Börja om från början

Spänd förväntan. Om jag hade kommit ihåg hur det kändes inför den första skoldagen hade det nog varit ungefär samma känsla. Jag ska börja jobba. Hu och Hurra.

Det är mer än två år sedan senast. Två år och sex månader ganska exakt faktiskt. En otroligt lång tid som jag har behövt för att få tillbaka lusten och livet igen.

Jag gjort en helomvändning, bytt väg, riktning och till och med karta, släppt taget om alla mina gamla meriter och om jag nu träffar på tidigare kollegor är det som kunder i butiken där jag jobbar. Från och med måndag ska jag lära mig allt om kassasystem, inköp och sportartiklar. Det är nästan så att jag får börja på en tom sida och skriva ett nytt kapitel i mitt cv: ”BUTIKSMEDARBETARE”

Provanställning i sex månader, halva lönen mot förut, 70% tjänstgöring och jobb varannan helg. Det kan faktiskt funka. Jag vet inte om jag eller min nya chef är modigast. Min chef lär ha fått höra att han är tokig som väljer en dyr tant med en massa galna idéer som aldrig har stått i butik, istället för en nittonåring som förmodligen lär sig snabbare och kan göra jobbet betydligt billigare. Jag är glad att han ser potentialen i mig och tror på att jag kan bidra till att öka omsättningen. Mina erfarenheter från kvalitets- och förbättringsarbete, liksom min kompetens om människokroppen har ett mervärde. Dessutom har han själv varit utmattad. Han vet vad det vill säga och dömer inte ut någon som bara har suttit och glott i flera månader. Det låter onekligen som att det finns goda förutsättningar för en omstart för min del.

Om någon annan hade berättat för mig att hen skulle göra halt och lappkast på samma sätt som jag nu gör hade jag garanterat tyckt att det var modigt. Kanske jag till och med hade blivit lite avundsjuk på denna människa som faktiskt gjorde något åt sin situation istället för att bara klaga. Som prioriterade hälsan och livsglädjen framför pengar. Jag behöver påminna mig själv om det nu. Det ÄR modigt, men jag känner mig inte det minsta modig. Snarare nervös faktiskt. Kanske lite korkad också.

LinkedIn är det enda sociala medium jag är medlem i. Det är ett nätverk för människor i karriären, ett yrkesnätverk. Jag har varit med där i många år och har flera hundra kontakter som jag har träffat i olika jobbsammanhang. Via LinkedIn får jag möjlighet att följa deras fantastiska karriärer och utveckling (och de kan följa min). Det finns också tusentals tips för att bli en bra chef eller få upp sin lön, för att inte nämna hur man ska få tiden att räcka till, jobba effektivare, organisera sitt arbete och hantera sin stress.

Det gick upp för mig nyligen att även om jag just är beredd göra den största förändringen i min karriär hittills, så räknas det inte riktigt som karriär. En karriär följer samma spår och bygger på att du blir allt mer framgångsrik. Det jag gör är att börja om från början. Det finns alltid en anledning när man börjar om. Att fortsätta är den enkla vägen.

Trots alla artiklar och inlägg på LinkedIn har jag inte sett en enda som föreslagit att man helt ska byta bana om den man går på gör att man stressar sönder sig, eller en enda jobbuppdatering där någon bytt från ett högavlönat ansvarsfullt (och stressigt) uppdrag till motsatsen. Det kanske inte är att rekommendera och i så fall är jag på väg att göra något dumt, men jag tror att den verkliga anledningen är en annan. Det är lite skämmigt att kliva neråt på karriärstegen, eller att hoppa av. Det ser inte det minsta ambitiöst ut. Snarare som ett misslyckande. För mig känns det lite märkligt. Jag tror nämligen tvärtom att det här kan vara vägen till lycka för mig. Det är kanske dags för mig att gå ur LinkedIn. Så slipper jag göra en ”nerdatering” (motsatsen till uppdatering). Jag är inte helt säker på att mitt akademiska nätverk blir så imponerade av min resa. Det syns inte riktigt hur bra det här faktiskt är. Jag hade förmodligen inte heller fattat om jag inte hade haft erfarenhet av maktmissbruk, härskartekniker, stress och psykisk ohälsa. Allt gott till mitt gamla nätverk. Lev väl. Nu börjar jag bygga ett nytt nätverk i mitt nya liv som butiksmedarbetare, långt från universitetet.

Att börja jobba och byta jobb händer inte utan vånda såklart. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jag hänger och svänger någonstans mellan glädje och ångest, men min lista med fördelar blev trots allt betydligt längre än listan med nackdelar när jag grubblade som mest. Om jag inte tar chansen, hur ska jag då kunna veta om jag är en stjärna på sportskor eller rentav en blivande butikschef? Antingen är det här början på mitt nya (arbets)liv, eller så är det en nyttig lärdom. Inget av de två alternativen låter särskilt dumt trots allt.

Senast jag försökte mig på en ny karriärväg trodde jag att jag skulle bli lärare. Det hade jag trott av och till ända sedan jag valde yrkesbana från första början. Så när jag fick möjlighet att jobba halvtid på högskola, efter disputationen, var det ett ypperligt tillfälle att en gång för alla inse att jag inte alls ville bli lärare. Nu slipper jag gå runt och gräma mig över att jag inte försökte.

Den här gången är det varken en barndomsdröm eller en dröm om framgång, ära och berömmelse som hägrar. Det är drömmen om ett härligt liv, i balans. Drömmen om att få utvecklas som människa med meningsfulla uppgifter, en sund arbetsplats och fritid. (Fritid. Ett väldigt vackert ord) Jämfört med mitt förra arbetsliv, som visserligen var välbetalt men också fullständigt gränslöst, känns det ganska OK att jobba varannan helg.

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag är en vän av organiserad röra. Det betyder att det kan se stökigt ut för en utomstående, men jag vet oftast i vilken hög jag ska leta för att hitta vad jag söker. Så länge jag får ha mitt system i fred har jag läget under kontroll. Men livet är fullt av krokiga vägar och oförutsedda händelser. Varje gång jag bytte lokaler på jobbet sorterade jag ut pärmar och papper som jag inte längre behövde för att slippa släpa och bära. Varje gång blev det lite mindre grejor, men en utmaning att hitta.

När jag bytte arbetsplats ”på riktigt” packades allt ner i flyttlådor igen. Det blir mer än man kan tro när man som jag sysslat med forskning och utbildning. Nu hade jag bärhjälp och det blev svårt att hålla ordning på högarna. En del lådor hamnade hemma och andra på min nya arbetsplats. Att hitta i flyttlådor är inte alls lika enkelt och letandet tog en störande stor del av arbetstiden.

Jag jobbade hemifrån ett par dagar i veckan och hade precis börjat skapa ett fungerande system när jag upptäckte en vattenskada i badrummet på ovanvåningen. Ett par av klinkerplattorna hade börjat lyfta och fogen hade spruckit. Jag misstänkte att det inte stod riktigt rätt till, vilket en fuktmätare bekräftade. Byggmästaren förklarade att de var tvungna att riva ut hela badrummet, eftersom fuktspärren var gammal och skadad. Den första chocken kom när jag insåg att försäkringen inte täckte mer än byte av bjälklag. Suck. Badrum är inte gratis! Jag informerade barnen om att vi skulle få ett nytt badrum i julklapp.

När byggarna hade börjat riva kom chock nummer två. Det visade sig att dimensionen på avloppsrören var för liten för dagens byggnorm. Det var bara att låta dem byta ut rören hela vägen ut, via väggen i mitt hemmakontor och genom bottenplattan. Precis allt i mitt hemmakontor fick flyttas ut och packas ner i lådor och mitt system var utslaget igen.

Trots att jag försökte packa lådorna systematiskt och märka upp så gott det gick var jag tvungen att kompromissa å det grövsta för att överhuvudtaget få plats med grejorna. Det var bråttom att få undan allt och samtidigt hade jag ett jobb med deadlines som skulle skötas. Trots att jag är lite ”old-school” och föredrar att stryka under med penna när jag läser, tvingades jag att förlita mig på elektroniska dokument under en tid. Det mest aktuella i pappersformat bar jag med mig i ryggsäcken till och från jobbet. Den vägde tungt. En del lyftes ur här och annat där och det hände ofta att jag inte hade med mig allt jag behövde.

När rörbytet var klart skulle kontoret målas och tapetseras innan jag fick sätta upp hyllor och flytta tillbaka allting för att försöka återskapa ett fungerande system. Jag var redan bortkollrad och det fanns artiklar, böcker och dokument jag visste att jag hade, men inte var. Då och då tog jag mig en stund för att packa upp och sortera, i hopp om att så småningom återfå den organiserade oordning jag saknade. Vi hade fått ett nytt fint badrum och jag ställde till med ett litet kalas för barnen, med cider och snacks på badrumsgolvet, när det var klart.

En fredagskväll några månader senare kom, bokstavligt talat, den där droppen som bara blev för mycket. Jag kom hem sent, efter en av alla jobbresor och hörde redan när jag kom innanför dörren att det lät som om en kran stod och rann. Men ljudet kom inte från köket eller badrummet. Det forsade vatten från taket i mitt arbetsrum, rakt ner på skrivbordet. Den bärbara datorn, tangentbord och modem fullkomligt badade i vatten tillsammans med alla dokument. Vattnet rann vidare från skrivbordet ner på golvet och de flyttlådor med böcker och papper som jag fortfarande inte hade packat upp stod i vatten.

Jag minns bara att jag skrek och sprang omkring i chock en stund innan jag storgråtande ringde min bror som fick komma till undsättning, efter att han via telefon fått mig att stänga huvudkranen. Vi torkade vatten i många timmar. På grund av den öppna planlösningen hade det runnit ut i hallen, men inte hunnit stiga över trösklarna och det måste ha hänt precis innan jag kom hem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om jag hade åkt till särbon (som nu är sambo) över helgen.

Orsaken var att det hade det blivit en glipa i isoleringen i samband med att byggarna drog nya rör till badrummet på ovanvåningen, vilket ledde till att vattenledningen frös sönder vid den första rejäla köldknäppen. Det hade runnit en massa vatten i väggen mellan mitt kontor och badrummet på bottenvåningen också. Mina barn såg det komiska i detta och lösenordet på vår nya dator blev ”2BadrumPå12Månader”. Även om byggfirmans försäkring täckte skadorna var jag nära att gå hemifrån och låta nyckeln sitta i dörren. Värmefläktar, byggjobbare, damm, snabba beslut kring allt från vattenblandare till kakel och belysning, en gång till. Och mitt kontor! Nu gick det inte ens att läsa vad det hade stått på de papper som hade legat på skrivbordet och jag var tvungen att packa upp alla flyttlådor och sprida ut innehållet över huset för att rädda det som gick.

Där någonstans gav jag upp mitt system.

Nu har jag sorterat igen bland böcker och papper. Den här gången för att rensa ut tjugo års arbete, forskning och karriär. Det är nästan två år sedan jag blev sjukskriven och ett år sedan jag på ett märkligt sätt förlorade jobbet. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i akademin. Det är vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att göra ett avslut. Nu är det dags för ett nytt kapitel.

Jobb, jobb och jobb

Att bli sjukskriven under en längre tid, eller bli av med jobbet, innebär en stor förändring. För mig blev det till och med en slags identitetskris. Jag hade jobbat så mycket under så lång tid att jag hade tappat många andra aktiviteter och värden i livet. Å andra sidan, förändring är en förutsättning för att utvecklas. Men, det är jobbigt. All förändring skapar en slags oro.

Jag tror att jag har blivit mer känslig för förändringar med åldern. Åtminstone dem jag inte själv väljer. Inte så att jag är rädd för förändring, snarare bekväm kanske. Det kostar på att ställa om och kalibrera.

Jag föreställer mig ofta förändring som spelet ”Råttfällan”. Där står en massa brickor i olika storlek i ”kläm” i en gigantisk råttfälla och det gäller att plocka ut en eller flera brickor utan att fällan rör sig eller slår igen (Plockepinn är ett annat spel med samma princip). Det finns ofta en, eller kanske två brickor som sitter lite löst och går att ta bort utan att något händer, men i övrigt är det omöjligt att ta loss ens en enda utan att alla övriga behöver flytta på sig (och fällan rör sig).

Så är det i livet också. Om vi tar bort (eller lägger till något) påverkar det hela situationen, mer eller mindre. Om någon börjar eller slutar på jobbet påverkar det andras uppgifter eller roller. Även roliga eller positiva förändringar kräver justeringar.

Enligt Holmes & Rahe’s stresskala (1967) innebär förändringar i arbetslivet stora påfrestningar för den som drabbas, oavsett om det handlar om att förlora jobbet, att bli omplacerad, eller göra en karriärväxling. När jag insåg att den karriär som skulle bära mig uppåt och framåt, ända till pensionen, tog tvärt slut fylldes jag av en massa negativa känslor. Jag var besviken, frustrerad, förbannad, ledsen och förtvivlad över de omständigheter som försatte mig i den situationen. Dessutom skämdes jag. Det kändes som ett misslyckande. Jag riktade mycket av mina negativa tankar inåt, tvivlade på mitt eget värde och min kapacitet och fruktade att jag skulle stå ensam mot världen. Det var kaos.

Människor som jag tidigare hade jobbat nära eller haft mycket kontakt med genom jobbet var plötsligt borta. Det var helt tyst. Jag kan förstå om de inte visste hur de skulle förhålla sig. Det är vanligt när någon drabbas av sjukdom eller sorg. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och är kanske rädd att riva upp sår ännu mer genom att prata om det. Somliga visste ingenting, eftersom allt gick så fort. Andra ville säkert lämna mig ifred av omtanke, men det blev väldigt tyst. Och väldigt ensamt. I den situationen är det lätt att inbilla sig att folk pratar bakom ryggen.

Min sambo är klok. Han påminde mig om att alla andra har fullt upp med sig själva och inte har tid att prata om mig. Liksom att karriär och jobb inte spelar någon som helst roll om man inte mår bra.

När jag hade hämtat mig från chocken kunde jag se att jag hade möjligheten att göra vad jag ville. Problemet var att jag aldrig har haft något riktigt ”drömyrke”, bortsett från veterinär. Jag har varit allergisk och haft astma sedan jag var liten, men en gång sa en läkare till mig att det kunde växa bort. Jag satte allt mitt hopp till det. Men, när jag blev lite äldre och bytte läkare fick jag veta att jag aldrig fick utsätta mig för allergener på det sättet, även om jag skulle bli ”frisk”. Sedan dess har jag varit lite vilse i mina yrkesplaner. Jag har egentligen aldrig tagit mig tid att utveckla några fritidsintressen, förutom träning. Så mycket enklare det hade varit (?) om jag alltid hade velat bli guldsmed eller äga ett hotell.

Efter mycket funderande, långa promenader och en hel del skrivande kunde jag ringa in vad som var viktigt för mig. Det var inte ett visst yrke, utan snarare att få jobba med något som låg i linje med mina värderingar, där jag kunde använda min kompetens och utvecklas. Bland mina värderingar finns egen tid för att göra vad jag vill. Det betyder att jag värdesätter flexibla tider och helst vill ha en arbetsplats nära hemmet. Heltid är inte alls lika viktigt som att må bra i vardagen.

Att söka jobb är en halvtidssysselsättning, åtminstone vissa dagar. Varje ansökan ska åtföljas av ett personligt brev där jag intygar och övertygar att jag är precis den de letar efter. Helst ska man vara erfaren, men ung. Kompetent, men inte överkvalificerad. Man ska ha många styrkor, men tillräcklig självinsikt för att inse svagheterna. Kunna jobba i team, men vara självständig. Driven, framåt, effektiv och stresstålig, men ha balans i livet.

Mina barn har gjort mig till en bättre människa på så många sätt. Tack vare dem har jag fått många insikter och lärdomar som kan användas i arbetslivet. Jag skulle nog vilja säga att lärdomarna från min utmattning faller under samma kategori. På sätt och vis har den gjort mig till en bättre människa. Jag har fått erfarenheter och lärdomar som jag inte hade kunnat få på något annat sätt. Det är sannolikt inte så många arbetsgivare som skulle se en långvarig sjukskrivning och en utmattning som en tillgång i ett cv.  Men, den som har tagit sig igenom svårigheter är utan tvekan en rikare människa. Att lära känna sig själv är en av de största tillgångarna i livet.

Science fiction då, nu IRL

På 90-talet kom det bärbar dator och trådlös telefon även till vårt hem. Nummerpresentatör avslöjade vem som ringde redan innan vi hade svarat och vi hade till och med en telefonsvarare med fax i köket. Det kändes som en bra pryl när vi köpte den, men den blev på något sätt omodern redan på vägen hem från butiken. Barnen faxade en och annan teckning till mormor och morfar, det var allt. Ingen hade fax.

Med mobiltelefonen skulle vi kunna ta vara på tiden. Det blev möjligt att prata och uträtta ärenden per telefon även om vi inte var hemma eller vid skrivbordet på jobbet. Vi kunde slå en signal om vi hade en stund över, var vi än befann oss. Framtidsvisionärerna menade att telefonerna snart skulle bli som små datorer med vars hjälp vi skulle kunna utföra både veckoinköp och styra väsentliga delar av våra hem. Jag minns att det lät helt osannolikt och inte särskilt tilltalande. Vem skulle vilja ha det så?

Men, så fel jag hade. Om mobilen tidigare främst erbjöd en fantastisk möjlighet att vara nåbar och nå andra, överallt alltid, är telefonsamtal nu det jag använder mobilen minst till. Det är verkligen otroligt så mycket saker man kan göra med den lilla smarta manicken. Jag är glad att jag inte måste begripa hur det går till att betala räkningar, swisha pengar eller få biljetten direkt till mobilen när jag bokar en resa eller konsert. Numera är det faktiskt möjligt att styra sitt hem med hjälp av telefonen, om man har rätt teknik. Jag kan kolla av inbrottslarmet, se om gräsklipparen har stannat eller om det har varit strömavbrott. När köttet på grillen har rätt temperatur piper telefonen. Dessutom kan jag lyssna på radio, läsa böcker, titta på film och söka information om allehanda saker, inte minst genom att fråga telefonen som faktiskt svarar på tilltal. Den känner igen mitt fingeravtryck, min röst och till och med mitt ansikte. Jag lär mig spanska, utövar yoga och kan hålla koll på både sömn och motion.

Utvecklingen är fantastisk och samtidigt lite skrämmande. Om jag glömmer mobiltelefonen av misstag känner jag mig handikappad. I mobilen finns ofta alla telefonnummer och lösenord, liksom appar för biljetter till parkering och kollektivtrafik. Utan telefonens kalender vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska träffa, var eller när, eller ens vad klockan är. Här har jag de påminnelser och minnesanteckningar jag behöver, för att inte tala om kartfunktionen när jag villar bort mig och mitt mobila bankid. Att glömma plånboken är inte så farligt, men utan telefonen kan det bli svårt att klara sig någon längre stund.

Nu har pendeln svängt över åt andra hållet. Vi svarar inte alltid även om vi kan och behöver ibland stänga av telefonen för att få vara ifred eller koppla av. Fler och fler inför mobilfria zoner, i många hem finns det en särskild plats där gäster får lämna sin mobil för att kunna umgås ostört och sedan 2002 är den 1 juni en ”mobilfri dag”.

Det är ganska skönt att vara medvetet nerkopplad, urkopplad och avkopplad. Jag lägger säkert mer tid än jag tror på att pilla på telefonen för att läsa nyheter, kolla mail eller googla något som jag bara ”måste” ta reda på, men jag mår bäst när jag begränsar min skärmtid. Ett trevligt sällskap går alltid före telefonens dragningskraft och jag pratar gärna med människor ansikte mot ansikte. Det gör mig förundrad när jag ser sällskap på en restaurang sitta försjunkna i varsin telefon istället för att prata med varandra. Det är lätt att missa det som händer alldeles nära för att man är upptagen med vad som händer någon annanstans.

För de barn som växer upp idag är mobiltelefoner, datorer och digital teknik en naturlig del av vardagen, på gott och ont. Kanske får de med sig ett sunt förhållningssätt, eftersom de inte är så påverkade av nyhetens behag. Samtidigt är de väldigt utsatta och sårbara både som grupp och individer.

Kontanter och bankkontor är snart överflödiga. Brevbärarna bär inte ut brev utan paket med det vi har handlat via nätet. Vi sitter hemma och är sociala med massor av vänner, som är hemma hos sig. Gränserna för ärlighet, hänsyn och respekt blir otydligare. Hur många skulle vilja eller våga lämna ut lösenord och byta mobil med sin bästa vän eller partner? Telefonen är en oumbärlig pryl för många av oss. Vad blir nästa steg?

Det finns många finesser med en mobiltelefon som jag gillar. Men jag tror att det finns fler som jag, som gillar det analoga; att träffa människor i verkligheten, skriva med penna och papper, läsa med en bok i handen och prassla med tidningen. Spotify erbjuder en fantastisk möjlighet att lyssna på all slags musik, men ljudet från en LP-skiva står ändå högt i kurs. Och vi som har en trattgrammofon i vardagsrummet kan fortsätta spisa stenkakor även om det blir strömavbrott och telefonen laddas ur.

Hur man lagar ett svart hål

Jag har spenderat massor av tid på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig, hur jag är och vad jag gör. Och minst lika mycket på att försöka överträffa dessa påhittade förväntningar. Jag har nästan aldrig frågat någon vad de tycker, utan bara gissat och låtit dessa fantasier styra mitt handlande. I åratal.

Det var ganska nyligen som jag fick syn på det här mönstret och jag måste erkänna att jag häpnar över hur jag har kunnat acceptera mina fantasier som sanningar så länge. Jag anser mig trots allt vara normalbegåvad och har jobbat som forskare, där själva uppdraget är att kritiskt granska och pröva sannolikhet i påståenden. Vilket dubbelliv jag har levt utan att själv vara medveten om det. Inte undra på att jag inte har mått så bra på sistone.

Jag har varit stenhård mot mig själv. Extremt målmedveten mot vad jag har trott att andra förväntat sig. Gång på gång har jag misslyckats. Frustrerad och besviken har jag ändå fortsatt.

Min inre kritiker har ett anklagande, dömande och nedsättande tonfall. Hon sätter ihop händelser ur det förflutna som inte alls har med varandra att göra och drar sen slutsatser om mig som verkar övertygande. Hon säger att jag inte är värd att vara omtyckt.

Listan på alla sätt jag har provat för att komma undan min egen inre kritiska röst kan göras otroligt lång. Det är inte något jag är stolt över direkt, men jag har bland annat tränat stenhårt, svultit mig själv, hållit mig undan, undvikit fester, undvikit människor, slutat gå ut och dansa, skilt mig, gått i terapi, jobbat för mycket, disputerat, läst mängder av självhjälpsböcker, skrivit massor av dikter, kritiserat andra, ställt höga krav, gått in i destruktiv relation, tagit på mig stora uppdrag, önskat att jag ska hamna på sjukhus, jämfört mig med andra, …

Det tog lång tid innan jag upptäckte min inre kritiker. Jag trodde att jag hade dålig självkänsla, men det stämde inte riktigt. Så småningom upptäckte jag att det handlade mer om en negativ självbild och en djupt liggande rädsla att inte duga och att bli lämnad ensam. Trots att jag verkligen sökte bekräftelse och uppskattning försvann komplimanger som genom ett stort svart hål. Jag har inte kunnat hålla kvar dem eller tro på dem. Däremot har minsta negativa eller kritiska påpekande envist bitit sig fast. Min osäkerhet har skapat mycket oro, missförstånd och tårar.

Det är ganska längesedan jag förstod att jag behövde täppa till mitt svarta hål på något sätt, men jag visste inte hur. Nu har jag hittat verktygen. Receptet heter självmedkänsla. Det låter enkelt; det handlar om att vara i nuet (och inte låta oro, tankar och fantasier dra iväg med en), att vara snäll mot sig själv (istället för att kritisera) och att inse att alla människor misslyckas ibland. Att känna sig kritiserad och försöka undkomma de känslorna är en del av vad det innebär att vara människa. Det handlar om att ge sig själv inre bekräftelse snarare än att söka efter yttre (och är inte riktigt lika enkelt som det låter).

Första steget var att acceptera att jag har lurat mig själv så länge. Jag begrep helt enkelt inte bättre. Nu när jag har fått syn på det kan jag göra något åt det och börja leva efter mina egna värderingar. Om jag lever det liv jag själv vill leva och någon inte gillar det, då kan jag ta det. Men om jag lever för att bli omtyckt och inte blir det är risken stor att jag far illa.

Många av oss som växte upp under 50- och 60-talet fick säkert självkritik på köpet med uppfostran. Den inre kritiska rösten har bitit sig fast och gör att vi fortfarande tvivlar på oss själva. Men självkritik är sannolikt inte en generationsfråga. Snarare är det kanske den inre kritikern som förenar oss alla. I dagens samhälle skapar ständiga jämförelser en känsla av osäkerhet. Kroppsfixerad reklam, ständiga statusuppdateringar och lyckliga bilder i sociala medier. Jämförelseparadoxen slår hårt; du ska vara som alla andra och samtidigt vara perfekt. Det finns ett stort behov av en egen inre varm och vänlig röst.

Det gamla bibliska talesättet att ”du ska älska din nästa så som dig själv” behöver revideras. Flygvärdinnornas uppmaning är mer relevant: ”Ta först på din egen mask, hjälp därefter andra”.

Köksvägen

Nya faser i livet har ofta inneburit nya kök. Att byta fot och plats på samma gång har känts nödvändigt och naturligt. Trots att jag inte har flyttat särskilt mycket så har jag ändå haft ett antal kök och lika många ställen som jag har kallat ”hemma” under kortare eller längre perioder. I bästa fall en trygg plats att vara på, där jag kan vila, leka, festa och njuta. Men också en plats där jag kan vara mig själv, gråta, vara ifred och återhämta mig från omvärldens påfrestningar.

Det började i ett ganska slitet och trångt, men funktionellt kök i föräldrahemmet. Med mintgröna luckor och en blandning av stalldoft och stekt fläsk. Här lärde jag mig laga min första paradrätt: pannkakor. Köket renoverades ungefär samtidigt som jag kom in i puberteten och blev en obstinat tonåring. I det nya köket kunde jag alla gömställen för godsaker och tog gärna ett varv i skåpen när jag kom hem på natten.

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, till ett rum med ett pyttelitet kök och ett gigantiskt skafferi. Jag bodde inackorderad hos ett äldre par. Köket stod mest oanvänt. Det var en period av ätstörningar och vantrivsel och jag försökte komma undan mitt dåliga mående genom att plugga och träna hårt.

Så småningom lyckades jag vända ätstörningen, helt på egen hand. Som villrådig student sökte jag in till en hushållsskola med internat. Här spenderades mycket tid i köket. I storköket. Vi lärde oss vett och etikett och ett belevat sätt. Men när maten dukats ut och hushållslärarna gick på rast rensade vi faten på de bästa resterna. Den här tiden var fri och full av glädje. Jag vågade vara mig själv och upplevde en härlig samhörighet som jag aldrig hade känt förut.

Som Lundastudent valde jag att bo i eget studentrum istället för korridor. Köket var en smal passage till toalett och dusch. Jag lärde mig snabbt att om man smällde i toadörren kunde ugnsluckan ramla ner och då gick det inte att få upp toadörren mer än någon decimeter. Studenttiden var, precis som köket, en passage i livet. Jag åkte hem på helgerna, men då var ”hemma” ett litet idylliskt hus med vedspis i köket och skogen inpå knutarna. Jag trivdes i köket och spenderade mycket tid där. Här lärde jag mig tycka om öl och det blev mycket Flygande Jakob.

Det krävs mer än idyll för att må bra och snart hade jag hittat ett tillfälligt boende, med ett ytterst litet kök, eller snarare kokvrå. Det gjorde inget, eftersom jag sällan var hemma. Nu uppskattade jag mycket att bli bjuden på mat och vistas i andras kök.

Efter något år träffade jag killen som senare skulle bli min man. Vi slog ihop våra påsar och hyrde ett parhus på landet med ett stort kök, där det rymdes många vänner. Vi skaffade höns och blev med barn och kände då att det var dags att skaffa något eget. Det blev ett sekelskifteshus, med matkällare och ett litet rött kök med många dörrar och självtryck i kranen.

Här växte familjen samtidigt som ekonomin krympte. Köket var trångt men fungerade. Drömmen om en kökssoffa slog in, även om den fick vara liten för att få plats. Genom ett förskott på arvet från mina föräldrar renoverades köket. Väggar slogs ner och jag fick chansen att rita mitt drömkök med rejäla arbetsytor, mycket förvaring, fönster vid diskbänken och plats för lek och samvaro. I det stora köket körde grabbarna rally med bobbycars samtidigt som det slaktades, syltades eller saftades.

Inget varar för evigt. Jag skildes från mitt älskade kök och mellanlandade i det engelska köket. Först, inneboende, som gäst i ett gigantiskt hus med gasspis och alla bekvämligheter. Jag kände mig osäker och väldigt ensam och vistades i princip aldrig i köket. Snart var jag istället inneboende i kollektiv med delat hushåll. Nu var jag som en förvuxen utbytesstudent, med egen hylla i kylen. Jag lärde mig hantera gasspis och några kvällar i veckan turades vi om att handla och laga mat. Måltiderna var trevliga och ofta den enda gången vi som bodde i huset sågs. Vi var i olika åldrar och hade olika intressen. Det blev ofta nya matupplevelser, intressanta diskussioner och mycket vin.

Tillbaka i Sverige hittade jag det lyxiga, moderna köket mitt i skogen, med köksö och granit. Inga överskåp och ingen matplats, men ismaskin, inbyggd kaffemaskin och gott om utrymme för gemensam matlagning. Här trivdes jag och barnen. Vi härmade TV-programmet ”halv 8 hos mig”, där någon av oss planerade och lagade maten och övriga satte betyg med motivering. Alla gjorde sitt absolut bästa och grabbarna utvecklade en matlagningskonst samtidigt som jag fick skön avlastning.

Vart kök har sin tid. Nu har jag lämnat det stora för det lilla, precis lagom stort för två personer som känner varandra så väl att vi vet hur vi rör oss i köket. Från spisen ser man både gästerna och havet över bardisken. Vi delar ofta på matlagning och dukning och köket kan flyttas efter behov och lust. Vi grillar på altanen, lagar välplanerad lyxmiddag i husvagnen eller steker korv på gasolköket i skogen. Året om. Ett utekök står på önskelistan. Det kan bli verklighet på takterassen vid Medelhavet. Livet är onekligen omväxlande och njutbart.

Ctrl – Alt – Del

Jag har kraschat, sörjt, vilat och lärt. Nu är det dags att bryta upp från invanda mönster och fundera över hur jag vill ha mitt liv. Det är nu jag ska lyssna inåt, för det är bara jag som vet, bara jag som kan och bara jag som bestämmer hur jag vill ha det resten av livet. Jag är förvisso bara en liten del av den stora helheten, men mina val och handlingar påverkar det som händer omkring mig. Det är nu jag ska börja leva slutet på min egen historia, den historia som jag vill kunna berätta om mitt liv på ålderns höst.

Aktiviteter har ofta en början och ett slut. Som en kurs eller en synundersökning. Det räcker att bestämma sig för att man ska ta tag i det, sedan rullar det på tills det tar slut. Att byta jobb, karriär, partner eller boende är en annan typ av intention. Det finns definitivt en början, men inte ett tydligt slut. Tanken är att det ska bli en uppdatering, något nytt och varaktigt. Resultatet ska på något sätt bli bättre än förut. Det kanske är därför som den sortens föresatser ofta är jobbigare att sätta igång. Vad är viktigast? Gör jag rätt? Vad ligger bakom min önskan att förändra?

Man vet ju vad man har men inte vad man får…. Det bekväma och bekanta känns kanske enkelt och tryggt för stunden, men för att få en förbättring på längre sikt krävs mod att göra något annat än jag alltid har gjort. För att komma någon annanstans måste jag ta en annan väg.  Istället för att backa tillbaka behöver jag stänga dörrar och gå vidare för att se vad som finns bakom kröken. Det okända kan vara min nya möjlighet.

Det är ett faktum att jag blivit klokare med åren. Tack och lov, får man väl säga. Det är en av de största fördelarna med att bli äldre. De viktigaste lärdomarna i livet har ofta varit dyrköpta, även om jag förmodligen inte hade kunnat få dem till mig på något enkelt sätt. Jag har då och då upptäckt att jag har haft fel förebild, att det jag har hållit som ”sanningar” inte håller när jag synar dem i sömmarna och att jag har lyssnat mer till andras åsikter än till mitt eget hjärta. Det gör ont och skakar om, men insikten är nödvändig för att kunna göra mer hälsosamma val. Val som stämmer med mina värderingar.

Just nu är jag mitt i en förändringsprocess. Dags att ompröva vad som är viktigt och skapa en ny balans i livet. Det är många känslor och tankar som far igenom huvudet. Jag riktigt känner hur hjärnan bränner kalorier i sitt försök att tänka ut lämpliga strategier, bara för att i nästa ögonblick tveka, byta riktning och fundera i helt andra banor. Jag får jobba för att strama åt tyglarna och landa i nuet.

Ett enda steg i en annan riktning är början på något helt nytt. Jag har chansen att påbörja något nytt, som tar mig närmare mina mål och visioner. Den enda jag ska imponera på är mig själv. Jag behöver stanna upp och stämma av med jämna mellanrum, för att kontrollera att jag är på den väg jag vill vara och fortfarande är den jag vill vara. Jim Rohn, en amerikansk affärsfilosof, har klokt sagt ”Se upp med vem du blir på vägen mot dina mål”.

Det är längesedan jag omprövade mitt liv och gjorde någon förändring. Senast var när jag lovade mig själv att jag skulle dricka mer champagne. Då var jag nydisputerad och nyskild och gick ensam omkring i Bristol. Jag var på en post-doc-vistelse under ett antal månader, mest för att jag kände att jag inte vågade missa möjligheten. Jag saknade barnen, var ensam och osäker på om jag hade gjort rätt. Jag tror att mitt löfte till mig själv om mer champagne stod för att jag ville njuta mer, unna mig själv mer och ta varje tillfälle att fira. Det har blivit betydligt mer njutning, firande och champagne sedan dess.

Nu i efterhand kan jag konstatera att jag har varit på samma väg alldeles för länge och kommit långt in på fält där jag inte vill vara, egentligen. Rädslan har dominerat, rädsla för att missa nåt (fear of missing out, FOMO), eller att inte duga. Jag har presterat, utan att tillåta mig att stanna upp, känna efter eller bry mig om hur det känns. Jag har drivits av andra (som jag trodde kloka) människors vilja och förväntningar istället för mina egna. Jag hade inte funderat igenom ordentligt vad jag ville och hade ingen egen plan. I min enfald trodde jag att det var smart att lyssna på andra. Den dyrköpta lärdomen blev att dessa andra människor hade sin plan, som går ut på att de ska förverkliga sig själva. Jag blev bara en bricka i deras spel. Även om jag inte visste exakt vad jag ville vet jag i alla fall att det aldrig ingick i min plan.

I min nu aktuella omprövning inkluderar jag både vad jag vill och vad jag inte vill. Jag vill bidra till en bättre värld både för mig själv och andra, men framför allt lyssna till min egen inre röst. Jag vill våga, satsa och ta chansen. Livet är för kort för något annat. Jag vill fortsätta njuta och fira (och dricka champagne). Jobbet är bara en liten del av livet och ska så förbli. Mitt nya löfte till mig själv är att jag ska skriva fler böcker. Det borde vara ganska enkelt – jag har inte skrivit en enda ännu.

Bättre sent än aldrig

Jag har läst att förändrings(o)benägenhet är ett typiskt personlighetsdrag. Om det påverkas mest av arv eller miljö kan säkert diskuteras. Jag är lite trög när det kommer till förändringar. Helst vill jag vara väl förberedd och noga ha övervägt alla alternativ innan jag ändrar för mycket, eller något alls. Jag ser mig inte själv som motsträvig, snarare resonerande realist (men det finns säkert många som skulle säga att det är samma sak). Det tar bara lite tid innan jag bestämmer mig.

Denna egenskap medför till exempel att det kan ta lite tid innan jag blir överraskad. Jag behöver nämligen fundera ett tag på vad överraskningen innebär i förhållande till hur det var förut, och väga för och emot för att så småningom komma fram till om överraskningen är positiv eller negativ. Det kan förstås vara minst sagt frustrerande för den som försöker överraska mig med en present eller motsvarande, men det betyder absolut inte att jag inte tycker om glada överraskningar. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur glad jag blir.

Det kan också ta tid innan jag har bestämt mig för vad jag tycker om det senaste modet. När jag väl kommer fram till att det är snyggt har det redan kommit något nytt. Det hindrar inte att jag byter stil, om än något efter alla andra.

När jag var 8-10 år var jag nyfiken på smink, som tjejer ofta är i den åldern. Granntjejen var fyra år äldre och hade flera olika sminkväskor och speglar. Hon sålde till och med smink. Hon hade en katalog där man kunde välja och beställa, ungefär som med jultidningar. Jag beställde en grön ögonskugga och när den kom hjälpte hon mig att lägga på den. När min mor fick se mig fick hon det att låta som om jag var förlorad och att smink var tecknet på att man var prostituerad. Åtminstone är det så jag minns det i efterhand och jag kände mig inte alls lika fin längre. Jag vågade inte sminka mig igen och lärde mig därför aldrig hur jag skulle göra. Det tog tid innan jag äntligen lärde mig att lägga en eyeliner eller en enkel ögonmakeup. Jag hade fyllt 51 innan jag tog mod till mig och gick in på Kicks och bad att de skulle visa mig hur och vad jag behövde. Jag gick därifrån med en hel påse produkter. Nu vet jag hur jag ska använda dem.

Det finns fler saker har jag inte förstått vitsen med förrän ganska sent i livet. Till exempel fick somliga tjejer i min ålder följa med sin mamma, syster eller kompis för att köpa en bh när kroppen började förändras i puberteten. Min mor tyckte inte att jag hade något att stoppa i en bh och att jag därför inte behövde någon. ”Om du skulle behöva kan du låna en av mig”, sa hon. Jag provade en gång, bara för att konstatera att hon hade rätt (att det fanns mindre storlekar var inget jag tänkte på). Förutom sport-bh, som jag är glad att jag har använt, tog det ända till min bröllopsdag innan jag köpte en egen bh första gången. Det var långt innan det fanns underklädsavdelning med imponerande sortiment av vaddering, modeller och storlekar och trots att jag valde den som passade bäst blev det förargliga veck på kupan. Det kändes inte bra.

Under graviditeter och amning var vitsen med bh mer uppenbar, men efteråt var behovet och behagen till och med mindre än förut. Vid ett tillfälle behövde jag en ny klänning. Expediten i butiken suckade lite och sa att det är svårt att hitta en klänning som sitter bra om du inte har en bra bh. Hon skickade helt enkelt iväg mig till underklädesbutiken för att skaffa en bh som kunde fylla ut klänningen. Jag köpte en med silikonfyllning i kuporna. Den fanns med både lite och mycket extra utfyllnad, men jag vågade inte göra några radikala förändringar. En storlek större fick räcka. Nu satt klänningen skitsnyggt! Samtidigt som jag kände mig snygg och stolt över min nya figur var jag nervös att någon skulle kommentera min tillfälliga bröstförstoring. Jag vågade aldrig använda min silikon-bh mer än till den klänningen. Jag var över 30 år innan jag fick upp ögonen för ”T-shirt bh”, push-ups och A-kupa. Efter det kunde jag börja använda tajta toppar och känna mig stolt över min kropp på ett nytt sätt.

Många unga tjejer får en massa nya erfarenheter när de åker utomlands på språkresa eller som au-pair. Jag funderade också mycket på det och ville väldigt gärna pröva vingarna när jag var tonåring, men vågade inte riktigt lämna det trygga för det okända. Det tog tid innan jag hade funderat länge nog. När jag var 40 drog jag iväg till England. Då var jag förvisso inte au-pair, utan post-doc, men jag kände mig lite som en förvuxen utbytesstudent bland alla betydligt yngre studenter på universitetet.

Jag lär vara född två veckor ”för sent”. Det tog väl antagligen ett par veckor innan jag hade bestämt mig för att lämna det trygga för det okända.

Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.