Att må skit och hålla handen

Ska man göra saker man blir på dåligt humör av när man ändå mår skit, eller ska man förstöra en glad dag? Det finns inget enkelt svar och det varierar förstås med såväl vad som ska göras som vad anledningen är till att man mår som man gör. Antingen gör jag ingenting alls, eller så passar jag på att göra saker som att vika tvätt, byta lakan eller rensa ogräs när jag ändå tjurar. Då kan jag fräsa och mumla för mig själv under tiden och får en möjlighet att fokusera på något annat som inte kräver för mycket koncentration. Har jag tur hjälper mumlandet och sysslan mig att byta känsla.

Det hade kanske varit smartare att göra något roligt, men när jag är deppig känns det som om det kräver för mycket energi att ta sig för något lustfyllt. Lusten rinner av när humöret går ner. Jag tycker om att läsa böcker, men om jag är uppretad av någon anledning förstår jag inte vad jag läser. Jag kan inte koncentrera mig på orden som redan är skrivna. Däremot funkar det bra att producera egna ord och skriva själv. Jag har många block som är fulla med avreaktioner. Det kan bli brev som aldrig postas, men mest blir det dikter. En del är riktigt kreativa och fångar känslan på papper. Då kan jag lättare släppa den i kroppen.

Normalt sett fungerar det väldigt bra att promenera eller jogga för att rensa huvudet, eller för den delen att tänka klart, men inte när jag är upprörd. Benen vill inte. Och det går verkligen inte att springa när man är ledsen eftersom luften inte räcker till. Det är bara tungt och lungorna känns tomma och obrukbara efter alla suckar. Ibland när jag springer utan att vara helt i balans känns det som om axlarna åker upp till öronen. Det spänner och gör ont.

Att må dåligt i själen kostar mycket energi. Det syns inte alltid utanpå, men känslorna har fysiska platser i kroppen. Det är lönlöst att ignorera dem eller kämpa emot, då växer de bara. Det är bättre att låta dem få ta sin plats och den tid som behövs. Det får göra ont en stund.

Olust är också jobbigt och ibland är den oproportionerlig. Jag kan våndas för ett telefonsamtal i flera dagar, när det egentligen är enklare att lyfta luren och få det överstökat. Eller ha molvärk i tänderna i flera veckor och tänka att det går nog över istället för att boka en tid hos tandläkaren. Andra gånger är den övermäktig, som när jag inte kan förmå mig att gå ur sängen.

Att må skit, vara sur och olustig är en del av livet. Jag tycker inte om det, men det hör liksom till. Jag försöker minska konsekvenserna av det genom att hålla mig undan. Min idé är att om jag inte träffar någon kanske ingen märker att jag har en av mina dåliga dagar och mitt dåliga humör inte heller kan gå ut över någon annan. Det funkar förstås inte. Ibland tror jag att jag dölja tjurigheten genom att försöka vara som vanligt, men hela min aura lyser av missnöje.

Jag har svårt att prata när jag mår dåligt i själen. Alla frågor känns ifrågasättande och alla positiva utlåtanden kan jag slå ihjäl med ett motargument utan att blinka. Självföraktet får mycket näring av att må skit. När jag är ilsk eller ledsen längtar jag till en alldeles egen stuga, djupt inne i skogen, där jag kan få vara ifred med mitt elände tills jag vill komma ut bland folk igen. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag helst vill än att någon jag litar på ska komma och sätta sig hos mig och gärna hålla mig i handen. Utan att ifrågasätta, utan att prata eller ens titta på mig. Bara finnas där utan att kräva något av mig. Möjligen säga något i stil med att ”det är OK”, eller ”jag sitter här tills du känner dig bättre”.

Det händer väldigt sällan att någon tar min hand om jag inte ber om det, eftersom jag är ganska avskräckande när jag är på dåligt humör. Som jag föreställer mig en skadeskjuten björn ungefär. Hon skulle säkert också gärna vilja ha hjälp med sin skada, men litar inte på en käft i omgivningen. Och ingen vågar gå i närheten av henne. För att be om en hand att hålla i krävs det att jag samlar ihop mig, sväljer min stolthet och erkänner min svaghet. Det händer att jag gör det och upptäcker att det funkar.

 

Från liten och ledsen till stor och sårbar

Jag har gråtit så otroligt mycket. När jag var liten satt jag ofta på min röda plastgunga i skuggan under kastanjen. Där var det sällan någon som såg mig och där kunde jag få gråta ifred. Om mor eller far upptäckte att jag grät fick jag oftare en åthutning än en kram och därför valde jag att gå undan. Att gråta var ett tecken på svaghet och misslyckande med att hålla känslorna i styr. Jag minns att jag vid ett tillfälle förundrat konstaterade att jag inte hade gråtit alls på en vecka, vilket uppenbarligen var ovanligt.

Även som vuxen har jag nära till tårar, men jag ser mig inte som en sorgsen person. Det är ofta tårar av ilska, frustration eller rädsla och sedan jag själv fick barn gråter jag i alla möjliga sammanhang då känslorna svallar. Det händer fortfarande att jag skäms om tårarna rinner när andra ser, men skammen har avtagit med åren. Egentligen tycker jag att det borde vara lika naturligt att visa känslor med tårar som att skratta, men det är inte lika socialt accepterat. Förmodligen för att människor inte riktigt vet hur de ska hantera situationen när en vuxen människa gråter.

Eftersom jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag blir riktigt upprörd, eller rörd, har jag ibland fått säga ”nu blir jag ledsen, men det behöver du inte bry dig om”, för att kunna fortsätta samtalet eller diskussionen. Det hjälper mig, och kanske även den jag talar med, att fokusera på vad jag säger istället för hur jag reagerar.

Numera har jag blivit bättre på att skilja ut olika känslor och tillåta mig själv att känna efter på riktigt om jag är arg, rädd eller ledsen. Jag kan leta efter känslan i kroppen och när jag hittar var den sitter blir den lättare att tolka. Ilskan sitter ofta i huvudet, eller som spända muskler kring käkar, axlar eller armar. Rädslan sitter i magtrakten, ofta i kombination med musklerna i armar och ben. Sorgen bor i bröstet, eller bakom ögonlocken. När jag är arg är andningsfrekvensen ofta högre, när jag är rädd sitter andningen högt uppe i bröstkorgen snarare än i magen och när jag är ledsen är det svårt att andas alls.

Av alla känslor är rädslan den absolut jobbigaste och ja, bokstavligt, den mest skrämmande. När jag var riktigt liten var jag rädd för åska, tjuvar och för att mina föräldrar skulle dö. I fjärde klass medverkade jag av en tillfällighet i en TV-serie som hette Liten och rädd, en dokumentär som byggde på intervjuer med barn om rädsla. Då var jag mest rädd för krig, brand och lite för döden. Senare i livet har jag varit rädd för att inte duga i andras ögon och för att bli lämnad ensam.

Rädsla har så många nyanser, allt ifrån den stressande rädslan att komma för sent till den mer paralyserande rädslan att förlora sonen när han hade fått en fotboll i skallen. Det handlar om situationer som ligger mer eller mindre utanför min kontroll. Rädslan är verklig och de fysiska reaktionerna är på riktigt, även om det jag är rädd för faktiskt inte har hänt ännu, och i de flesta fall aldrig kommer att inträffa. Det hjälper inte att andra talar om att det inte finns någon anledning att jaga upp sig. Det har jag redan gjort när jag är rädd. Det inte är så enkelt att övertyga sig själv om att det inte finns något att vara rädd för, när hjärtat slår hårt för att jag tyckte mig se en skugga röra sig i mörkret.

Att försöka kontrollera det som går i tillvaron är en hanteringsstrategi för att slippa den obehagliga känslan. Det finns ett otal sätt att fly känslor genom att ta kontroll: att gå innan man själv blir lämnad, att undvika utmaning istället för att riskera förlust, att hålla sig till det trygga istället för att prova något nytt, att kritisera sig själv innan någon annan gör det. Jag har provat alla, många gånger. Inget av dem fungerar mot rädsla, eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom, har de alltid hindrat mig på något sätt.

När jag tror att jag kontrollerar rädslan genom att undvika den är det paradoxalt nog istället rädslan som styr mig. Rädslan för att misslyckas. I själva verket är det i misslyckandet och misstagen som möjligheten bor. Det är inget nytt att man lär sig av sina misstag, men att veta det är inte samma sak som att i alla lägen ha modet som krävs för att konfrontera sina spöken, igen och igen.

Små händelser och möten kan förändra livet. Om jag vågar visa mig som den jag verkligen är, med mina styrkor såväl som fel och brister, kan andra bemöta mig som den jag är och på kuppen hamnar jag närmare mina värderingar och allt jag tror på. Genom att våga vara sårbar, att våga släppa fram vad jag känner och att våga stanna kvar i den jobbiga känslan en stund, istället för att fly undan, får livet faktiskt fler dimensioner. Det är jobbigt, men det kräver ofta betydligt mindre energi än att kämpa emot. Om jag härdar ut kan jag få tillfälle att uppleva nya saker, det dyker upp möjligheter som jag inte visste fanns, jag lär känna mig själv bättre och får på köpet en bättre relation till fler människor omkring mig.

Det är som att slipa fram en diamant. Jag blir den jag vill vara, istället för den som rädslan styr mig till.

 

Älska dig själv så som du vill att andra ska göra

Jag läste en artikel idag på SVT Opinion av Eva Rusz, relationsexpert. Hon menar att vi borde ägna Alla hjärtans dag åt att älska oss själva. Klokt tycker jag. Då skulle ingen behöva känna sig oälskad. Och världen skulle vara mer kärleksfull. Det är märkligt och lite sorgligt att det alls ska behöva påpekas att vi är värdefulla trots alla skavanker, misslyckanden och tillkortakommanden. Alla har upplevt dem, men medan somliga döljer dem bakom stora ord och gester finns det andra som skäms och drar sig undan i tron att de är ensamma om att känna sig otillräckliga. Om vi vågar visa vår sårbarhet och våra ömtåliga sidor för varandra blir det lättare att acceptera när vi känner att vi inte räcker till. Det är svårt, men det går.

På Alla hjärtans dag tar jag chansen att skriva ett specialinlägg. Jag vill rikta det till de fyra människor som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Mina barn
Jag har tre helt underbara, fina, kloka söner. (Ni tycker säkert att det här är pinsamt, men det får ni ta när ni har en Tant till morsa.) Det värmer gott i hjärtat att tänka på er och på den relation vi har. Jag har inte alltid varit den ideala morsan, men jag har gjort så gott jag har kunnat och begripit i stunden, även om det inte alltid blev rätt eller tillräckligt.

Ni har fått utstå mycket, utan att be om det. Vi har haft en del gemensamma prövningar också. Stunder då vi har varit ordentligt oense, skrikit åt varandra eller tigit när vi borde pratat. Men, det har inte varit särskilt ofta och de gånger det hände kanske behövdes. Vi har alltid kunnat kramas igen.

Vi delar många minnen och en härlig humor (även om jag vet att ni ibland tycker att min humor är onödigt dålig). Jag har kvar små presenter som jag har fått av er. Omsorgsfullt tillverkade eller utvalda saker. De är mer värda för mig än guld. Den stolthet och värme jag kände när jag fick dem kommer alltid att få mig att le. Moderskänslor? Ja, antagligen. Precis som den enorma kärlek jag känner till er. Den liknar inget annat och går inte riktigt att beskriva. Villkorslös. Oändlig.

Det händer att jag saknar er så att det gör ont, men ni är aldrig långt borta. Jag är stolt över er och gläds åt era framgångar och förhoppningar. Ni ska veta att även om jag inte har varit bäst på att prata om känslor och svåra saker så övar jag. Jag finns här för er och ni är alltid välkomna, vad som än händer. Ni kan be mig om vad som helst, eller dela oro, bekymmer och problem. Jag lyssnar, tröstar och hjälper så gott jag förmår, om det behövs och berättar inte för någon, om ni inte vill. Jag respekterar era val, hur de än ser ut och önskar att ni känner lycka i vardagen.

Glöm aldrig att ni är bäst. Fortsätt att vara precis som ni är. Tro på er själva. Vet att ni är värdefulla.

Min sambo,
du är en helt otrolig människa. Hjälpsam, generös, glad och varm. Under soliga dagar delar vi glädjen och de mörka stunderna lyser du upp. Ibland kan livet vara ett rent helvete, men du hjälper mig igenom det. Ditt tålamod är enormt och när jag tror att du ska gå stannar du ändå kvar och väntar in mig. Det är tur för mig att du inte ger dig så lätt.

Med dig kan jag vara mig själv. Du är precis vad jag behöver. Jag är så glad att jag har kommit över det enda exemplaret. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva. Hur bra är inte det?! Trots att vi har våra egenheter blir glädjen bara större och större. Vi tar tillvara på livets goda stunder och kan göra vardag till fest. Varje dag med dig är Alla hjärtans dag. Oslagbart! Det är kärlek!

Tack tack

Visst finns det mycket att vara tacksam över. Att vara tacksam får man lära sig tidigt utan att egentligen förstå innebörden. Att känna tacksamhet är delvis något annat. Det finns en poäng i att öva sig i att känna tacksamhet, eftersom det bidrar till en positiv grundinställning och därmed en bättre hälsa.

Som liten fick jag höra att jag skulle vara tacksam över att jag alls fick någon mat, om jag inte tyckte om det som serverades. Eller att jag alls fick några julklappar, när jag inte fick det jag önskade mig. Det var svårt. Redan som liten hade jag ofta stora förväntningar och när de inte uppfylldes var det svårt att inta tacksamhetens perspektiv. Att säga tack när jag fick något, eller tacka för maten innan jag gick från bordet var en självklarhet, oavsett vad jag tyckte om det jag hade fått. Då tyckte jag mest att det var ett spel för gallerierna. Jag kände inte direkt tacksamhet och var inte alltid tacksam innerst inne, men jag visste vad jag förväntades säga.

Jag har fått en annan ödmjukhet med åren. Kanske är det svårigheter och motgångar som ger en djupare känsla av tacksamhet, inifrån och på riktigt. En insikt att utgången kunde ha blivit annorlunda. Skillnaden kan vara en millimeter eller sekund, eller en människas närvaro. Men det handlar också om en inställning. Min attityd gentemot händelser och det jag inte kan förändra. Det finns ofta minst två sidor av saken. Det gäller att välja den mest fördelaktiga vinkeln.

Ibland är tacksamheten dubbelbottnad. Som när min mor dog. Vår relation blev allt svårare med åren och jag våndades för hur jag skulle reagera när hon låg för döden. Jag var inte säker på att jag skulle orka, vilja eller kunna finnas där, så som jag innerst inne ville vara. Hon var obotligt sjuk och tynade sakta bort. Hennes kropp hade i princip slutat att fungera, hon kunde inte svälja och knappast tala men var helt klar i huvudet. Precis det scenario som hon så ofta hade uttryckt sin största fasa inför.

Jag var en av de få som förstod vad hon sa och hon använde därför mig som språkrör och som den som skulle verkställa hennes vilja. Det var en svår period och hon hade höga krav in i det sista. Jag begrep aldrig varför hon bad mig att städa i linneskåpet eller leta upp kläder som hon inte hade använt på länge. Möjligen var det för att hon inte ville att jag skulle gå. Då var jag mest irriterad och frustrerad, men idag är jag tacksam att jag var där.

Jag var med vid hennes samtal med läkaren när hon bestämde sig för att alla mediciner och livsuppehållande insatser skulle sättas ut. Jag var där tillsammans med mina bröder den sista veckan för att hon inte skulle behöva vara ensam. När hennes hjärta äntligen gav upp, efter en hel vecka utan näring och i princip utan vätska, kände jag mer tacksamhet än sorg. Vi var färdiga med varandra.

Tacksamheten över allt jag har och över livet kan ibland kännas överväldigande. Jag läste någonstans att rik är den som äger sådant som inte kan köpas för pengar. Vissa saker går inte att ersätta. Den rikedomen kommer sällan över en natt, det är insikten som plötsligt infinner sig och med den tacksamheten. Jag kan inte säga att jag vet säkert när det hände, men jag vet att jag har blivit mer blödig, känslosam och tacksam sedan jag fick barn (förälder blev jag ju i och för sig över en natt).

Det finns många tillfällen att öva på att känna tacksamhet i vardagen. Som igår. Jag var på en mysig afterwork. På väg hem var det elfel på Centralstationen som gjorde att allt var mörkt och stilla. Efter en halvtimme tändes det ett litet hopp då det fanns ett tåg med elektricitet som skulle gå åt mitt håll. Efter mer än en timme ombord på tåget, utan att ha kommit en meter närmare hemmet, klev jag av igen. Jag hittade en ersättningsbuss. Den var inte full, eftersom nästan ingen visste att den fanns. Jag missade min anslutning till nästa buss med två minuter. Jag var kissnödig utan kontanter (det kostade tio kronor). Jag klev på kvällens sista buss och upptäckte att jag hade glömt att stämpla ut när jag gick av tåget som aldrig lämnade stationen. Nu hade det börjat regna. Jag hade tre kilometer att gå från hållplatsen och regnet tilltog. Klockan var mycket och jag var flera timmar senare än jag hade hoppats. Det var redan långt efter läggdags.
Tacksamhetsövning: jag är mätt och har hunnit nyktra till. Uppförsbacken håller mig varm och nu gör det inget om jag blir blöt. Jag är ju snart hemma. Och jag är glad att jag har vänner att gå ut och ta en öl med.

Att inte vara bitter

Jag har fått rådet att glömma. Undvika att älta, fastna eller bli bitter. Gå vidare och lämna det bakom mig. Jag jobbar på det. Men tanken på att någon som utnyttjar, kränker och förminskar kan få fortsätta, oemotsagd, stör mig då och då. Vem ska då ifrågasätta?

Om jag ser det från den ljusa sidan kan jag tänka att jag har åstadkommit något bra. Mitt livsverk. Jag är mycket stolt, nöjd och glad över vad jag har åstadkommit. En intellektuell produkt med så mycket potential. Den är så bra att någon annan vill framstå som hjärnan bakom alltihop. Någon annan vill ta åt sig äran och radera mig från arenan. När jag ser det från den mörka sidan ser jag att jag har blivit just utnyttjad, kränkt och förminskad.

För många år sedan lyssnade jag på ett föredrag med Kay Pollack. Han menade att ”människor är utsända för mig att öva på”. Det är en intressant tanke. Människor jag möter har något att lära mig, oavsett om jag talar med dem eller ej. Somliga kan jag öva på att lyssna på, andra att tolerera, ytterligare några kan jag öva att vänlig sinnad mot eller prata med och ett litet urval kan jag öva på att älska. Vissa människor ska jag öva på att undvika.

Om någon talar vänligt till mig har jag velat tro att denne någon vill väl och förtjänar att bemötas med vänlighet, ärlighet och respekt –  egenskaper som jag själv sätter högt i en relation. Jag har varit alltför naiv i det avseendet. Det finns människor som inte känner skam, som inte drar sig för att trampa på andra för att själv ta sig fram och som inte funderar ett ögonblick över vilken konsekvens det egna handlandet kan få för någon annan. Dessa människor besitter egenskaper som rimmar illa med de värderingar jag har. Jag behöver lära mig att känna igen dem, hantera dem och helst undvika dem.

Det handlar om personer som använder maktutövning, härskartekniker och manipulation. De är ofta intelligenta, men trasiga på ett eller annat sätt. Initialt kan de vara charmerande eller insmickrande och ge mig den bekräftelse jag så gärna vill ha. I efterhand är det en verklig utmaning att se att dessa människor sannolikt mår sämst själva, innerst inne. En sådan person vinner ofta framgång, men förlorar i människovärde genom sitt agerande.

Skickliga manipulatörer lägger ner mycket tid på att göra research, sprida halva sanningar och föra intet ont anande människor bakom ljuset. De är noga med att inte ha alla i samma rum samtidigt och strävar efter att inge förtroende, utan skrupler. En duktig manipulatör har allt att vinna för egen del på att utnyttja andra människors välvilja eller svagheter. När den utnyttjade upptäcker vad som har hänt är manipulatören redan långt borta, närmare sitt eget mål.

En manipulatör omger sig enbart med ja-sägare. Den som inte instämmer är inte värd något. Nu finns det ingen charm, bekräftelse eller ens vilja att samarbeta. Tvärtom. En nej-sägare ska snabbt och effektivt tystas och motarbetas.

För att avslöja en skicklig manipulatör krävs ofta ett helt nätverk av människor och någon som vågar och orkar säga emot, ifrågasätta, sortera och pröva sanningshalten i alla påståenden. När den som manipulerar är en person med hög utbildning eller status är det få som ifrågasätter. Ju högre status, desto större ”trovärdighet”. Det professorn säger tror man på.

Är det bittert att önska att manipulatören någon dag får smaka sin egen medicin?

Alexitymi

Att inte kunna skilja ut eller sätta ord på sina känslor. Det är alexitymi. Nya ord är ofta abstrakta och därför svåra att ta in eller komma ihåg. Med alexitymi var det precis tvärtom; jag saknade det ordet utan att jag visste det.

Jag har ofta blandat ihop känslor som rädsla, sorg och skam. Alla tre har väckt samma reaktion i mig; jag känner mig som fem år och vill gömma mig.

Skam är en av de känslor som jag har brottats allra mest med genom livet utan att jag har förstått det. Som liten fick jag höra att jag borde skämmas eller att jag skulle skämmas. Det gjorde jag, men jag förstod inte alltid varför. Jag skämdes nog mest för att jag blev åthutad. Ungefär som en hund som varit på rymmen och får en åthutning när den kommer hem. Hur ska den kunna förstå att det var att sticka iväg som var felet?

När min mor var missnöjd med något jag hade gjort brukade hon säga att hon skulle lämna bort mig eller skicka iväg mig till en anstalt, där jag skulle få lära mig att veta hut. Nu vet jag att hon själv hade upplevt fasan av att skickas iväg, bort från föräldrar och syskon. Hon hade själv svårläkta sår och insåg säkert inte vilken skada hennes ord gjorde mig, men tog det mig hårt. Kanske var det för att jag inte förstod vad jag hade gjort för fel som jag fick för mig att det måste vara jag som var fel. Jag skämdes för att jag inte dög och kände mig misslyckad och otillräcklig.

Sedan dess har jag gjort allt för att duga. Som vuxen har skammen vaknat till liv så fort någon som betyder mycket för mig har blivit arg (även om det inte är på mig), eller fällt en kommentar som jag tolkat som kritik mot mig. Reaktionen sitter djupt rotad och kommer blixtsnabbt utan att jag själv riktigt förstår vad som händer. Då vill jag bara gömma mig. Jag blir tyst, drar mig undan och slickar såren i min ensamhet. Min omgivning förstår oftast inte alls vad som händer och varför jag reagerar som jag gör, vilket får mig att skämmas lite till. Själv har jag trott att jag har varit ledsen eller sårad, men nu förstår jag att det är min rädsla att inte duga, eller att bli lämnad och övergiven, som slår till och i sin tur väcker min skam. Det är skammen som får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna.

Detta mönster har jag burit med mig genom livet. Känslan är oerhört stark trots att situationen har förändrats: Jag är vuxen och det finns inte något reellt hot. Jag har försökt tackla problemet med kognitiv beteendeterapi under flera år. Det har bidragit till att bitarna har fallit på plats och jag kan förstå varför, men jag kommer fortfarande inte åt känslan genom att tänka annorlunda.

Jag har nyligen börjat tillämpa en annan strategi – att låta det som händer hända och vara mer omtänksam mot mig själv. Min inre kritiker kan få mala på, men jag lyssnar inte så noga. Den inre kritikern är en del av mig och jag kan inte gömma mig. Den får vara där och jag behöver inte skämmas för att jag känner som jag gör, eller reagerar som jag gör. Alla känner rädsla och skam emellanåt, om än i olika situationer. Det är mänskligt.

Det är ovant, svårt och tar tid, men det verkar faktiskt som att det gör skillnad att tillåta känslorna att finnas där och ta den plats de behöver. Det är ingen rocket science, utan handlar mycket om att våga stanna kvar, stå ut och acceptera det jag känner. Känslan kan vara obehaglig, men är inte farlig och ”hotet” finns bara i mitt huvud. Livet gör ont ibland. Om jag försöker komma undan eller kämpar emot kommer kampen bara pågå längre. Ungefär som i kampsport, där det gäller att använda energin på rätt sätt. Det handlar inte om att vara starkast och det är lönlöst att hålla emot. Det gäller även det som gör ont och är jobbigt. Ge efter, ta in, tillåt och acceptera.

Jag övar på att vara i nuet (det jag tänker om igår eller imorgon är bara tankar i mitt huvud), att vara mer omtänksam mot mig själv och mina behov och att inse att det är mänskligt att misslyckas emellanåt.

Det finns ett ord för det här också. Det kallas självmedkänsla.