Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Finnes: Kompetent och erfaren arbetskraft

Hjärnan är återigen mitt största kapital. Det säger inte så mycket, ingenting alls faktiskt, om kapaciteten. Efter åratal av prestationer och högt tempo, samtidigt som livet kommit emellan ibland, har jag märkt en gradvis förlust av minne och koncentrationsförmåga. Jag har velat tro att det var tillfälligt. För två år sedan tvingades jag kapitulera. Utmattningen var ett faktum. Jag kunde inte komma ihåg en tanke tillräckligt länge för att hinna hämta papper och penna. Det jag eventuellt planerade hände aldrig. Initiativförmågan var helt borta. Jag hann äta frukost och klä mig innan såväl dagen som mina krafter tog slut.

Vetskapen om nyttan av fysisk aktivitet sitter på ryggmärgsnivå hos mig, efter att jag har predikat om det under så många år. Min kropp fungerade ju, även om den värkte. Alltså bestämde jag mig för att jogga eller promenera regelbundet. Varannan dag tog jag på mig träningskläderna direkt när jag klev ur sängen, oavsett vilken tid det var. Jag gjorde det för att jag visste att det var bra för mig och att motsatsen skulle vara sämre, hur mycket det än tog emot i stunden. Det fick ta den tid det tog.

Värken i kroppen liknade träningsvärk, men kom i princip omedelbart vid minsta ansträngning och satt på ologiska ställen. Jag kunde få ont i överarmarna när jag var ute och joggade, eller i rumpan av att promenera. Det blev varken bättre eller sämre av vila och det gick inte att träna bort.  Med tanke på att jag har tränat under hela mitt vuxna liv kändes det märkligt att jag inte ”tålde” träning längre, ens på lågintensiv nivå. Jag förstod inte, eller ville inte förstå att hela systemet var slutkört.

Från att ha snurrat på högvarv tvingades jag sakta ner och stanna upp. Långsamt, långsamt kunde jag hitta tillräckligt med energi för att orka träffa människor igen eller genomföra enkla hushållssysslor. Snart kunde jag också koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa eller se på TV. Allt gick på vilja. Lusten hade jag inte fått tillbaka.

Min sociala träning bestod av att gå till affären, åka buss eller prata med någon granne. Människor som hälsade på var omtänksamma och tog med sig egen fika eller förtäring. Jag kunde skärpa till mig och föra ett någorlunda normalt samtal utan att tappa orden alltför ofta, men några mer intellektuella diskussioner var det inte tal om. Det är svårt att berätta något när jag inte kommer ihåg namn, årtal eller väsentliga detaljer ur mina egna minnen.

Jag rörde mig ungefär som vanligt, lät som vanligt och kunde både le och skratta. Däremot kunde jag plötsligt och utan förvarning känna mig gråtfärdig eller oändligt trött. Orken tog slut, bokstavligt talat. Det kändes skamligt att inte orka och jag försökte dölja det så gott jag kunde. Många kommenterade i all välmening att jag lät pigg på rösten, eller att jag såg pigg ut. Är jag verkligen sjuk? Jag lät som vanligt och såg ut som vanligt och var rädd att jag skulle uppfattas som lat och inkompetent.

När jag gick hem från jobbet, i april 2016, misstänkte jag att det kunde bli en långdragen frånvaro. Kanske 4-6 veckor, eller mer. Så länge hade jag inte varit sjukskriven sammanlagt under hela min yrkeskarriär. Skam, skam, skam. Jag var så oändligt trött och kunde inte minnas när jag senast hade sovit ordentligt. Den läkare jag först träffade på vårdcentralen var mer obekväm med situationen än jag och vågade inte sjukskriva mig mer än en eller två veckor i taget. Han talade om för mig att han visste hur han skulle skriva sjukintyg, men var rädd att få Försäkringskassan efter sig. Jag bytte läkare för att slippa hans oro. Efter ett par månader fick jag träffa en psykolog. Nu fanns det äntligen testresultat som såg ut som jag kände mig.

Efter nio månader var jag redo att börja arbetsträna. Då började det hända märkliga saker på min arbetsplats. Jag blev indragen i en tvist, anklagad för att vara illojal (en egenskap jag inte visste att jag hade) och förlorade arbetet. Det fick mig helt under isen, igen, men nu vaknade Försäkringskassan. Eftersom jag inte längre hade ett jobb ansåg de inte att jag behövde vara sjukskriven. Deras medicinska bedömning, på pappret, visade att jag var 100% arbetsför i ett enklare arbete. Jag bestred och argumenterade, min psykolog bestred och argumenterade, jag skrev och ringde, grät och bad, men till slut orkade jag inte kriga mer. Man kan kanske inte kan begära att en handläggare på Försäkringskassan ska förstå att det inte hjälper om arbetsuppgifterna är enkla när orken inte finns.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande är en halvtidssyssla: Jobbevakningar, ansökningar, cv, personliga brev, intervjuer, tester, tidrapporter, refusering och så börjar det om igen. Min ambition att byta karriär eller ta ett steg tillbaka visade sig vara betydligt svårare än jag trodde. Kanske signalerar det avsaknad av ambition och framåtanda om jag söker ett enklare jobb? (Undrar vad Försäkringskassan har att säga om det?) Arbetsförmedlingen satsar sina resurser på dem som inte har tillräcklig utbildning eller kompetens för de enklare jobben. Det behövs också, men jag hamnar mellan stolarna.

De flesta som byter jobb har redan ett jobb och klättrar vidare via meriter och kontakter. Det har jag också trott att jag skulle göra. Jag hamnade i en återvändsgränd, men mina kunskaper om verksamhetsutveckling och kvalitetsförbättring passar inom många andra områden. När jag nu söker lämpliga tjänster finns det alltid någon med specialkunskaper, kontakter eller tidigare erfarenheter som överträffar mina. Mina erfarenheter gör mig rik, men livskunskap syns inte på mitt cv. Ju längre jag har varit utan jobb, desto längre bak i kön kommer jag.

Jag älskar att föreläsa, skriva, utbilda, utveckla, motivera och inspirera människor att göra sitt bästa och hitta sitt bästa jag. Ibland behöver jag påminna mig själv om det, för att inte tappa sugen.
Jag vet vad jag kan. Och att jag kan.

Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.