Return to sender

Tesen att det är omöjligt att älska någon annan mer än man älskar sig själv lät, i mina öron, förmäten, självgod och egoistisk första gången jag hörde den. Trams. Med tiden har jag förstått att det ligger något i det. Det sägs också att du ska vara mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Jag tycker att det behövs ett tillägg – var mot dig själv så som du vill vara mot andra. Det jag inte har kan jag nämligen inte ge.

Det var enklare att förstå sammanhanget om jag tänkte på medkänsla istället för kärlek. Pinsamt nog har jag aldrig haft särskilt mycket medkänsla med någon. Och medkänsla med mig själv har jag inte ens funderat över. Jag är expert på att vända betydelsen av positiva kommentarer till något som bekräftar min oduglighet. Om det hade funnits en tävling om vem som kan slå ihjäl flest komplimanger genom självkritik hade jag förmodligen kommit på prispallen.

När jag upptäckte hur hård, orättvis, dömande och rent av elak jag kunde vara mot mig själv blev jag förvånad, nästan chockad. Det trodde jag inte om mig själv. Jag hade egentligen aldrig reflekterat över det eller vad det fick för följder, men när jag började fundera på hur det påverkar mig och framför allt hur det påverkar mig i relation till andra människor fick jag tag i en tråd som jag inte kunde släppa.

Mina sekvenser av terapi och självhjälpsstudier har hjälpt mig att se destruktiva mönster i mitt liv, men det har varit svårt att sätta fingern på vad det är som gör att jag upprepar mig. Jag antog att det måste bero på andra, för jag gör ju så gott jag kan. Eller?

Det dröjde decennier innan jag för första gången hörde någon säga ”jag älskar dig”. Hur skulle jag kunna tro på det? Om inte jag kan älska mig, hur skulle någon annan kunna göra det? När jag hade börjat fundera på konsekvenserna av min egen inre hårda röst började det långsamt gå upp för mig att jag saknade något. Självmedkänsla. Konsten att älska mig själv som jag är, att ge mig själv den bekräftelse jag behöver och att trösta mig själv när livet gör ont.

För några veckor sedan kom det ett brev. Ett rosa, handskrivet kuvert adresserat till mig. Jag hajade till när jag såg att det var min handstil på kuvertet, innan minnet sakta kom tillbaka från den skrivarkurs jag var på förra sommaren. Vi fick i uppgift att skriva ett brev till oss själva. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag minns uppgiften som att vi skulle skriva ett brev som innehöll det vi behövde höra. Jag hade helt glömt bort vad jag hade skrivit. Såhär stod det:

Hej, min allra bästa allt!

Jag vill tala om för dig att jag verkligen beundrar dig. Inte bara för allt du gör, hinner och orkar utan också för den du är. Du försöker så hårt och jag önskar så att du ger dig tillräcklig med tid att vila och ta hand om dig, för det behöver du. Tro mig, du har gjort mer än tillräckligt. Nu är det dags att du lyssnar till ditt eget hjärta.

Jag vet att du har haft det tufft och att du har plågat dig själv med dina inre demoner. Det är svårt och tar mycket kraft. Det är också en del av att vara människa och att leva.

Jag ser hur mycket du betyder för dina söner. Du märker det inte alltid själv, men de älskar dig verkligen. Även Martin älskar dig. Jag vet att du har svårt att tro på honom ibland, men tror du inte att det i grunden handlar om dig? Inte om honom. Han vill dig bara väl och att du ska må bra.

Du förtjänar all kärlek. Om du vill så finns jag här, det vet du.

Bara säg till om du behöver prata. Jag lyssnar och stöttar dig, vad som än händer. Jag är på din sida. Älskar dig! Du är älskad, glöm inte det!

Samtidigt som jag blev lite generad av att läsa vad jag hade skrivit kändes det gott. Det finns en människa som tycker att jag förtjänar att höra det här. Den människan är jag. Det kändes inte alls egoistiskt. Det är OK att vara sig själv närmast om det sker med kärlek och självmedkänsla.

När jag hade läst och samlat mig lite bestämde jag mig för att låta sambon läsa. Han var nyfiken på vad det stod i det rosa brevet. När han hade läst sa han ”Du, det där kan du skicka till dig igen”. Och det skulle jag faktiskt kunna göra. Jag tror till och med att världen hade sett lite bättre ut om fler brev innehöll kärlek och självmedkänsla och hade skickats tillbaka till avsändaren.

Jag vill

Jag har aldrig skrivit nån bucket-list, det vill säga en lista på saker jag vill göra innan jag dör, men jag har många gånger tänkt ut en massa saker jag vill göra. Det är inte säkert att jag vare sig dör lyckligare eller lever annorlunda om jag gör just de här sakerna, men jag föreställer mig att jag åtminstone för ett ögonblick blir överväldigad av upplevelsen. Och jag känner mig levande när jag blir berörd. Att drömma eller önska något ger livet en ytterligare dimension. Ibland tänker jag att mer tid och obegränsat med pengar skulle göra skillnad, men sanningen är förmodligen att livet vore fattigare om det inte fanns något att drömma om eller längta efter.

Just nu längtar jag till nästa semester. I år testade jag att ha en enda veckas sommarsemester och det var i snålaste laget, även om det går att njuta av helger och kvällar efter jobbet. Det tar emot att gå och lägga sig när kvällen är varm och grannarna fortfarande sitter kvar på uteplatsen. Och inte är det roligare att gå hemifrån när solen lyser in i frukosthörnan och böckerna ligger lockande och olästa på hyllan. Däremot är det tillfredsställande att veta att jag har mer semester att se fram emot.

Annars handlar mina drömmar om att åka på safari och se The Big Five, eller åka en del av Hurtigrutten, eller förundras av ett norrsken. Visst händer det att jag drabbas av habegär när jag ser en pryl som tilltalar mig, men det blir allt mer ovanligt. Jag har det jag behöver, utom möjligen en ny dammsugare  (den gamla, tunga, högljudda och svårmanövrerade besten gör mig galen). Det jag önskar mig nu handlar inte om prylar eller status. Mer om att må bra, njuta och uppleva.

Egentligen är varje dag en möjlighet att må bra, njuta och uppleva, men det händer att jag förstör den genom att önska att förutsättningarna vore annorlunda. Istället för att se allt jag har och göra det bästa av stunden går jag omkring och tänker att livet vore enklare och skönare och bättre om bara…. Om jag bara var ekonomisk oberoende till exempel. Då skulle jag jobba när jag hade lust och det skulle inte ens kännas som jobb eftersom jag bara gör det som är roligt. Problemet är att jag inte vet vad det skulle vara. Å andra sidan, om jag hittar något jag verkligen brinner för finns det en uppenbar risk att jag blir för engagerad och bränner ut mig. Det har hänt förut. Så det kanske är perfekt att ha det som jag har det – ett lagom roligt deltidsjobb som är lagom utmanande. Jag blir inte ekonomiskt oberoende på det, men får pengar så det räcker.

Under flera år har jag mest tänkt på allt jag inte vill; Jag vill inte gå ur sängen, inte klä mig, inte jobba, inte handla, inte städa, inte gå på fest, inte bjuda hem nån, inte laga mat och så vidare. Jag inser att det har varit en del av min sjukdomsbild – ett efterhängset symtom på utmattningsdepression. Att inte vilja, inte ha lust och inte orka är energikrävande i sig. ”Jag borde” ger mig dåligt samvete och innebär en ständig meningslös kamp mot mig själv och mina förväntningar eller krav på mig själv.

Nu undviker jag i möjligaste mån att slösa min energi på ”måste” och ”borde” och det var länge sedan jag städade i onödan. Vi, sambon och jag, har blivit ganska bra på att tolerera lite skit i hörnen och ogräs på tomten. Han blinkar inte för att tvätta, laga mat eller handla vilket gör att min vardag blir tämligen enkel.

Ett tydligt tecken på återhämtning är att jag allt oftare tänker jag vill; jag vill träffa folk, jag vill hitta på något efter jobbet, jag vill gå upp tidigt. Det är inte alltid orken och energin räcker hela vägen, men ändå. Fortfarande kan jag bli obeskrivligt trött. En sådan ”förlamning” kommer ofta oväntat och flera dagar efter den aktivitet som tömde energireserven.

Tidigare kunde jag bli matt även av att göra roliga saker, men rätt investerad energi har börjat ge tillbaka. Vi har tagit tillvara på sommaren, även om vi har jobbat, och gjort saker vi tycker om. Det har varit utflykter, husvagnshelger, cykelturer, restaurangbesök, bil- och båtturer, nakenbad, grillkvällar och sociala tillställningar. Utan bildbevis i mobilen är det svårt att komma ihåg allt. Det kan bli väl mycket ibland, men jag har blivit bättre på att hantera krav och förväntningar och behöver längre inte vila i två dagar efteråt. Spiralen har vänt och alla galenskaper vi hittar på ger mer energi än de tar. Njutningen kan till och med kännas större nu, när jag vet att det inte är självklart att jag orkar eller vill.

Min ”nya” familj

När min mor dog, för snart fyra år sedan, kom jag över en adress till en av mina kusiner, Raili. Vi har brevväxlat sedan dess, hederliga handskrivna brev som skickas per post. Hon har läst svenska i skolan för femtio år sedan och vi har inga större problem att förstå varandra även om språket är lite ”yxigt”. Jag har träffat tre av mina fjorton finska kusiner tidigare, när jag var fem-sex år, och jag minns mest hur jobbigt det var att inte förstå vad de sa. Jag kan fortfarande ingen finska och kan inte påstå att jag har känt någon längtan efter att träffa några fler kusiner. Men nu när vi hade bestämt oss för att åka till Finland kändes det märkligt om vi inte skulle träffa Raili och hennes man, Jussi. Hon kunde kanske agera guide åt oss. Det underlättar alltid att få råd från lokala förmågor och jag visste ju praktiskt taget ingenting om landet som mor kom ifrån.

När vi stod på Finlandsbåten ringde jag Raili och talade om vår tänkta rutt. Det visade sig att den väg vi valt passerade i närheten av deras hus i Uimaharju, inte långt från ryska gränsen. Vi blev hembjudna på ett tämligen spontant besök. Det var som en resa till sjuttiotalet att kliva in i deras charmiga och välpyntade, panelklädda villa som de själva byggt. Retro på riktigt. Kerttu, som var åtta år och firade sommarlov hos sin mormor och morfar, hade lärt sig några hälsningsfraser på engelska för vår skull. När jag svarade henne med den lilla finska jag kan sken hon upp och sedan var vi kompisar.

Jussi stod för matlagningen och vi bjöds på köttbullar av älgkalv med ekologiskt odlad potatis i deras lilla kök, med ett walk-in kylskåp som nästan var lika stort som köket. Senare vankades kakor, bullar och ett kokkaffe som var blekt som te men lika starkt och välsmakande som svenskt kaffe. Jussi hade lärt sig engelska under sin tid som FN-soldat och vi blandade språken som det passade bäst.

Ytterligare en kusin som bodde i närheten, Leea, var nyfiken på det spontana besöket och hälsade på med sin man. Stämningen var hjärtlig och samtalen flöt allt lättare. Efter ett tag var språkbarriären borta och vi pratade på, då och då med stöd av gester och google translate. Bilder i mobilen varvades med gamla foton av våra mödrar och morföräldrar, och vi tog nya för kommande generationer. Jussi erbjöd oss att stanna över natten, men vi valde att hålla fast vid vår plan att åka vidare, för att möta dem igen dagen därpå i Kajaani, staden där min mor föddes.

På ett par timmar hade jag fått en större familj, trots att de har funnits där hela tiden.

Vi checkade in på ett pensionat med slottskänsla, ett stenkast från centrum i Kajaani. Regnet strilade och det var inte mer än tolv grader mitt i sommaren, men vi tog ändå en promenad för att leta upp någonstans att äta. Det var ganska dött i stan och det enda matställe som var öppet denna söndagskväll var en italiensk restaurang som serverade ”romerska pizzor” på finska, med rågmjöl i degen. Inte alls dumt.

Frukosten intogs i den pampiga matsalen på pensionatet, med höga fönster ut mot trädgården. På väggarna hängde målningar av män i pråliga kostymer och en av dem visade sig vara Gustav den III. Det fanns karelska piroger, grovt rågbröd, gröt och ägg på frukostbuffén. Äggen serverades iskalla och gulan hade börjat anta en grågrön färg, men kaffet var gott och vi blev mätta.

Raili och Jussi körde 23 mil enkel väg till Kajaani för att visa oss runt. Besöket vid mormors och morfars grav var fint, trots duggregn och mygg. Mormor var i Sverige när jag döptes och dog några år senare. Morfar hälsade på när jag var fem år och jag har inget minne alls av det. Det kändes som ett glatt återseende att säga hej till dem igen. Totalt födde mormor elva barn. På samma kyrkogård låg flera av dem begravda med sina familjer och det fanns en gravsten med namnen på de fem av mors syskon som dog före ett års ålder. Nu har jag en bättre bild av släktträdet, med årtal och namn.

Efter lite letande och frågande om vägen hittade Raili också huset som min morfar byggt, där mor föddes. Damen som nu bodde där bjöd glatt in oss och visade oss runt, ivrigt talande på finska. Jag förstod ingenting, men fick en känsla av det förflutna även om huset nu var om- och tillbyggt. På loftet hade morfar sin skomakarverkstad en gång, det minns jag att mor berättade. Och att morfar drack sitt kaffe med salt. Just den här platsen lämnade min mor en dag för sjuttioåtta år sedan. Jag kan föreställa mig klumpen hon hade i magen, likaväl som den sorg och oro som mormor måste ha känt över att skicka iväg sin yngsta dotter till Sverige, bara åtta år gammal, även om det var för hennes bästa. Det har gjort ont i ett par generationer, men nu känner jag tacksamhet över att ha fått återknyta kontakten. Jag har hittat ännu ett ”hemma”.