Fördel

I tider av förändring kan jag plötsligt sakna det som jag tidigare inte ens tyckte särskilt mycket om. Just nu har jag till exempel kommit på en hel rad fördelar med vintern. (Dem behöver jag komma ihåg framåt november, när vintern inte alls känns lika lockande längre.) Jag sover bättre när det är kallt. Helst vill jag inte ha mer än tolv grader i sovrummet och det blir allt svårare att hålla den temperaturen så här års. Jag har inga myggbett och ingen pollenallergi på vintern och det är ingen som ser mina håriga ben. Det är säkert främst jag själv som stör mig på de svarta håren på vit bakgrund, men nu är det dags att slipa rakhyveln.

På måndag börjar jag ett nytt jobb och plötsligt inser jag hur bra jag har haft det på min nuvarande tjänst. Nu har jag ”glömt” frustrationen och alla dagar jag har suckat över ineffektivitet och långa beslutsvägar. Det var ju ganska skönt med lugnt arbetstempo och luft i schemat. Vem vet hur det blir framöver.

Nu ska jag kombinera två uppdrag som tillsammans blir en heltid. Jag har inte jobbat heltid på flera år av olika skäl. Egentligen vill jag inte jobba mer än fyra dagar per vecka. Hur blev det såhär nu då? En släng av den forna prestationsprinsessan? Det är hedrande att vara efterfrågad och ibland är det svårt att säga nej. Ett av uppdragen tar slut vid årsskiftet, vilket ger mig en ny chans att bestämma hur jag vill ha det. Jag kanske vågar göra slag i saken och satsa på att göra mer av det jag mår bra av, åtminstone på deltid. Det blir inga pengar av det, men jag mår bra.

I 30 år har jag sagt att jag ska sluta jobba när jag fyllt 55. Nu blir det inte så, men tanken att gå i tidig pension finns kvar. Många tror att jag skulle klättra på väggarna men jag känner mig själv. Sysselsättning är inget problem. Jag kräver inte så mycket av den varan.

En frisk person i arbetsför ålder förväntas jobba heltid. Den där gränsen för vad som är arbetsför ålder smygflyttas framåt. Och är det inte dags att sänka kraven på hur många timmar som motsvarar en heltidstjänst? Åtminstone för alla som fyllt 55.

Heltidslön gör gott på kontot och kanske i pensionskuvertet så småningom, men en ledig dag i veckan är också värdefullt. Nu, när jag har haft min sista lediga onsdag, känner jag ännu tydligare hur skönt det har varit. Innan tyckte jag oftast att den flög förbi; en sovmorgon, långfrukost, yoga och promenad, sen var dagen redan borta. En ledig dag var knappt lönt. Nu säger den förnumstige att jag hade kunnat hasa mig ur sängen i tid på morgonen, men att sitta uppe lite längre kvällen före och sedan få ligga och dra mig, äta frukost länge och ta det allmänt lugnt är behållningen av en ledig dag för mig. Allt det jag inte kan göra när jag jobbar.

Det finns mycket jag vill göra på min lediga tid: Läsa, skriva, baka, träna, meditera, hälsa på någon, få undan lite sysslor hemma eller göra ärenden. En hel ledig dag i veckan. På förhand kändes det som mycket tid, men när den flög förbi hade jag kunnat tänka mig att vara ledig två. Istället för att njuta av den jag hade. Arbetsveckan var faktiskt aldrig längre än helgen – två dagar – sen var jag ledig minst en dag. Nu tycker jag redan att helgerna känns oförskämt korta.

Vad är lärdomen av detta resonemang? Att jag fortfarande behöver öva på att njuta i stunden och lära mig att se fördelarna av det som är. Jag läste någonstans att vi blir vad vi tänker. Om jag fastnar i tankar av typen ”det var bättre förr”, eller ”varför har jag inte dessutom…” förlorar jag förmågan att glädjas åt det som är. Det är bra nu.

Min far hade en massa uttryck och talesätt. Om jag bad honom om en åsikt för att göra ett val mellan flera alternativ svarade han som oftast: ”dom e granna var och en i sitt slag”. Jag vet inte om han hade någon djupare tanke bakom vad han sa, men han hade en poäng. Det finns fördelar med allt. Det beror på hur jag väljer att se det.

Rent krasst byter jag alltid till något bättre. Vad skulle det annars finnas för skäl att byta?! När jag nu har valt att byta jobb och jobba heltid behöver jag påminna mig själv om vad som är bra med det.

Och vad våren beträffar så är den varmt välkommen!

Gladboken

Då och då försöker jag komma ihåg vad som har hänt sen sist, eller vad vi gjorde förra sommaren, och varje gång slås jag av hur lite jag minns. Eller hur svårt det kan vara att komma ihåg vad som hände när. Ibland är det helt omöjligt att komma på vad vi hade till middag i förrgår, hur gott jag än tyckte att det var just då.

Jag övar på att uppmärksamma och uppskatta de små sakerna i livet, det som händer varje dag. Att det är så gott med kaffe till kokt ägg och kaviar, att höra ljudet av färska tulpaner, eller att telefonen höll när jag tappade den. Men allt det där lilla, fina, förunderliga drunknar i det stora, långa tidsperspektivet. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg de vardagsnära positiva sakerna nån längre stund.

Nu har sambon och jag skaffat varsin ”Gladbok”. Varje lördag, efter melodikrysset, noterar vi roliga saker som har hänt under senaste veckan. Det blir dessutom lite minnesträning. Det kan vara stort och smått och det är inte alltid vi tycker lika, men i min gladbok står saker som gjort mig lite extra glad. Det kan till exempel vara att jag har haft träningsvärk (vilket betyder att jag har börjat träna igen efter ett längre uppehåll), hört storspoven, ätit söndagsfrukost ute, pratat i telefon med sönerna, sett en bra serie, eller att vi har köpt en ny ugn (det är mycket roligare än att skriva att den gamla gick sönder). Vissa veckor blir anteckningssidan full, andra veckor blir det bara några rader. Det spelar ingen roll, men det är bara glada saker som ska finnas med.

Det är roligt att bläddra tillbaka i boken och läsa vad som hände för några veckor sedan. Gladboken hjälper mig, inte bara att komma ihåg vad som har hänt utan också att tänka positivt. Att fokusera på det som får mig att må bra.

Tankens kraft har jag ofta hört talas om, och att man ska träna sig på att styra sina tankar. Jag vet inte varför jag har blivit så medveten om innebörden av det just nu, men plötsligt har polletten trillat ner och det blir fullständigt logiskt att mina tankar hänger ihop med hur jag mår. Det är ingen rocket science direkt, men jag upprepar det fascinerat för mig själv som om det är jag som har kommit på det.

Jag kan inte påverka det som har hänt, hur mycket jag än tänker på det, ändå kommer jag ofta på mig själv med att älta saker som har varit. Varför sa jag så, eller varför gjorde jag så? I bästa fall kan jag lära mig något av det, i värsta fall blir jag på dåligt humör och kan inte tänka på något annat. Ältandet har ockuperat mina tankar. Detsamma gäller oro för det som ännu inte har hänt. Oron gnager och stressar upp mig, trots att ingenting har hänt ännu. Tankespöken får mig att må dåligt. Hur ofta har jag inte legat vaken och bekymrat mig för saker som inte har hänt och kanske inte ens kommer att hända.

Jag har nog trott att ältande och oro hjälper mig att förekomma olyckor och elände. Om jag i förväg klurar ut alla tänkbara oönskade scenarios så blir jag inte besviken när det händer (inte om utan när). Men det finns en risk att jag förtar glädjen i alltihop, eller ger upp innan jag har provat. Jag lurar mig själv att tro att jag tar den säkra vägen, när jag i själva verket kanske missar ett tillfälle att upptäcka nånting nytt. Det är precis det som har hänt när jag har flytt från mig själv genom att tacka nej till fester och dra mig undan.

Förra året blev vi bjudna på bröllop. Inbjudan damp ner flera månader innan, vilket betydde att jag hade lång tid på mig att våndas. Jag ville inte. Sambon är social och kan umgås med folk han inte känner, men jag har svårt för det. Jag ville inte hindra honom från att ha roligt, men ville inte heller sitta ensam och titta på hur roligt han har. På ett bröllop förväntas man vara glad och trevlig och om jag inte kan leva upp till det är det bättre att jag stannar hemma. Så där höll jag på att plåga mig själv. Jag pratade ofta om mina farhågor och tillkortakommanden för sambon, som tålmodigt lyssnade och tröstade. Jag skämdes för att jag tänkte som jag gjorde och kände mig tvungen att följa med trots allt. Vad skulle folk annars tänka?! Det föll mig aldrig in att det var vad jag faktiskt tänkte om mig själv som fick mig att må dåligt. Oron för vad andra skulle kunna säga var mina egna tankar. Inte deras.

Väl på bröllopet fanns sambon vid min sida hela kvällen. När oron och skammen kom över mig och jag ville dra mig undan gick han helt enkelt efter. Långsamt gick det upp för mig att jag hade roligare om jag släppte skammen och oron, och fram emot småtimmarna hade vi dansat loss ordentligt tillsammans. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade oroat mig i flera månader alldeles i onödan.

För en vecka sedan blev det klart att resan tillsammans med mina grabbar, som jag har sett fram emot ända sedan före jul, inte skulle bli av på grund av covid-19. Det är klart att jag blev ledsen och besviken, men min övning i att tänka positivt har gett resultat. Jag konstaterade att jag har fått vara glad åt vår tänkta resa i flera månader.

Jag kan använda tankarna för att må bra. Genom att tänka på hur jag vill att det ska bli kan jag göra bättre val i stunden. Och jag mår definitivt bättre under tiden. Det är inte alltid lika lätt som det låter, men varje misslyckande är också ett övningstillfälle (det jag som har hittat på det heller). Hjärnan lär producera i runda slängar 50 000 tankar om dagen och den absoluta majoriteten av dem är samma tankar som igår. Det är bara jag som kan välja innehållet.

Allt jag behöver

Det var en mycket speciell känsla att komma till ett ashram, ställa ifrån mig resväskan, datorn, pengarna, telefonen och ryggsäcken, ta fram mina vita bomullskläder och tänka att det här är allt jag behöver.

Jag fick ett rum med två enkla sängar. En hade jag att sova i och en att sitta och studera i när solen blev för varm eller myggen för envisa i den lilla gången utanför rummet. Väggarna var kala så när som på ett lysrör. Av smutsen att döma hade det bott en del människor och mygg i rummet förut, men märkligt nog störde dessa spår inte alls. De fotriktiga sandalerna ställde jag utanför och de stod där tills jag åkte hem. Livet på ashram levs barfota.

Toapapper fick inte spolas ner i toaletten utan skulle kastas i papperskorgen, på rummet(!). Jag fick en rulle och använde det enbart för att snyta mig när det behövdes. På toaletten fanns en handdusch, som egentligen kändes mer hygieniskt om än lite ovant för mig som har renoverat bort de bidéer som har kommit i min väg. Dock var jag tacksam över att ha en egen toalett i anslutning rummet, så att jag kunde ta av mig de vida byxorna innan jag gick in. Det kändes inte bra att låta dem kasa ner på det blöta golvet. Jag har fortfarande inte förstått hur de indiska kvinnorna gör med sina vackra kläder när de hukar över de indiska toaletterna.

Att duscha påminde lite om campinglivet, med en hink under kranen och ett litermått i blå plast. Jag undrar om det går åt mindre vatten genom att duscha så? Det kändes i alla fall effektivt, även om värmen gjorde att jag svettades igen så snart jag torkat mig.

Hemma vill jag ha kallt i sovrummet och jag har investerat i ett tyngdtäcke för att sova bättre. Jag vill helst ha en madrass i ett luftigt material som ger efter under axlar och höfter, samtidigt som jag får stöd för rygg och nacke. I Indien hade jag säkert 28 grader varmt i rummet, trots att takfläkten gick för fullt, och låg på en ”träbrits” med enbart en tunn madrass under och ett lakan över. Det funkar det också. En kväll när jag just släckt lampan och kröp ner kände jag en ”ilning” från fotänden och upp längs sidan av kroppen. Jag visste direkt vad det var. Jag hade sett ödlan på väggen tidigare och kände igen rörelsemönstret. Ingen av oss ville egentligen dela säng.

Jag fick tre mål mat om dagen, som med mina västerländska mått mätt påminde om varandra, men inte så mycket om det jag brukar äta. Hemma hade jag aldrig kommit på tanken att äta kryddstark linsgryta med ris till frukost, men här kändes det helt i sin ordning. Det serverades inget kaffe, men ibland fick jag te med mjölk och socker. Jag drack det med stor förtjusning, trots att jag aldrig har socker i teet hemma. Jag åt allt som bjöds, när det bjöds, med god aptit. Maten var helt vegetarisk och jag fick även tillfälle att prova nyheter som färsk guava, solvarma bananer direkt från trädet och jack-fruit. Gott! Det bjöds enbart ojäst bröd och inga fibrer av något slag. Efter några dagar blev jag ganska bra på att äta med högerhandens fingrar och kunde till och med få upp den sista buljongen eller såsen.

Det var för varmt för att träna något mer ansträngande, men jag frågade var jag kunde ta en promenad. Jag hade föreställt mig att få en karta, eller kanske beskrivning av en runda runt kvarteren, men istället visade man mig nyckelskåpet och nyckeln till hänglåset på takterassen. Där slapp jag stöta på vilda hundar i mörkret och råttorna höll sig på sin kant. På morgnarna mötte jag ekorrar och såg så småningom solen gå upp över hustaken. Jag räknade antalet varv och vände efter tio. Det blev nästan som meditation.

Utan internet och telefon, men med tillgång till allt jag behövde, hade jag inte mycket annat än livet och nuet att fokusera på.  I vanliga fall är jag något av en nattuggla som vänder på dygnet, men i Indien blev jag trött klockan nio på kvällen och gick upp klockan fem, alldeles självmant. Ashram-livet kändes helt rätt för mig just nu och jag hade gärna stannat längre.