Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

En enda önskning

Om jag fick önska mig något som slog in, vad som helst, vad skulle jag önska mig då? Vad skulle jag göra om jag hade haft onödigt mycket pengar? Dessa frågor funderade jag ofta på som barn. Det kändes härligt spännande och lite lagom overkligt att drömma. Det var ett evigt samtalsämne med tjejkompisar. Skulle jag önska att jag blev berömd, eller fred på jorden, eller att jag hittade en skatt? Eller kanske att jag aldrig skulle bli vuxen? En enda önskan. Det smartaste måste vara att önska att alla mina önskningar gick i uppfyllelse.

Det händer att jag köper en lott för att hålla drömmen vid liv. Någon har sagt att den som har tur i kärlek får otur i spel och om det ligger ett uns av sanning i det påståendet är det lönlöst för mig att köpa lotter. Men, hoppet är det sista som överger människan och spänningen är lite kittlande. Jag och sambon säger ofta att vi har det för bra, därför kommer vi inte att vinna något, men vi lockas ändå av möjligheten ibland. Tänk, om vi hade fått en storvinst. Vad hade vi gjort? Förmodligen valt bort arbetet ett tag till förmån för resor, men i övrigt tror jag att vi hade fortsatt att leva ungefär som idag. Vi har det verkligen väldigt bra som vi har det.

Det är sant som det är sagt att den friske har många önskningar men den sjuke har bara en. Den insikten har blivit mer påtaglig ju äldre jag har blivit. Samtidigt finns det naturligtvis olika grader av sjukdom. Det finns forskning som har undersökt hur människor värderar år med full hälsa i relation till år med sjukdom. Om jag får välja mellan att leva tio år med en viss sjukdom eller x antal år som fullt frisk, var går brytpunkten? Hur många år är jag beredd att försaka mot att få leva resten av livet utan sjukdom? Självklart beror det på vilken sjukdom vi talar om, men pengar är relativt ointressant i sammanhanget.

Om jag inte funderar i termer av hälsa eller pengar är det svårt att tänka ut en enda önskan som skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Ibland har jag funderat på om livet vore enklare ifall jag hade bättre minne. Särskilt när jag håller på att bli galen för att jag inte kan komma på enkla saker, som vad en person heter, eller vad det var jag skulle komma ihåg att handla. Å andra sidan finns det faktiskt en välsignelse med lite halvtaskigt minne – det är mycket elände jag slipper att komma ihåg.

I perioder har jag tyckt att livet har varit tungt och svårt. Ofta har jag då haft mycket omkring mig eller känt att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Hur jag än har försökt att kränga ut och in på mig räcker tiden inte till. Jag har inte hunnit med det jag ska och inte tagit mig tid att göra det jag vill. Då ligger det när till hands att önska fler dagar i veckan eller fler timmar på dygnet. Nu har jag förstått att om den önskningen hade slagit in när hjulen snurrade för fort skulle jag förmodligen bara lagt ännu mer tid på jobb och krav. Lyckan ligger inte i mer tid.

Det hade behövts minst en ande i flaskan för att få fler timmar. I de stunderna har situationen ofta känts hopplös och jag har inte sett någon väg ut ur ekorrhjulet. Maktlösheten brer ut sig, livet är eländigt och jag tycker synd om mig själv. Det har hänt att jag har önskat att jag skulle bli sjuk, bara lite… eller bryta benet? En liten olycka, så att jag hamnar på sjukhus, blir omhändertagen och inte kan göra något annat än vila en stund. När jag har varit fullt upptagen med att tänka på mina egna problem har det hänt mer än en gång att det verkligen händer något dramatiskt. Som för att få mig att vakna och förstå vad som verkligen betyder något och att mina så kallade ”problem” i själva verket inte är något att beklaga sig över. Det som verkligen betyder något är de människor som står mig nära. Om något händer dem är jag beredd att släppa allt. Insikten att jorden inte går under även om jag släpper taget är nyttig emellanåt.

Med tiden och dyrköpt erfarenhet har jag insett att jag faktiskt kan påverka mycket av min framtid. Jag kan få en del av mina önskningar att gå i uppfyllelse om jag vill och är beredd att betala vad det kostar. Exempelvis trodde jag länge att jag ville leva ett bohemiskt liv i ett litet hus på en sydsluttning i Italien, måla tavlor, äta och dricka gott och njuta av solen. Så varför gör jag inte det?  Det handlar om att fundera över vad det är värt. Hur mycket är jag beredd att satsa? Vill jag ge upp det jag har idag för att komma dit? När jag funderar över vad det faktiskt skulle innebära kommer jag snabbt fram till att det inte är min prioritering just nu. Då behöver jag inte gräma mig över att jag inte förverkligar drömmen. Jag är nöjd här och nu och kan ompröva mitt beslut när jag vill. Det är mitt val.

Jag har velat förmedla till mina grabbar att de kan göra allt de vill.  Allt är möjligt, men inte allt på en gång. Det handlar om att prioritera, göra medvetna val och omge sig med människor som kan hjälpa dem att nå dit. Det kan ta tid. Att veta vad man vill och vart man ska är inte alls självklart alla gånger. Det är OK att avvakta tills man vet, eller att testa för att se vad som händer. Ibland är vägen krokig och man kan vara tvungen att vända, men i backspegeln kan man ofta se att det fanns en mening.

Lära genom att göra och saker jag aldrig ska göra mer

När jag var i tioårsåldern gick jag med i 4H. För mig, som varken spelade fotboll eller red var det ett bra alternativ. Det fanns spänning, äventyr, lek och vänskap.

4H är en ideell organisation, vars vision är att göra folk av ungdomar genom ansvar, engagemang och medvetenhet om hälsa. De fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden, av ungdomar, för ungdomar och grundades i USA i början av 1900-talet.

Från början var rörelsen främst för lantbruksungdomar, för att de skulle lära sig mer om livet på landet. Därför var odling, djurhållning och annat småföretagande ett viktigt inslag. Jag hade också 4H-företag. Det kunde handla om att odla köksväxter eller baka till försäljning. Företaget skulle både startas och avslutas under ett år och resultaten (inklusive räkenskaper) redovisades på ”skördefesten”. Mödan belönades med ett litet pris och diplom.

Företagandet var lärorikt, men helt ärligt var det inte särskilt roligt. Men, mottot i 4H var att ”Lära genom att göra”. Förutom företagande i miniatyr lärde jag mig föreningsteknik och styrelsearbete, men också att ordna fester, läger, och tipspromenader för allmänheten. Varje vecka turades vi om att ha ansvaret för en aktivitet som skulle passa alla i klubben, från de allra yngsta i sex-sjuårsåldern till de äldsta. Det gav verkligen engagemang. Vi hade fester med underhållning, teater och servering, tältläger med mångkamp, nattsmyg (tipspromenad i mörkret med reflexer och ficklampa, spännande värre), matlagning över öppen eld och en massa spontana upptåg.

Visst lär man sig mycket genom att göra och prova på. Det gör jag fortfarande. Dessutom har jag förhoppningsvis lärt mig att vissa saker ska jag aldrig göra mer. Till exempel att lyssna på andras förväntningar istället för att följa mitt eget hjärta. Det leder bara in på villovägar där jag inte vill vara. Men jag har även dragit lärdom av andra dumheter jag har gjort…

Som när jag kom på idén att vi skulle cykla på födelsedagskalas. Det var bara fyra-fem mil och vi hade köpt elcyklar, så jag tyckte inte det var något problem. Solen sken, men sambon var tveksam. Jag var desto mer påstridig. Vad jag inte fattade förrän vi var en bit på väg var att det var ungefär 8 plusgrader och blåste full storm, snett framifrån. Jag höll på att blåsa i diket vid flera tillfällen och vi var tvungna att stanna i lä och vila. Blåsten gjorde att det sprängde i huvudet trots mössa och hjälm. Vad skulle jag vara så påstridig för?! Detta var definitivt inget cykelväder, ens med elcykel.

Den hårda motvinden gjorde att batterierna laddades ur snabbt, eftersom det gick åt mycket ”hjälpkraft”. Vi hade planerat att ladda batterierna medan vi kalasade och hoppades på medvind hem. Då insåg jag plötsligt mitt stora misstag. Jag hade laddaren med mig, men inte nyckeln för att ta loss batteriet. Jag kunde inte ladda.

Vinden la sig tills vi skulle cykla hem igen och mitt batteri tog slut när vi hade ungefär tre mil kvar. Till en början höll jag humöret uppe och god fart, trots allt. Efterhand blev jag mer sammanbiten och till slut gjorde jag inte många knop. En elcykel väger ungefär som sju tävlingscyklar och är till och med tung att leda. Efter promenaden upp för den sista sega backen var låren helt stumma och jag också. Dessutom var jag frusen och förbannad. Det tog en bra stund innan jag tinade upp, men förhoppningsvis kommer jag ihåg nyckeln i fortsättningen.

Jag har även dragit en del lärdom från oförglömliga matlagningsmisstag. Man ska inte lägga tapenade på ugnsbakad laxfilé. Det är verkligen något av det värsta jag har ätit. Men inte lika illa som hummersoppa på burk. Vi skulle lyxa till det på en av våra små vintervandringar, sambon och jag. Vad värmer bättre på promenaden än en god soppa?! Jag hade aldrig ätit hummersoppa. Vi packade ner gasolköket, soppan och lite vitt vin och hittade en klippa vid havet där vi skulle ha vår kulinariska upplevelse. Jag kan fortfarande inte ens känna lukten av hummer utan att tänka på den upplevelsen. Det måste ha varit något fel på den och jag kommer nog aldrig att äta hummersoppa igen.

Mat som inte luktar gott ska inte tillagas (och definitivt inte ätas). Det är en bra tumregel. Vi hade köpt en vakuumpackad lammstek till påskafton och trots att den inte luktade jättegott ville vi gärna tro att det ”bara” var för att den var rå och hade varit vakuumpackad. Vi rubbade den med kryddor och grillade den på rotisserie tills den var perfekt i temperatur och färg. Alla tillbehör var på plats, bordet var dukat och steken var oätlig. Vi kastade ut den till skatorna, som fick en glad påsk med ett rejält skrovmål. Jag vill minnas att vi kokte några ägg istället. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Min lillebror har också gett mig en oförglömlig upplevelse. Han var kanske fem år och åkte med far på några ärenden. När de kom tillbaka hade han en hel kartong gräddbullar med sig. Han var så uppenbart stolt över att han hade en hel låda och ville bjuda mig. Ögonen lyste som de kan göra på en lycklig femåring. Jag var tio år och blev nästan lite varm i hjärtat av att jag fick ta först.

De luktade inte konstigt, såg inte konstiga ut och kändes inte konstiga att ta i, men när jag hade tagit det första bettet genom det frasande chokladöverdraget och det krämiga innanmätet smakade det inte som jag förväntade mig. Trots att jag spottade och sköljde munnen om och om igen fick jag inte bort den äckliga, vassa, nästan frätande smaken av surt ägg.

Lillebrorsan såg helt förskräckt ut. Han var uppenbarligen ovetande om att han bar på gräddbullar gjorda på sura ägg och jag kunde inte anklaga honom, även om jag ville. När jag frågade var de kom ifrån svarade han glatt att han hade hittat en hel hög kartonger på soptippen.

Vad händer just nu?

Lev idag, imorgon kan det vara förbjudet. Carpe Diem. Livet är det som pågår medan vi upptagna med annat. Många uttryck har använts för att betona att vi lever nu och får akta oss så att vi inte missar det. Magnus, Brasse och Eva sjöng ”Där är där man inte är, här är här där man är och här har man alltid med sig” i det underbara pedagogiska barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter redan på 70-talet.

Jag har förstått innebörden, men inte till fullo tagit in vad det betyder förrän ganska nyligen. Det är häftigt när polletten trillar ner på riktigt och något som jag trodde mig veta visar sig vara mer komplext, eller ha många fler nyanser än jag först trodde. Pusselbitar som jag har haft passar plötsligt ihop och bildar ett nytt mönster. En ny kunskap har skapats av flera redan kända. Jag känner mig upprymd och lite klokare på en gång.

Jag började min resa mot just den här insikten (att leva i nuet) genom ett youtube-klipp med Jon Kabat-Zinn. Han är en amerikansk professor som har tagit Fem myror-konceptet till en annan höjd (Osäkert om han alls har sett Fem myror). Han introducerade medveten närvaro, eller mindfulness, som en slags meditation för behandling av stress i slutet av 70-talet. Jag var i behov av att hitta bättre balans i tillvaron och kände direkt att det fanns något i meditationen som tilltalade mig. Därefter läste jag hans bok Vart du är går är du där med stor behållning och fick vidare guidning i vad det innebär att vara i nuet.

När situationen verkligen kräver min koncentration och uppmärksamhet är det relativt enkelt att vara närvarande i stunden, exempelvis när jag kom hem efter jobbet när barnen var små. Det gick inte att ha fokus på något annat än dem och det hjälpte mig att släppa tankarna på jobbet. Andra tillfällen är när jag målar, sjunger eller tränar, men också när jag är på semester och det största bekymret är ”på vilken servering ska vi dricka sangria idag”. Att vara mentalt närvarande gör att jag minns tillfället bättre. Ofta är det känslor eller dofter som påminner mig.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har snurrat väldigt fort under många år och jag har inte varit i fas med mig själv. Antingen har jag varit fast i dåtid och grämt mig, eller så har jag oroat mig för saker som legat framför mig. Det har varit meningslöst slöseri med tid, eftersom det inte går att påverka vare sig det ena eller det andra.

Att vara i nuet, på riktigt, kräver regelbunden träning. Mindfulness-instruktörerna kallar det för att träna sin ”uppmärksamhetsmuskel”. Tankarna flyger ständigt, både bakåt och framåt i tiden. De går inte att stänga av, men det går att låta bli att lyssna så noga. De kan få brusa i bakgrunden. Ibland dras jag med i tankefloden, men jag börjar bli bättre på att notera när det händer och så snart jag observerar det kan jag återgå till att fokusera på här och nu.

”Just nu” är en intressant tidsrymd. Den är väldigt kort. Tror jag. Det som händer just nu är ofta så avgränsat att det går att ha fokus på det och det reducerar världen till något mer begripligt. Just nu andas jag. Jag behöver inte tänka på det, det sker ändå. Att faktiskt tänka på det och observera andetaget i varje liten detalj ger mig en slags ödmjukhet och en inre ro som jag så väl behöver. Jag kommer ikapp mig själv när jag ger mig en stund att stanna upp.

Som med så mycket annat funkar det säkert bara att lära sig mindfulness när man är ”mottaglig”. Om jag har min egen uppfattning klar är jag inte särskilt benägen att förändra eller lära om. Min far har alltid varit väldigt kategorisk och haft sin uppfattning klar, åtminstone utåt sett. Han vet. Att försöka övertyga honom om något annat är lönlöst. Någon, det kan vara Brenee Brown, har klokt sagt att motsatsen till inlärning är att veta. Målet för inlärning är handling, inte kunskap.

Jag har förvärvat kunskap genom att plugga, läsa, lyssna och ta efter. Idag är det enklare än någonsin att få ny kunskap, men svårare att sålla vad som är fakta och vad som är rykten eller åsikter. Ofta försöker jag verifiera kunskapen på olika sätt, genom att prata med andra, läsa mer eller söka ytterligare information. Men visst händer det att jag sväljer en nyhet utan att reflektera över sanningshalten. Särskilt om det är något som stämmer med vad jag vill höra.

Rent krasst är (nästan) all kunskap något som någon annan har skapat. Till och med vetenskap är i grunden vetenskapsmännens kunskap, som de sedan beskriver för att vi ska förstå vad de kan. Jag filtrerar det jag hör och ser genom det jag redan kan. Det som stämmer överens med vad jag redan tror mig veta är lättare att ta till sig.

Det är inte alla insikter som kommer genom att bitarna plötsligt faller på plats. Ibland är det en upplevelse som ger mig en anledning att ifrågasätta det jag redan vet. En egen erfarenhet som är svår att bortse ifrån. När det jag upplever ”på riktigt” inte stämmer med den föreställning/kunskap jag har är det lätt att känna sig lite vilse, men det är ofta så jag påbörjar en ny insikt. Kunskap + erfarenhet = insikt. Jag har lärt mig något nytt. Världen har blivit lite mer begriplig, samtidigt som jag måste släppa det jag tidigare trodde på. Nu kan jag bygga på med ny kunskap och nya erfarenheter. Jag är min egen sanning på spåren.