Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Den som söker han letar

Min far blev arg på mig om jag inte la tillbaka saker där jag tog dem. Det kunde vara en hammare som jag hade lånat bara för att kolla hur många slag som behövdes för att slå i en fyratums spik, eller en sågbock och en rejält lång tvåtumfyra som blev en gigantisk gungbräda. Det var inte avsiktligt slarv att grejorna blev liggande. Oftast blev jag avbruten mitt i aktiviteten, ibland av att mor ropade på mig, andra gånger av nya egna påhitt. Jag tänkte lägga tillbaka grejorna. Sedan. Det var bara det att jag hann glömma bort det. Ända tills far fick ett utbrott för att han hittade grejorna ”slängda” någonstans där inte hörde hemma. Jag nekade ofta, eftersom jag misstänkte att han skulle bli arg. Dessutom hade jag inte alls slängt dem där. Jag hade använt dem och visste precis var de var. Han hade bara inte frågat efter dem och jag hade bara glömt att lägga tillbaka dem.

Som vuxen har jag en annan förståelse för hans utbrott. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner med mina egna barn när jag gått för att hämta något som inte ligger på sin plats. Det tar massor av tid att leta. Ineffektivt och irriterande och alldeles för ofta utan resultat. Jag blev både ledsen och upprörd över att hitta min bästa spade bakom uthuset när snön smälte, eller en rutten banan i skolväskan efter sommaren. Tjat och anklagelser hjälpte sällan. De hade, precis som jag när jag lånade hammaren, glömt bort. Det kom annat emellan. Sånt händer.

Nu, när barnen inte längre delar mitt utrymme borde allting ha sin plats. Hur kan då ett par långkalsonger bara försvinna? En vag aning säger mig att jag har lånat ut dem, men jag minns inte till vem. Och ibland hittar jag saker jag inte ens visste att jag hade tappat bort, som plånboken på en hylla i garderoben eller bilnycklarna i badrumsskåpet. Det är bara tur att jag hittar dem innan det blir panik för att jag måste ha dem. Det har hänt att jag har lagt saker på fiffiga ställen ”för att jag ska veta var de är” och sedan kan jag inte hitta dem. Man tycker att de där ställena som jag ska veta var de är borde vara mer uppenbara. Jag är uppenbarligen bra på att gömma grejor.

I garaget finns det några inte helt uppackade flyttlådor kvar. Saker som vi fortfarande inte riktigt har bestämt vad vi ska göra med: skänka, sälja eller slänga. Nu tror jag att vi har hittat de flesta lådorna, men från början var garaget så proppfullt med saker att det knappt gick att se vare sig golv eller hyllor. Sambon har gjort ett jättejobb med sortering och samtidigt har vi fått flera kvadratmeter golvyta. Nu kan man komma fram till tvättkorgen utan problem. Trots det är det fullt möjligt att det fortfarande står någon låda gömd och glömd bakom en matta eller IKEA-påse. Just den lådan kanske innehåller saker jag förgäves har letat efter. De flesta lådor är förvisso prydligt märkta med tuschpenna för att man ska veta vad de innehåller, men ju fler lådorna blev inför flytten desto mindre detaljerad blev texten. De sista lådorna innehöll gott och blandat. Inte skrevs det ”termobyxor” på lådan då. Det kommer jag ihåg, tänkte jag.

Nu har jag snart hittat allt som jag har letat efter. Det är de där långkalsongerna.

Jag är inte riktigt lika ordningsam som sambon. Mina skor står på varandra (läs: ligger huller om buller) och jag stryker aldrig mina kläder förrän jag ska ha dem. Det är inte lönt eftersom garderoben är lite underdimensionerad(!) och jag är tvungen att stoppa in snarare än hänga in kläderna. Men jag vet vad jag har där. Så fungerar mitt kontor också. Det är en enda röra, men jag vet vad jag har. Dock inte alltid exakt var.

Undrar hur mycket tid som går åt på en medelstor arbetsplats för att hitta saker som inte är på sin plats? Och vad den tiden motsvarar i produktionsbortfall, det vill säga pengar?

Problemet kan delvis bero på att vi har för mycket grejor. Redan för 30 år sedan hade en av överläkarna där jag jobbade en t-shirt som drev med prylhysterin. På bröstet stod det med stora bokstäver ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det hinner samlas mycket grejor om man har bott på samma ställe i många år. Ju mer utrymme desto mer saker. Själv är jag ingen samlare och mina flyttar har hjälpt mig att rensa och röja. De flesta av de prylar jag har kvar har jag av en anledning oavsett om det är nostalgi, estetik eller nytta. Jag vill gärna ha utrymme, men trivs bättre med fria ytor än överflöd. Det är lättare att hitta då.