Mörker och tystnad

Det är som att ljud och ljus smyger sig på oss och utan att vi riktigt har märkt det blir det allt svårare att höra tystnaden eller hitta det riktiga mörkret. Jag tänkte på det härom natten när jag tassade upp för att kissa. Trots att det var mitt i natten behövde jag inte tända någon lampa för att se. Runt sängen hittar jag min väg utan att tända. Vi har inga gatlampor, men grannen har utebelysning som ger lite ledljus i sovrummet. De första stegen är lite stapplande innan kroppen är med på att vi ska röra på oss, så jag hinner parera om det skulle stå ett par inneskor i vägen. Vår egen utebelysning, så kallade uplights som sitter i marken, tänds vid mörkrets inbrott och lyser sedan ett visst antal timmar. Utanför sovrummet sipprar ljuset från dem in genom betongglaset bredvid ytterdörren.

När jag har passerat hallen kan jag ta sikte på den digitala klockan på ugnen, vars ljus hjälper mig att orientera förbi köket. Utanför badrummet lyser andra grannars ytterlampor in genom fönstret och väl inne på toa känns det beckmörkt. Men efter några sekunder har ögonen vant sig och de små lamporna från handdukstorken och golvvärmen lyser upp tillräckligt för att jag inte ska behöva tända lampan i taket. Det räcker med ledsyn för att göra vad som behövs.

Det finns små lampor som indikerar ström på Tv:n, datorn, digitalboxen, stereon och grenuttaget. Vi försöker komma ihåg att bryta stand-by-strömmen när vi går och lägger oss, men luftvärmepumpen och modemet lyser dygnet runt (om de funkar). Brandvarnaren blinkar lite försynt då och då för att signalera att den är redo att varna, liksom den digitala klockradion som vi har fått från myndigheten för samhällsskydd och beredskap, eftersom vi bor lite för nära ett kärnkraftverk. Det finns fullt av små ljuskällor i mörkret.

Det elektrifierade och digitaliserade samhället betyder också att hemmet är fullt av pip och brus. Värst ”dånar” luftvärmepumpen, även om den går så tyst att vi i dagsljus inte funderar över den alls. De lampor vi har inne går på timer och tänder och släcker lydigt på de tider vi har valt, men timern surrar ständigt. Klockan i hallen tickar taktfast, kyl och frys brummar och när det blåser ute viner det i ventilerna.

Dagtid är ljuden fler, men passerar mer obemärkt. De drunknar i varandra och i ouppmärksamhet. Diskmaskin och tvättmaskin går tystare nu än någonsin, men låter ändå när de arbetar. Datorn surrar svagt, kaffebryggaren väser, mobilen vibrerar ibland, det brusar i vattenledningar och det hörs ofta musik i bakgrunden.

Spishällen piper i princip så fort man rör den, eller om det kommer vatten på touch-reglagen, frysen piper om dörren hålls öppen för länge, ugnen piper till när den har kommit upp i temperatur och när äggen är klara piper äggkokaren tills någon drar ur kontakten. Stektermometern piper, och luftvärmepumpen piper. Det händer att vi står i köket och tittar på varandra och undrar ”vad är det som piper?!”. Dessutom piper det ständigt i mina öron. Förmodligen ett resttillstånd efter onödigt hög musik på någon tillställning någonstans.

Allt det här och mycket mer kan jag höra under mina stunder av koncentrerad meditation. En matta av ljud. Det kan väl inte kallas buller, men det kan inte heller kallas tystnad. När jag är trött eller stressad är jag extra känslig för ljud, särskilt om jag inte ger upphov till dem själv: Bestick som gnisslar mot tallriken, nagelbitande eller tuggande. Jag blir förvånad själv ibland hur mycket det kan låta när någon stryker en hand mot ett par jeans eller kliar sig på benet. Jag tror inte att jag har extremt bra hörsel, jag är nog bara överkänslig. På nätterna sover jag med öronproppar för att inte behöva störas så mycket. Helt tyst blir det inte ändå, men jag försöker låta bli att lyssna på mina egna hjärtslag, andetag och pipet i öronen.

Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

(själv)ledarskap

Vad är det egentligen som kännetecknar en god ledare? Det är i alla fall inte synonymt med att vara chef. Chef är en yrkestitel, medan gott ledarskap är en kompetens som långt ifrån alla chefer besitter. En bra ledare kan ha god kunskap om sitt område, men rätt egenskaper och människokännedom är viktigare. Tydlighet, medkänsla och ödmjukhet tar betydligt längre tid att lära sig än projektplanering, organisationsstruktur och processtyrning.

Ledare delar medvetet eller omedvetet upp människor i två läger – de som tycker lika och de som är av en annan åsikt. En god ledare kan argumentera och motivera sina beslut. Om jag tillhör gruppen som inte håller med, kan jag ändå förstå resonemanget och acceptera att vi har olika åsikt i frågan. Jag känner mig trygg i vetskapen att den gode ledaren lyssnar in och stämmer av och fattar ett beslut efter moget övervägande, även om beslutet inte blev exakt som jag önskade. En auktoritär ledare deklarerar sina beslut med hela handen, utan motivering, och avfärdar/avskedar dem som opponerar sig. I diskussion med en auktoritär ledare har jag svårare att acceptera vår meningsskiljaktighet, eftersom jag inte förstår resonemanget. Jag känner mer frustration och skepticism än trygghet. Donald Trump och Anders Tegnell kan ses som exempel på ledare med helt olika stil och framtoning. Den ene får mig trygg, den andre får mig upprörd och orolig för vad som ska hända härnäst.

Jag har en teori om att de bästa ledarna oftast inte är ensambarn eller äldst i syskonskaran. Yngre syskon får nämligen redan från början lära sig list, diplomati och argumentationsteknik för att få sin vilja igenom. Det är oklart om det finns några belägg för att den teorin stämmer.

Vi är omgivna av ledare, hela livet, allt från våra föräldrar, lärare och tränare under första halvan av livet till chefer, partiledare och företagsledare som påverkar oss och livet omkring oss som äldre vuxna. Mina bästa ledare är de som lyfter fram det bästa hos mig. De som ser min potential, även om jag själv inte har lagt märke till den, som visar mig förtroende och låter mig bidra genom att utvecklas. Omvänt blir jag provocerad av ledare som inte lyssnar, som envist agerar efter sitt eget huvud utan att reflektera, eller som utnyttjar sin makt och rent av trampar på andra för att få sin vilja igenom. Härskartekniker gör mig galen.

De flesta av oss är ledare på ett eller annat sätt. Somliga är ledare för andra, andra är enbart ledare av sig själva. Att leda sig själv är en konst och enligt mig även en förutsättning för att kunna leda andra. För mig betyder självledarskap numera att jag lyssnar inåt och grundar mina beslut på vad som är bra för mig i längden snarare än för stunden. Det är vad jag tänker och känner som är viktigt om det handlar om mig och mitt liv. Inte vad jag tror att andra tänker och tycker. Det här sättet att leda mig själv är ganska nytt för mig.

Under nästan hela livet har jag tänkt och trott att makt och kontroll är viktiga ledaregenskaper. Min far var min förebild när jag var barn. Han var ordförande här och styrelseledamot där och fick flyga till Stockholm på viktiga uppdrag. Folk lyssnade på honom och jag var både imponerad och stolt. Han var till synes orädd för allt och alla, hade alltid en väldigt tydlig åsikt om saker och ting och visste hur allt var. Även de gånger han blev överbevisad stod han benhårt kvar vid sin uppfattning. Han skulle aldrig erkänna sig besegrad och kunde tycka att andra var onödigt ”envetna”. Hårt arbete, disciplin och att inte låta någon annan bestämma över honom var några av hans hederssaker. Jag hade en väldig respekt för honom.

Själv utvecklade jag en stark självkontroll och en hård inre kritiker. Jag blev väldigt bra på kontroll, av min vikt och min träning. Det fanns inga ursäkter och egentligen inga gränser. Ribban gick alltid att höja lite till. Väga så lite som möjligt och absolut inte öka i vikt. Träna så mycket som möjligt och absolut inte mindre än förut. Disciplin och prestation. Det föll mig aldrig in att det kanske inte var bra. Det var mitt ego som styrde.

Egot är en girig och elak figur som inte gillar reflektion. Jag reflekterade aldrig över vart jag var på väg eller vilka värderingar jag vill leva efter. Inte förrän jag fann mig själv i en återvändsgränd och började fundera över hur jag hamnade där. Nu är självreflektion och självmedkänsla mina bästa verktyg för att få tyst på egot.

Ett av de största hindren för förändring är att tro att jag har rätt och gör rätt. Det är mänskligt att tänka så, men inte särskilt utvecklande och som ledare kan det vara destruktivt såväl för mig själv som för andra. Min far var säkert övertygad om att han hade rätt, och när någon sa emot var det de som inte begrep sitt eget bästa.

En ledare utan ego, som reflekterar och vågar visa ödmjukhet och sårbarhet, vinner idag mitt förtroende i betydligt större utsträckning än den som agerar med pannbenet som min far en gång gjorde. Tiderna förändras, och jag med.