Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.

Under tiden

”Var god vänta”. Oavsett om det är en anonym röst i telefon eller en outtalad uppmaning att vänta på min tur innan jag kan gå på bussen, köpa pålägg i charken eller passera vägarbetet kan jag känna en viss stress över att vara tvungen att stanna upp, trots att jag är på väg.

Väntetid upplevs i allmänhet irriterande, onödig och något som bör undvikas. Somliga tar till alla tänkbara medel för att slippa vänta och komma före i kön. I slutänden blir vinsten ofta marginell i relation till den irritation och stress som tilltagen orsakar, inte minst hos omgivningen. Vi är dåliga på att planera in väntetid, trots att den alltid finns där. Ju minder marginaler, desto större olust och stress. Det man gör ’under tiden’ är något man gör ’så länge’. Så länge. Det signalerar att väntan är lång. Exakt hur lång har vi oftast ingen aning om. Att inte veta skapar ytterligare stress.

Det är lätt att tro att man inte gör något när man väntar. Men, hur gör man för att inte göra något?! Min vanligaste sysselsättning under väntetid är att gräma mig eller oroa mig, helt i onödan, över det som redan har hänt eller det jag tror kan hända. (”Typiskt! Varför körde jag denna vägen?! Nu kommer jag garanterat för sent och allting blir skit!”) Saker jag ändå inte kan påverka. Det är meningslöst slöseri med tid.

Egentligen är väntetiden välkommen. Ett tillfälle till vila för den jäktade. Nu börjar jag bli bättre på att planera för den och använda den mer konstruktivt: jag kan lyssna på radio, påminna mig själv om att ändra tiden hos tandläkaren, öva mitt minne, komma på vad jag ska laga till middag, fundera ut hur jag ska göra någon glad eller bara blunda och vila en liten stund. På så sätt blir jag både lugnare och har fått mer uträttat när jag väl kommer fram i telefon-, butiks- eller bilkön. En kö kan vara precis det som behövs för att få tillfälle att hämta andan, landa och komma ikapp mig själv.

Begreppet ”under tiden” kan tolkas som att tiden är något som är ovanför eller överordnat. Tiden är sammanhängande och en del av den är väntetid. Livet pågår under tiden. Det jag vill ha ut av livet är det jag ska göra ’under tiden’.

Det finns många studier som har undersökt vad människor ångrar på ålderns höst. De flesta människor ångrar att de jobbade för mycket, ägnade för lite tid åt familj och vänner och att de inte följde sina egna drömmar. Att ångra är meningslöst. Det går inte att ändra det som redan är gjort. Varför inte leva livet nu, under tiden, så att jag inte behöver ångra det när jag blir gammal. Se till att göra det jag vill. Om glappet mellan det jag vill och det jag gör är för stort riskerar jag att ångra att jag inte levde det liv jag egentligen ville.

Många stora tänkare och författare har sagt kloka saker om att följa sitt hjärta. En av mina favorittänkare är Nalle Puh (eller kanske snarare A. A. Milne). Hans lite underfundiga filosofi är att ”den som inte vet vart han är på väg riskerar att hamna någon helt annanstans än han hade tänkt sig” och ”om du inte vet vart du är på väg är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ju ändå inte när du är framme”.

Jag kan varmt rekommendera boken Lyckofällan av Russ Harris. Där finns många tänkvärda exempel på hur man själv kan skapa det liv man vill leva. En som inspirerats av Harris är Nina Åkestam, som i sin bok Meningen med hela skiten har skapat kontakt med sin 85-åriga inre tant. Det är smart, eftersom det bygger på att leva livet nu så att jag som 85-åring kan säga att jag faktiskt följde mina drömmar. Jag tycker om att tänka på min 85-åriga tant och vad jag kan göra idag som gör henne glad. Hon kommer att vara stolt över mycket av det jag har gjort och gör, men det finns fortfarande saker hon vill berätta som inte har hänt ännu.

Om jag ger mig tid att känna efter vad jag verkligen vill och gör det kommer min inre 85-åriga tant att skrocka belåtet. Vad behöver jag göra för att ha levt ett liv att vara stolt över när jag blir gammal? Det är precis det jag ska ägna mig åt ’under tiden’.

Lektion i livsnjutning

Det duggregnade lite och jag hade inte tänkt gå ut. Det såg dessutom kallt ut, men när jag vattnade blommorna på uteplatsen kände jag att det tvärtom var ljummet i luften och doftade gott. Kanske jag skulle ta en liten promenad trots allt. Det var nästan helt vindstilla och alldeles ovanligt tyst.

Jag gick nerför backen, hejade på grannen och tog en promenad längs stranden. Stannade ett litet tag och tittade ut över vattnet som låg helt stilla och blankt, lika grått som himlen. Svalorna flög strax över ytan. Havet hade dragit sig tillbaka för att vila. Stenarna i vattenbrynet, som var helt gröna av sjögräs, avslöjade att vattennivån brukade vara högre. Sanden var våt av regnet och vattnet alldeles kristallklart. Nu var det bara reflexerna som avslöjade var gränsen gick mellan land och hav. Magiskt.

Det syntes inte en människa. Jag bestämde mig för att gå stigen förbi tennisbanan. Där växer björnbärsbuskar och såhär års börjar de första mulliga bären mogna. Stigen passerar förutom tennisbanan även några stugor och trafikeras frekvent av flanörer, hundrastare, cyklister och joggare. Jag förväntade mig därför att någon annan redan skulle ha plockat de mogna bären. Till min förvåning såg jag att det fanns mycket bär, både röda och svarta.

Tänk, att ingen har gett sig själv tid för att stanna och plocka. För nog vet väl alla om att björnbär är både nyttigt och gott?! Kanske har de andra trott som jag, att någon annan hade hunnit före, och därför inte ens tittat efter. Vissa kanske tycker att björnbärstaggarna är avskräckande och har därför inte letat efter mogna bär som är lätta att nå. Eller kanske någon ville vänta tills fler bär hade mognat för att få maximal valuta för insatsen (med risken att någon annan faktiskt har hunnit före).

Det är inte ovanligt att vi gör sådär; vi tar saker för givet och tar därför inte reda på hur det egentligen förhåller sig, vi tar oss inte tid, har redan på förhand bestämt oss för att något är för svårt eller för obekvämt, eller låter girigheten gå före och lura oss.

Jag är glad att jag just idag valde att gå ut, trots att jag inte hade några förhoppningar. Förutom en skön promenad fick jag en närmast magisk upplevelse av den helt stilla havsytan och en björnbärsfika. Jag plockade bara de bär som var riktigt mogna. De som fortfarande var röda, eller bara nästan svarta lämnade jag kvar för någon annan att glädjas åt imorgon eller en annan dag. Kanske jag tar en sväng förbi där igen till helgen.

Hur man överlever i skogen

Ofta börjar äventyret med planering. Vi vet sällan exakt vart vi ska, utan tar bara ut en ungefärlig riktning eller plats på kartan, helst inte alltför långt hemifrån (vi lägger hellre tiden i skogen än på vägen dit). Ibland handlar det om en dagstur på några timmar, andra gånger kan vi spendera en natt eller flera i terrängen. Oavsett vilket, så följer minst en ryggsäck med. I den finns sittunderlag, hopfällbara kaffekoppar, nescafé, hopfällbara glas, fältflaskor med vatten, en kniv, en liten gasolbrännare, stekpanna och en liten behållare som kan användas att koka vatten eller annat i. Det tillhör grundutrustningen.

Sedan handlar det inte bara om att överleva, utan att med enkla medel få en guldkant på skogspromenaden. Det går verkligen ingen nöd på oss när vi är i skogen. Tvärtom. Det har blivit lite av en sport att hitta på godsaker att som passar att äta och dricka. På längre vandringar tar vi till exempel gärna med ägg att koka till frukost och kanske en liten flaska champagne. Det kan vara värt att bära några hekton extra för att få njuta av lite lyx, som den pärlande drycken i solen i en liten glänta.

Vi har en paradrätt: korv med bröd. Det är inte världens nyttigaste mat kanske, men det går supersnabbt att steka till ett par korvar med hjälp av det lilla köket. Dessutom finns det så otroligt många olika och roliga sorters korv att välja på. Helst köper vi närproducerat. Vi skulle kunna skriva en bok med korvrecensioner vid det här laget. Det är inte omöjligt att vi i snitt har ätit korv minst en gång i veckan de senaste åren…. Det blir några kilon.

Ofta hittar vi fantastiska rastplatser, med utsikt över trädtopparna eller på en sten vid en liten bäck. Men ibland har vi hamnat ute på en stubbe på ett kalhygge, eller där alla världens myggor verkar kläckas. Det är kanske inte lika roligt just i stunden, men ofta är det de platserna och tillfällena vi kommer ihåg. Jag kan minnas fel, men jag tror att vi alltid har haft uppehållsväder när vi har rastat, hur mycket det än kan regna längs vägen.

Vandringarna handlar inte om att riva av ett antal kilometer på kortast möjliga tid, eller att gå så långt som möjligt, utan om att hitta en njutbar takt och ta sig tid. Vi väljer ofta turer i varierande natur och gärna kuperad terräng och vi vill helst undvika att behöva vända och gå samma väg tillbaka. Ibland har vi behövt klättra, hasa och åla, ta oss fram genom täta snår, över sankmark och genom vindfällen. Det är inte alltid njutbart, men strapatserna gör att vi känner oss synnerligen levande. Det är så annorlunda och långt ifrån vardagen att de märkliga situationerna då och då får oss att brista ut i ett gapskratt.

Ibland har vi tappat bort oss. Vi har gått vilse på de märkligaste ställen och valt de konstigaste genvägar, som i efterhand visat sig vara allt annat än smarta. Tack och lov för mobiltelefonen! Om det inte hade varit för den hade vi fått hålla oss på mer kända vägar för att inte behöva krypa ihop under en gran när mörkret kommer. Nu kan vi oftast få upp en karta och en liten prick som visar var vi är. Inget orienteringspris på det kanske, men det har räddat oss många gånger.

Natten mellan två dagars vandring kan tillbringas i tält, vindskydd eller husvagn. Det är förstås helt olika upplevelser. Att, precis som snigeln, bära sitt natthärbärge med sig på ryggen ger en frihet att slå läger på ett vackert ställe och lite när man vill. Det är inte alltid att det funkar. Ibland vill man verkligen inte gå längre, men det går inte att få ner en tältpinne i marken eller hitta en plan torr fläck som är stor nog.

Vindskydden, som finns längs flera större vandringsleder, kräver bara att man har liggunderlag och sovsäck med sig. Det är nästan som att sova under bar himmel, fast med tak över huvudet. Visst kan det bli så att man får samsas med andra vandrare, men det är sällsynt. Oftast finns det ved och man kan göra upp en lägereld. Det är lite lagom spännande att ligga och lyssna på nattens ljud och veta att det kan komma en älg eller andra djur förbi i den tidiga gryningen. Oavsett om vi väljer tält eller vindskydd blir livet lite spartanskt. Efter ett eller två dygn med ryggsäck på ryggen luktar man kanske inte så gott längre och redan efter en natt i sovsäck är frisyren lite annorlunda. Men det finns inga speglar och väldigt gott om frisk luft.

Att övernatta i husvagn är som Hilton i jämförelse. Vi har en liten Silverkula, en T@B, som i mångt och mycket påminner om den husvagn som Kalle, Musse och Långben har; man drar i en spak och vips har vi en dubbelsäng. På morgonen fäller vi ihop sängen och får en soffgrupp. Man kan vara två i den om båda vet sin plats och det finns bekvämligheter som kylskåp, diskho, vattenkran, gasolspis och gasolelement. Rena lyxen alltså.

Våra husvagnscampingplatser är ofta en vändplats i skogen. Vi har kommit på att det går utmärkt att ”duscha” utanför i ljummet vatten från en halvlitersflaska. Vill man ha lite avskildhet kan man bygga en ”duschkabin” av ett vindskydd. Maten lagas helst på en liten campinggrill. Det kan bli både ryggbiff, egengjorda burgare och lax. Det smakar fantastiskt gott i vanliga fall och i skogen är det ännu bättre. Vi har en liten transistorradio så att vi kan lösa melodikrysset på lördagsmorgnarna, små LED-lampor så att vi kan lösa korsord eller läsa en bok på kvällen och levande ljus för mysfaktorn till middagen. Vi har till och med en matta med oss, som vi kan lägga utanför vagnen för att få en uteplats.

Det är en trygghet och ett nöje att vara två. Vi har fått massor av gemensamma minnen. Dessutom är det skönt att gå tysta tillsammans. Jag är övertygad om att vi har lärt känna varandra lite bättre tack vare våra små äventyr. Promenaderna i sig är också hälsosamma. Det är balsam för själen och stärkande för kroppen, även om det kan göra ont både här och där efter ett par dagar och nätter. Visst är det skönt att komma hem till det bekväma villalivet, men vi längtar nog alltid lite ut igen. Må vi få vara friska nog att kunna göra om det många, många gånger till.

Jag ska bara….

Om man, som jag, har levt livet till största delen i en prestationsbaserad verklighet är ”jag ska bara…” en väldigt vanlig tanke. Det är så mycket jag tror att ”jag ska”, eller måste. Dessutom tror jag att det är ”bara” nåt snabbt eller litet, vilket ofta visat sig vara helt felbedömt. Till exempel de gånger jag har tänkt att ”jag ska bara” innan jag går ut i det fina vädret. Solen kan hinna både gå i moln och gå ner innan jag är klar.

Om jag har en liten stund över innan det är dags att gå till bussen, eller gå i duschen, eller nåt annat som jag har planerat, är det inte ovanligt att det dyker upp en tanke på vad ”jag ska bara” göra. Numera försöker jag ignorera den tanken. ”Jag ska bara” har slutat med panik tillräckligt många gånger för att jag ska inse att det inte är inte så intelligent att påbörja ett litet projekt i tron att jag ska vara effektiv. Särskilt som jag helst håller på med vad-det-nu-är tills jag är klar. Då kör det garanterat ihop sig och tiden räcker inte alls till i någon ände.

En variant på ”jag ska bara” är ”när jag ändå…”. Jag kan ju passa på att göra fler saker, ”när jag ändå…” Det är inte heller särskilt effektivt. Tvärtom. Jag kan till och med tänka så många ”när jag ändå” att jag helt enkelt skjuter upp eller skiter i alltihop. Det blir för mycket, tar för lång tid, eller är för jobbigt med alla ”när jag ändå”. Så istället för att göra en sak i taget och vara nöjd med det, som det var tänkt från början, får jag ingenting gjort och blir irriterad på mig själv.

Jag övar. Jag har blivit bättre på att ta vara på den lilla stunden som blir över. Ibland kan det till och mer vara mer effektivt i det långa loppet att vara lite ineffektiv i stunden. Motivationen är oftast större om uppgiften är överskådlig, både i tid och omfattning. Hellre litet och lätt än stort och svårt.

Denna insikt har gjort mig mer harmonisk, lite lyckligare och lite effektivare. Allt blir kanske inte gjort nu heller, men jag har blivit bättre på att passa tider.

Självbedrägerier som fungerar 2

Jag är ingen morgonmänniska. Helst skulle jag inte ställa klockan alls, utan gå upp när jag vaknar och aldrig före klockan 8. Är jag ledig är det gott att lojt vända sig om och slumra en liten stund till, men även när klockan ringer vill jag gärna snooza och låta både kroppen och tanken vakna varsamt.   Sedan fortsätter jag gärna morgonen i ett lugnt tempo. Skalman (den smarta men bekväma sköldpaddan i Bamse som har en självgående skottkärra och en mat-och-sov-klocka) har en poäng när han säger att ”skynda” är ett fult ord.

Det är skönt att ha gott om tid för frukost och morgonbestyr. De dagar då morgonstunden begränsas av andra tidsbestämda åtaganden skulle det vara naturligt att ställa klockan lite tidigare, för att få den där lilla extra kvarten som gör så stor skillnad på morgonen. Men, för en morgontrött tar det emot.

Jag har kommit på en lösning som har fungerat för mig i många år. Jag har helt enkelt ställt fram klockan tjugo minuter och lurar mig själv att klockan är mer än vad den egentligen är. Det sköna och lite skämmiga är att det funkar, jag ”går på det” varje morgon. Det är klart att jag vet att klockan egentligen inte är så mycket som hon visar, men just där och då väljer jag att ignorera det. Jag ”låtsas” att det är dags, men ger mig ändå tid att snooza, slumra och ta mig ur sängen i behaglig takt. När jag kommer upp och har vaknat till ordentligt är jag alltid lika glad att klockan inte är så mycket som väckarklockan visade. (Om någon skulle få för sig att hjälpa mig att ställa klockan rätt får det mindre angenäma konsekvenser)

Mitt lilla klocktrick funkar även på kvällen, fast omvänt. När jag kommer i säng alldeles för sent och tittar på klockan innan jag släcker lampan kan jag med ett litet leende konstatera att ”riktigt så mycket är klockan faktiskt inte” och så somnar jag, nöjd med att ha fått tjugo minuters ”extra” sömn.