Årsringar

Min spegelbild har förändrats. Det är naturligt att utseendet ändrar sig med tiden och oftast sker det så gradvis att det passerar tämligen obemärkt. Därför hajar jag till när jag tycker mig se ett annat ansikte än jag är van vid. Inte så mycket äldre. Mest förändrat.

Många små och egentligen ganska obetydliga förändringar. Som att ögonbrynen har bleknat. Jag har haft väldigt mörka breda bryn som nästan har vuxit ihop över näsan om jag inte ansat dem med jämna mellanrum. Med tiden har jag övat upp en viss rutin att noppa och jag känner det knappt längre (i början kunde jag bara ta ett strå, sedan fick jag vila medan jag nös och torkade tårar). Nu konstaterade jag först att jag inte hade några svarta strån att plocka särskilt ofta och när jag verkligen tittade efter hur mina ögonbryn såg ut var de nästan utsuddade jämfört med tidigare. Hårstråna var färglösa.

Det var min frisör som var först med att säga det. Jag hade fortfarande inte sett något när hon tyckte att jag kunde markera mina bryn med en penna för att framhäva mina ögon mer. Jaha. OK. Jag funderade inte så mycket över varför hon sa det. Hon hade kanske varit på någon make-up-utbildning, tänkte jag. Det föll mig aldrig in att mina tjocka svarta bryn kunde bli osynliga.

Mitt hår ovanpå huvudet har också ändrat sig. Inte enbart i färgen vid tinningarna. Håret vill inte längre som jag vill och virvlarna får ett allt större övertag. Håret lyfter på nya ställen.

Huden tillhör det som har blivit bättre med åren. Tonårsfinnar och flottig hy är ett minne blott och det sörjer jag inte. Efter åratal av påpekanden från hudexperter har jag slutat att tvätta ansiktet med tvål, men jag tvivlar på att det är det som gör skillnaden. Inte heller tror jag att användandet av dag- och nattkrämer spelar roll. Jag vill inte se mig som ett offer för skönhetskommersialismen och förnekar samröre i det längsta, även om sammanträffandet är något besvärande.

För ungefär tjugo år sedan hade jag rynkor i pannan. De har nästan helt försvunnit. Jag var övertygad om att en gång rynka för alltid var en rynka, men så är det alltså inte. Jag såg en gång en slags karta i en tidning över olika typer av rynkor i ansiktet och vad de sa om en människa. ”Besviken” var tvärgående veck högt upp i pannan. Det var sådana jag hade. Förbannad, å andra sidan, var ett ”V” mellan ögonbrynen. Det har jag en antydan till, men inte så uttalat. Jag minns inte var jag såg den här kartan, men när jag nyligen såg nya rynkor runt munnen kunde jag inte låta bli att fundera på vad de betyder.

Ett fårat ansikte hos någon annan tycker jag är vackert. Det signalerar en uttrycksfull människa. Känslouttryck fastnar, efter tillräckligt många upprepningar, i ansiktet som rynkor. Nyligen råkade jag passera en spegel just som jag hade munnen sådär ihopsnörpt som mina nya rynkor gav uttryck för. Det var inte något vackert alls över det. Jag försökte komma på vad jag tänkte eller kände som omedvetet fick mig att skrynkla ihop munnen till ett litet russin. Vad var det för känslouttryck jag såg? Av minen att döma såg jag ut att vara tillknäppt bestämd, kanske till och med snorkig. Det var inte så jag kände mig.

Jag googlade för att se vad ansiktsrynkorna kunde betyda. Det visade sig att det finns en hel lära inom kinesisk medicin om det. Skepsisrynkor är parallella med ögonbrynen och kommer av att man höjer ett eller båda ögonbrynen. Jag läste vidare, med en synlig skepsisrynka. Om kråkfötterna i ögonvrån pekar uppåt sitter de på en person som är gladlynt och om de pekar neråt är det en sorglig själ. Mina pekar både uppåt och neråt, men inga är särskilt framträdande. Ömsom vin, ömsom vatten.

Linjer runt munnen, neråt från mungiporna, kan betyda besvikelse och missnöje. Jaha, då är det inte alls konstigt att jag har fått sådana. Livet har varit orättvist, men om rynkor kan försvinna finns det gott hopp. Tillvaron ser annorlunda ut nu än för ett par år sedan och orättvisan börjar lägga sig till rätta som en insikt. Om man har fina linjer från näsvingen och ner mot mungipan betyder det att man ser meningen med livet. Se där ja. Jag visste väl att det kunde vara fint med fina rynkor. Men vad russinuttrycket betyder verkar de inte ha koll på i den kinesiska läran.

Själv läser jag ofta omedvetet av andra människors ögon och ansiktsuttryck. De kan säga mer än ord.  Om ord och ansiktsuttryck inte stämmer överens litar jag mer på ansiktsuttrycket. Nu kan det vara lite vanskligt förstås, eftersom det kan handla om ett botox-opererat ansikte. Botox injiceras i ansiktsmusklerna för att släta ut rynkor. Det är i själva verket ett nervgift som förlamar muskulaturen. Ansiktet blir slätt, men uttryckslöst och tråkigt oavsett vad man känner.

Nä, det bästa sättet att vila ansiktsmusklerna är att le. Ett leende ansikte är avspänt. Och genom att släppa taget om bekymmer från det förflutna eller oro inför framtiden fastnar färre obehagliga känslor i ansiktet. Om jag nu inte riktigt vill tro på anti-age-krämer så vill jag desto hellre tro att mina ansträngningar att leva i nuet har gett resultat. Och även om gener sannolikt spelar den största rollen för vilka årsringar man får i ansiktet, så tilltalar rådet från en av dem som jobbar med ansiktsläsning enligt den kinesiska filosofin mig: ” Lukta på blommorna, känn vinden mot ansiktet och ta en tupplur. Det och kyssar ger ett vackert ansikte och fin lyster i huden”.

Bättre lite skit i hörnen

Att dammsuga kan göra mig rent ut sagt förbannad. Jag skjuter upp det i det längsta, men till sist står jag inte ut längre med grus, gräs, damm och kaffesump på golvet. Det stör husfriden och koncentrationen och efter ett par dagar är det dags att anta utmaningen. Jag samlar mig, öppnar motvilligt städskåpet och förbereder mig på en match. Dammsugaren testar mitt tålamod genom att dåna, väsnas, fastna, skramla, bråka och dra i sig sockar och gardiner. Varför är röret för långt och för stelt? Varför är sladden alltid för kort? Det är omöjligt att komma åt under soffan utan att behöva möblera om. Trösklar och vägglister bär tydliga märken efter eländet. Jag tror faktiskt att jag hatar dammsugaren.

Den förra jag hade var ganska OK. Den var liten, lätt och rund vilket gjorde att den smidigt följde efter mig genom rummen. Dammsugarröret var uppdelat i flera led och enkelt att förkorta när jag behövde komma åt där det var trångt. Vi hade lärt oss att samarbeta hyggligt. Men så dog den bara. Full av skit antagligen, inte bara i påsen.

Då kom sambons gamla trotjänare fram och plötsligt kom jag ihåg varför jag inte ville städa hemma hos honom. Den är tung, stor och fruktansvärt otymplig. Det är inte städningen som är jobbig, det är dammsugaren! Det spelar ingen roll hur bra den suger om den inte är samarbetsvillig. Efter en match med den är jag fullständigt genomsvett.

Dammsugaren uppfanns av en engelsman, en Cecil Booth 1901. De första modellerna drevs av bensin och drogs av en häst (på utsidan får man förmoda). På Tjolöholms slott finns ett sådant åbäke att beskåda. Den gör mig tillfälligt mer vänligt sinnad till min egen. Svenska Elektrolux var tidigt med i utvecklingen av elektriska versioner. De lär ha kunnat användas till att fjälla fisk, föna håret och rykta kor med. Jag minns en turkos liten tunna som bars runt och senare en lilafärgad långsmal trotjänare på hjul som mor drog omkring med. Den blåste varm luft, var lockande att sitta på och slangen verkade längre än sladden. Om man flyttade slangen kunde man ha den att rensa lingon med, genom att blåsa bort blad och barr.

Som nygift och  nybliven husägare behövde jag inte vänta länge innan det kom en livs levande dammsugarförsäljare. Instinktivt var jag på min vakt. Nej tack! Men när han erbjöd sig att dammsuga mattan och sängen fick han komma in. Det skadar säkert inte att få det gjort. Det visade sig att han inte sålde dammsugare utan en städmaskin. En sådan som man har sett i serietidningar och på amerikanska filmer, där man håller käckt i ett handtag och liksom för hela dammsugaren fram och tillbaka och där påsen hänger direkt på handtaget. Den kostade som en liten bil och kunde till och med tvätta mattor.

Jag hoppas fortfarande att han hade manipulerat de filter som han använde när han visade skillnaden mellan min dammsugare och städmaskinen. Det blev ingen affär då, men min ex-man blev intresserad (det är nåt med män och maskiner) och köpte så småningom en begagnad. Det var ett monster, tung och öronbedövande. Den sög bra, men vi använde inte specialfunktionerna särskilt ofta, typ aldrig, och det var en lättnad när motorn till slut skar så jag fick en tystare, lättare och smidigare maskin.

Centraldammsugare har många fördelar. Den är ett försök att hålla själva maskinen, påsen och oväsendet utanför. Tanken är inte dum, men om slangen är så lång att det tar emot att brottas med den om man bara vill dammsuga lite snabbt i hallen. Längden på slang och rör försämrar dessutom sugkraften så att gruset ofta ligger kvar på golvet. Jag är inte frälst.

Robotdammsugare är min grej! Vi har en liten variant som är ganska underhållande att titta på. Han (det är en han, han heter Jens) kommer in under de flesta möbler, men han  trasslar in sig i sladdar, man måste lyfta honom över trösklar, batteriet räcker inte så länge och han har lite svårt för mattor. Trots det hinner han samla upp mycket saker med sina små borstar. Utom i hörnen, där ligger skiten kvar. Snart kanske han får en storebror.

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Nästa liv

I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att kläckas som höna. En sån där brun, tjock, lite hemtrevlig som skrockar förnöjt för sig själv när hon sprätter med sina hönsafötter i jorden. För jag skulle såklart vara en frigående höna. Helst vill jag bo hos ett äldre par för att slippa bli jagad av småbarn. Min värdfamilj tycker att det är mysigt att ha mig gående i trädgården. Jag vill ha någonstans att gå in när det är dåligt väder, eller när jag vill sova tryggt om nätterna. Annars kan jag visst tänka mig att sova uppflugen i ett träd eller en buske också, men bara när jag själv känner för det.

Det vore fint om mitt värdpar har en rejäl hönsgård, men helst vill jag förstås ha tillgång till hela tomten. Jag tänker mig en lummig, lite vildvuxen trädgård. En naturtomt med gott om kryp och frön av alla möjliga slag. Där krafsar jag för att hitta godsaker och en gång om dagen får jag färskt vatten och näringsrikt foder av människorna jag bor hos. Jag lägger ägg förstås. Stora, bruna och goda med en guldgula i mitten. Förmodligen har jag några systrar omkring mig, som ägnar dagarna åt ungefär samma saker som jag. Vi sandbadar, pickar, sprätter och värper.

Det vore kul om det fanns en schysst tupp. Han får gärna vara ståtlig, med en praktfull stjärt i snygga färger. Han har guld i strupen men galer inte i onödan. Med honom känner jag mig trygg. Vi har förmodligen en bra och kravlös relation. Han gillar mig precis som jag är och vi har sex när vi har lust. Han är rättvis och har bra hand om oss alla och delar gärna med sig när han har hittat något gott. Han varnar när han ser duvhökens silhuett så att vi hinner springa i säkerhet allihop. Förvisso tycker han att det roligare att göra kycklingar än att fostra dem, men jag tar så gärna hand om dunungarna.

Jag tänker mig livet som höna som tämligen bekymmersfritt och skönt. Det finns inte så mycket att hålla reda på och inte så många orosmoment. Det gör inte så mycket om jag är lite korkad.

Ett annat tänkbart liv är som ko. Ännu ett husdjur i människans tjänst, men jag kan ändå känna mig nyttig där jag går och betar. Samtidigt som jag blir mätt i alla fyra magarna hjälper jag till att hålla sly och gräs nere. Jag är nog hellre en amko än en mjölkko. Jag vet inte, men jag tror att det känns lite kymigt att bli mjölkad, ett par gånger om dagen dessutom. Att passa tider är inte min grej. Dessutom vill jag inte att man tar min kalv ifrån mig.

Som amkor får vi, jag och min flock, gå ute hela sommaren. Människor stannar och tittar på oss. Det är lika fridfullt som det ser ut där vi går på en sluttning med milsvid utsikt och träd att söka skugga under när solen blir för varm. Det är skönt om det regnar då och då. Då vänder vi rumpan åt det dåliga vädret och tar en ordentlig dusch. Varje år får vi besök av en ny stilig tjur som bonden har skaffat åt oss. Bonden har ett stort hjärta och förstår att vi mycket hellre har 7-800 kilo på ryggen en liten stund än en plasthandske i baken. När vi har bekantat oss lite, tjuren och jag, känns det naturligt med intimt umgänge.

Livet som ko är oftast lugnt och behagligt. Den ena dagen är ungefär likadan som den andra. Sova, äta, idissla, vila, äta och idissla. Flugorna och bromsarna är ett gissel förstås. Svansen är bra men lite för kort och öronen är alldeles för små för att hålla flygfäna borta. Då är det gott att hjälpas åt. Vi står skavfötters sida vid sida och låter svansarna göra jobbet åt varandra.

Som höna och ko lever jag i nuet och bekymrar mig inte för morgondagen. Ett lugnt och jordnära liv med harmoni, närhet och trygghet. En annan variant är ett fritt liv bland molnen, som örn. Den vilda naturen och jag lever i ett ömsesidigt nära förhållande och jag har inte många fiender. Det är främst människan jag behöver se upp med. Hennes restprodukter och obetänksamma användande av naturens resurser utgör ett större hot än hon själv. För henne är jag nämligen fridlyst och hon måste åtminstone bokstavligen se upp till mig. Oftast blir jag bemött med vördnad och respekt.

Det är lätt att föreställa sig den mäktiga känslan att flyga över skogar och hav och jag tror att förmågan att upptäcka ett skrovmål många hundra meter nedanför känns lite ovan för en som i detta livet har behövt läsglasögon. Trots min imponerande storlek är jag lätt och smidig i luften. Svindel och åksjuka tillhör ett annat liv och jag behärskar luftrummet genom glidflygningar och störtdykningar. När jag hittat min livskamrat lever vi sida vid sida livet ut. Vi väljer en boplats med bra utsikt, där vi trivs och där vi kan föda upp våra ungar, år efter år i ett mäktigt bo som vi ständigt bygger till och renoverar. Familjen är viktig och värd att försvara med näbb och klor.

Gemensamt för livet som höna, ko och örn är livsnjutning. Det har jag lärt mig i livet som människa.

Att må skit och hålla handen

Ska man göra saker man blir på dåligt humör av när man ändå mår skit, eller ska man förstöra en glad dag? Det finns inget enkelt svar och det varierar förstås med såväl vad som ska göras som vad anledningen är till att man mår som man gör. Antingen gör jag ingenting alls, eller så passar jag på att göra saker som att vika tvätt, byta lakan eller rensa ogräs när jag ändå tjurar. Då kan jag fräsa och mumla för mig själv under tiden och får en möjlighet att fokusera på något annat som inte kräver för mycket koncentration. Har jag tur hjälper mumlandet och sysslan mig att byta känsla.

Det hade kanske varit smartare att göra något roligt, men när jag är deppig känns det som om det kräver för mycket energi att ta sig för något lustfyllt. Lusten rinner av när humöret går ner. Jag tycker om att läsa böcker, men om jag är uppretad av någon anledning förstår jag inte vad jag läser. Jag kan inte koncentrera mig på orden som redan är skrivna. Däremot funkar det bra att producera egna ord och skriva själv. Jag har många block som är fulla med avreaktioner. Det kan bli brev som aldrig postas, men mest blir det dikter. En del är riktigt kreativa och fångar känslan på papper. Då kan jag lättare släppa den i kroppen.

Normalt sett fungerar det väldigt bra att promenera eller jogga för att rensa huvudet, eller för den delen att tänka klart, men inte när jag är upprörd. Benen vill inte. Och det går verkligen inte att springa när man är ledsen eftersom luften inte räcker till. Det är bara tungt och lungorna känns tomma och obrukbara efter alla suckar. Ibland när jag springer utan att vara helt i balans känns det som om axlarna åker upp till öronen. Det spänner och gör ont.

Att må dåligt i själen kostar mycket energi. Det syns inte alltid utanpå, men känslorna har fysiska platser i kroppen. Det är lönlöst att ignorera dem eller kämpa emot, då växer de bara. Det är bättre att låta dem få ta sin plats och den tid som behövs. Det får göra ont en stund.

Olust är också jobbigt och ibland är den oproportionerlig. Jag kan våndas för ett telefonsamtal i flera dagar, när det egentligen är enklare att lyfta luren och få det överstökat. Eller ha molvärk i tänderna i flera veckor och tänka att det går nog över istället för att boka en tid hos tandläkaren. Andra gånger är den övermäktig, som när jag inte kan förmå mig att gå ur sängen.

Att må skit, vara sur och olustig är en del av livet. Jag tycker inte om det, men det hör liksom till. Jag försöker minska konsekvenserna av det genom att hålla mig undan. Min idé är att om jag inte träffar någon kanske ingen märker att jag har en av mina dåliga dagar och mitt dåliga humör inte heller kan gå ut över någon annan. Det funkar förstås inte. Ibland tror jag att jag dölja tjurigheten genom att försöka vara som vanligt, men hela min aura lyser av missnöje.

Jag har svårt att prata när jag mår dåligt i själen. Alla frågor känns ifrågasättande och alla positiva utlåtanden kan jag slå ihjäl med ett motargument utan att blinka. Självföraktet får mycket näring av att må skit. När jag är ilsk eller ledsen längtar jag till en alldeles egen stuga, djupt inne i skogen, där jag kan få vara ifred med mitt elände tills jag vill komma ut bland folk igen. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag helst vill än att någon jag litar på ska komma och sätta sig hos mig och gärna hålla mig i handen. Utan att ifrågasätta, utan att prata eller ens titta på mig. Bara finnas där utan att kräva något av mig. Möjligen säga något i stil med att ”det är OK”, eller ”jag sitter här tills du känner dig bättre”.

Det händer väldigt sällan att någon tar min hand om jag inte ber om det, eftersom jag är ganska avskräckande när jag är på dåligt humör. Som jag föreställer mig en skadeskjuten björn ungefär. Hon skulle säkert också gärna vilja ha hjälp med sin skada, men litar inte på en käft i omgivningen. Och ingen vågar gå i närheten av henne. För att be om en hand att hålla i krävs det att jag samlar ihop mig, sväljer min stolthet och erkänner min svaghet. Det händer att jag gör det och upptäcker att det funkar.

 

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Om längtan, idleness och hedonism

Ibland längtar jag otroligt mycket efter att vara ensam. Det är en lyx att inte behöva ta hänsyn till någon mer än mig själv och att kunna disponera tiden precis som jag vill. När jag landar i självvald ensamhet njuter mitt introverta jag i fulla drag. En förutsättning för denna längtan är förstås att jag har människor omkring mig. Paradoxalt nog längtar jag ofta efter sällskap när jag är själv.

Ibland kan det vara härligt pirrigt att längta. Som när den sedan länge planerade resan börjar närma sig, när man ska gifta sig eller få barn, eller man ska träffa en alldeles speciell person. När jag var liten längtade jag mycket och ofta. Mest efter att fylla år och efter julafton. Men att längta kan kosta onödig energi och ta fokus från det man faktiskt har. Jag vågar påstå att jag är mycket lyckligare när jag kan acceptera tillvaron som den är precis nu, snarare än att längta efter något annat. Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har blivit bra på att vara i nuet de senaste åren. Så bra att jag ibland önskar att allting kan få fortsätta vara precis som det är. Vi kan planera att åka ut med husvagnen en helg, men när helgen närmar sig har jag god lust att ställa in alltihop. Jag känner ingen lust eller ork att ta itu med de förberedelser som krävs. Jag vill bara vara. Jag vill inte åka någonstans, ha gäster eller gå på fest. Det kostar energi, och det har jag haft brist på.

Rent logiskt vet jag att jag ibland måste utmana mig själv. Det handlar inte om att kliva utanför min comfortzon, utan snarare att göra den större. En liten energiinvestering från min sida kan resultera i en rejäl boost om jag satsar på rätt saker. Att åka ut med husvagnen är en sån sak. När vi väl kommer iväg får tillvaron fler dimensioner. Att slåss med knotten, duscha i skogen eller irra omkring utan att riktigt veta var vi är kan vara ganska roligt med lite perspektiv. Jag uppskattar kontrasten mellan det enkla provisoriska hemmet på hjul och huset med allt vi behöver.

Kontraster är berikande. I ett tidigare liv arbetade jag för mycket för mitt eget bästa. Jag såg inte att jag tappade bort fritid, hobby, socialt umgänge och mig själv i min iver att vara duktig och produktiv. Utmattningen tvingade mig så småningom till den andra änden av skalan. Till att göra ingenting. På engelska heter ”att göra ingenting” idleness och det låter lite bättre än att vara lat eller oproduktiv. För mig betyder idleness att sova, laga mat, äta, promenera, träna, läsa, skriva och lyssna på musik. Jag ska ingenstans och måste ingenting. Jag disponerar tiden som jag vill, vaknar av mig själv, äter när och vad jag vill och gör det jag har lust med. Det kostade mig en utmattning att upptäcka hur njutbart det kan vara att göra ingenting.

Hedonism är att njuta av livet. Många har nog sin egen bild av vad en livsnjutare egentligen njuter av. God och vällagad mat, ett gott vin som passar till och trevligt sällskap i en vacker miljö. Eller att bada naken efter joggingrundan. Eller vacker konst. Och sex. Under en stor del av livet har jag gått miste om mycket njutning på grund av rädsla och självbehärskning. Jag har tackat nej och avstått. Helt i onödan. Oftast för att jag innerst inne var rädd för vad mina föräldrar skulle säga, eller vad andra skulle säga. Som om de någonsin hade behövt få veta….

Ju tryggare jag har blivit desto mer kan jag njuta av livet. Att hitta mig själv och våga vara den jag är har tagit väldigt lång tid. Det hade förmodligen varit bättre för min hälsa och närmaste omgivning om jag hade vågat tro på mig själv redan från början. Men å andra sidan kommer det ofta något gott ur eländet. Jag har fått en insikt och en erfarenhet. Nu kan jag se att jag har ett val; jag kan bry mig om vad (jag tror att) andra tycker, eller vad jag vill. Bättre sent än aldrig. Det finns många som dör duktiga, utan att någonsin i livet ha funderat över varför de gör som de gör.

Sex och fysisk närhet är härligt och läskigt. Att njuta av att vara naken tillsammans med en annan människa handlar mer om trygghet än om mod. Jag behöver vara trygg med att jag duger som jag är och att min kropp är bara min. Och helt ärligt, i mogen ålder är det inte så många som är så himla snygga nakna. Utseendet har verkligen ingen avgörande betydelse. Men, med en gammal kroppsfixering och dålig självkänsla i bagaget har jag fortfarande mer kvar att lära och upptäcka om mig själv. Det är ju egentligen ganska häftigt, att jag i min ålder kan känna nyfikenhet och se fram emot nya upplevelser. Det händer fortfarande för sällan att jag dansar som om ingen såg mig, älskar som om det vore förbjudet, och lever som om imorgon inte fanns.

Livet är ändligt och tillvaron kan förändras väldigt plötsligt. Det var inget jag tänkte på när jag var yngre, men insikten hjälper mig att njuta av livet som det är, just nu. Det här är min bästa ålder hittills. Trots förluster, misslyckanden och motgångar är jag lyckligare än någonsin.

Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.