Tankar till text

Att skriva är terapi. Det är kreativt och kreativitet lär motverka skam. Jag har alltid har känt ett behov av att skriva, kanske just därför. Det finns ett lugn i att låta tankar och känslor blir ord, orden formuleras i meningar och meningarna i sammanhang. När orden står på pappret kan jag släppa dem. Ofta blir jag förvånad över mina kompositioner av bokstäver när jag läser dem igen efter en tid. Har verkligen jag skrivit det där?

Jag kan hitta ett flow i skrivandet, en känsla av att tiden försvinner. Jag mår bra av att skriva. Att få en färdig text som belöning ger en tillfredsställelse, nästan en stolthet: Se där, jag har satt ihop en text. En produkt. Mina texter är ofta korta. Förmodligen för att jag vill bli klar. Om jag tvingas avbryta och återkomma till texten vid ett senare tillfälle har jag ofta tappat drivet och tanken som utgjorde inspirationen. Och ju längre texten blir desto svårare att veta när den är klar. Det går alltid att justera lite till.

Att skriva är också en ambition. Under många år har jag velat skriva något mer och större. En påhittad berättelse med inspiration från livet. Genast slår det an en ton av prestation, som får mig att gå i baklås. Som om jag måste skriva en klassiker, eller lyckas sälja en massa böcker. Det hade visserligen varit häftigt, men det är typiskt mig att lägga ribban så högt att det blir en omöjlig uppgift. När jag väl kommer över tröskeln hittar jag förtjusningen i att hitta på precis vad jag vill. Att beskriva miljöer och karaktärer, känslor och händelser. Det bubblar av fragment och formuleringar i hjärnan, men att få ihop det till något som följer skrivkursernas rekommendationer om dramaturgi är en annan sak.

Jag föredrar att skriva med papper och penna. Därför blir mina alster ofta i poetisk form – korta, handskrivna känsloyttringar. I mina många anteckningsböcker finns också gott om spridda idéer och utkast till kommande litterära verk. Anteckningar som jag förmodligen inte skulle hitta igen ens om jag behövde dem. Det är ju ingen modern människa som skriver en roman eller novell med papper och penna idag. Eller? Till och med brev skrivs med tangenter. Avogheten till datorer kan också vara ett svepskäl, en ursäkt att jag liksom inte får till det.

För mig är en dator detsamma som arbete och att skriva för nöjes skull får inte kännas som arbete. Då dör all kreativitet. Under en ganska lång period i livet var datorn mitt sällskap mer eller mindre dygnet runt, i ryggsäcken, på resa, under presentationer, i knät, eller på skrivbordet framför mig. Då tillbringade jag garanterat fler timmar med datorn än med mina barn. Inte för att jag ville, utan för att jag trodde att det var nödvändigt. Jag trodde att jag hade ett uppdrag som var viktigt.

Ingenting är viktigare än barnen! Det har jag alltid tyckt, men inte alltid levt efter. Jag prioriterade dem så gott jag kunde, vilket fick till följd att jag jobbade utåt småtimmarna istället, sov för lite och till slut inte förmådde öppna datorn på flera år. Det var så klart inte datorns fel, men den symboliserar den fasen i livet som ledde i fördärvet.

Det bästa skrivandet kommer av sig själv och har ett eget liv som ofta börjar någon helt annanstans än i ett dokument. Ostörd skrivtid är en lyx jag kan unna mig då och då, genom att åka iväg några dagar. Sambon är förståndig nog att inse hur mycket det betyder för mig att dra mig undan ibland och har aldrig haft några invändningar när jag väl hittar möjligheten. Prestationsdraken följer med som en objuden gäst och trots alla intentioner att skapa text ägnar jag mig ofta mer åt att vanka omkring, sitta och glo eller träna än åt skrivandet i sig. Men även om antalet ord inte blir överdrivet många är det den kreativa processen som får mig att må bra. Fantasin och skapandet pågår även när jag ägnar mig åt annat. Inspirationen kan komma när jag minst anar och med ostörd tid kan jag fånga den då den dyker upp. Det är inte målet, utan vägen dit som är guld värd.