Tidsperspektiv

En av mina förebilder, Bodil Jönsson, sätter ord på mycket som jag inte visste att jag visste. Till exempel behovet av ställtid. Visst går det rent praktiskt att boka in aktiviteter direkt efter varandra i kalendern, men det är inte smart att göra det. Det tar energi och jag hinner glömma en hel del om jag inte ger mig tid att notera, bearbeta och sortera innan jag ger mig i kast med nästa uppgift. Dessutom är det ohyfsat att inte vara mentalt och fysiskt närvarande samtidigt i ett möte med andra, vilket är svårt om olika åtaganden avlöser varandra utan ställtid. Bodil Jönsson hade en skylt att hänga på sin dörr under ställtiden: ”Professorn tänker”.

Jag verkar behöva ställtid även mellan platser. Jag sätter mig på tåget eller flyget vid en tidpunkt, på en viss geografisk plats och intar min angivna gång- eller fönsterplats under en tidsrymd. När jag kliver av är jag på en ny geografisk plats, ibland till och med med en annan tid än den jag hade vid avresan. Min mentala närvaro stämmer inte med platsen som jag fysiskt befinner mig på när jag kliver av. Jetlag är en slags brist på ställtid. Fast det verkar inte spela så stor roll hur lång resan är. Jag kan bli jetlaggad av en resa inrikes.

När jag träffar en människa kan det krävas ställtid för att känna in den andra personen. Ungefär som djuren gör när de nosar på varandra. Ibland räcker det att nosa på nosen, ibland får man nosa på fler ställen innan det går att bilda sig en uppfattning om var vi har varandra. Människor jag har träffat förut har jag ett mentalt minne av, men det är inte säkert att vi är på samma våglängd nu som senast vi sågs. Det kan krävas kalibrering och ställtid för att hitta den nya frekvensen. Min högkänslighet känner ofta om närvaron fysiskt och mentalt inte är på samma ställe samtidigt. Människor som det går snabbt att hitta frekvensen hos är lätta att umgås med.

Att synka tanke och handling låter enkelt och självklart, men ofta seglar tankarna iväg. Jag övar på att vara fokuserad och närvarande i stunden. Bara att bli medveten om vad det är som rör sig i huvudet, när jag inte tänker på det jag ska göra, är ganska intressant….

Min mat-och-sov-klocka, eller kanske det heter dygnsrytm, verkar vara inställd på att vakna vid sju och somna runt elva. Däremellan mår jag bäst av att äta lite och ofta, men om jag inte planerar tenderar det att bli mycket och sällan. Brist på ställtid stör min inbyggda klocka så att jag glömmer att äta, vaknar ofta eller vaknar okristligt tidigt.

Min biologiska (fertila) klocka har stannat och jag måste säga att jag är nöjd med det. Men leklusten finns kvar.

Min absoluta favorittid är fritiden; tid som inte är planerad. Den har ofta en början och ett slut, men utrymmet mellan dessa båda tidpunkter är tillräckligt stort för att det ska kännas åtminstone lite ”oändligt”, som en möjlighet eller avkoppling. Ju mer ostörd tid, desto skönare känsla. Fredagskvällar är mentalt betydligt skönare än söndagskvällar, även om min söndagsångest numera är nästan obefintlig. Det fåniga är att schemalagda eller planerade saker som jag gör för att jag tycker det är roligt på min fritid kan kännas som att de ”inkräktar”. De rutar in min tid. Styckar upp den i mindre delar som inte är lika flexibla eller lika möjliga att disponera som ett enda stort stycke tid. Det sitter i huvudet och handlar antagligen om att jag behöver öva mer på närvaro.

En annan favorittid är egentiden. Den är nära besläktad med fritiden, men tillbringas alltid på mina egna premisser med en syssla som jag själv har valt och själv styr över. Egentid är inte alltid ensamtid, men det är tidsfördriv alldeles för min egen skull. Det kan vara allt från att äta frukost till att träna eller gå på kurs.

Även om jag inte tycker om att passa tider fyller avtalade tider trots allt en funktion. Att passa tiden är en hederssak (och motsatsen är respektlöst). Det gäller både mötestider, tvättider, arbetstider och tågavgångar.

Somliga är tidsoptimister, andra tycker tiden är lång och ytterligare andra får aldrig tiden att räcka till. Jag har tillhört de sistnämnda men hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att disponera. Händelser som välter vardagen och får tiden att stå still är inget man önskar sig, eller någon annan heller för den delen, men de gör det lättare att se vad som verkligen är viktigt.

Vad är det jag vill kunna berätta med stolthet på ålderns höst att jag har gjort av min tid?  Det är nu jag ska se till att göra det.

 

 

 

 

Ett tantparti kanske?

Spontant skulle jag säga att jag inte är intresserad av politik. Men det är ju inte helt sant förstås. Eftersom nästan allting är politik idag. Det jag menar är att jag inte är intresserad av att debattera. Om det inte är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat vill säga. Då går jag igång. Och demokratin är jag beredd att slåss för. Hm, jag antar att jag är intresserad av politik då.

Då och då har någon föreslagit att jag skulle bli politiker. Anledningen kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det hänger ihop med att jag kan vara energisk, envis och en tämligen dålig förlorare. Det har väl hänt att jag har engagerat mig i sakfrågor så att det både hörs och syns. Inte in absurdum, men möjligen något i närheten. Ofta vet jag vad jag tycker när jag ger mig in i diskussionen, men ibland saknar jag tillräcklig fakta eller detaljkunskap i stunden för att övertyga andra hur rätt jag har. Oerhört frustrerande!

Men politiker, njae. Visserligen är jag envis och kan prata mycket när situationen kräver det, men jag har flera politiska svagheter. Exempelvis har jag svårt att ljuga och ännu svårare för dem som inte har det. Dessutom gillar jag tydlig kommunikation och att man håller vad man har lovat. Skitsnack och sociala medier är inte heller min grej. Jag har en bit kvar innan jag kan kvala in bland dagens mest framgångsrika politiker.

Frågorna som engagerar mig mest varierar över tid. Som för de flesta människor antar jag. Det fanns en tid då studielån och studentbostäder var viktigast. Senare blev det föräldrapenning och barnbidrag och nu lyssnar jag efter hur de tänker kring äldreomsorg och pensionsålder. Vissa saker går inte att påverka och då kan det bli kollissionskurs mellan mina egna logiska och känslomässiga resonemang. Ta befolkningspyramiden till exempel. Det är ingen pyramid längre utan mer en heffaklump. Snart är det lika många som är över 65 som under 25. Att samhället kryllar av gamla människor, både pigga aktiva och sjuka skröpliga, får såklart konsekvenser på olika sätt. För även om jag enligt statistiken har många år kvar att leva är det inte så säkert att jag får vara frisk. Ju sjukare jag blir desto mer pengar kostar jag.

För att ha råd med alla eventualiteter ska alla helst fortsätta arbeta åtminstone till 67 års ålder, antingen man vill eller inte. Om jag fick disponera min egen tid och jobba när jag vill med något som är så roligt att det inte känns som jobb skulle jag möjligen kunna tänka mig att jobba på tills jag är 67.  Men, förutom att jag inte riktigt vet vad som skulle kunna vara roligt är jag en frihetstörstande ledighetsnarkoman. Jag har pratat om att gå i tidig pension ända sedan jag började arbeta. Nu närmar den tidiga pensionsåldern sig och jag börjar inse att det inte lär hända. Trots att jag har sparat, varje månad, från 20-årsåldern tills häromåret när pensionsförsäkringar inte längre var avdragsgilla. Systemen har ändrats och pengavärdet också, men än har jag inte gett upp hoppet.

Jag kanske ska starta ett eget parti. Ett parti för tanter i alla åldrar och av båda könen som inte bara vill leva länge utan njutbart. Cabriolet och solsemester åt alla. Och ett miljövänligt boende med vacker utsikt, personlig kock, friskt vatten och en välsorterad bar. Cykel- och promenadvägar, en uteplats i varje väderstreck och ett ombonat uterum. En närbutik med lokalproducerade råvaror och boutiquer med färgglada kläder och snygga fotriktiga skor. Om vi är många tanter som delar på kostnaderna kan vi prenumerera på flera glassiga magasin och bjuda in Steve’n Seagulls på en spelning för att rocka loss. Och den 25 augusti varje år firar vi Alla tanters dag!

När tiden stannar

En del tillfällen i livet är rena utmaningar. Spännande och jobbiga, men självvalda. Det sämsta alternativet kanske betyder att allt fortsätter som vanligt, men det kan ändå vara väldigt nervöst. Till exempel när jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Eller varje gång sambon och jag gick in i en budgivning för att köpa ett gemensamt hus. Det är handlingar som kan förändra livet påtagligt och det gäller att vara klar över vad som får mig att ta klivet in i situationen. Det värsta som kan hända är att inget händer.

Det finns andra ögonblick som är evighetslånga, där tiden står stilla. Tillfällen där livet på något sätt står och väger och framtiden är fullständigt oviss på ett annat sätt. Tillfällen där jag inte kan göra mycket annat än att hoppas. Vid sådana tillfällen har jag i tysthet bett till högre makter, önskat av hela mitt hjärta, nigit för nymånen, spanat efter fyrklöver och stjärnor som faller och använt alla möjliga andra sätt att önska mig någonting som jag lärde mig som liten. Det hjälper mig att hålla hoppet kvar när det ser hopplöst ut.

Alla som har upplevt den värsta sortens ögonblick vet precis vad jag pratar om. En sekund som förändrar allt. Och den fasansfulla ovissheten.

Jag kan fortfarande återkalla känslan i detalj och ibland är minnena från den där kvällen tydligare än jag önskar. Det var en fredag och jag hade varit i Stockholm över dagen. Innan jag klev på planet hem hade jag pratat i telefon med yngste sonen som önskade tacos till fredagsmyset. Alla tre sönerna var på fotbollsmatch och säkert hungriga när de kom hem. Särbon (som nu är sambo) var också på väg ner och jag såg fram emot en mysig fredagskväll.

När jag slog på telefonen efter landningen hade jag ett meddelande. Det var äldste sonen: ”ring när du hör det här”. Jag trodde kanske att han hade stukat foten och behövde bli hämtad, så jag ringde upp medan jag stod i mittgången. Sedan minns jag att jag blev iskall och bara skrek rakt ut: ”du driver med mig”. Jag brydde mig inte om ifall medpassagerarna tittade på mig.

Äldste sonen berättade att hans lillebror hade fått en fotboll i skallen. Jag visste direkt att det var allvarligt. Det hörde jag på hans röst. Vi hade, otroligt nog, varit med om det här en gång tidigare. Det var bara drygt ett år sedan. Den gången låg han till synes livlös på den frusna planen när jag kom. Jag såg högen av jackor och filtar i ljuset från de starka lamporna och förstod på långt håll att det måste vara han. Jag satte mig på huk, pratade med honom, strök honom över kinden och håret. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen och jag följde med. När ambulanspersonalen rapporterade att han vaknat, efter att ha varit medvetslös i 20 minuter, drog jag en försiktig suck av lättnad. Den förbyttes till fasa igen när de frågade mig om han bodde hemma. De trodde att han var hjärnskadad.

Den gången förlorade han synen på ena ögat, först delvis och efter någon månad helt och hållet. Han hade fått en skada på synnerven, precis där den går ut ur ögat. Smällen av bollen mot pannan var så kraftig att synnerven tänjdes ut och till slut slocknade helt. Det var en mycket ovanlig skada, fick vi höra. Väldigt tråkigt förstås, men det kunde varit så mycket värre och jag var tacksam, trots allt.

Allt detta spelades upp i huvudet när jag hörde äldste sonens röst, som sa att ambulans var på väg. Hur var det möjligt att det kunde hända igen?! Jag ringde barnens far, som var på väg till sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ta hand om bröderna så länge, så skulle han ringa när han kommit till sjukhuset för att berätta hur det var med honom. Jag ringde särbon och grät hela vägen hem. Jag vet inte hur vi fick mat på bordet, men vi åt tacos och ingen sa särskilt mycket. Telefonen ringde. Men istället för det befriande samtalet fick jag höra att han fortfarande inte hade vaknat.

Nu for tusen tankar genom huvudet. Vi tog oss in till sjukhuset allihop, i två bilar för att kunna lösa av varandra. Jag var för upprörd för att köra själv och fick åka med mellangrabben. Han hade nyss utbildat sig till deltidsbrandman och agerade extremt professionellt genom att prata lugnt med mig hela vägen. När vi kom fram möttes vi av barnens far som var extremt tagen och inte klarade att vara inne hos sonen på intensiven, där han låg intuberad för att han hade svårt att syresätta sig själv. Det hela var så overkligt. Där stod vi allihop, runt hans säng och visste inte vad vi skulle göra. Vad värre var visste inte läkarna heller vad de skulle göra. De berättade för oss att tuben hade råkat åka ut innan de fick upp honom till intensiven och att han kanske inte hade varit ordentligt syresatt under 20 minuter. Tjugo minuter! Jag såg framför mig de hjärnskador som syrebrist kan orsaka och fick sätta mig för att inte svimma.

Han reagerade inte på någon form av stimuli och jag hörde hur de ringde kollegor för råd. Efter en stund blev han orolig och de fick dra bort tuben, men fortfarande reagerade han inte när de lyste honom i ögonen eller nöp honom under foten. Vi försökte att trösta varandra så gott det gick. Till slut bestämde vi att jag och särbon skulle stanna kvar på sjukhuset, medan de andra fick åka hem och försöka sova. Vi fick en säng i ett anhörigrum och jag la mig ner, fullt påklädd, medan särbon höll om mig och försökte trösta. Jag slumrade oroligt och drömde förfärliga drömmar innan jag vaknade i ottan.

Vi gick ut till sköterskan som vakade. Hon log och berättade att han hade varit vaken och frågat henne var han var. Nu vek sig nästan knäna. Han hade vaknat! Efter sex timmar i koma. Han hade pratat med henne. Det var fortfarande knappt morgon när vi satte oss hos honom. Efter en stund slog han upp ögonen och tittade på oss. ”Har ni inte ryggsäcken med er?” sa han. Jag fick böja mig fram för att höra när han upprepade vad han just hade sagt. ”Ni kan ju passa på att gå runt sjukhuset och steka korv”… Han var tillbaka! Tårarna rann, av lättnad och lycka.

När särbon och jag kom hem igen lite senare samma dag såg jag alla kläder och saker som yngste sonen slarvigt slängt omkring sig. Jag föreställde mig för ett kort ögonblick hur det skulle ha känts att komma hem till den synen om utgången hade varit en annan. Nu kände jag enbart lycka, tacksamhet och en enorm trötthet.

Nätdejting

Att träffa en ny partner i vuxen ålder är en helt annan business än det var som tonåring eller ung vuxen. På ett sätt är det enklare, eftersom jag har lite bättre koll på vem jag är, vad jag vill och vilka egenskaper jag värderar hos andra. Å andra sidan blir urvalet mer begränsat ju längre ”kravlistorna” blir. Samtidigt ska jag motsvara hans krav och förhoppningar. Det är lite som att byta jobb – även om jag söker brett kan jag bli ratad, ibland för att jag är överkvalificerad och andra gånger för att jag inte uppfyller de ”formella kraven”. Eller som att köpa hus kanske – det är lätt att bli lite misstänksam om det låter bra men ingen annan verkar ha varit intresserad.

På 80-talet var det nog vanligast att träffa Kärleken på fest, på ett danshak eller genom gemensamma intressen. Om det var en helt ny bekantskap spelade utseendet en större roll, följt av en instinktiv (och lite opålitlig) magkänsla. Då var jag blyg och osäker, men älskade att dansa och var ofta ute minst en dag per vecka. Jag ville gärna bli uppbjuden av någon snygg och säker kille, men eftersom kaka söker maka blev jag mest uppbjuden av de tysta, finniga killarna med flottigt hår och dålig hållning. De var kanske inte några drömprinsar direkt men ofta suveräna på att dansa.

Oftast var jag ute med kompisar men ibland var jag chaufför åt min äldre bror. Vi körde ofta långa sträckor för att komma till ställen med många dansanta människor i vår egen ålder. Den här gången åkte vi till Bäckaskog i Skåne. Det var mycket folk och jag kände ingen mer än min bror. Därför tackade jag glatt ja när jag blev uppbjuden på damernas av en lång kille som svettades av flitigt dansande. Han luktade gott och dansade bra och var dessutom ganska gullig i sin lockiga hockeyfrilla. När dansen var slut pussade han mig på örat. Två år senare var vi gifta.

Vi skaffade hus och barn och hund tillsammans, men valde att gå skilda vägar efter femton år. Då var jag inte direkt sugen på att gå ut på danshak igen och på krogen kände jag mig bara bortkommen. Hade detta varit 70-tal hade jag kanske börjat läsa kontaktannonser i tidningen, men nu var det 2000-talet och kontaktannonserna fanns på internet. Nätdejting. Det tog ett tag innan jag var helt bekväm med tanken på att leta efter män på nätet när barnen hade gått och lagt sig, men när jag väl hade skapat en profil häpnade jag över mängden ensamma hannar i cyberspace. Det var lätt att bli fast och nästan beroende av den bekräftelse som fanns att få av okända män från hela landet.

Utbudet av olika dejtingtjänster var stort. Vissa kostade pengar, andra inte. Somliga riktade sig mot olika målgrupper och andra erbjöd personlighetstester för perfekt matchning. Jag tog mig oftast fram med hjälp av gratiserbjudanden. Hur gör man egentligen för att välja ut någon? Spelar det verkligen någon roll hur lång han är, eller vilken utbildning han har? Vad händer om han bor 100 mil bort? Det finns en uppenbar risk att jag filtrerar bort guldkorn om jag väljer allt för snäva urvalskriterier. Foto och icke-rökare var ett krav, resten kunde jag ju avgöra när vi hade fått kontakt. När jag hade läst ett antal profiler blev jag ändå yr i huvudet och blandade ihop vem som var vem.

Det mest intressanta med nätdejting är jag först kan bilda mig en uppfattning om en annan människa genom hans beskrivning av sig själv och sedan genom en skriftlig konversation. På samma sätt får jag en chans att lysa inifrån och det första intrycket beror något mindre av utseende och yta. Ännu mer intressant är det hur uppfattningen kan förändras när man pratar i telefon eller träffas i verkliga livet. Jag föredrog att vara aktiv och själv ta kontakt. En del bemödade sig inte ens med att svara. Då var saken redan avgjord. Andra sållade bort sig själva genom att svara arrogant eller dumt.

Jag träffade några män. En del var riktigt trevliga men hade inte till fullo kommit över sin separation. Somliga var inte ute efter seriösa förhållanden, andra var inte ärliga med vem de verkligen var eller sina intentioner, ytterligare några var ute efter vänsterprassel. Sedan fanns det dejtingproffs, ständig på jakt efter något annat. Jag tror att det är lätt att hamna i evigt sökande när utbudet är så stort. Tänk om det finns någon bättre? Jag kanske borde leta vidare? Han verkar ju visserligen trevlig, men…. Rädslan för att missa något kan göra att jag inte ser skogen för alla träd.

Efter ett par år av ”trial and error” började jag bli lite trött på dra min historia för nya bekantskaper. Jag var inte längre särskilt aktiv när en av alla dessa män därute kontaktade mig. Jag svarade artigt, men lite halvhjärtat. Han gav sig inte, men eftersom ingen av oss var medlemmar var antalet tecken i meddelandena begränsat och de blockerades helt om man försökte uppge något som liknade en mailadress eller ett telefonnummer. Han lyckades klura ut ett sätt att ”kryptera” sin mailadress och vi kunde ta upp konversationen via mail. Snart övergick vi till telefonsamtal och bestämde att vi skulle ses. Det blev tre besök inom en vecka på olika ”syltor” mellan våra respektive bostadsorter. Vi åt, drack vatten och pratade tills de stängde. Jag hade inte skrattat så mycket på evigheter.

Gemensam humor visade sig vara en viktig faktor för att hitta rätt. Livet blir så mycket roligare med någon att skratta med. Att vi båda dessutom var av ungefär samma skrot och korn gjorde att vi klickade väldigt väl. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet och inte någon stormande förälskelse, men mycket värme och glädje. När man kommer upp i åren får man vara beredd på att han har tunnare hår, fler rynkor och en annan figur. I hans fall vägdes alla sådana faktorer enkelt upp av hans sätt.

Eftersom han hade markerat på dejtingsidan att han talade serbiska förutsatte jag att han var serb. Därför var jag förvånad att han pratade felfri svenska. Med göteborgsk accent dessutom. Vid vår andra dejt kände jag mig tillräckligt bekväm för att fråga hur det kom sig att han kunde serbiska. Han hade buskiga mörka ögonbryn och en del ansiktsdrag som mycket väl kunde tyda på serbiskt ursprung, men jag tänkte att han nog var född i Sverige av serbiska föräldrar. Han blev helt tyst och såg frågande ut. Han hade ingen aning om att han hade kryssat för serbiska i sin profil. Till slut kom vi fram till att alternativen ”serbiska” och ”svenska” måste ha legat bredvid varandra och att han helt enkelt hade kryssat i fel ruta. Vi skrattade igen en lång stund och har sedan dess ofta skämtat om att han har ett alter ego som är serb.

Vi bor och skrattar fortfarande tillsammans.

 

The final countdown

Min far är gammal nu, över 90 år. Han är lite dement, har astma och KOL, men säger att han har det bra. Och jag tror honom. Det har inte alltid varit så. Han har velat dö i 20 år.

Som nära anhörig är det svårt att se på när någon tappar livslusten. Jag är inte säker på att någon mer än jag förstod att min far tog farväl av oss allihop på det äldsta barnbarnets konfirmation för drygt 20 år sedan. Han hade fått ett av sina astmaanfall, som i sig inte var så ovanligt, men den här gången bet inte hans mediciner. Min mor blev som alltid orolig och de bestämde sig för att åka hem. Det var något med hans sätt att se på oss och krama om oss lite extra länge innan de åkte som gjorde att jag misstänkte att något var annorlunda.

Jag fick en ingivelse att ringa dem när jag hade kommit hem. Ingen svarade på hemtelefonen, men min mor svarade på mobilen. Hon var förtvivlad och berättade att far inte ville åka hem. Han hade bett att hon skulle köra honom till stranden, så att han kunde få avsluta sitt liv medan han såg havet och hörde vågorna. Jag pratade med honom i telefon och han var övertygad om att han inte skulle överleva natten. Han hade bestämt sig och ville inte ha någon hjälp.

Efter en del vånda tog jag mod till mig och trotsade min fars önskan; jag ringde ambulansen. Jag förklarade situationen för dem, liksom att jag inte visste exakt var mina föräldrar befann sig. Personen på larmcentralen lugnade mig och sa att han förmodligen inte skulle dö och skickade en ambulans för att leta upp mina föräldrar. Vad som sedan hände är lite oklart, men far fick tillfällig hjälp på plats och skrev sedan på ett papper att han avböjde att följa med ambulansen till sjukhus.

Dagen efter vågade jag inte ringa eller åka dit. Jag var rädd att far var arg för att jag hade hindrat honom. Jag skrev ett vykort som jag skickade. Han var inte arg. Men längtan efter att dö fanns kvar. Hans egen far dog hastigt i en hjärtattack när han var 70 år och min far hade alltid önskat att få göra detsamma. Snabbt och utan att bli liggande som ett ”vårdpaket”.

Nu bor han på ett äldreboende och får mediciner som tar bort hans ångest. Han sa för ett par år sedan att han kunde tänka sig att leva åtminstone tills han blir 95. Det är så bra det kan vara, trots att han inte kan förflytta sig själv och hans lungor är i ganska dåligt skick. Vi har gemensamt, bestämt för flera år sedan, att några livsuppehållande insatser inte är aktuellt.

Det är inte alltid nödvändigt att göra allt man kan, bara för att man kan. När far hade lågt blodvärde exempelvis. Han åkte in till sjukhuset för att få blodtransfusion, men jag fick prata med tre sköterskor och läkaren för att intyga att jag verkligen menade att det inte var nödvändigt att göra en full utredning, inklusive rektoskopi, för att ta reda på orsaken. Han var 90 år…. Varför utsätta honom för en utredning? Och vad ska man göra med den eventuella vetskap som man får?

Min mor blev allt sjukare för några år sedan och det visade sig att hon hade MSA, eller Multipel System Atrofi. Det är en svår och ganska ovanlig form av Parkinsons sjukdom. Hon bodde hemma och förflyttade sig med stora svårigheter och två levande stöd. Hon förlorade förmågan att svälja och fick vätska näring via en sond i magen och hade hjälp i hemmet dygnet runt och avskydde det faktum att hon behövde det. Hon var helt klar i huvudet och hade stenkoll på allt. Hon levde sin värsta mardröm – att vara fången i sin egen kropp – och önskade bara att livet skulle ta slut.

Vi, det vill säga hon och vi syskon gemensamt, hade bestämt att inga livsuppehållande insatser skulle göras om något tillstötte. Hon ville inte till sjukhus, utan dö hemma. Vid ett tillfälle drabbades hon av lunginflammation och hög feber. Vi var inställda på att det var slutet och hoppades för hennes skull att det skulle gå fort.

Mitt i natten blev jag väckt av ett telefonsamtal från nattpatrullen i hemtjänsten som meddelade att ambulans var på väg för att ta med mor till sjukhuset. När jag berättade att vi var överens om att vi inte skulle göra något blev kvinnan i luren väldigt upprörd. Hon frågade om jag verkligen förstod vidden av det och var beredd att ta ansvaret för konsekvenserna. Klockan var långt över midnatt och jag blev helt ställd. Vi hade ju bestämt. Det var dokumenterat. Hur kunde det bli såhär?

Jag vet att det är svårt att som vårdpersonal se på när en människa väljer att avstå vård, men som sagt, det är inte alltid bäst att göra allt man kan bara för att man kan. Jag kunde inte stoppa ambulansen. Mor fick antibiotika och räddades till livet. Hon kom hem igen och levde ytterligare nästan två år, men kom aldrig mer ur sängen. Nu försämrades hon snabbt och förlorade nästan helt förmågan att tala. Vi var bara några få som kunde förstå henne. Hon var fortfarande helt klar i huvudet och det liv hon räddades till var inget liv hon ville ha. Hon var helt beroende av vården. Och vården höll henne vid liv. Hon kan inte ha vägt mer än 30 kilo.

En dag fick hon hembesök av läkaren, som talade om att hon kunde sätta ut sin egen behandling. Passiv dödshjälp är tillåtet i Sverige. För mors del innebar det att hon avstod näring och vätska och alltså valde att svälta ihjäl. Hon bestämde ett datum när näringen skulle upphöra och efter det turades jag och mina tre bröder om att sitta hos henne. Det tog en hel vecka och det var otroligt plågsamt att se sin mor dö på det sättet. Hon blev 82 år.

Efter den veckan är jag övertygad om att aktiv dödshjälp hade varit ett bättre alternativ för min mor. Hon levde sin egen värsta mardröm i flera år.  Den sista veckan var hon rädd, men bestämd. Den palliativa vården fungerade bra och hemtjänstens personal gjorde sitt jobb på ett helt fantastiskt sätt, men för mor var det så långt ifrån livskvalitet och värdighet hon kunde komma.

Det kanske är bra att ättestupan inte finns längre, eftersom det finns risk att jag inte får bestämma själv när det är dags att tippa över kanten, men den fyllde ändå en viss funktion. Det är dags att lyfta upp diskussionen om dödshjälp på den politiska agendan. Vi ställs dagligen inför så många val och behöver kunskap för att kunna välja rätt. Det gäller även min egen rätt att välja ett värdigt avslut.

Att leva eller låta dö

Jag är född och uppvuxen på en gård där jag blev fostrad i att respektera liv. Varje liv är ett liv som behöver värnas. Jag räddade möss från kattens klor och lyfte varsamt upp flugor och andra insekter som höll på att dränka sig i kornas vatten-kar. Inte nödvändigtvis för att det behövdes och jag tänkte inte nämnvärt på konsekvenserna av vad jag gjorde, det bara föll sig naturligt.

Lika naturligt som att slakta djuren på gården. Jag minns fortfarande den ganska makabra synen av en stor uppfläkt ko-kropp som hängde högt upp i en talja från taket, utom räckhåll för möss och katter. Efter några dagar kom styckmästaren och sågade upp djuret i mer hanterliga bitar, som min mor sedan finstyckade och förädlade på olika sätt. Grisen hängdes inte upp utan styckades direkt och kom in i köket i en stor balja, fylld med sidfläsk, kotlettrader och andra köttstycken.

Varje jul fick vi hemmagjord korv, sylta, leverpastej och skinka. Allt togs till vara och frysen fylldes. Jag var med redan från tidig ålder och hjälpte till att packa ner i påsar och paket. Senare fick jag också hjälpa till att göra kokkorven, en riktig favorit. När mina barn växte upp fick de hjälpa mormor med korven och långt efter att mina föräldrar sålt djuren och gården önskade mina grabbar mormors kokkorv till middag. Då beställde hon råvarorna i butiken och uppfyllde deras önskan.

Min far var en stor djurvän och genom honom fick jag min fascination för både vilda och tama djur. Han var också medlem i Jägarsällskapet. Då och då tog han på sig sina jaktkläder, hängde bössan över axeln och gick till fots över sina marker. Detta kändes motsägelsefullt för mig som liten tös. Även om jag kunde förstå att gårdens kor och grisar föddes upp för att bli mat åt oss eller andra, på ett eller annat sätt, förstod jag inte varför söta rådjur eller harar skulle skjutas.

Så småningom lärde jag mig att licensierad jakt är en viktig förutsättning av flera skäl. Far tog hand om viltet med samma omtanke som djuren på gården. De djur veterinären inte kunde hjälpa avlivades. Det gällde såväl katter och möss som rådjur och kor. Även om det kändes sorgligt var det en del av livet och jag upplevde det som en omtänksam handling. Då var det svårare att se på TV när naturfilmare lät naturen ha sin gång. Jag önskade så att det hade gått att ingripa och hjälpa till.

Sett såhär i backspegeln var det naturligt att jag ville bli veterinär. Nu blev det inte så, eftersom jag har haft astma och allergi sedan jag var liten. Motivationen att studera till läkare var inte tillräckligt stor, även om missionen i mångt och mycket kan sägas vara densamma. Dock skiljer sig läkekonsten för djur och människa åt då det gäller just frågan om att förkorta lidandet i samband med sjukdom som inte går att bota.

Frågan om dödshjälp är omdebatterad och känslig och inte blir den enklare av att många gärna undviker att alls tala om döden, trots att den kommer att drabba oss alla. Det finns många omskrivningar för döden som är ganska märkliga, inte minst när man pratar med barn. Varför säger man till exempel att någon har gått bort? Den naturliga frågan blir då ”när kommer hon tillbaka?”.

Jag läste ofta Dödenboken av Pernilla Stalfelt för mina barn. Det är en underbar bok som enkelt och odramatiskt beskriver att alla som lever också dör. Döden är en naturlig del av livet och ingen vet säkert vad som händer sedan. Olika kulturer ser olika på död, begravning och vad som eventuellt händer sedan och boken tar också upp olika, mer eller mindre märkliga, omskrivningar som finns av att dö.

Många har svårt att säga att en människa har dött. Det kan finnas flera skäl till det, men jag tror personligen att rädsla för det okända, men oundvikliga, spelar in. Vi är kanske också oroliga för hur andra uppfattar begreppet och vill inte gärna göra någon upprörd, ledsen eller obekväm (hur det nu skulle kunna bli mindre obekvämt med omskrivningar). Växter och djur dör däremot. Jag tror inte jag har hört någon säga att ett djur har avlidit, omkommit, eller gått bort. Och även om det faktiskt är mer sannolikt att ett djur har bitit i gräset eller trillat av pinnen säger vi rätt och slätt att det har dött.

Ju äldre jag blir, desto mer naturligt känns det att tänka på döden. Inte som något obehagligt för egen del, mer som något som jag behöver förbereda mig på genom att leva helhjärtat.