Husdjur

Jag är allergisk mot en massa djur, såväl med päls som fjädrar och fenor. Jag är osäker på vad det är jag inte tål hos dem, men jag har varit allergisk sedan treårsåldern ungefär. Det är lite ledsamt, för jag tycker verkligen om djur. Allra mest fascinerad är jag av att se vilda djur i sitt rätta element. Jag har suttit i timmar vid bäverboet och väntat på att få se en bäver, förgäves. Likaså har jag spårat vilda mufflonfår och bisonoxar, utan att få syn på dem. Jag har ”cyklat med älgar”, legat knäpptyst utanför rävlyan när ungarna lekte och fått syn på en varg innan den såg mig. När jag var liten hade vi en pampig kungsörn som jagade hare på våra åkrar. Han fick springa för att få luft under vingarna när han skulle lyfta. I våras var jag på örnspaning, och såg 11 havsörnar. Det är mäktiga fåglar som får mig att bli lite andäktig.

Vilda djur ska vara utomhus och det gäller alla, även insekter. Inne har jag min fristad. En fluga som sitter stilla på väggen på kvällen kommer att vakna i ottan och ge sig den på att väcka mig. En mygga i sovrummet kan få mig bli halvgalen och krigisk. Jag avskyr att höra en mygga som surrar efter att lampan har släckts, för jag vet vad den har tänkt att göra med mig under natten.

Under sensommaren och vinterhalvåret har vi ofta besök av spindlar i huset. Av storleken att döma går de in när dörren är öppen. Sambon kallar dem för älgar – stora och bruna. Tidigare var jag rädd för spindlar, men jag fick svårt att motivera det när jag fick barn. Hur obehagliga jag än tyckte att de var kunde jag inte komma på något rimligt skäl till att jag, som var så mycket större, var rädd för en spindel. Det var lite genant och jag ville inte föra över den rädslan på barnen, så när vi flyttade till vårt gamla hus med många och stora spindlar, lärde jag mig så småningom att gå förbi bestarna där de satt i källartrappan. Jag hade inget val, men jag höll stenkoll på dem och rörde de på sig frös jag i hela kroppen (och skrek säkert lite också).

Vid ett tillfälle, när barnen var små, var vi på ett terrarium där en av skötarna lät besökarna klappa och hålla i vissa djur. Vi stod runt glasbordet och tittade på när andra klappade ormar, sköldpaddor och ödlor. Plötsligt hade skötaren tagit upp en Goliatspindel. Av någon anledning kom han fram till just mig och av ren reflex höll jag fram handflatan. Det är obegripligt varför jag gjorde det, men där stod jag med spindeln i handen. Han var tung och satt alldeles stilla. Som tur var. Om han hade rört sig det allra minsta hade jag förmodligen kastat iväg honom. Jag kunde känna avtrycken från hans fötter i min hand långt efter det att skötaren hade tagit bort honom. Mina grabbar tyckte att det var coolt att just deras morsa fick hålla den håriga spindeln och när chocken hade lagt sig var jag otroligt stolt över vad jag hade gjort.

Mindre spindlar har jag absolut inga problem med längre. Jag är inte rädd för stora spindlar heller, men jag hajar fortfarande till när jag ser en skugga av dem och vill gärna veta var de är om vi delar hus. Jag har lärt mig att skaka kläder eller filtar som har legat ett par dagar. Den stora husspindeln kan komma upp i hastigheter på 50 cm per sekund. Det måste vara därför de tenderar att försvinna så fort man vänder bort blicken. Oftast låter jag dem bara vara. Stör de inte mig så stör jag inte dem. För det mesta håller de sig undan, men om jag ser någon gå över golvet lyfter jag gärna upp fötterna och i sovrummet vill jag inte ha dem. Sambon tycker inte att vi kan ha så stora djur inomhus överhuvudtaget. Då fångar vi in vederbörande i en papperskasse och bär ut den. Spindlar är nog inte dumma, men de ser inte så bra.

Det kan vara samma spindlar som vi bär ut gång på gång. De stora husspindlarna kan tydligen bli fem, sex år gamla. Jag är inte säker på hur många avkommor de får under en livslängd, men är tacksam att de trots allt verkar trivas bättre utomhus.

Moraltant #metoo

#Metoo blev en global folkrörelse. Så många kvinnor som vågar stå upp, sida vid sida och säga ifrån. Efter decennier av tyst acceptans. Det är verkligen på tiden att ta tillbaka rätten till självbestämmande över sin egen kropp, både vad gäller ord, bild och handling.

Jag läste en klarsynt krönika av Louis Herrey som påpekar att det döljer sig en dubbelmoral i frågan kring #metoo. Vi tycker inte det är OK när ovälkomna händer tar sig friheter, men reagerar inte nämnvärt, eller till och med stödjer den kultur som bidrar till att lägga grunden för ett oacceptabelt beteende. Det kan handla om låttexter, musikvideor eller reklam som objektifierar och nedvärderar kvinnor. Det tycks nästan som om ingen lyssnar eller ser. Många tänker säkert att de inte bryr sig, men i själva verket är risken stor att vi påverkas utan att vi själva förstår hur eller vad det kan få för konsekvenser.

Min uppfattning är att gränsen har smygförflyttats under flera år. Syftet med att anspela på sex och kvinnan som lovligt villebråd är säkert att synas och sticka ut, men effekten blir snarast en dålig smak i munnen. Från avklädda underklädesmodeller i kolossalformat längs gatorna till ”Melodi-fucking-festivalen 2017”, där både programledare och artister verkade ha ett bristande ordförråd. Genom att använda engelska termer skapas en skenbar distans till betydelsen. Det låter fräckt och trendigt snarare än vulgärt, onödigt och helt fel i sammanhanget.

Det finns forskning som visar att sex i marknadsföring nästan enbart tilltalar män, medan kvinnor är negativt inställda. Sex säljer inte mer produkter. Då kan man fundera över varför vissa klädkedjor väljer att använda avklädda modeller för att sälja trosor och bh?!

Sex är lockande, spännande, härligt och roligt, men bara när villkoren är lika och förutsättningarna rättvisa. Sex är också en av de mest ansvarsfulla handlingar vi kan ägna oss åt. Tänk att få förtroendet att komma så nära en annan människa. Någon som vågar vara sårbar och som jag vågar vara sårbar inför. Sex handlar om att ge och att få, aldrig om att ta utan lov.

Vi behöver uppmärksamma och synliggöra alla kränkningar och trakasserier, men vi behöver också aktivt ta ställning emot sexistisk propaganda och reagera när gränserna flyttas. Vi har ett ansvar gentemot våra och andras barn. De ser det vi ser och hör det vi hör, men har inte alltid möjlighet att förstå och skilja ut sunda och osunda värderingar. Vi behöver vara många som visar hur vi vill att världen ska se ut och som lever efter de sunda värderingarna. Det är inte en könsfråga.

Många män har hängts ut och fått sin karriär, sitt liv och sina relationer förstörda genom kampanjen #metoo. Andra är säkert oroliga för vad som skulle kunna sägas om dem och vad som kan hända om sanningen kommer ut. Ytterligare några verkar helt immuna och har inte för avsikt att ändra sitt beteende på grund av några rubriker eller tillkännagivanden. Den sistnämnda gruppen är svår att komma åt. Rötägg och psykopater kommer alltid att finnas, i alla sammanhang. Men genom att tala om vad de gör kan vi lära oss att känna igen dem på långt håll och undvika dem.

När jag växte upp fick jag lära mig att inte göra något mot andra om jag inte ville att de skulle göra så mot mig. Det är en måttstock som håller ännu. Visst har jag gjort saker som jag inte borde och sagt saker som jag har ångrat. Det innebär inte att det är fritt fram att göra det igen och igen. Min intention är att bli bättre på att vara sann mot mig själv och leva ett liv som jag är stolt över.

Som tantbloggare kan jag ta risken att uppfattas som en gammalmodig moraltant. Jag står för mina åsikter och den som tycker det är mossigt är välkommen att diskutera.

Mon mor sa tidigt åt mig att akta mig för karlar. Jag minns inte hur gammal jag var då, men jag har funderat mycket över vad hennes generaliserande moralpredikan egentligen stod för. Hon menade att ”de är likadana allihop, bara ute efter en enda sak”. Jag misstänker att hon talade av en egen besk erfarenhet och hade kunnat var en del av #metoo-kampanjen. Hennes ord har fått mig att vara på min vakt, men jag har ändå inte varit förskonad. Däremot har jag känt skuld och skam. Jag vågade aldrig protestera och aldrig berätta. Det stod andra vuxna runt omkring som inte sa något, utan bara flinade lite. Det hände mer än en gång. Gubbarna som tafsade och nöp mig i mina ömma flickbröst såg ut som om de hade gjort det förut och gjorde det som om det var deras rättighet.

Jag har haft en stor misstro mot män under många år. Min mor lärde mig tyvärr aldrig att jag har rätt till min kropp och att njuta av den.

Tack och lov är alla män inte likadana. Vi borde vända ryggen åt dem som beter sig illa och istället lyfta fram och rikta strålkastarljuset på de män som (förhoppningsvis) utgör en majoritet. De som, liksom mannen i mitt liv, vill väl, gör gott och är kärleksfulla. Han får mig glad och vill inget hellre än att jag ska må bra. Han är tålmodig, lyhörd, varm och känslig. Med honom är jag trygg.

Om att göra saker jag aldrig har gjort förut

Skräckblandad förtjusning. Jag kan säga det direkt: jag skulle gärna göra det igen. Det var absolut inte något jag var säker på att jag skulle göra. Jag är både höjdrädd och ganska harig när det gäller åkattraktioner, så att betala för att åka zipline var inget jag hade på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Men ändå, det kändes inte direkt livsfarligt att prova. Jag såg barn före mig som vågade. Kan de så kan väl jag. En adrenalinkick inom räckhåll. En av funktionärerna berättade att hennes mamma, 86 år, hade åkt. Utan att veta något om hennes mamma (hon kanske hade varit stuntkvinna) bestämde jag mig och kröp i säkerhetsselen.

Jag har ofta drömt att jag åker i branta backar, både uppåt och neråt, utan att ha kontroll över vare sig färden eller fordonet. Eller att jag klättrar obehagligt högt och sedan inser att jag inte vet hur jag ska komma ner. Den korta färden på lastbilsflaket upp för branten till avsatsen, där det var tänkt att vi skulle hoppa ut, kändes därför nästan som en livs levande mardröm. Det var ändå ingenting mot spiraltrappan. Hur kan det vara så fruktansvärt obehagligt att gå i en trappa bara för att jag ser igenom den?! Tretton meter rakt upp blir väldigt många trappsteg runt, runt. Flera gånger kändes det som om benen skulle sluta röra sig uppåt-framåt och jag klamrade mig allt hårdare fast i räcket, som dessutom bara fanns på den ena sidan. Jag försökte hålla nervositeten i styr genom att prata, prata och prata. Vad har jag gett mig in på? Jag fick en flash-back till känslan jag hade när jag stod i den långa, ringlande kön till en värsting-åkattraktion för några år sedan. I ett svagt ögonblick tänkte jag ”hur farligt kan det vara” och sen stod jag i kön…

Visst finns möjligheten att vända, men det tar trots allt emot att vika sig. Inombords pågår en intensiv kamp mellan förnuft och känsla, eller vad det nu är. Varför utsätter jag mig frivilligt för det här? Jag betalar till och med för att bli rädd. Är det verkligen intelligent? Ja, kanske. Jag vet innerst inne hur stolt jag är över min bedrift efteråt. Att jag faktiskt vågade lämna tryggheten för möjligheten att upptäcka något nytt. Samma sak gäller för mer vardagsnära utmaningar i livet, som att byta jobb, flytta eller skilja sig. Det kostar på, men är ofta värt det, så länge det är självvalt.

Väl uppe på plattformen svajade det.  Inte för att det blåste, utan för att människorna som befann sig däruppe rörde sig. Å ena sidan ville jag hålla mig hårt i räcket längs kanten, å andra sidan vågade jag inte gå så nära kanten att jag nådde räcket. Utsikten var milsvid, men svår att riktigt njuta av. Långt där nere, ungefär 70 meter nedanför och 700 meter bort, fanns plattformen där jag skulle få fast mark under fötterna nästa gång. Det obehagliga är inte att hänga fritt i en vajer eller att åka i hög fart, utan att ta klivet ut i luften. I det ögonblicket går det inte att ångra sig längre. Samtidigt är det precis det som ger känslan av tillfredsställelse. Ögonblicket då jag har bestämt mig. Rädsla, beslutsamhet och… lättnad.

Färden ner tog ungefär en och en halv minut. En stund av eufori, stolthet och förtröstan innan fötterna nådde brädgolvet som indikerade att färden var slut. Jag var nöjd och glad att jag vågade utmana mina gränser och kände mig som en segrare. Väl nere önskade jag att jag hade haft mer närvaro att kunna njuta av stunden då jag klev ut i det okända.