Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

Tant-vis

Hur gammal är en tant? Det är en fråga av samma typ som ”hur långt är ett snöre?” Det går inte att bevara med en siffra. Gammal är äldst, men tant-väsendet har väldigt lite med ålder att göra. Det handlar mer om mognad och acceptans. Alla blir inte tant, andra blir tanter alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Svenska pensionärer är bland de friskaste i Europa. Det finns forskning som visar att 70 är det nya 50, det vill säga att dagens 70-åringar är lika friska som en 50-åring var på 1970-talet. Det stämmer med det minne jag har av 50-åringar som fotograferades, sittandes med händerna i knät, framför ett hav av blommor. Det är inte många av dagens 50-åringar som känner igen sig i den bilden. Inte många 70-åringar heller, tror jag.

Vi har vant oss vid att se artister av olika slag fortsätta vara aktiva långt upp i åren, på samma sätt som de alltid har gjort. Jag säger bara Rolling Stones. Den som får ha hälsan i behåll ser förhoppningsvis inte ålder som ett skäl att vare sig bromsa eller ge upp sina drömmar. Visserligen kanske man inte är lika snabb som förut, men det kan kompenseras med en erfarenhet och ”tyst kunskap” som bara den som har varit med ett tag kan ha. Det gör mig därför lite förvånad att det fortfarande finns så mycket åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. De bästa teamen borde vara både köns- och åldersblandade. Vi kan lära av varandra.

Som 50+ känner jag mig inte alls som en människa som har passerat bäst-före-datum. Tvärtom. Om jag fortsätter att ta hand om mig och se till att hålla förutsättningarna optimala kan jag nog åldras med den äran ett tag till. Det finns mängder av fantastiskt vackra människor med rynkor och patina. En av mina förebilder har fyllt 75. Hon har massor av livserfarenhet, sprudlande energi, pigga ögon, röda läppar och snygga färgglada kläder. Hon kör cabriolet och badar kallbad, är varm och social och drömmer om att starta ett äldreboende med guldkant. Utstrålningen kommer inifrån och har mycket lite med ålder att göra.

En människa med ett fårat ansikte, vitt hår och skinntorr kropp kan se ut som hälsan själv. Hur kommer det sig då att så många vill fördröja eller maskera det synliga åldrandet till varje pris? Kanske för att det man ser i spegeln inte stämmer med hur man känner sig. Själen åldras inte i samma takt som kroppen, som verkar ge vika för tyngdlagen. Det finns en mångmiljonindustri med allehanda produkter och kirurgiska ingrepp som säger sig kunna fördröja eller motverka det naturliga åldrandet. Branschen vädjar till vår rädsla inför vårt eget åldrande. Vår negativa inställning till vad vi ser i spegeln ger klirr i kassan till dem som säger sig sälja ungdomlig fägring på burk.

Varje ålder har onekligen sin tjusning men jag skulle nog säga att jag är i mina bästa år. Det har jag alltid varit och hoppas att jag kan fortsätta vara. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Det verkar dumt att jaga den ungdom som flytt istället för att dra nytta av min erfarenhet och njuta så mycket det går, trots celluliter, stela leder och gråa hårstrån. Det kom ganska nyligen en studie som visar att en positiv inställning till åldrandet kan motverka demens. Det låter som ett nederlag för ansiktslyftarbranschen. Om jag kan se skönheten med min egen ålder och de årsringar som följer finns det alltså en god chans att jag lever både längre och lyckligare.

Det finns unga vuxna som bakar småkakor, handarbetar och driver upp pelargonsticklingar för att det är hippt att göra vad som ses som ”småtrevliga tant-aktiveter”. Kanske pendeln är på väg att slå över och snart börjar unga även sminka sig för att se mer erfarna ut….

Om jag hade börjat forska idag kanske jag hade ägnat mig åt hjärnaktivitet istället för fysisk aktivitet. Aktiviteten bakom pannbenet är otroligt fascinerande och det finns många spännande studier som försöker kartlägga vad som händer därinne. Enligt forskarna är äldre människor bättre på att använda båda hjärnhalvorna och stimulerar därmed en bättre användning av hjärnan. Genom att vara nyfiken och aktiv, såväl socialt som fysiskt, används de positiva områdena i hjärnan och åldrandet sker istället i de områden som styr negativa impulser så som stress, själviskt tänkande eller missbruk. De områden som inte används krymper och påverkar i mindre utsträckning våra beslut och handlingar. De flesta studier pekar mycket riktigt på att vi blir lyckligare med åren.

Dilip Jeste är en framstående vetenskapsman som intresserat sig för framgångsrikt åldrande och visdom. Han har sett att visdom beskrivs på liknande sätt i olika kulturer och över hela världen. Visdom omfattar sex komponenter: osjälviskt beteende, förmåga att reglera känslor, omtänksamhet/empati, självinsikt, tolerans och beslutsamhet. Jeste menar att det går att spåra visdom i hjärnan genom att studera kopplingsmönster mellan positiva och negativa områden. Han har också sett att det går att träna upp positiv hjärnaktivitet och på så sätt förbättra de sex områden som ingår i visdom genom exempelvis fysisk aktivitet, mindfulness eller meditation.

Under det senaste året har jag börjat meditera, övat min sociala förmåga, försökt bli mer omtänksam och tolerant och jag har definitivt fått en mycket större självinsikt. Det är alltså min visdom jag tränar upp.

Bättre begagnad

Alla åldras, varje dag. Det är en av de få saker som är rättvist i världen oavsett inkomst, socialt status, kön, ursprung, sexuell läggning och faktiskt även oavsett ålder. Hittills har det gått ganska bra, tycker jag. Ibland har jag visserligen blivit lite skrämd, som när jag såg en av barnens kompisar köra bil (han hade faktiskt fått körkort, den lille skiten) eller när jag insåg att min bror har fyllt 60. Det tar ett tag innan jag kopplar att det är som det ska vara. Tiden har faktiskt gått lika fort för mig, även om det inte känns så. Mina barn har också körkort och jag är inte 28 år längre, åtminstone inte biologiskt.

Att bli gammal är inget problem. Det är inget man behöver anstränga sig för, även om det i början av livet kändes som om tiden masade sig fram. Åren innan man fick börja skolan, köra moppe eller bil, handla på Bolaget, eller var gammal nog för att gå ut och dansa var fyllda av längtan efter nästa ”milstolpe”. Jag såg yngre ut än jag var så det var ingen idé att försöka komma in på ställen med högre åldersgräns. Det var först när jag närmade mig 30 som jag förstod att det kunde vara något positivt med att se ung ut. Nu har det inte hänt på säkert 25 år att jag har behövt visa leg.

Ålder är som bekant bara en siffra och det är att känna sig ung som kan kräva lite knep och arbete. Ett sätt är att inte tända i badrummet förrän efter frukost. De små lamporna vid handdukstorken ger tillräcklig ledbelysning vid det första besöket och då hinner jag räta ut ansiktet en aning innan jag ser mig i spegeln första gången. Ett annat sätt är yoga. Ja, inte under själva yogan då. Jag kan inte fälla ut knäna så där snyggt och avspänt i den sittande så kallade ’enkla positionen’ och långt mindre lägga upp foten på motsatt knä eller fälla överkroppen över benen. Det tar emot. Men efteråt känns det mjukt och gott i både leder och muskler.

Det finns krämer och rotborstar för hyn. Inte vet jag om det hjälper, men har man väl börjat använda dem vågar man inte riktigt sluta. Fast mest tror jag på att avsluta varje dusch med en kall avrivning. När jag var i tjugoårsåldern såg jag en äldre dam i omklädningsrummet (hon var garanterat över 50), som såg oerhört frisk och fräsch ut. Jag noterade att hon helt oberörd duschade kallt de sista sekunderna. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville se frisk och fräsch ut när jag var i hennes ålder. Sedan dess har jag hört många iiiih! och svordomar från människor som kliver in i duschen efter mig och får resterna av det kalla vattnet som inledning på sin dusch. Frisk luft, bastu och havsbad tror jag också är välgörande för rosor på kinderna och vacker hy.

Armhävningar funkar hjälpligt både som bröstlyftare och upphängning för grevinnegardinerna (överarmens baksida). Det är inte för inte som både bh:n och armträningen kallas för push-ups. Jag har gjort 20 push-ups de flesta morgnar sedan tonåren och vågar inte sluta med dem heller.

Jag vill ha kallt i sovrummet när jag sover. Då sover jag bättre och det är välgörande med en god natts skönhetssömn. Är det tillräckligt kallt ramlar täcket aldrig ner på golvet. Det håller man i av ren självbevarelsedrift. Så fort jag går ur sängen fryser sannolikt alla kvalster ihjäl. Ibland har nedkylningen av sovrummet under natten gått lite väl bra och det är kallare än i kylskåpet på morgonen. Det har faktiskt hänt att jag har använt sovrummet som extra kylskåp när vi har haft många gäster. Det har också hänt att det vattenburna elementet under fönstret frusit sönder, eftersom det var avstängt (och fönstret stod på glänt med 20 minusgrader ute).

Att vara nyfiken och aktiv, både fysiskt och mentalt, tror jag också gynnar det goda åldrandet. En av mina idoler är Dagny Carlsson, som började blogga när hon fyllt 102 år. Tänk att få vara så vital. Det önskar jag mig också. Nu har jag visserligen tjuvstartat med min blogg, men det kanske kommer något annat jag kan utmana mig själv med när jag blir 102.

Problemet är inte åldern i sig, utan när det tillstöter saker som gör att det svårt att leva det liv man vill eller kunna klara sig själv i vardagen. Att sköta sin egen personliga hygien och att kunna äta själv tillhör de saker som betyder mycket för känslan av autonomi.

Ibland tänker jag på hur jag kommer att se ut om jag inte själv kan plocka mina svarta hårstrån på överläppen och hakan. Det ingår knappast i hemtjänstens eller vårdens uppdrag. Jag undrar hur mycket skägg jag får egentligen? Och hur ska det gå för mina ömtåliga öron om jag inte kan vända mig själv i sängen? Jag får så ont i öronen om de viker sig under huvudet. Vågar man lita på att någon lägger mina öron till rätta när jag inte kan själv? Jag hoppas att jag funderar helt i onödan.

Lagom klok i mina bästa år

När blir man gammal? Det beror förstås på vem man frågar. Och om man menar sig själv eller någon annan. Och vilka referensramar man har. Föräldrar, lärare och konfirmationsprästen är gamla redan från början (även om de knappt har fyllt 30) och åldras därför inte nämnvärt. En gammal klasskompis däremot, som jag inte har sett sedan vi slutade nian, har ofta åldrats rejält. Själv känner jag mig inte så gammal. Jag har känt mig äldre förut än jag gör idag, åtminstone i sinnet. Nu blir jag förmodligen inte äldre, bara mognare och klokare.

När jag var tonåring tänkte jag ibland på hur extremt gammal jag skulle vara år 2000. Det kändes såå avlägset. År 2000 skulle jag ha levt mer än dubbelt så länge och vara mer än dubbelt så gammal. Som tonåring går det inte att föreställa sig, men jag antog att jag skulle vara tråkigt vuxen och förmodligen mossig då.

Det verkar som om de allra flesta anser att de själva aldrig blir gamla, åtminstone inte i själ och hjärta. Man stannar liksom kvar i sina bästa år. Det känns hoppfullt, tycker jag. När kroppen ofrånkomligen blir rynkig och strejkar på olika sätt, förblir vi ändå spralliga och äventyrliga inuti. Det kan pirra av kärlek, bubbla av glädje och vibrera av nyfikenhet, precis som det alltid har gjort.

Hur gammal man är i sina bästa år kan variera något från person till person, men någonstans mellan 18 och 35 verkar det som om många av oss levde ett relativt obekymrat liv. Åtminstone så som vi minns det. Själv är jag nog runt 25 år i sinnet. Då hade jag en bra balans i livet, där positiva känslor dominerade.

Jag gjorde en gång en högst ovetenskaplig undersökning bland människor i olika åldrar för att försöka utröna när man blir medelålders. Det visade sig att de allra flesta föredrar att se ”medelålders” som någon som är äldre än man själv. Barn i 10-årsåldern tyckte att 25-åringar var medelålders, 25-åringar tyckte att 35-åringar var medelålders, och så vidare. De äldsta av mina intervjupersoner, ett gift par som hade passerat 65-årsdagen med marginal, hade svårast att precisera vid vilken ålder medelåldern inträdde. De kände sig inte gamla, så efter viss tvekan kom de fram till att de nog var medelålders. Gränsen för dem gick ungefär vid 65 år.

Man är inte äldre än man känner sig, sägs det. Min mentala ålder kan variera från dag till dag, men även över dygnet, och variationen har nästan alltid fysiska orsaker. Jag kan känna mig jämngammal med mina söner och vara förundrad över hur det är möjligt att jag har så vuxna barn. Min minnesbild av hur lätt det var att gå ner i brygga, stå på händer och bita mig i stortån gör att jag ibland fortfarande tror att jag kan…. Jag är som en något klokare och mycket stelare 25-åring, med selektivt minne.

Jag och min sambo har varsin Mazda MX-5, en liten sportbil cabriolet med stor körglädje och frihetskänsla. Inspirerad av oss köpte vår före detta granne en MX-5 när hon hade fyllt 75 år. Hennes man ifrågasatte vänligt hur hon tänkte att hon skulle komma i och ur den med sin dåliga rygg. ”Jag har hela dagen på mig”, svarade hon. Varje gång vi träffas talar hon om hur rolig den är att köra och hur många kommentarer hon får om sin fina bil.

Det finns många beundransvärda människor som har fyllt en massa biologiska år, men inte bryr sig nämnvärt om det. De allra flesta känner nog av åren i kroppen då och då. Det behöver inte betyda att man slutar leva eller ger upp sina drömmar.