Bevare mig väl

Jag har alltid tänkt att naturligt är vackert. Om det nu är naturligt att håret tappar färg i min ålder, ögonbrynen blir vildvuxna och bleka, halsen blir rynkig och skinkorna hasar ner längs lårens baksida, hur kommer det sig då att jag inte tycker det känns naturligt? Den tid jag lägger på att konservera mig blir allt längre, liksom platsen det tar i badrumsskåpet.

Att bevara mig handlar mycket om att vara nöjd och att det känns bra. Ett enkelt sätt är att undvika speglar. När jag var nygift och vi flyttade in i ett gammalt hus från tidigt 1900-tal hade vi inga speglar. Det var tomt och bakvänt till en början, men snart saknade jag dem inte. Tvärtom var det ganska skönt. Eftersom självbilden bokstavligen försvinner ur vardagen krävs det förmodligen att den som lever utan speglar har en god inneboende självbild. Vi skaffade så småningom en badrumsspegel, men hade inga speglar för att skåda kroppen i helfigur. När jag så småningom fick en gravid mage blev det därför en mindre överraskning varje gång jag passerade en större spegel. Jag kände mig inte alls som jag såg ut.

Frisk luft och rena kalsonger var mina föräldrars medskick till oss barn för att hålla oss friska och starka. Det ligger en del i det, även om jag tror att betydelsen av rena kalsonger är en annan för mig än för mina bröder. En rask promenad kan göra underverk, helst i morgonljus om man vill undvika depressioner och sömnbesvär. När morgonpromenaden är slut bör man dock smörja in sig med solskyddsfaktor om man inte vill bli rynkig, eller rent av dö i förtid.

Motion har visat sig vara rena föryngringskuren, både för hjärta och hjärna, för att inte tala om lårbenshalsar och gäddhäng. Somliga forskare påstår till och med att den ökade cirkulationen når ända ut i huden, så att vi ser yngre ut. Det är absolut värt ett försök, särskilt med tanke på att motion dessutom förebygger och behandlar en lång rad åkommor, allt ifrån hjärtbesvär och diabetes till artros och depression. Personligen lägger jag en hel del tid på att hålla mig i form. Det är inte säkert att jag lever längre för det, men kanske friskare och gladare.

De goda råden för ett vackert yttre, ett hälsosamt liv och en bättre värld är många och de blir bara fler och fler. Somliga är väl förankrade i vetenskapen, andra i kapitalismen. Ibland är det svårt att skilja dem åt och när jag väl har börjat fundera över gråa hår, rynkor och celluliter är det lätt att låta mig övertalas att köpa en fantastisk produkt eller boka in en svindyr behandling. Nåväl. Om jag har råd och det känns bättre så kanske det har samma värde som rena kalsonger.

Att vara ”krämare” idag verkar vara mer lönsamt än någonsin: Rengöringskräm, serum, anti-agekräm, ögonkräm, dagkräm och nattkräm, bodybutter, fuktkräm, duscholja, intimolja, silverschampo, balsam, solskydd, handkräm, fotkräm…. Har man väl börjat vågar man inte riktigt sluta. Det känns bra. Ungefär som när jag har köpt ett dyrt designermärke på klädesplagg, väska eller skor. Funktionen är densamma som för ett billigare alternativ och jag behöver det förmodligen inte ens, men det känns lite lyxigt.

Min far brukar säga ”Det finns tre sorters ‘sjukor’: svartsjuka, avundsjuka och den man dör av”. Att förebygga dem genom att ta hand om sitt inre är egentligen mycket viktigare än yttre fåfänga, men ofta mer försummat. Det är otacksamt att jobba förebyggande, eftersom framgången består av att inget händer; Jag blir inte sjuk, jag skadar mig inte, jag går inte upp i vikt, jag mår inte dåligt. Att aktivt jobba för att inget ska hända kräver beslutsamhet, övertygelse, kunskap, envishet och tålamod. Var köper man det?

Det är svårare att tjäna pengar på hälsa än på ohälsa. Pengaflödet inom läkemedelsbranschen är många, många gånger större än inom träningsbranschen, trots att träning ofta har minst lika bra effekt och inga negativa biverkningar. Att sälja ekologiskt, näringsrikt och hälsofrämjande har svår konkurrens från sockerindustrin och prispressade varor som producerats i undermåliga förhållanden skickas över halva världen. Medvetenhet, kunskap ekonomiska förutsättningar och ett aktivt val av individen är en förutsättning för en hälsosammare industri.

Att leva väl handlar mer och mer om att ta hand om den värld jag lever i. Jag vill inte lämna för mycket spår efter mig när min tid på jorden är slut, annat än i andras hjärtan. Jag sopsorterar, väljer helst ekologiskt och miljövänligt och åker gärna kollektivt. Den nyförvärvade lägenheten i Spanien medför därför en inre konflikt; Att Medelhavspendla med flyg gör ont i miljö-själen. Omtanken om omvärlden borde prioriteras långt före anti-agekrämer, hårfärgningar och längtan efter sol på vinterhalvåret. Det bästa är naturligtvis om de kan gå hand i hand; miljövänliga produkter och flygbränsle har en stor utvecklingspotential.

Det behöver inte kosta mer än tid att må bra. Att ta mig tid för familj och vänner, att vara generös och hjälpsam, att sjunga och dansa loss, gå ut i solen, le mot den jag möter och acceptera mina fel och brister gör stor skillnad. Det jag själv ger till andra får jag tillbaka. Att leva hälsosamt kan vara så enkelt som att lägga till en god vana. Mina mest och bäst beprövade hälsoknep är

  • att träna regelbundet, numera med tillägg av yoga för rörligheten
  • att smygmotionera, genom att ta trappan istället för hissen, parkera en bit bort och resa mig i reklampausen
  • att sova i ett svalt rum (lär till och med vara bra för hyn)
  • avsluta duschen med en kall avrivning
  • att äta mörk choklad (nyttiga antioxidanter lär motverka åldrande)
  • att dricka ett glas rödvin (helst ekologiskt med låg sockerhalt), eller rent av champagne då och då
  • att undvika socker
  • att vara ute, helst i solen (med solskydd när och där så krävs)
  • att skratta (tack till mina barn och min sambo 😊)

Från liten och ledsen till stor och sårbar

Jag har gråtit så otroligt mycket. När jag var liten satt jag ofta på min röda plastgunga i skuggan under kastanjen. Där var det sällan någon som såg mig och där kunde jag få gråta ifred. Om mor eller far upptäckte att jag grät fick jag oftare en åthutning än en kram och därför valde jag att gå undan. Att gråta var ett tecken på svaghet och misslyckande med att hålla känslorna i styr. Jag minns att jag vid ett tillfälle förundrat konstaterade att jag inte hade gråtit alls på en vecka, vilket uppenbarligen var ovanligt.

Även som vuxen har jag nära till tårar, men jag ser mig inte som en sorgsen person. Det är ofta tårar av ilska, frustration eller rädsla och sedan jag själv fick barn gråter jag i alla möjliga sammanhang då känslorna svallar. Det händer fortfarande att jag skäms om tårarna rinner när andra ser, men skammen har avtagit med åren. Egentligen tycker jag att det borde vara lika naturligt att visa känslor med tårar som att skratta, men det är inte lika socialt accepterat. Förmodligen för att människor inte riktigt vet hur de ska hantera situationen när en vuxen människa gråter.

Eftersom jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag blir riktigt upprörd, eller rörd, har jag ibland fått säga ”nu blir jag ledsen, men det behöver du inte bry dig om”, för att kunna fortsätta samtalet eller diskussionen. Det hjälper mig, och kanske även den jag talar med, att fokusera på vad jag säger istället för hur jag reagerar.

Numera har jag blivit bättre på att skilja ut olika känslor och tillåta mig själv att känna efter på riktigt om jag är arg, rädd eller ledsen. Jag kan leta efter känslan i kroppen och när jag hittar var den sitter blir den lättare att tolka. Ilskan sitter ofta i huvudet, eller som spända muskler kring käkar, axlar eller armar. Rädslan sitter i magtrakten, ofta i kombination med musklerna i armar och ben. Sorgen bor i bröstet, eller bakom ögonlocken. När jag är arg är andningsfrekvensen ofta högre, när jag är rädd sitter andningen högt uppe i bröstkorgen snarare än i magen och när jag är ledsen är det svårt att andas alls.

Av alla känslor är rädslan den absolut jobbigaste och ja, bokstavligt, den mest skrämmande. När jag var riktigt liten var jag rädd för åska, tjuvar och för att mina föräldrar skulle dö. I fjärde klass medverkade jag av en tillfällighet i en TV-serie som hette Liten och rädd, en dokumentär som byggde på intervjuer med barn om rädsla. Då var jag mest rädd för krig, brand och lite för döden. Senare i livet har jag varit rädd för att inte duga i andras ögon och för att bli lämnad ensam.

Rädsla har så många nyanser, allt ifrån den stressande rädslan att komma för sent till den mer paralyserande rädslan att förlora sonen när han hade fått en fotboll i skallen. Det handlar om situationer som ligger mer eller mindre utanför min kontroll. Rädslan är verklig och de fysiska reaktionerna är på riktigt, även om det jag är rädd för faktiskt inte har hänt ännu, och i de flesta fall aldrig kommer att inträffa. Det hjälper inte att andra talar om att det inte finns någon anledning att jaga upp sig. Det har jag redan gjort när jag är rädd. Det inte är så enkelt att övertyga sig själv om att det inte finns något att vara rädd för, när hjärtat slår hårt för att jag tyckte mig se en skugga röra sig i mörkret.

Att försöka kontrollera det som går i tillvaron är en hanteringsstrategi för att slippa den obehagliga känslan. Det finns ett otal sätt att fly känslor genom att ta kontroll: att gå innan man själv blir lämnad, att undvika utmaning istället för att riskera förlust, att hålla sig till det trygga istället för att prova något nytt, att kritisera sig själv innan någon annan gör det. Jag har provat alla, många gånger. Inget av dem fungerar mot rädsla, eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom, har de alltid hindrat mig på något sätt.

När jag tror att jag kontrollerar rädslan genom att undvika den är det paradoxalt nog istället rädslan som styr mig. Rädslan för att misslyckas. I själva verket är det i misslyckandet och misstagen som möjligheten bor. Det är inget nytt att man lär sig av sina misstag, men att veta det är inte samma sak som att i alla lägen ha modet som krävs för att konfrontera sina spöken, igen och igen.

Små händelser och möten kan förändra livet. Om jag vågar visa mig som den jag verkligen är, med mina styrkor såväl som fel och brister, kan andra bemöta mig som den jag är och på kuppen hamnar jag närmare mina värderingar och allt jag tror på. Genom att våga vara sårbar, att våga släppa fram vad jag känner och att våga stanna kvar i den jobbiga känslan en stund, istället för att fly undan, får livet faktiskt fler dimensioner. Det är jobbigt, men det kräver ofta betydligt mindre energi än att kämpa emot. Om jag härdar ut kan jag få tillfälle att uppleva nya saker, det dyker upp möjligheter som jag inte visste fanns, jag lär känna mig själv bättre och får på köpet en bättre relation till fler människor omkring mig.

Det är som att slipa fram en diamant. Jag blir den jag vill vara, istället för den som rädslan styr mig till.