Det blir mer än man kan tro när man som jag sysslat med forskning och utbildning. Nu hade jag bärhjälp och det blev svårt att hålla ordning på högarna. En del lådor hamnade hemma och andra på min nya arbetsplats. Att hitta i flyttlådor är inte alls lika enkelt och letandet tog en störande stor del av arbetstiden.

Jag jobbade hemifrån ett par dagar i veckan och hade precis börjat skapa ett fungerande system när jag upptäckte en vattenskada i badrummet på ovanvåningen. Ett par av klinkerplattorna hade börjat lyfta och fogen hade spruckit. Jag misstänkte att det inte stod riktigt rätt till, vilket en fuktmätare bekräftade. Byggmästaren förklarade att de var tvungna att riva ut hela badrummet, eftersom fuktspärren var gammal och skadad. Den första chocken kom när jag insåg att försäkringen inte täckte mer än byte av bjälklag. Suck. Badrum är inte gratis! Jag informerade barnen om att vi skulle få ett nytt badrum i julklapp.

När byggarna hade börjat riva kom chock nummer två. Det visade sig att dimensionen på avloppsrören var för liten för dagens byggnorm. Det var bara att låta dem byta ut rören hela vägen ut, via väggen i mitt hemmakontor och genom bottenplattan. Precis allt i mitt hemmakontor fick flyttas ut och packas ner i lådor och mitt system var utslaget igen.

Trots att jag försökte packa lådorna systematiskt och märka upp så gott det gick var jag tvungen att kompromissa å det grövsta för att överhuvudtaget få plats med grejorna. Det var bråttom att få undan allt och samtidigt hade jag ett jobb med deadlines som skulle skötas. Trots att jag är lite ”old-school” och föredrar att stryka under med penna när jag läser, tvingades jag att förlita mig på elektroniska dokument under en tid. Det mest aktuella i pappersformat bar jag med mig i ryggsäcken till och från jobbet. Den vägde tungt. En del lyftes ur här och annat där och det hände ofta att jag inte hade med mig allt jag behövde.

När rörbytet var klart skulle kontoret målas och tapetseras innan jag fick sätta upp hyllor och flytta tillbaka allting för att försöka återskapa ett fungerande system. Jag var redan bortkollrad och det fanns artiklar, böcker och dokument jag visste att jag hade, men inte var. Då och då tog jag mig en stund för att packa upp och sortera, i hopp om att så småningom återfå den organiserade oordning jag saknade. Vi hade fått ett nytt fint badrum och jag ställde till med ett litet kalas för barnen, med cider och snacks på badrumsgolvet, när det var klart.

En fredagskväll några månader senare kom, bokstavligt talat, den där droppen som bara blev för mycket. Jag kom hem sent, efter en av alla jobbresor och hörde redan när jag kom innanför dörren att det lät som om en kran stod och rann. Men ljudet kom inte från köket eller badrummet. Det forsade vatten från taket i mitt arbetsrum, rakt ner på skrivbordet. Den bärbara datorn, tangentbord och modem fullkomligt badade i vatten tillsammans med alla dokument. Vattnet rann vidare från skrivbordet ner på golvet och de flyttlådor med böcker och papper som jag fortfarande inte hade packat upp stod i vatten.

Jag minns bara att jag skrek och sprang omkring i chock en stund innan jag storgråtande ringde min bror som fick komma till undsättning, efter att han via telefon fått mig att stänga huvudkranen. Vi torkade vatten i många timmar. På grund av den öppna planlösningen hade det runnit ut i hallen, men inte hunnit stiga över trösklarna och det måste ha hänt precis innan jag kom hem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om jag hade åkt till särbon (som nu är sambo) över helgen.

Orsaken var att det hade det blivit en glipa i isoleringen i samband med att byggarna drog nya rör till badrummet på ovanvåningen, vilket ledde till att vattenledningen frös sönder vid den första rejäla köldknäppen. Det hade runnit en massa vatten i väggen mellan mitt kontor och badrummet på bottenvåningen också. Mina barn såg det komiska i detta och lösenordet på vår nya dator blev ”2BadrumPå12Månader”. Även om byggfirmans försäkring täckte skadorna var jag nära att gå hemifrån och låta nyckeln sitta i dörren. Värmefläktar, byggjobbare, damm, snabba beslut kring allt från vattenblandare till kakel och belysning, en gång till. Och mitt kontor! Nu gick det inte ens att läsa vad det hade stått på de papper som hade legat på skrivbordet och jag var tvungen att packa upp alla flyttlådor och sprida ut innehållet över huset för att rädda det som gick.

Där någonstans gav jag upp mitt system.

Nu har jag sorterat igen bland böcker och papper. Den här gången för att rensa ut tjugo års arbete, forskning och karriär. Det är nästan två år sedan jag blev sjukskriven och ett år sedan jag på ett märkligt sätt förlorade jobbet. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i akademin. Det är vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att göra ett avslut. Nu är det dags för ett nytt kapitel.

Tant-vis

Hur gammal är en tant? Det är en fråga av samma typ som ”hur långt är ett snöre?” Det går inte att bevara med en siffra. Gammal är äldst, men tant-väsendet har väldigt lite med ålder att göra. Det handlar mer om mognad och acceptans. Alla blir inte tant, andra blir tanter alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Svenska pensionärer är bland de friskaste i Europa. Det finns forskning som visar att 70 är det nya 50, det vill säga att dagens 70-åringar är lika friska som en 50-åring var på 1970-talet. Det stämmer med det minne jag har av 50-åringar som fotograferades, sittandes med händerna i knät, framför ett hav av blommor. Det är inte många av dagens 50-åringar som känner igen sig i den bilden. Inte många 70-åringar heller, tror jag.

Vi har vant oss vid att se artister av olika slag fortsätta vara aktiva långt upp i åren, på samma sätt som de alltid har gjort. Jag säger bara Rolling Stones. Den som får ha hälsan i behåll ser förhoppningsvis inte ålder som ett skäl att vare sig bromsa eller ge upp sina drömmar. Visserligen kanske man inte är lika snabb som förut, men det kan kompenseras med en erfarenhet och ”tyst kunskap” som bara den som har varit med ett tag kan ha. Det gör mig därför lite förvånad att det fortfarande finns så mycket åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. De bästa teamen borde vara både köns- och åldersblandade. Vi kan lära av varandra.

Som 50+ känner jag mig inte alls som en människa som har passerat bäst-före-datum. Tvärtom. Om jag fortsätter att ta hand om mig och se till att hålla förutsättningarna optimala kan jag nog åldras med den äran ett tag till. Det finns mängder av fantastiskt vackra människor med rynkor och patina. En av mina förebilder har fyllt 75. Hon har massor av livserfarenhet, sprudlande energi, pigga ögon, röda läppar och snygga färgglada kläder. Hon kör cabriolet och badar kallbad, är varm och social och drömmer om att starta ett äldreboende med guldkant. Utstrålningen kommer inifrån och har mycket lite med ålder att göra.

En människa med ett fårat ansikte, vitt hår och skinntorr kropp kan se ut som hälsan själv. Hur kommer det sig då att så många vill fördröja eller maskera det synliga åldrandet till varje pris? Kanske för att det man ser i spegeln inte stämmer med hur man känner sig. Själen åldras inte i samma takt som kroppen, som verkar ge vika för tyngdlagen. Det finns en mångmiljonindustri med allehanda produkter och kirurgiska ingrepp som säger sig kunna fördröja eller motverka det naturliga åldrandet. Branschen vädjar till vår rädsla inför vårt eget åldrande. Vår negativa inställning till vad vi ser i spegeln ger klirr i kassan till dem som säger sig sälja ungdomlig fägring på burk.

Varje ålder har onekligen sin tjusning men jag skulle nog säga att jag är i mina bästa år. Det har jag alltid varit och hoppas att jag kan fortsätta vara. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Det verkar dumt att jaga den ungdom som flytt istället för att dra nytta av min erfarenhet och njuta så mycket det går, trots celluliter, stela leder och gråa hårstrån. Det kom ganska nyligen en studie som visar att en positiv inställning till åldrandet kan motverka demens. Det låter som ett nederlag för ansiktslyftarbranschen. Om jag kan se skönheten med min egen ålder och de årsringar som följer finns det alltså en god chans att jag lever både längre och lyckligare.

Det finns unga vuxna som bakar småkakor, handarbetar och driver upp pelargonsticklingar för att det är hippt att göra vad som ses som ”småtrevliga tant-aktiveter”. Kanske pendeln är på väg att slå över och snart börjar unga även sminka sig för att se mer erfarna ut….

Om jag hade börjat forska idag kanske jag hade ägnat mig åt hjärnaktivitet istället för fysisk aktivitet. Aktiviteten bakom pannbenet är otroligt fascinerande och det finns många spännande studier som försöker kartlägga vad som händer därinne. Enligt forskarna är äldre människor bättre på att använda båda hjärnhalvorna och stimulerar därmed en bättre användning av hjärnan. Genom att vara nyfiken och aktiv, såväl socialt som fysiskt, används de positiva områdena i hjärnan och åldrandet sker istället i de områden som styr negativa impulser så som stress, själviskt tänkande eller missbruk. De områden som inte används krymper och påverkar i mindre utsträckning våra beslut och handlingar. De flesta studier pekar mycket riktigt på att vi blir lyckligare med åren.

Dilip Jeste är en framstående vetenskapsman som intresserat sig för framgångsrikt åldrande och visdom. Han har sett att visdom beskrivs på liknande sätt i olika kulturer och över hela världen. Visdom omfattar sex komponenter: osjälviskt beteende, förmåga att reglera känslor, omtänksamhet/empati, självinsikt, tolerans och beslutsamhet. Jeste menar att det går att spåra visdom i hjärnan genom att studera kopplingsmönster mellan positiva och negativa områden. Han har också sett att det går att träna upp positiv hjärnaktivitet och på så sätt förbättra de sex områden som ingår i visdom genom exempelvis fysisk aktivitet, mindfulness eller meditation.

Under det senaste året har jag börjat meditera, övat min sociala förmåga, försökt bli mer omtänksam och tolerant och jag har definitivt fått en mycket större självinsikt. Det är alltså min visdom jag tränar upp.

Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

Jantelagens barnbarn

Många i min ålder, födda i mitten av 60-talet, har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Jante-lagens ”Du ska inte tro att du är något”. Detta kritiska omdöme ringer fortfarande i mina öron emellanåt och har säkert påverkat mitt sätt att handla mer än jag förstår. Jag undrar om den ökande psykiska ohälsan bland unga kan vara ringar på vattnet efter Jante.

Generationer av tonåringar har valt att på ett eller annat sätt ”revoltera” mot sina föräldrar genom att medvetet göra val som provocerar och testar var gränsen går. Det är inget nytt. Många ungdomar har någon gång tänkt ”sådär ska jag aldrig göra” om saker som deras föräldrar har sagt eller gjort. Själv revolterade jag inte så öppet mot mina föräldrar, eftersom jag inte vågade. Däremot bestämde jag mig för att aldrig hota mina barn med att de får gå och lägga sig. Dels eftersom det skulle få konsekvensen att barnen till varje pris vill stanna uppe halva natten (som jag försökte) och dels eftersom jag har svårt att se hur något som kan vara så skönt kan vara en bestraffning.

Många som har vuxit upp med Jante-lagen kanske har kanske bestämt sig, medvetet eller omedvetet, att göra tvärtom och istället intala sina barn att de duger som de är. Inte bara det, de vill berätta för sina barn att de är bäst och kan göra precis vad de vill. Dessa föräldrar vill till varje pris ge sina barn vad de själva saknade, bekräfta dem, hjälpa dem till framgång, skydda dem från allt ont och förebygga eller minska effekten av misslyckanden. Tanken är god men det kan vara konsekvensen av det välmenande curlandet som vi nu ser i form av en aldrig skådad boom av psykisk ohälsa bland unga.

Om man som liten får höra av sina föräldrar att ”jag är bäst” och att det inte finns några gränser för vad som är möjligt känner man sig trygg och får ett gott självförtroende, till en början. Men snart blir barnet varse att det visst finns saker man inte kan, eller att alla inte håller med om vem som är bäst i världen. Kontrasten med verkligheten blir brutal. Så länge föräldrarna finns vid sidan kan de fortsätta att peppa och skydda, men i den känsliga åldern då tonåringarna bryter sig loss från sina föräldrar och jagar sin egen identitet ska de dessutom vara bäst, snyggast, populära och lyckliga. Självkänslan raseras. Ingen har talat om för dem att det perfekta inte finns.

En kväll för många år sedan fick jag ta hand om en förtvivlad och rödgråten son som mötte mig i carporten. Jag vet inte hur länge han hade suttit där och väntat på att jag skulle komma hem. Han vågade inte gå in av rädsla för att göra sina bröder oroliga, eftersom han var så ledsen. Det tog en stund innan jag fick fram varför; han var olycklig över att han inte räckte till. Fram tills nu hade skolarbetet gått som en dans. Han var begåvad och behövde knappt göra sina läxor för att hänga med. Nu hade han nyss börjat högstadiet och kände sig oduglig för att han inte längre förstod allting meddetsamma. Tidigare hade han varit den som förklarade för andra, men nu hann han inte själv med och i takt med att svårighetsgraden ökade och tempot höjdes tappade han tråden.

Jag förklarade för honom att det inte går att vara bäst på allt, att man går i skolan för att lära sig, inte för att man redan ska kunna allting. Samtidigt som jag kände hur viktigt det var att han förstod att det inte är något fel att vara okunnig och sårbar kände jag mig olycklig. Dels för att jag så väl kunde känna hans förtvivlan, jag hade upplevt den själv, men också för att jag där och då insåg att jag omedvetet måste ha bidragit till att invagga honom i den falska tryggheten.

Idrott kan vara en bra arena att lära sig såväl att samarbeta som att ta förluster. Mina grabbar spelade fotboll med liv och lust. I deras röd-vita klubb var man välkommen redan från fyra års ålder, vilket var ett av skälen att vi valde den klubben. Policyn var att alla som ville fick vara med. På vischan finns det inte alltid så många barn i samma åldersgrupp och för att överhuvudtaget få ihop ett lag blandades åldrarna. När det röd-vita laget med fem-, sex- och sjuåringar mötte laget från grannbyn, som hade tillräckligt med sjuåringar för att fylla laget, blev det förstås storstryk. Varje gång. Men barnen hängde inte med huvudet. De spelade fotboll och hade kul. Medan föräldrarna kunde vara dåliga förlorare lärde sig killarna, med hjälp av peppande och pedagogiska ledare, att komma igen efter varje förlust. Jag är övertygad om att de har haft nytta av den förmågan i många sammanhang.

Att misslyckas, lida, fightas och förlora är en del av livet. Det fick jag lära mig som liten, men med tillägget att det inte tjänade något till att klaga eller gnälla. Bit ihop och svälj. Den strategin ger dålig självkänsla och spända käkmuskler, samtidigt som alla undertryckta oförrätter och uppdämt missnöje riskerar att explodera förr eller senare. Istället för att undvika, döva och dölja kan vi erkänna förlusterna, tillåta att det gör ont en stund ibland och lära oss av misstagen. Framgång är ofta ett resultat av upprepade misslyckanden.

 

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.