Förr eller senare

Förr eller senare kommer alla till Indien för att göra upp med sin karma. Det lär vara ett talesätt och sedan ett par veckor tillbaka är jag benägen att tro på det. För egen del har jag nu varit i Indien två gånger. Två gånger som liknar varandra, men som ändå klingar helt olika i mig.

Om jag skulle beskriva Indien med två ord skulle jag säga att det är Totalt Annorlunda. Ljuset, färgerna, människorna, dofter, ljud, smaker, trafik, vägar, klimat, natur, städer, landsbygd, hygien, standard, …. Och jag är helt betagen. Det är inte alls likt den Tant jag trodde jag var, men jag gillar den nyupptäckta sidan av mig.

Båda gångerna har jag rest till Indien med ett uppdrag att utbilda. Den första gången blev jag överrumplad av alla intryck. Då var jag fortfarande sjukskriven för utmattning och hade ett stort behov av tystnad och egentid, något som var svårt att tillfredsställa under en vecka i Indien. Dessutom dog min far samma vecka och det blev påtagligt hur fysiskt långt borta jag var från dem jag ville vara nära just då. Det tog mig många veckor att komma i balans igen efter den resan, men trots det visste jag att jag skulle resa tillbaka om jag fick tillfälle.

Därför var jag snabb att tacka ja när erbjudandet kom i höstas. När den första ivern hade lagt sig funderade jag många gånger på vad jag hade gett mig in på. Nu jobbade jag och uppdraget krävde mycket förberedelser på den lediga tid som jag fortfarande behövde för att återhämta mig. Semester hade jag ingen, så tjänstledigt var enda alternativet för att kunna resa. Men att tacka nej fanns inte på kartan.

Inför Indien-resan fick jag en ingivelse att förlänga min vistelse för att ”bli större inuti”, en slags omformatering. Jag kände ett behov av att försöka hitta mig själv. Det visade sig vara möjligt och med facit i hand kändes det till och med som att det var meningen. Det senaste året har livet bjudit på stora utmaningar. Inte på ytan, men inuti. Jag har känt mig vilse. Redan innan jag reste hem från Indien den här gången kände jag mig mer hemma än på länge. Jag hade ett leende på läpparna större delen av resan, trots att jag blev tvungen att köpa en ny biljett och avbryta resan i förtid på grund av covid-19.

Jag studerade Advaita Vedanta på ett ashram inom Chinmaya Mission. För någon månad sedan visste jag inte att det var det jag ville, eller behövde. Jag visste inte ens vad ett ashram var och hade aldrig hört talas om Vedanta. Inte ens när jag reste till Indien visste jag riktigt vad det var som väntade, och till min stora förvåning var ovissheten inget bekymmer. Jag kände mig öppen för vad som än väntade.

Vedanta är en många tusen år gammal lära om livets mysterier och mening, som ligger till grund för såväl hinduismen som buddhismen och som hittills inte helt har kunnat motsägas av vetenskapen. Åtminstone inte om man har ett någorlunda öppet sinne. Det tilltalar såklart mig som vetgirig forskare och analytiker. När jag för något år sedan hade anledning att fundera över vilket yrke jag skulle välja för min nystart i karriären nämnde jag för coachen att jag ville bli filosof. Det lät säkert flummigt och hon hade inget att erbjuda, men nu satt jag här, försjunken i filosofiska skrifter.

Sättet att ta till sig kunskap inom Vedanta, förutom att studera, är att lyssna, reflektera och meditera. Jag har bara börjat nosa på den här enorma skatten av kultur och traditioner, och känner att jag har mycket att hämta. Kunskapen är inte ny. Tvärtom. Det handlar snarare om förhållningssätt till sig själv och till livet och jag kan inte låta bli att fascineras av att det här, som jag just har upptäckt för mig själv, om mig själv, är beskrivet av filosofer för flera tusen år sedan. Det går inte att stå emot lusten att lära mer.