(själv)ledarskap

Vad är det egentligen som kännetecknar en god ledare? Det är i alla fall inte synonymt med att vara chef. Chef är en yrkestitel, medan gott ledarskap är en kompetens som långt ifrån alla chefer besitter. En bra ledare kan ha god kunskap om sitt område, men rätt egenskaper och människokännedom är viktigare. Tydlighet, medkänsla och ödmjukhet tar betydligt längre tid att lära sig än projektplanering, organisationsstruktur och processtyrning.

Ledare delar medvetet eller omedvetet upp människor i två läger – de som tycker lika och de som är av en annan åsikt. En god ledare kan argumentera och motivera sina beslut. Om jag tillhör gruppen som inte håller med, kan jag ändå förstå resonemanget och acceptera att vi har olika åsikt i frågan. Jag känner mig trygg i vetskapen att den gode ledaren lyssnar in och stämmer av och fattar ett beslut efter moget övervägande, även om beslutet inte blev exakt som jag önskade. En auktoritär ledare deklarerar sina beslut med hela handen, utan motivering, och avfärdar/avskedar dem som opponerar sig. I diskussion med en auktoritär ledare har jag svårare att acceptera vår meningsskiljaktighet, eftersom jag inte förstår resonemanget. Jag känner mer frustration och skepticism än trygghet. Donald Trump och Anders Tegnell kan ses som exempel på ledare med helt olika stil och framtoning. Den ene får mig trygg, den andre får mig upprörd och orolig för vad som ska hända härnäst.

Jag har en teori om att de bästa ledarna oftast inte är ensambarn eller äldst i syskonskaran. Yngre syskon får nämligen redan från början lära sig list, diplomati och argumentationsteknik för att få sin vilja igenom. Det är oklart om det finns några belägg för att den teorin stämmer.

Vi är omgivna av ledare, hela livet, allt från våra föräldrar, lärare och tränare under första halvan av livet till chefer, partiledare och företagsledare som påverkar oss och livet omkring oss som äldre vuxna. Mina bästa ledare är de som lyfter fram det bästa hos mig. De som ser min potential, även om jag själv inte har lagt märke till den, som visar mig förtroende och låter mig bidra genom att utvecklas. Omvänt blir jag provocerad av ledare som inte lyssnar, som envist agerar efter sitt eget huvud utan att reflektera, eller som utnyttjar sin makt och rent av trampar på andra för att få sin vilja igenom. Härskartekniker gör mig galen.

De flesta av oss är ledare på ett eller annat sätt. Somliga är ledare för andra, andra är enbart ledare av sig själva. Att leda sig själv är en konst och enligt mig även en förutsättning för att kunna leda andra. För mig betyder självledarskap numera att jag lyssnar inåt och grundar mina beslut på vad som är bra för mig i längden snarare än för stunden. Det är vad jag tänker och känner som är viktigt om det handlar om mig och mitt liv. Inte vad jag tror att andra tänker och tycker. Det här sättet att leda mig själv är ganska nytt för mig.

Under nästan hela livet har jag tänkt och trott att makt och kontroll är viktiga ledaregenskaper. Min far var min förebild när jag var barn. Han var ordförande här och styrelseledamot där och fick flyga till Stockholm på viktiga uppdrag. Folk lyssnade på honom och jag var både imponerad och stolt. Han var till synes orädd för allt och alla, hade alltid en väldigt tydlig åsikt om saker och ting och visste hur allt var. Även de gånger han blev överbevisad stod han benhårt kvar vid sin uppfattning. Han skulle aldrig erkänna sig besegrad och kunde tycka att andra var onödigt ”envetna”. Hårt arbete, disciplin och att inte låta någon annan bestämma över honom var några av hans hederssaker. Jag hade en väldig respekt för honom.

Själv utvecklade jag en stark självkontroll och en hård inre kritiker. Jag blev väldigt bra på kontroll, av min vikt och min träning. Det fanns inga ursäkter och egentligen inga gränser. Ribban gick alltid att höja lite till. Väga så lite som möjligt och absolut inte öka i vikt. Träna så mycket som möjligt och absolut inte mindre än förut. Disciplin och prestation. Det föll mig aldrig in att det kanske inte var bra. Det var mitt ego som styrde.

Egot är en girig och elak figur som inte gillar reflektion. Jag reflekterade aldrig över vart jag var på väg eller vilka värderingar jag vill leva efter. Inte förrän jag fann mig själv i en återvändsgränd och började fundera över hur jag hamnade där. Nu är självreflektion och självmedkänsla mina bästa verktyg för att få tyst på egot.

Ett av de största hindren för förändring är att tro att jag har rätt och gör rätt. Det är mänskligt att tänka så, men inte särskilt utvecklande och som ledare kan det vara destruktivt såväl för mig själv som för andra. Min far var säkert övertygad om att han hade rätt, och när någon sa emot var det de som inte begrep sitt eget bästa.

En ledare utan ego, som reflekterar och vågar visa ödmjukhet och sårbarhet, vinner idag mitt förtroende i betydligt större utsträckning än den som agerar med pannbenet som min far en gång gjorde. Tiderna förändras, och jag med.

 

Fördel

I tider av förändring kan jag plötsligt sakna det som jag tidigare inte ens tyckte särskilt mycket om. Just nu har jag till exempel kommit på en hel rad fördelar med vintern. (Dem behöver jag komma ihåg framåt november, när vintern inte alls känns lika lockande längre.) Jag sover bättre när det är kallt. Helst vill jag inte ha mer än tolv grader i sovrummet och det blir allt svårare att hålla den temperaturen så här års. Jag har inga myggbett och ingen pollenallergi på vintern och det är ingen som ser mina håriga ben. Det är säkert främst jag själv som stör mig på de svarta håren på vit bakgrund, men nu är det dags att slipa rakhyveln.

På måndag börjar jag ett nytt jobb och plötsligt inser jag hur bra jag har haft det på min nuvarande tjänst. Nu har jag ”glömt” frustrationen och alla dagar jag har suckat över ineffektivitet och långa beslutsvägar. Det var ju ganska skönt med lugnt arbetstempo och luft i schemat. Vem vet hur det blir framöver.

Nu ska jag kombinera två uppdrag som tillsammans blir en heltid. Jag har inte jobbat heltid på flera år av olika skäl. Egentligen vill jag inte jobba mer än fyra dagar per vecka. Hur blev det såhär nu då? En släng av den forna prestationsprinsessan? Det är hedrande att vara efterfrågad och ibland är det svårt att säga nej. Ett av uppdragen tar slut vid årsskiftet, vilket ger mig en ny chans att bestämma hur jag vill ha det. Jag kanske vågar göra slag i saken och satsa på att göra mer av det jag mår bra av, åtminstone på deltid. Det blir inga pengar av det, men jag mår bra.

I 30 år har jag sagt att jag ska sluta jobba när jag fyllt 55. Nu blir det inte så, men tanken att gå i tidig pension finns kvar. Många tror att jag skulle klättra på väggarna men jag känner mig själv. Sysselsättning är inget problem. Jag kräver inte så mycket av den varan.

En frisk person i arbetsför ålder förväntas jobba heltid. Den där gränsen för vad som är arbetsför ålder smygflyttas framåt. Och är det inte dags att sänka kraven på hur många timmar som motsvarar en heltidstjänst? Åtminstone för alla som fyllt 55.

Heltidslön gör gott på kontot och kanske i pensionskuvertet så småningom, men en ledig dag i veckan är också värdefullt. Nu, när jag har haft min sista lediga onsdag, känner jag ännu tydligare hur skönt det har varit. Innan tyckte jag oftast att den flög förbi; en sovmorgon, långfrukost, yoga och promenad, sen var dagen redan borta. En ledig dag var knappt lönt. Nu säger den förnumstige att jag hade kunnat hasa mig ur sängen i tid på morgonen, men att sitta uppe lite längre kvällen före och sedan få ligga och dra mig, äta frukost länge och ta det allmänt lugnt är behållningen av en ledig dag för mig. Allt det jag inte kan göra när jag jobbar.

Det finns mycket jag vill göra på min lediga tid: Läsa, skriva, baka, träna, meditera, hälsa på någon, få undan lite sysslor hemma eller göra ärenden. En hel ledig dag i veckan. På förhand kändes det som mycket tid, men när den flög förbi hade jag kunnat tänka mig att vara ledig två. Istället för att njuta av den jag hade. Arbetsveckan var faktiskt aldrig längre än helgen – två dagar – sen var jag ledig minst en dag. Nu tycker jag redan att helgerna känns oförskämt korta.

Vad är lärdomen av detta resonemang? Att jag fortfarande behöver öva på att njuta i stunden och lära mig att se fördelarna av det som är. Jag läste någonstans att vi blir vad vi tänker. Om jag fastnar i tankar av typen ”det var bättre förr”, eller ”varför har jag inte dessutom…” förlorar jag förmågan att glädjas åt det som är. Det är bra nu.

Min far hade en massa uttryck och talesätt. Om jag bad honom om en åsikt för att göra ett val mellan flera alternativ svarade han som oftast: ”dom e granna var och en i sitt slag”. Jag vet inte om han hade någon djupare tanke bakom vad han sa, men han hade en poäng. Det finns fördelar med allt. Det beror på hur jag väljer att se det.

Rent krasst byter jag alltid till något bättre. Vad skulle det annars finnas för skäl att byta?! När jag nu har valt att byta jobb och jobba heltid behöver jag påminna mig själv om vad som är bra med det.

Och vad våren beträffar så är den varmt välkommen!

Gladboken

Då och då försöker jag komma ihåg vad som har hänt sen sist, eller vad vi gjorde förra sommaren, och varje gång slås jag av hur lite jag minns. Eller hur svårt det kan vara att komma ihåg vad som hände när. Ibland är det helt omöjligt att komma på vad vi hade till middag i förrgår, hur gott jag än tyckte att det var just då.

Jag övar på att uppmärksamma och uppskatta de små sakerna i livet, det som händer varje dag. Att det är så gott med kaffe till kokt ägg och kaviar, att höra ljudet av färska tulpaner, eller att telefonen höll när jag tappade den. Men allt det där lilla, fina, förunderliga drunknar i det stora, långa tidsperspektivet. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg de vardagsnära positiva sakerna nån längre stund.

Nu har sambon och jag skaffat varsin ”Gladbok”. Varje lördag, efter melodikrysset, noterar vi roliga saker som har hänt under senaste veckan. Det blir dessutom lite minnesträning. Det kan vara stort och smått och det är inte alltid vi tycker lika, men i min gladbok står saker som gjort mig lite extra glad. Det kan till exempel vara att jag har haft träningsvärk (vilket betyder att jag har börjat träna igen efter ett längre uppehåll), hört storspoven, ätit söndagsfrukost ute, pratat i telefon med sönerna, sett en bra serie, eller att vi har köpt en ny ugn (det är mycket roligare än att skriva att den gamla gick sönder). Vissa veckor blir anteckningssidan full, andra veckor blir det bara några rader. Det spelar ingen roll, men det är bara glada saker som ska finnas med.

Det är roligt att bläddra tillbaka i boken och läsa vad som hände för några veckor sedan. Gladboken hjälper mig, inte bara att komma ihåg vad som har hänt utan också att tänka positivt. Att fokusera på det som får mig att må bra.

Tankens kraft har jag ofta hört talas om, och att man ska träna sig på att styra sina tankar. Jag vet inte varför jag har blivit så medveten om innebörden av det just nu, men plötsligt har polletten trillat ner och det blir fullständigt logiskt att mina tankar hänger ihop med hur jag mår. Det är ingen rocket science direkt, men jag upprepar det fascinerat för mig själv som om det är jag som har kommit på det.

Jag kan inte påverka det som har hänt, hur mycket jag än tänker på det, ändå kommer jag ofta på mig själv med att älta saker som har varit. Varför sa jag så, eller varför gjorde jag så? I bästa fall kan jag lära mig något av det, i värsta fall blir jag på dåligt humör och kan inte tänka på något annat. Ältandet har ockuperat mina tankar. Detsamma gäller oro för det som ännu inte har hänt. Oron gnager och stressar upp mig, trots att ingenting har hänt ännu. Tankespöken får mig att må dåligt. Hur ofta har jag inte legat vaken och bekymrat mig för saker som inte har hänt och kanske inte ens kommer att hända.

Jag har nog trott att ältande och oro hjälper mig att förekomma olyckor och elände. Om jag i förväg klurar ut alla tänkbara oönskade scenarios så blir jag inte besviken när det händer (inte om utan när). Men det finns en risk att jag förtar glädjen i alltihop, eller ger upp innan jag har provat. Jag lurar mig själv att tro att jag tar den säkra vägen, när jag i själva verket kanske missar ett tillfälle att upptäcka nånting nytt. Det är precis det som har hänt när jag har flytt från mig själv genom att tacka nej till fester och dra mig undan.

Förra året blev vi bjudna på bröllop. Inbjudan damp ner flera månader innan, vilket betydde att jag hade lång tid på mig att våndas. Jag ville inte. Sambon är social och kan umgås med folk han inte känner, men jag har svårt för det. Jag ville inte hindra honom från att ha roligt, men ville inte heller sitta ensam och titta på hur roligt han har. På ett bröllop förväntas man vara glad och trevlig och om jag inte kan leva upp till det är det bättre att jag stannar hemma. Så där höll jag på att plåga mig själv. Jag pratade ofta om mina farhågor och tillkortakommanden för sambon, som tålmodigt lyssnade och tröstade. Jag skämdes för att jag tänkte som jag gjorde och kände mig tvungen att följa med trots allt. Vad skulle folk annars tänka?! Det föll mig aldrig in att det var vad jag faktiskt tänkte om mig själv som fick mig att må dåligt. Oron för vad andra skulle kunna säga var mina egna tankar. Inte deras.

Väl på bröllopet fanns sambon vid min sida hela kvällen. När oron och skammen kom över mig och jag ville dra mig undan gick han helt enkelt efter. Långsamt gick det upp för mig att jag hade roligare om jag släppte skammen och oron, och fram emot småtimmarna hade vi dansat loss ordentligt tillsammans. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade oroat mig i flera månader alldeles i onödan.

För en vecka sedan blev det klart att resan tillsammans med mina grabbar, som jag har sett fram emot ända sedan före jul, inte skulle bli av på grund av covid-19. Det är klart att jag blev ledsen och besviken, men min övning i att tänka positivt har gett resultat. Jag konstaterade att jag har fått vara glad åt vår tänkta resa i flera månader.

Jag kan använda tankarna för att må bra. Genom att tänka på hur jag vill att det ska bli kan jag göra bättre val i stunden. Och jag mår definitivt bättre under tiden. Det är inte alltid lika lätt som det låter, men varje misslyckande är också ett övningstillfälle (det jag som har hittat på det heller). Hjärnan lär producera i runda slängar 50 000 tankar om dagen och den absoluta majoriteten av dem är samma tankar som igår. Det är bara jag som kan välja innehållet.

Allt jag behöver

Det var en mycket speciell känsla att komma till ett ashram, ställa ifrån mig resväskan, datorn, pengarna, telefonen och ryggsäcken, ta fram mina vita bomullskläder och tänka att det här är allt jag behöver.

Jag fick ett rum med två enkla sängar. En hade jag att sova i och en att sitta och studera i när solen blev för varm eller myggen för envisa i den lilla gången utanför rummet. Väggarna var kala så när som på ett lysrör. Av smutsen att döma hade det bott en del människor och mygg i rummet förut, men märkligt nog störde dessa spår inte alls. De fotriktiga sandalerna ställde jag utanför och de stod där tills jag åkte hem. Livet på ashram levs barfota.

Toapapper fick inte spolas ner i toaletten utan skulle kastas i papperskorgen, på rummet(!). Jag fick en rulle och använde det enbart för att snyta mig när det behövdes. På toaletten fanns en handdusch, som egentligen kändes mer hygieniskt om än lite ovant för mig som har renoverat bort de bidéer som har kommit i min väg. Dock var jag tacksam över att ha en egen toalett i anslutning rummet, så att jag kunde ta av mig de vida byxorna innan jag gick in. Det kändes inte bra att låta dem kasa ner på det blöta golvet. Jag har fortfarande inte förstått hur de indiska kvinnorna gör med sina vackra kläder när de hukar över de indiska toaletterna.

Att duscha påminde lite om campinglivet, med en hink under kranen och ett litermått i blå plast. Jag undrar om det går åt mindre vatten genom att duscha så? Det kändes i alla fall effektivt, även om värmen gjorde att jag svettades igen så snart jag torkat mig.

Hemma vill jag ha kallt i sovrummet och jag har investerat i ett tyngdtäcke för att sova bättre. Jag vill helst ha en madrass i ett luftigt material som ger efter under axlar och höfter, samtidigt som jag får stöd för rygg och nacke. I Indien hade jag säkert 28 grader varmt i rummet, trots att takfläkten gick för fullt, och låg på en ”träbrits” med enbart en tunn madrass under och ett lakan över. Det funkar det också. En kväll när jag just släckt lampan och kröp ner kände jag en ”ilning” från fotänden och upp längs sidan av kroppen. Jag visste direkt vad det var. Jag hade sett ödlan på väggen tidigare och kände igen rörelsemönstret. Ingen av oss ville egentligen dela säng.

Jag fick tre mål mat om dagen, som med mina västerländska mått mätt påminde om varandra, men inte så mycket om det jag brukar äta. Hemma hade jag aldrig kommit på tanken att äta kryddstark linsgryta med ris till frukost, men här kändes det helt i sin ordning. Det serverades inget kaffe, men ibland fick jag te med mjölk och socker. Jag drack det med stor förtjusning, trots att jag aldrig har socker i teet hemma. Jag åt allt som bjöds, när det bjöds, med god aptit. Maten var helt vegetarisk och jag fick även tillfälle att prova nyheter som färsk guava, solvarma bananer direkt från trädet och jack-fruit. Gott! Det bjöds enbart ojäst bröd och inga fibrer av något slag. Efter några dagar blev jag ganska bra på att äta med högerhandens fingrar och kunde till och med få upp den sista buljongen eller såsen.

Det var för varmt för att träna något mer ansträngande, men jag frågade var jag kunde ta en promenad. Jag hade föreställt mig att få en karta, eller kanske beskrivning av en runda runt kvarteren, men istället visade man mig nyckelskåpet och nyckeln till hänglåset på takterassen. Där slapp jag stöta på vilda hundar i mörkret och råttorna höll sig på sin kant. På morgnarna mötte jag ekorrar och såg så småningom solen gå upp över hustaken. Jag räknade antalet varv och vände efter tio. Det blev nästan som meditation.

Utan internet och telefon, men med tillgång till allt jag behövde, hade jag inte mycket annat än livet och nuet att fokusera på.  I vanliga fall är jag något av en nattuggla som vänder på dygnet, men i Indien blev jag trött klockan nio på kvällen och gick upp klockan fem, alldeles självmant. Ashram-livet kändes helt rätt för mig just nu och jag hade gärna stannat längre.

Return to sender

Tesen att det är omöjligt att älska någon annan mer än man älskar sig själv lät, i mina öron, förmäten, självgod och egoistisk första gången jag hörde den. Trams. Med tiden har jag förstått att det ligger något i det. Det sägs också att du ska vara mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Jag tycker att det behövs ett tillägg – var mot dig själv så som du vill vara mot andra. Det jag inte har kan jag nämligen inte ge.

Det var enklare att förstå sammanhanget om jag tänkte på medkänsla istället för kärlek. Pinsamt nog har jag aldrig haft särskilt mycket medkänsla med någon. Och medkänsla med mig själv har jag inte ens funderat över. Jag är expert på att vända betydelsen av positiva kommentarer till något som bekräftar min oduglighet. Om det hade funnits en tävling om vem som kan slå ihjäl flest komplimanger genom självkritik hade jag förmodligen kommit på prispallen.

När jag upptäckte hur hård, orättvis, dömande och rent av elak jag kunde vara mot mig själv blev jag förvånad, nästan chockad. Det trodde jag inte om mig själv. Jag hade egentligen aldrig reflekterat över det eller vad det fick för följder, men när jag började fundera på hur det påverkar mig och framför allt hur det påverkar mig i relation till andra människor fick jag tag i en tråd som jag inte kunde släppa.

Mina sekvenser av terapi och självhjälpsstudier har hjälpt mig att se destruktiva mönster i mitt liv, men det har varit svårt att sätta fingern på vad det är som gör att jag upprepar mig. Jag antog att det måste bero på andra, för jag gör ju så gott jag kan. Eller?

Det dröjde decennier innan jag för första gången hörde någon säga ”jag älskar dig”. Hur skulle jag kunna tro på det? Om inte jag kan älska mig, hur skulle någon annan kunna göra det? När jag hade börjat fundera på konsekvenserna av min egen inre hårda röst började det långsamt gå upp för mig att jag saknade något. Självmedkänsla. Konsten att älska mig själv som jag är, att ge mig själv den bekräftelse jag behöver och att trösta mig själv när livet gör ont.

För några veckor sedan kom det ett brev. Ett rosa, handskrivet kuvert adresserat till mig. Jag hajade till när jag såg att det var min handstil på kuvertet, innan minnet sakta kom tillbaka från den skrivarkurs jag var på förra sommaren. Vi fick i uppgift att skriva ett brev till oss själva. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag minns uppgiften som att vi skulle skriva ett brev som innehöll det vi behövde höra. Jag hade helt glömt bort vad jag hade skrivit. Såhär stod det:

Hej, min allra bästa allt!

Jag vill tala om för dig att jag verkligen beundrar dig. Inte bara för allt du gör, hinner och orkar utan också för den du är. Du försöker så hårt och jag önskar så att du ger dig tillräcklig med tid att vila och ta hand om dig, för det behöver du. Tro mig, du har gjort mer än tillräckligt. Nu är det dags att du lyssnar till ditt eget hjärta.

Jag vet att du har haft det tufft och att du har plågat dig själv med dina inre demoner. Det är svårt och tar mycket kraft. Det är också en del av att vara människa och att leva.

Jag ser hur mycket du betyder för dina söner. Du märker det inte alltid själv, men de älskar dig verkligen. Även Martin älskar dig. Jag vet att du har svårt att tro på honom ibland, men tror du inte att det i grunden handlar om dig? Inte om honom. Han vill dig bara väl och att du ska må bra.

Du förtjänar all kärlek. Om du vill så finns jag här, det vet du.

Bara säg till om du behöver prata. Jag lyssnar och stöttar dig, vad som än händer. Jag är på din sida. Älskar dig! Du är älskad, glöm inte det!

Samtidigt som jag blev lite generad av att läsa vad jag hade skrivit kändes det gott. Det finns en människa som tycker att jag förtjänar att höra det här. Den människan är jag. Det kändes inte alls egoistiskt. Det är OK att vara sig själv närmast om det sker med kärlek och självmedkänsla.

När jag hade läst och samlat mig lite bestämde jag mig för att låta sambon läsa. Han var nyfiken på vad det stod i det rosa brevet. När han hade läst sa han ”Du, det där kan du skicka till dig igen”. Och det skulle jag faktiskt kunna göra. Jag tror till och med att världen hade sett lite bättre ut om fler brev innehöll kärlek och självmedkänsla och hade skickats tillbaka till avsändaren.

En oväntat lyckad resa

I flera år har vi pratat om att åka till Finland. Först som något vi kanske ville göra, sedan något som vi ville göra när vi hade möjlighet och slutligen som något vi skulle göra. Det var sambons förslag. Jag tror att han tänkte att det kunde vara helande för mig på något sätt att se min mors hemtrakter, nu när jag har förstått och försonats med henne, efter hennes död. Själv hade jag ingen större lust. Jag har aldrig tänkt att jag behövde se Finland. Alla vet ju att det bara är skog, skog, skog och en och annan sjö. Men eftersom min erfarenhet av Finland var en tvådagarskonferens i Lahti för trettio år sedan tänkte jag att han kanske hade rätt. Min bild av Finland kanske behövde lite nyanser.

Vi bestämde oss i höstas för att åka den här sommaren, den veckan i juli när sambons arbetsplats ändå stängde. En vecka, inte mer. Planen var att köra Mazda MX5 runt hela Bottenviken och anlöpa Kajaani, min mors födelsestad, norrifrån. Hemresan skulle sedan gå via Helsingfors och Stockholm. Ju närmare avfärd vi kom, desto mer började jag tvivla på idén. Jag som kan få ont i höfterna av att köra 20 mil.  Nu tänkte vi avverka närmare 400 mil på en vecka. I mitt huvud lät det avskräckande och inte direkt som semester. För att bilda oss en uppfattning om vad det var vi skulle ge oss ut på, gjorde vi en provkörning några veckor före avfärd – en dagstur på fyrtio mil. När vi stelbenta och krokiga klev ur bilen efteråt bokade vi Finlandsbåten både dit och hem. Det blev lite närmare och så löste vi dessutom login för två nätter.

I övrigt tänkte vi improvisera övernattningarna. Tält och sovsäckar fick följa med, liksom gasolbrännaren, ryggsäckar och vandringskängor. Finland har allemansrätt och vi tycker om campinglivet. Resten tänkte vi lösa efterhand. Det var en lagom utmaning för två personer med hyfsat kontrollbehov. En Mazda MX5 är som en bekväm motorcykel, med cabriolet, inget baksäte och ett tämligen snävt bagageutrymme. Vi lånade ett bagageräcke för tält och sovsäckar och sambons väska fick åka ovanpå suffletten.

Vid avfärd var det härligt sommarväder, men väderleksrapporterna utlovade något annat ju närmare målet vi kom. I Kajaani skulle det vara 12 grader och regn och längre norrut ännu kallare. Redan i Stockholm vräkte regnet ner och vi började undra varför vi inte stannade hemma och njöt av ledigheten i solen och värmen.

Resan blev en oväntat fantastisk upplevelse på många sätt. Redan första dygnet hade jag glömt allt vad jobb och vardag hette och det kändes som om vi hade varit borta i flera veckor. Det var ingen vila, men total avkoppling. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat Finland, men å vad jag njöt av den kompakta tystnaden i naturen, de ljusa nätterna och ensamheten. Det var till och med rofyllt att åka timme efter timme bland granar och tallar. Jag överraskade både mig själv och sambon genom att vara riktigt bra på att åka bil. Var och en gjorde det den var bäst på, jag åkte och han körde, och snart hade vi lärt oss hur vi snabbt skulle hoppa ur bilen, flytta väskan och få upp suffletten när det började regna. Innan den här resan hade sambon aldrig sett en ren, men redan andra dagen hade vi tappat räkningen på hur många vi hade sett och varit tvungna att bromsa för när de helt obekymrade klev ut i vägbanan.

Min självvalda uppgift var att välja musik, läsa kartan och hitta lämpligt boende för natten. För tjugo år sedan hade vi varit hänvisade till turistbyrån och papperskarta. Nu kunde jag knappa in en destination på telefonens kartfunktion, välja bland föreslagna rutter med såväl distans- som tidsangivelse, och genom en sökfunktion i kartan hitta både bensinmack, övernattningsställen och affärer i närheten. Via booking.com kunde vi se om boendet var ledigt, vad andra hade gett för omdöme, vad det kostade och få en exakt vägbeskrivning. Den blå lilla pluppen på kartan visade hela tiden var vi befann oss. Innan vi kom fram hade jag till och med betalat för vår vistelse och fått en bokningsbekräftelse. Jag har ofta varit skeptisk till nyttan med mobiltelefoner, men just här var den oslagbar.

Att leta boenden på booking.com var bekvämt och vädret lockade inte direkt till att packa upp tältet. Istället fick vi en rad olika upplevelser i olika typer av boenden, allt från hotellrum med bastu på rummet till övernattning hos en onykter finne som bott i Borås. ”Bekväm camping” som jag gärna gör om. Den första kvällen tog vi in på ett idylliskt bed&breakfast vid en röd gammal skolbyggnad i två våningar. Jag frågade om vi fick nyttja den vedeldade bastun innan jag ens hade stämt av med sambon. Klart att vi måste basta när vi är i Finland! Vedeldad bastu är på riktigt. Värdinnan erbjöd sig att värma den och väntade på oss på gårdsplanen efter en timme för att visa oss vägen. Det blev en oförglömlig kväll, med dimman över sjön, myggen och det iskalla vattnet. En sån bastu vill vi bygga själva och då ska vi grilla korv i bastun, precis som finnarna gör.

Samtyckeslag och sommarpratare

Jag lyssnar ofta och gärna på Sommar och Vinter i P1. Ibland blir jag less på allt självömkande, men det händer att jag hör någon ny låt, får tips om en bok eller en plats som jag vill veta mer om, eller lär mig ett eller annat. Ofta får jag ompröva min uppfattning om en kändis och då och då blir jag helt trollbunden. Katarina Wennstams sommarprat den 6 juli var ett av dem som fångade mig. Jag säger bara Hurra! Halleluja! och Tack! Hon talade med styrka, känsla och erfarenhet om övergrepp på kvinnor och vanföreställningar om män.

Katarina Wennstam är journalist och författare. Även om hennes sommarprogram gav mig känslan att hennes böcker kan ge en besk smak i munnen vill jag gärna ta mig an någon av dem snart. Hennes sommarprat var feministiskt, men på ett tankeväckande, sakligt och sunt resonerande sätt. Om jag hade hört hennes program när jag var tonåring hade jag förmodligen haft ett annat liv. Eller åtminstone en annan syn på sex.

Jag fostrades att vara ”pryd”. Urringat och målade ögon uppskattades inte. Mor berättade för mig att ”karlar vill bara en sak” och att jag skulle akta mig för att ”komma hem och vara på smällen”.  Då var jag inte så gammal och visste knappt hur det gick till att bli på smällen. När jag färgade håret kopparrött, flera år efter att jag hade flyttat hemifrån, tyckte mor att jag såg lättfotad ut. Tänk om mor hade fått höra Katarina Wennstams sommarprogram när hon var ung. Då kanske vi hade haft en annan kontakt och helt andra samtal om män och om kvinnokroppen, hon och jag.

Min mor lyckades på något sätt skrämma mig ganska ordentligt. Karlar är troll. Nu förstår jag ju att hon trodde att hon gjorde rätt, eller åtminstone handlade efter bästa förmåga. Hon ville säkert bara skydda mig. Men rädsla hindrar ofta sunt förnuft. Skönhetsideal och sexism i media förstärkte så småningom min känsla av att inte duga. Jag har varit rädd att bli lämnad för någon med fylliga bröst och djup urringning. Ingen berättade för mig att många män värdesätter någon att skratta och diskutera med. Eller att de flesta män är intelligenta nog att inte tappa allt omdöme och tänka med skrevet så fort de ser en urringning. Ingen pratade om att män och kvinnor har ganska lika känslor och värderingar. Och jag vågade jag inte tro på att verkligheten inte motsvarade vad jag hade hört och sett. Jag blev rädd och misstänksam och aktade mig noga istället för att leva ut och njuta.

Stundtals tvivlar jag fortfarande på mitt värde och tyvärr är jag inte ensam. Osäkerheten finns hos både män och kvinnor.  Visserligen verkar de flesta bli lite tryggare och säkrare med åren, men det kan räcka med en blick lite för länge åt ett annat håll för att starta en lavin av förebråelser och misstankar. Var det en yngre, kurvigare eller mer välsvarvad figur? Det är svårt att försvara sig mot grundlösa anklagelser. Allt du säger kan vändas emot dig och tystnaden kan tolkas som samtycke. Jag har fällt många anklagande kommentarer, men det är oftast min egen rädsla som talar.

Gamla tankemönster är svåra att bli av med. Jag kallar dem för mina spöken. Själv kunde jag så småningom känna igen mina mönster, men jag fick gå i terapi många gånger för att hitta rötterna till rädslan. Det tog åratal. Jag har inte blivit av med dem, men jag är inte så rädd för dem längre och då håller de sig lugnare. Undrar hur livet hade sett ut om jag hade fått med mig en större portion trygghet som liten tjej?

2018 var året då Sverige införde samtyckeslagen. Det betyder att det är straffbart att ha sex om det inte är ställt utom allt tvivel att alla inblandade verkligen vill. Att inte göra motstånd är inte detsamma som att det är OK. Katarina Wennberg uttryckte det i sitt sommarprogram som ”En kvinna som vill ha sex ligger inte still”. Väldigt träffande formulering.  Det handlar inte om att ställa upp eller få det överstökat.

Jag har haft med mig föreställningen att män har ett större behov av sex än kvinnor. Det har blåsts under med rapporter om att män tänker oftare på sex, drömmer oftare om sex och har fler sexuella kontakter. Sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte bedöma, men jag är övertygad om att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Faktorer som ålder, stressnivå, jobb, sjukdom och familjesituation påverkar sannolikt lusten mer än vilket kön man har. De där rapporterna säger inget om hur livssituationen såg ut för dem som har besvarat frågorna.

I min snedvrängda världsbild var det kvinnan som ställde upp och mannen som blev tillfredsställd, i sängen, på arbetet och i hemmet. Jag har aldrig känt mig bekväm med det. Själv blandade jag karriär med småbarn och för mig var det självklart att barnens far också skulle vara hemma med sjuka barn ibland. Han hade inget emot det, men första gången han skulle vara hemma frågade hans (manlige, oförstående och barnlöse) chef ”Ska du vara hemma? Har du ingen fru?” När jag åkte på en post-doc vistelse till England förskräcktes somliga hur jag kunde lämna barnen. När jag svarade att visst var det jobbigt eftersom jag skulle sakna dem nåt otroligt förstod jag att det inte alls var det de menade. Utan hur deras far skulle klara av att ta hand om dem, alldeles själv. Jag tvivlar på att någon hade kommenterat saken om det hade varit han som hade åkt.

Nu känns den sortens funderingar som stenålder. Fast vem vet hur det var på stenåldern. Då kanske kvinnorna tog för sig både på fällen och fältet.
Att med samtycke och självkänsla få leka, skratta, njuta, ge och ta tillhör definitivt privilegierna i livet.

 

Måttfullhet är en dygd och lagom är bäst

Om jag hade kunnat förflytta mig till en annan tidsålder hade jag gärna velat leva ett tag bland Greklands filosofer. På något sätt föreställer jag mig att det hade passat mig; mycket frukt och vin, studier av människokroppen och intressanta tankeutbyten. Aristoteles lär ha sagt att det människan behöver för att må bra är något att göra, någon att älska och något att längta till. Han förespråkade måttfullheten som en kardinaldygd.

Mitt liv har under många år varit långt ifrån måttfullt. Åtminstone då det gäller arbete. Jag fostrades tidigt till att vara duktig, bita ihop och göra mitt bästa och aldrig skryta om mina framgångar. Det tog jag på största allvar. I skolan var jag en högpresterande ”pluggis” och på jobbet var jag ständigt på jakt efter utmaningar. Jag drogs till att prova saker som ingen jag kände hade gjort tidigare. Att tävla med andra är inte min grej, men jag har tävlat med mig själv till förbannelse. I min egen bedömning av mig och min prestation har jag varit hård och orättvis. Duktig och perfekt har ingen tydlig bortre gräns. Det går alltid att göra lite till och lite bättre.

När min mor plockade jordgubbar för att sylta och safta plockade hon inte 5, 10 eller 20 liter jordgubbar, utan 120 liter. Eller mer. När hon ändå höll på. Sedan skulle de rensas och förädlas och innan hon var klar hade vi hunnit bli osams många gånger. Det tog inte bara tid, det blev urtråkigt. Det där ”när jag ändå…” har jag haft hårt rotat i mig. När jag ändå ska baka bullar kan jag lika gärna göra dubbel sats. Och varför inte baka bröd och rulltårta och göra en gratäng när ugnen ändå är varm. Och om jag ändå ska köra och tanka kan jag ju handla, ta en sväng om återvinningen, posta paketet och hälsa på far när bilen ändå rullar. När jag ändå ska duscha kan jag lika gärna träna först. Och om jag ändå sätter på datorn kan jag ju…. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har varit expert på multitasking och kämpat hårt för att prestera på topp. Det gick bra länge trots att jag varken blev lyckligare eller mer bekräftad för det. Ingen såg allt jag gjorde och många var dessutom fullt upptagna med att förverkliga sig själva. De senaste två åren har jag varit tvungen att dra i nödbromsen, skruva ner intensiteten och helt stänga ner ett stort antal åtaganden. När jag så småningom började få upp farten igen kände jag mig oduglig. Jag kunde ju inte göra allt det där ”när jag ändå”. Det har tagit mig lång tid att inse hur rätt Aristoteles hade. Måttfullhet är en dygd. För några veckor sedan bakade jag bullar. Fyrtio bullar och inget mer. Jag kände mig riktigt duktig.

Önskan att bli framgångsrik och bekräftad har drivit många fler än mig till ett extremt beteende. Det börjar med en lätt utmaning och slutar med flera gränslösa projekt.  För mig har det främst varit i jobbet, men många jagar likes på sociala medier eller driver sig själva att utöva allt extremare sporter eller dieter i jakten på perfektion. Jag känner flera män som i femtioårsåldern kom på att de skulle börja träna. Det mest naturliga hade enligt min mening varit att skaffa ett par bra skor och ta med sig kalaskulan på en promenad eller joggingtur i all enkelhet. Men istället inhandlas dyr utrustning och träningen inriktas på triathlon eller swim-and-run. Vad är det man vill bevisa då? Och för vem? Jag läste någonstans att man till och med har startat yoga-tävlingar för att locka män att börja yoga.

Det finns ett U-format samband mellan nytta och risk. För lite är inte bra, men för mycket är lika illa. Även av det som är gott och hälsosamt som att dricka vatten, träna och arbeta. Mer är inte alltid bättre. Numera försöker jag hitta den nivå som känns tillräckligt bra och vara nöjd med det. Jag behöver inte åka jorden runt, bestiga berg eller bli framgångsrik youtuber. Det är ingen katastrof om jag inte städar bort döda flugor eller dammråttor meddetsamma. Om jag blir bjuden på Mariekex hos någon med lite ogräs i rabatten och kläder som ligger framme blir jag behagligt lugn och avslappnad. Vad skönt! Det finns andra saker som är viktigare i livet!

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.