Årsringar

Min spegelbild har förändrats. Det är naturligt att utseendet ändrar sig med tiden och oftast sker det så gradvis att det passerar tämligen obemärkt. Därför hajar jag till när jag tycker mig se ett annat ansikte än jag är van vid. Inte så mycket äldre. Mest förändrat.

Många små och egentligen ganska obetydliga förändringar. Som att ögonbrynen har bleknat. Jag har haft väldigt mörka breda bryn som nästan har vuxit ihop över näsan om jag inte ansat dem med jämna mellanrum. Med tiden har jag övat upp en viss rutin att noppa och jag känner det knappt längre (i början kunde jag bara ta ett strå, sedan fick jag vila medan jag nös och torkade tårar). Nu konstaterade jag först att jag inte hade några svarta strån att plocka särskilt ofta och när jag verkligen tittade efter hur mina ögonbryn såg ut var de nästan utsuddade jämfört med tidigare. Hårstråna var färglösa.

Det var min frisör som var först med att säga det. Jag hade fortfarande inte sett något när hon tyckte att jag kunde markera mina bryn med en penna för att framhäva mina ögon mer. Jaha. OK. Jag funderade inte så mycket över varför hon sa det. Hon hade kanske varit på någon make-up-utbildning, tänkte jag. Det föll mig aldrig in att mina tjocka svarta bryn kunde bli osynliga.

Mitt hår ovanpå huvudet har också ändrat sig. Inte enbart i färgen vid tinningarna. Håret vill inte längre som jag vill och virvlarna får ett allt större övertag. Håret lyfter på nya ställen.

Huden tillhör det som har blivit bättre med åren. Tonårsfinnar och flottig hy är ett minne blott och det sörjer jag inte. Efter åratal av påpekanden från hudexperter har jag slutat att tvätta ansiktet med tvål, men jag tvivlar på att det är det som gör skillnaden. Inte heller tror jag att användandet av dag- och nattkrämer spelar roll. Jag vill inte se mig som ett offer för skönhetskommersialismen och förnekar samröre i det längsta, även om sammanträffandet är något besvärande.

För ungefär tjugo år sedan hade jag rynkor i pannan. De har nästan helt försvunnit. Jag var övertygad om att en gång rynka för alltid var en rynka, men så är det alltså inte. Jag såg en gång en slags karta i en tidning över olika typer av rynkor i ansiktet och vad de sa om en människa. ”Besviken” var tvärgående veck högt upp i pannan. Det var sådana jag hade. Förbannad, å andra sidan, var ett ”V” mellan ögonbrynen. Det har jag en antydan till, men inte så uttalat. Jag minns inte var jag såg den här kartan, men när jag nyligen såg nya rynkor runt munnen kunde jag inte låta bli att fundera på vad de betyder.

Ett fårat ansikte hos någon annan tycker jag är vackert. Det signalerar en uttrycksfull människa. Känslouttryck fastnar, efter tillräckligt många upprepningar, i ansiktet som rynkor. Nyligen råkade jag passera en spegel just som jag hade munnen sådär ihopsnörpt som mina nya rynkor gav uttryck för. Det var inte något vackert alls över det. Jag försökte komma på vad jag tänkte eller kände som omedvetet fick mig att skrynkla ihop munnen till ett litet russin. Vad var det för känslouttryck jag såg? Av minen att döma såg jag ut att vara tillknäppt bestämd, kanske till och med snorkig. Det var inte så jag kände mig.

Jag googlade för att se vad ansiktsrynkorna kunde betyda. Det visade sig att det finns en hel lära inom kinesisk medicin om det. Skepsisrynkor är parallella med ögonbrynen och kommer av att man höjer ett eller båda ögonbrynen. Jag läste vidare, med en synlig skepsisrynka. Om kråkfötterna i ögonvrån pekar uppåt sitter de på en person som är gladlynt och om de pekar neråt är det en sorglig själ. Mina pekar både uppåt och neråt, men inga är särskilt framträdande. Ömsom vin, ömsom vatten.

Linjer runt munnen, neråt från mungiporna, kan betyda besvikelse och missnöje. Jaha, då är det inte alls konstigt att jag har fått sådana. Livet har varit orättvist, men om rynkor kan försvinna finns det gott hopp. Tillvaron ser annorlunda ut nu än för ett par år sedan och orättvisan börjar lägga sig till rätta som en insikt. Om man har fina linjer från näsvingen och ner mot mungipan betyder det att man ser meningen med livet. Se där ja. Jag visste väl att det kunde vara fint med fina rynkor. Men vad russinuttrycket betyder verkar de inte ha koll på i den kinesiska läran.

Själv läser jag ofta omedvetet av andra människors ögon och ansiktsuttryck. De kan säga mer än ord.  Om ord och ansiktsuttryck inte stämmer överens litar jag mer på ansiktsuttrycket. Nu kan det vara lite vanskligt förstås, eftersom det kan handla om ett botox-opererat ansikte. Botox injiceras i ansiktsmusklerna för att släta ut rynkor. Det är i själva verket ett nervgift som förlamar muskulaturen. Ansiktet blir slätt, men uttryckslöst och tråkigt oavsett vad man känner.

Nä, det bästa sättet att vila ansiktsmusklerna är att le. Ett leende ansikte är avspänt. Och genom att släppa taget om bekymmer från det förflutna eller oro inför framtiden fastnar färre obehagliga känslor i ansiktet. Om jag nu inte riktigt vill tro på anti-age-krämer så vill jag desto hellre tro att mina ansträngningar att leva i nuet har gett resultat. Och även om gener sannolikt spelar den största rollen för vilka årsringar man får i ansiktet, så tilltalar rådet från en av dem som jobbar med ansiktsläsning enligt den kinesiska filosofin mig: ” Lukta på blommorna, känn vinden mot ansiktet och ta en tupplur. Det och kyssar ger ett vackert ansikte och fin lyster i huden”.

Fem år och nybörjare i Mulleskolan

Det var stort när jag fick åka iväg alldeles själv med väska och allt. I min gula lackväska hade jag saft i en fyrkantig plastflaska som det hade varit blomgödning i, en hembakt bulle i en påse och en hopvikt tidning i en plastkasse som sittunderlag.

Mor körde mig i den ljusblå Amazon-kombin till busstationen. Där stod en oändlig massa stora SJ-bussar, alla likadana. Det ”oändliga” antalet bussar var säkert en 7-8 stycken. Som jag minns det var de gigantiska, lite rostiga, fyrkantiga orangeröda med ljusgult tak. För en liten blyg tös som aldrig hade åkt buss förut var hela situationen lite skrämmande. Det har säkert bidragit till att mina Mulle-äventyr har etsat sig så tydligt fast i mitt minne.

Som tur var fanns det fröknar även i mulleskolan. De mötte mig och såg till att jag hamnade på rätt buss. Mor sa att jag kunde kalla dem ”Fröken” eller Tant Karin och Tant Ulla. De var snälla, även om Tant Karin såg lite barsk ut och pratade konstigt. I efterhand har jag förstått att hon var från Gotland. Tant Ulla var alltid sminkad, hade perfekt frisyr och en snäll röst.

Som nybörjare hamnade jag i den mörkblå gruppen. Alla i den mörkblå gruppen fick ett mörkblått bomullsband runt halsen, med ett Skogsmullekort i plast på. Det fanns en röd, en grön och en gul grupp också. Och så den ljusblåa gruppen. Det var de äldsta barnen, som redan hade varit med ett år. Jag var lite rädd för dem.

Vi var så många barn att det behövdes två stora SJ-bussar för att transportera oss till skogen. Det var en lång resa. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på ”den långa bussresan” som vuxen. Den är knappt tre kilometer lång. Perspektiven är annorlunda när man är liten. Vi hann i alla fall sjunga om råttor, nyckelpigor, skräpplockning och mullevisan. Det var lite av föregångaren till dagens allsång. Istället för allsångstexter höll fröknarna upp kort med bilder på. Vi kunde ju inte läsa. Jag kan fortfarande alla sångtexterna utantill. På hemvägen sjöng vi en visa till chauffören som hette ”Tack för skjutsen”. Den handlade om att ”stolarna var mjuka och vi blev inte sjuka”. Jag sjöng med, även om det hände att jag fick en släng av åksjuka.

Vid ankomst till skogen ställdes vi upp på led, två och två. Alla tjejerna var ungefär lika fogliga som jag och gjorde som vi blev tillsagda, men ibland kom jag bredvid någon grabb som inte ville hålla mig i handen, eller som höll kvar i handen medan han sprang ur ledet. Vi gick cirka femhundra meter till mullekojorna. Kojorna var enkla hyddor av granslanor och presenning, som fungerade som samlingsplats, regn- och vindskydd. Här fikade vi efter att vi hade lekt, pratat om skogens djur och växter och hur man beter sig i naturen. Vi letade spår, bajs, gråsuggor, tordyvlar, sniglar, svamp, kottar, löv och andra skatter. Det var vildmarksliv på barns vis.

Ibland kom Mulle själv på besök i skogen. Det är lite oklart om Mulle var en hon eller en han, eller kanske något mittemellan. Mulle hade i alla fall svans, gröna kläder, hatt av björknäver med en röd fjäder i och sa ’Hej Kollikok!’ På terminsavslutningen fick jag gå fram till Mulle och hämta mina ”förtjänstmärken” – en dekal i tyg och en liten pin med Mulle på. Det första Mullemärket var i järn, sedan brons, silver och den sista terminen, när jag var med i ljusblå gruppen, fick jag en pin i guld. Jag fick en märkessköld för min första pin och dekalen i tyg syddes fast på min blå anorak. Jag var mycket stolt.

Skogsmulle grundades 1957 och fyller alltså 60 år. En god anledning att fira. Det är Friluftsfrämjandet som står bakom och kampanjer som Håll Sverige Rent landade väl bland barnen i mulleskolans verksamhet. Vi klädde oss efter väderleken och fick lära oss att vara nyfikna men aktsamma om naturen, varsamma mot skogens djur och respektera allemansrätten. Det var ett hållbarhetstänk och ansvarsfullt beteende som introducerades redan tidigt. Jag sög i mig all kunskap och fascinationen för småkryp, djur, natur och miljö har jag haft med mig sedan dess. När jag själv fick barn fanns det sorgligt nog ingen mulleverksamhet där vi bodde, annars hade det varit självklart att ge dem både kunskapen och upplevelsen. Jag trivs fortfarande väldigt bra i ett vindskydd i skogen.

Löpsedlar som aldrig tryckts

Det hade varit roligt att be människor samla ihop sina bästa löpsedelsrubriker. Då tänker jag inte på sådana som de har läst, utan rubriker de skulle kunna ha skapat själva. Det hade blivit lite annorlunda memoarer.

Livet innehåller onekligen en del händelser som kunde ha sålt några extra lösnummer. Mina löpsedelshändelser är säkert många fler än jag vill minnas. Den värsta är kanske:
”Alla grisar överlevde när traktorn körde in i stallväggen.”
Inget jag är stolt över direkt. Men, helt ärligt, jag tyckte aldrig om att köra traktor. Det hände att jag gömde mig för att slippa, men den här gången hann jag inte undan. Nu var det bråttom att köra hö och jag hade flera balvagnar på släp. Rutten gick genom logen och sedan runt hela gården för att komma ut på fältet igen. Jag var orutinerad, djupt koncentrerad och fullt upptagen med att titta bakåt så att jag fick med mig alla vagnarna ur logen. Och rätade inte upp ratten i tid. Det gick inte fort och som tur var för grisarna var stallväggen rejält murad. Jag kom aldrig igenom(!), men traktorn stegrade sig mot väggen och skalade av all plåt på flera meters höjd (och bredd). Ingen kom till skada, men jag blev rejält omskakad och vad jag minns behövde jag inte köra traktor på väldigt länge efter det. De skrynkliga resterna av plåt på väggen var ett populärt samtalsämne i flera veckor.

En annan rubrik, från mer modern tid, skulle kunna varit:
”En död i halkolycka vid fiske.”
Ja, det bar sig inte bättre än att den lilla fisken, som var vid god vigör när den skulle kastas tillbaka i havet, dog när jag halkade på klipporna och satte mig på den. Det är oklart om den dog av smällen eller av blotta förskräckelsen. Det är möjligt att det var tur för mig att den var under, även om det inte kändes som om den dämpade smällen nämnvärt.

För några decennier sedan kunde det ha stått:
”Nödställd vindsurfare fick simma iland.”
Det var under mitt allra första försök. Jag just lärt mig att stå på brädan och hålla i seglet, men inte hur man gör för att vända. Detta var i Skälderviken och det sades att det var bara att hoppa av när man ville vända, eftersom det var så grunt överallt. Det gällde inte i hamnrännan, där jag hoppade av. Det var mina första femton minuter som vindsurfare och jag kunde inte ta mig upp på brädan från djupt vatten. Det var bara att simma tillbaka med bräda och allt. Det blev aldrig någon vindsurfare av mig.

På en skolresa i gymnasiet var vi i Stockholm:
”Elev inlåst på Kungliga Dramaten.”
Vi hamnade långt bak i kön till garderoben och när jag hade fått ut min jacka tänkte jag att det var bäst att göra ett besök på damrummet innan vi gick vidare. Kompisarna gick ut medan jag smet in. Jag blev väldigt förvånad när jag kom ut till en helt nersläckt lokal. Dörren ut till foajén var dessutom låst. Jag ropade och bankade. Efter en stund kom en securitasvakt och låste upp. Han har säkert sett konstigare saker, men han såg lite förvånad ut när jag stod på insidan. Jag har ingen aning om hur den konversationen gick, men det tog inte lång tid innan jag var ute igen.

Den sista (för den här gången) får bli:
”Mor skämde ut sina barn på biografen”
Sönerna och jag gick på bio för att se Kommissarie Späck. Det var sönernas val och jag var måttligt förtjust. Komedier är inte min favoritgenre. De är ofta inte så roliga, men OK. För deras skull. Man kan säga att jag blev glatt överraskad. Jag tyckte skämten var hejdlöst roliga och skrattade högt och länge på ”fel” ställen, åt saker som säkert bara var menat att vara lite småkul. Folk runt omkring måste ha undrat, men jag kunde verkligen inte sluta fnittra. Jag fullkomligt vred mig i stolen av skratt, tårarna rann och jag hickade. Det var inte längre bara filmen som fick mig att kikna, utan hela situationen. Sönerna tittade nog mer på mig än på filmen och sedan dess har de förstått vilken slags humor som funkar på mig. En del citat ur filmen har vi tagit med oss till familjens internkommunikation.

Mitt finska Sisu

Jag har ett passionerat förhållande till lakrits, riktigt starkt kaffe, bastu och kallbad. Jag spottar inte i glaset (men tål allt mindre), funderar mer än jag pratar och tycker bättre om Fazer än Marabou. Det kan vara mitt finska påbrå.

Finland firar 100 år som självständig nation i år. Finland och finnarna väcker onekligen en nyfikenhet hos mig. Jag är trots allt halvfinne, men vet väldigt lite om landet, förutom att det finns mycket skog, många sjöar och alltid en bastu i närheten. Det lär finnas mer än tre miljoner av dem (och jag har just lärt mig att det heter bastur i plural), vilket betyder att det finns mer än en bastu per varannan invånare.

Om man inte räknar in mitt besök på Åland har jag enbart besökt grannlandet på konferens. Det är först nu som jag känner en längtan att resa dit och uppleva något av de tusen sjöarnas och mumintrollens land. Trots att Finland på många sätt är väldigt annorlunda finns det många gemensamma nämnare. De har Allemansrätt och Systembolag, dricker mycket kaffe och äter gärna såväl kräftor som korv. De har grovt rågbröd, norrsken, midnattssol, jultomte och fyra årstider. Så om man vill åka bort men ändå känna sig som hemma verkar Finland vara det perfekta resmålet. Som ett Kanarieöarna fast kallare.

Finska är ett vackert och fascinerande obegripligt språk för en med svenska som modersmål. Mina blygsamma kunskaper i finska språket förvärvade jag i yngre tonåren. Därför har jag i princip glömt allt, utom ’Minun nimeni on Carina, ja minä olen kolmetoista voutta vanha’ (alltså ’Jag heter Carina och jag är tretton år gammal’). Just den frasen kanske inte är så användbar längre, men finska är lite som fonetisk skrift. Om man kan den klassiska finska satsmelodin är det inte så svårt att ”tala finska” genom att läsa innantill. Med en svensk-finsk ordbok borde jag alltså kunna klara av att göra mig förstådd för den som har tålamod att vänta. När det gäller det omvända får vi ta till engelska eller kroppsspråk.

Sisu betyder ungefär envishet, behärskad uthållighet, eller ”jävlar anamma”. Man biter ihop och jobbar vidare, oavsett vad som händer. Den egenskapen har jag också fått ärva med det finska blodet. Idag talas det om ’grit’. Begreppet grit har beskrivits av psykologen Angela Duckworth, som har sett att grit är en viktig nyckel till framgång. En positiv kämpaglöd och uthållighet har nämligen visat sig vara viktigare än talang för att nå sina långsiktiga mål. Jag tror att grit har mycket gemensamt med sisu, men medan grit handlar om ett inre driv, att hitta sin passion i livet och se varje misslyckande som ett tillfälle att lära sig något ligger nog sisu närmare tjurskallighet. Frågan är vad som kom först, det finska sisu eller de tystlåtna o lite ”svåra” finnarna. Det kostar på att hålla fast vid sitt mål när man står ensam kvar, det blåser snålt och förutsättningarna rasar en efter en.

 

Högkänslig

När jag var liten kunde min mor bli galen på små ljud, som att jag bet på naglarna, prasslade med godispapper eller klickade med kulspetspennan. Om jag gungade i hammocken eller satt och dinglade med fötterna bad hon mig sluta för att hon blev åksjuk av att titta på. Jag trodde att hon överdrev, att hon bara ville kontrollera mig. Hon verkade hyperkänslig och det var nog precis det hon var, fast ingen av oss förstod vad det innebar.

Jag har blivit likadan. Jag blir galen på små ljud, som till exempel när någon kliar sig i skäggstubben, tuggar så det hörs, eller drar besticken mot tallriken så det skriker. Det är inte alls av illvilja som jag ibland ber någon sluta med knäppanden och hasanden, eller vad det nu kan vara som omotiverat ger ljud ifrån sig. Även höga röster, sorl och annat buller kan vara stressande och jobbigt att stå ut med. Ljud verkar liksom förstoras och förstärkas och närma sig oväsen innan det når hörselcentrum i min hjärna.

Öronproppar är inte särskilt sexigt. De första månaderna med olika ljud från sängen bredvid min gav mig många sömnlösa timmar, och sambon vaknade också då och då av en knuff eller ljudlig suck från min sida. Nu har vi passerat det stadiet och öronproppar ingår i min standardutrustning (och snarkskena i hans). Det är inte bara att proppa in något i hörselgången. Till och med öronproppar kan göra riktigt ont inuti öronen! Det finns dyra varianter som är anatomiskt utformade, men jag har haft svårt att hitta något som både är tätt och bekvämt. Tills jag provade Apotekets öronproppar av vax, vaxproppar alltså. De är billiga och bekväma. In med proppen i hörselgången och tryck till. De syns knappt och formar sig perfekt varje gång med hjälp av kroppsvärmen. Det gäller bara att komma ihåg att plocka ut dem för att undvika kvävningstillbud i händelse av kärleksfullt nafsande i öronen.

Att kunna sova handlar inte enbart om att det ska vara tyst och mörkt. Jag måste ägna en stund åt att släta ut veck på lakanet och borsta bort små osynliga, men tydligt kännbara ”smulor” i sängen. Antagligen är det små ”kvisslor” och andra samlingar av hudceller som ramlar av och jag kan precis förstå hur prinsessan på ärten måste ha haft det. När lakanet väl är slätt och rent gäller det att få kroppen att ligga rätt och täcket ovanpå att ge värme men samtidigt luft och rörelsefrihet. Det får inte trycka eller klämma någonstans. Jag antar att det är ungefär vad hundarna håller på med när de går tre varv i korgen innan de lägger sig.

Min mor var känslig för mycket, även för lukter. Hon avskydde oset efter stekfläsk, eller lukten av rök efter kalaset. Det vädrades ofta och ordentligt. Det verkar som om jag också har ett väl utvecklat luktsinne, främst för mindre angenäma dofter som tobaksrök eller jordnötter och för den delen mat-os dagen efter den goda maten. Jag känner cigarettlukten i andedräkten även om det gått mer än ett dygn sedan blosset togs. Det gjorde att Mannen i mitt liv slutade röka tvärt när vi hade träffats, efter nära 40 års bolmande. Det är kärlek!

Jag är också nästan onödigt känslig för andra människors sinnesstämning, tonfall och kroppsspråk. En person som ler med munnen men inte med ögonen får mig osäker och obehaglig till mods. Jag läser ansiktsuttryck och kroppsspråk och känner av om ord och handling inte stämmer med vad jag ser. Ett bryskt tonfall får mig att känna mig liten och rädd och jag är mer känslig för kritik än vad som är hälsosamt för mig. Jag lyssnar mycket på det som inte sägs och ofta räcker det med en blick för att jag ska förstå att något inte är till belåtenhet. Det är komplicerat och kostar mig en massa energi. Jag lägger mycket tid på att försöka förstå det som inte sägs, eller den irritation som redan har ebbat ut.

Jag iakttar och analyserar, ofta utan någon större framgång. Det var nog precis vad min mor också gjorde de gånger då det kändes som om hon försökte se vad jag egentligen kände och tänkte. Jag upplevde det enbart som obehagligt. Jag har alltid varit mästare på att ta på mig en mask utanpå mina riktiga känslor. Stundtals har jag till och med lyckats lura mig själv. Det var svårare när hon såg mig. Hon visste inte vad jag dolde, men att jag dolde något. Hon sa inget, bara tittade intensivt på mig. Jag är inte säker på att hon själv var medveten om det, eller visste varför, hon kände kanske bara instinktivt att det var något som inte stämde.

Nu har jag läst och förstått att högkänslighet (sensory processing sensitivity) är ett personlighetsdrag som är medfött hos 15-20% av världens befolkning och dessutom förekommer hos många djurarter. Hjärnan är känsligare för yttre intryck och högkänsliga personer bearbetar information på ett djupare plan. Det förklarar mycket av hur jag är. Jag tar kollar runt innan jag bestämmer mig, är kräsen, lär mig långsamt men grundligt och har mycket samvete. Jag trivs bäst i mindre sällskap och har ett starkt behov av ensamhet, tystnad och tid för reflektion emellanåt, för att sortera och bearbeta. Jag gråter lätt, men kritik är inte hela världen och misstag gör alla ibland. Jag kan nästan alltid lära mig något av misstag och kritik, om jag bara får ta mig tiden. Jag har en tämligen pålitlig magkänsla, om jag bara lyssnar till den.

Nu har jag förstått och accepterat att jag är högkänslig, även om jag glömmer bort det ibland. Det är OK. Jag är inte annorlunda än förut, men jag förstår och kan därmed hantera det bättre. Det är också gott att veta att det finns fler som är precis som jag, i snitt var femte människa. Världen behöver sådana som oss också.

En av forskarna som studerat högkänslighet är Elaine Aron, som har skrivit flera artiklar och böcker om sina fynd. Samhället är i mångt och mycket utformat för de icke-högkänsliga, även om allt fler behöver vila från intryck och ständig uppkoppling. Jag önskar att det inte hade behövt ta 50 år innan jag förstod vad högkänslighet var. Det hade kanske hjälpt mig att sätta gränser och tala om mina behov, liksom att förstå varför jag inte tål så mycket stimulans innan hjärnan kokar och svämmar över.

Min insikt om högkänslighet har sent omsider gjort det lite lättare att försonas med min mors beteenden, som jag aldrig begrep mig på under tiden hon levde. Det gjorde förmodligen aldrig hon heller.

Självbedrägerier som fungerar 2

Jag är ingen morgonmänniska. Helst skulle jag inte ställa klockan alls, utan gå upp när jag vaknar och aldrig före klockan 8. Är jag ledig är det gott att lojt vända sig om och slumra en liten stund till, men även när klockan ringer vill jag gärna snooza och låta både kroppen och tanken vakna varsamt.   Sedan fortsätter jag gärna morgonen i ett lugnt tempo. Skalman (den smarta men bekväma sköldpaddan i Bamse som har en självgående skottkärra och en mat-och-sov-klocka) har en poäng när han säger att ”skynda” är ett fult ord.

Det är skönt att ha gott om tid för frukost och morgonbestyr. De dagar då morgonstunden begränsas av andra tidsbestämda åtaganden skulle det vara naturligt att ställa klockan lite tidigare, för att få den där lilla extra kvarten som gör så stor skillnad på morgonen. Men, för en morgontrött tar det emot.

Jag har kommit på en lösning som har fungerat för mig i många år. Jag har helt enkelt ställt fram klockan tjugo minuter och lurar mig själv att klockan är mer än vad den egentligen är. Det sköna och lite skämmiga är att det funkar, jag ”går på det” varje morgon. Det är klart att jag vet att klockan egentligen inte är så mycket som hon visar, men just där och då väljer jag att ignorera det. Jag ”låtsas” att det är dags, men ger mig ändå tid att snooza, slumra och ta mig ur sängen i behaglig takt. När jag kommer upp och har vaknat till ordentligt är jag alltid lika glad att klockan inte är så mycket som väckarklockan visade. (Om någon skulle få för sig att hjälpa mig att ställa klockan rätt får det mindre angenäma konsekvenser)

Mitt lilla klocktrick funkar även på kvällen, fast omvänt. När jag kommer i säng alldeles för sent och tittar på klockan innan jag släcker lampan kan jag med ett litet leende konstatera att ”riktigt så mycket är klockan faktiskt inte” och så somnar jag, nöjd med att ha fått tjugo minuters ”extra” sömn.