Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Vision, mission och passion

Sedan tre månader tillbaka har jag ett nytt arbete. Ett jobb jag fick tack vare min ofrivilliga erfarenhet av utmattning och depression och genom mitt engagemang i (H)järnkoll. Jag arbetar för att öka brukarinflytande inom psykisk hälsa på regional nivå. En riktig, verklig utmaning. Det passar mig.

Några månader tidigare hade jag skrivit ner min jobbvision: ”Om allt vore möjligt, vad vill jag ha i nästa jobb? Hur vill jag ha det?” Skälet var främst att jag kände mig vilse i mitt jobbsökande. Jag hade sagt upp mig från min provanställning i sportaffären. Att jobba varannan helg, köra 11 mil per dag och tjäna mindre än hälften av min tidigare lön visade sig vara lite för långt från mina ideal. Jag hade aldrig sagt upp mig från ett jobb förut, men något inom mig gav mig modet att följa mitt hjärta. Min chef reagerade lugnt och helt adekvat och jag fick ett fint betyg med mig. Nu skulle jag hitta något som passade mig.

I min vision skrev jag att det skulle vara deltid, helst 70-80%, dagtid, vardagar och gärna nära geografiskt. Det skulle skilja sig från mina tidigare jobb genom att ha gränser, arbetstider och struktur. Jag ville ha en arbetsplats att åka till, gärna samarbeta, ha ansvar för uppdrag, projekt eller utbildningar och möjlighet att påverka. Jag önskade mig utmaningar som var åt det visionära hållet, frihet under ansvar och att få jobba med förändring och förbättring. För att hitta motivation och intresse för jobbet ville jag att det skulle innebära ett lärande och ha en tydlig riktning, samtidigt som jag ville känna att jag utvecklas och att jag får förtroendet att utföra mitt uppdrag.

När jag läste min jobbvision, efter att ha börjat min nya tjänst, var det slående hur rätt jag hamnat. Från att ha ägnat 20 år åt forskning och artros var jag nu inom psykiatrin i en ny region, min hemmaregion, i en politisk organisation där jag aldrig hade arbetat förut. Bara att lära sig var besluten tas och var uppdragen utförs inom politiken är en utmaning. Nu ska jag dessutom företräda och samverka med en patientgrupp som jag aldrig tidigare har jobbat med. Lagar och styrdokument har funnits på plats i många år, men bara på pappret. Mitt uppdrag är att på ett år skapa förutsättningar för att riktlinjer blir verklighet, i första hand genom att höja kompetensen hos såväl brukare som beslutsfattare och de verksamheter inom kommun och hälso- och sjukvård som jobbar med människor med psykisk funktionsnedsättning.

Jag blir lätt engagerad i saker som känns angelägna och där jag tror att jag kan göra någon nytta eller skillnad. I det här fallet kan det till och med vara en fördel att komma som en utomjording, se allt med andra ögon och ställa konstiga frågor. Jag jobbar fyra dagar per vecka vilket ger mig en bra balans mellan jobb och återhämtning. Livet blir så hanterbart när de väsentliga bitarna faller på plats.

Omedvetet har jag haft nytta av min vision och de värderingar som jag har definierat för mig själv. Värderingarna hjälper mig att hitta min mission, det vill säga det jag tror på och känner att jag kan eller behöver göra, för min egen skull. Att jobba är inget självändamål. Helt ärligt skulle jag gärna vara ekonomiskt oberoende och fri att göra vad som faller mig in.

Det händer allt oftare att jag funderar på vad jag faktiskt skulle göra om jag hade möjligheten att välja helt fritt, utan en tanke på pensionen eller att kunna betala räkningar. Något kunskapsbaserat förmodligen, eller skapande. Sannolikt inte inom serviceområdet. Jag vill helst inte behöva vara till lags eller bry mig om vad andra tycker. Bränt barn skyr elden. Kanske skulle jag skapa text, kanske konstverk, utan några egentliga krav på resultat. Bara för att jag vill, när jag vill och vad jag vill.

Att helt släppa tanken på prestation och istället koncentrera mig på att göra det jag mår väl av är tilltalande. Med lite övning kan det till och med vara möjligt redan nu. Det finns många tillfällen att öva varje dag. Just nu jobbar jag med att skapa, brukarinflytande och hållbara strukturer för medskapande i vården. Det är trots allt ganska nära idealet. Att själv må bra och samtidigt göra gott för andra är en lyckad kombination, i väntan på stunden då jag blir helt fri från tanken på prestation och resultat.