Självförakt

Den som känner självförakt kommer inte undan. Hänvisad att leva med en människa som väcker olust. Det går inte att låsa in sig, resa bort eller skilja sig. Det hjälper inte att be människan att dra åt h_e, att hota eller förbanna. Vilket öde.

Det är inte vackert och inte socialt accepterat. Det är destruktivt och förpestar livet både för den drabbade och omgivningen. Den som inte står ut med sig själv tar ofta till flykten, genom missbruk, fysiskt självskadebeteende, oändliga åtaganden eller enormt mycket arbete.

Låg självkänsla är jobbigt, men om det tippar över i självförakt blir det näst intill outhärdligt. Ingen kommer nära inpå, det finns ingen utomstående som når igenom detta kompakta försvar av hat riktat inåt.

Den som hatar sig själv vet exakt var alla de ömma punkterna finns. Det är enkelt att fördöma och sticka in anklagelser och drypande förakt där det gör mest skada, i de situationer där sårbarheten är som störst. Psykisk självtortyr. Ett osynligt men destruktivt självskadebeteende.

Misshandeln sker i det tysta. Skammen är störst hos offret och förövaren kan därför fortsätta utan att bli upptäckt under lång tid. Jaget angriper självet, eller om det är tvärtom, under natten eller när ingen annan finns i närheten. Ibland även i närvaro av andra, inåtvänd, ensam och utsatt trots sällskap. Det behövs inga vapen eller tillhyggen. Det räcker med tankar och tysta tonfall.

Den som en gång varit utsatt för självförakt bär ärren med sig och i situationer där sårbarheten blottas är risken för återfall störst. Det behövs inte mycket för att sticka hål och riva upp såren. Hög psykisk belastning under en period är tillräckligt.

En människa som känner avsky för sig själv blir avvaktande och undvikande. Hon stöter bort alla försök till ömhet och närhet och känner sig följaktligen frånstötande. Hon kan inte ta emot kärlek. Hur skulle hon kunna det när hon inte själv står ut med sig. Hon har tusen sätt att bortförklara bekräftelse och en aldrig sinande ström av nedvärderande tankar på lager. Hennes självdestruktiva resonemang låter logiska i hennes huvud och bekräftar därmed att hon inte är värd att älska. Hon isolerar sig för att skona omvärlden från henne och på så sätt får den egna förövaren ännu mer tid att attackera, förstöra och förgöra.

Goda råd av typen ”ryck upp dig” får motsatt effekt, eftersom skammen av att det är precis just det hon är oförmögen till trycker ner henne ytterligare. Den utomstående som vill hjälpa behöver en ängels tålamod för att orka stå kvar i kaskaderna av idiotiska självanklagelser. Det är som om hon försöker bekräfta sin tes genom att få de närmaste att ge upp. Om inte ens den som säger att han älskar orkar stå kvar, ja då hade hon ju rätt.

Vad hon först och främst behöver är att själv stå ut. Att orka stanna kvar tills hennes plågoande är klar. Ju mer motstånd hon gör desto högre skriker tankarna. Hon behöver låta jaget gorma sig hes, håna, plåga och skada tills det blir tyst. Hon behöver omfamna sig själv och tillåta sig att känna smärtan i sin ensamhet. Sen behöver hon lite tid att slicka såren och en utsträckt hand eller en öppen famn kan göra att hon lättare vågar sig ut igen. Inga krav. Inga förväntningar.

Hade detta skett mellan två människor hade det varit straffbart. Vem som helst skulle fara illa av den sortens behandling. Det är inte alls konstigt att det gör ont.

Jag har skrivit ”hon”. Det skulle kunna vara jag.

(H)järnkoll

När jag mådde som sämst hade jag ingen kraft att vare sig tänka eller göra, men så snart jag började kunna höra fågelkvitter igen fick jag en stark lust att använda min bittra erfarenhet till något bra. Så att jag inte skulle ha mått skit förgäves. Jag funderade på olika alternativ; kanske öppna en retreat, eller ett litet pensionat, där man fick lämna ifrån sig alla elektroniska prylar vid incheckning. Jag kunde hyra in en kock som trollade fram god och vacker mat av lokala råvaror och servera dryck som matchade smakerna på maten. Det skulle finnas böcker att läsa, kartor för promenader, skön musik och mattor för yoga eller avspänning. Några få gäster i taget skulle få bo i vackra ljusa rum med utsikt och en trädgård att njuta av. Ett ställe som jag själv hade velat vara på, för att bara vara.

En annan tanke var att erbjuda mig att lyssna empatiskt på människors bekymmer under en promenad. Låta dem få tala till punkt och prata om sådant som envisades med att störa tankarna. Genom att samtala under en promenad, på avtalad tid oavsett väder, skulle de kunna höra sina egna tankar och samtidigt få frisk luft, dagsljus och energi till hjärnan. När tankarna väl hade klätts i ord kanske människorna till och med kunde släppa taget om alla bekymmer om förr och framöver och på så sätt göra plats för stundens synintryck och ljud. Nya intryck – nya känslor.

Ibland tänkte jag att jag hade kunnat göra nytta i skolan, genom att prata med killar och tjejer om känslor inför sig själv. Om självkänsla och självmedkänsla. Det är svåra grejor att prata om men det hade säkert varit intressant och jag hade garanterat lärt mig massor som jag hade behövt kunna för längesedan.

Min lust att berätta för andra människor om mina erfarenheter, för att i bästa fall inge lite hopp, förståelse eller väcka igenkänning hos den som kommit i närheten av något liknande var stor. Och den har aldrig riktigt gått över. Kanske kan jag hjälpa någon. Jag har inga svar eller lösningar, men jag vet hur det kan vara när man inte kan förmå sig att gå ur sängen för att det inte finns någon mening med det. Eller när det enda man får gjort på en dag är att äta frukost. När man har glömt alla koder och inloggningar på en gång, inte förstår vad man läser, inte kan föra ett samtal utan att tappa tråden, gråter utan att begripa varför och är så trött att man inte orkar vara uppe men ändå inte kan sova. När kroppen strejkar för att huvudet är fullt av tjära.

För ett tag sedan såg jag en annons efter (H)järnkollambassadörer. Man sökte personer som ville dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka öppenheten och minska fördomar i samhället. Någon som vågade prata om hur det kan vara att må psykiskt dåligt. Det kändes som att det stod mitt namn på den platsen. Jag sökte in och kom in på ett bananskal, tack vare ett återbud. Det kändes verkligen som en vinstlott och jag är väldigt spänd på vad det här kan ge för ringar på vattnet. I veckan var jag på grundutbildningen för ambassadörer. Vilken fantastisk samling hjältar! Femton personer med olika erfarenheter och diagnoser. De personliga och fascinerande berättelser som jag fick höra väcker känslor och berör på djupet. Två helt oförglömliga dagar.

Det finns cirka 250 aktiva (H)järnkollsambassadörer och de kan bokas via (H)järnkolls hemsida. Själv hoppas jag få komma ut bland doktorander, studenter och kanske gymnasieelever. Och varför inte även bland professorer och lärare. Det var i den världen jag brände ut mina batterier och jag lärde mig mycket mer än bara att forska i den miljön. Inte enbart positiva saker. Men jag vill också gärna tala till ungdomar och föräldrar om krav och prestationer, kroppsfixering och ätstörningar. Eller till chefer, medarbetare, vårdpersonal, anställda på Försäkringskassan och allmänheten. Kort sagt pratar jag gärna till den som vill lyssna. I det sammanhanget har jag inga problem med att vara introvert. Som (H)järnkollsambassadör kan man vara precis som man är: olika.

Kraftvärk

Energi. Ork. Lust. Tre saker som fattas mig just nu. Om jag bara hade kunnat hitta on-knappen, eller laddsladden. Mitt batteri tar fort slut och jag kan bli otålig av allt jag tänker att jag ska göra men inte orkar. Mina tankar handlar om aktiviteter, saker jag ska göra och människor jag ska prata med, men det finns inte tillräckligt med energi att omsätta tanken i handling. Jag orkar varken starta upp eller genomföra och har ingen lust att ta itu med vare sig det roliga eller det som behöver göras. Det är en ständig kamp mellan tvång, prestation, motivation och (o)lust. Jag satsar på motivation och lust men förlorar ofta hela insatsen.

Varje dags första utmaning är att ta mig ur sängen. Hur svårt kan det vara? Somliga dagar är det ett gigantiskt projekt som kan ta väldigt lång tid. Tid då det händer absolut ingenting. Sedan börjar dagen med alla beslut som ska tas. Det är påfrestande när man inte vet vad man vill. Frukosten är den stund jag njuter mest av. Då vet jag vad jag ska äta: Fil och musli varannan dag och gröt varannan. Inte av någon särskild anledning, annat än att jag tycker båda är goda. Om jag redan har bestämt det slipper jag att välja. För att välja måste jag vilja något och ibland är det precis det som är problemet. Vill jag inget så händer det inget.

Jag är expert på att inte göra någonting. Bara sitta och glo. På kuppen har jag fått en enorm tolerans för dammråttor och ser inte hur tidningar, post, pennor och prylar har samlats på bordet. Visst finns det saker jag vill göra ibland, men energin räcker inte alltid hela vägen. Jag antar att det är det här som är att vara hjärntrött. Det händer inget i huvudet som får något att hända i världen utanför.

Det gör mig ledsen att inte göra något. Inte för att det är tråkigt utan för att jag känner mig meningslös. Det är meningen att man ska göra saker, producera, hjälpa, göra nytta. När energin inte räcker gör jag inget. Orkar inte. Det är en sorg. Det är ledsamt att inte känna lust och olustigt att inte förstå varför.

Energin kommer och går, som stora vågor. När det kommer en våg passar jag på att tacka ja till saker, jag fixar och planerar och ser resultaten framför mig. Men så drar sig vågen tillbaka. Anfallet går över så hastigt att jag själv blir överrumplad och står kvar med urholkade planer. Sen kommer baksuget. Det är då det känns som om tvivel och olust ska dra med mig ut och dränka mig. Jag känner mig som en svikare när jag ändrar mig, ställer in, ångrar och tar tillbaka. Löftesklen.

Det som är svårt för mig att begripa är ännu svårare att förklara för andra. Då är det frestande att hålla masken och bita ihop för att försöka dölja energibristen. Jag känner mig felvillig och gör det som förväntas av mig, trots olust och mot bättre vetande.

Vart tog den sprudlande energin vägen? Den jag hade förut, när jag var glad, höll igång från tidig morgon till sen kväll och sov som en stock på nätterna. Kroppen har rostat och huvudet är fullt av tjära. Det dåliga samvetet gör tillvaron tyngre än den skulle behöva vara. Samvetet säger att jag inte gör tillräckligt, trots att det är jag själv som lägger ribban. Den ligger väldigt lågt. Inte i botten, men strax ovanför. Ändå kommer jag inte alltid över med mitt pick och pack och plock.

Jag övar mig dagligen på att släppa prestationskraven. Bara vara, känna och göra, tänka mindre ”måste” och ”borde” och mer ”tillräckligt”. Jag måste inte springa, det är tillräckligt med en promenad. Om jag inte vill gå en lång runda är det tillräckligt med en liten. Det låter så enkelt, men det behövs inte mycket för att prestationsprinsessan ska vakna. Det kan räcka med att någon går på stigen framför mig: Knappar jag in på avståndet, eller drar hen ifrån?

Fram på eftermiddagen kommer den ofta tillbaka, viljan att göra något. Imorgon ska jag. Då ska jag gå upp tidigt, träna, skriva, äta lunch, hälsa på far, vara trevlig, handla, läsa, laga middag och olja fönster. Det är inga stora projekt. Nu vet jag att det kanske inte kommer att hända imorgon heller. En förutsättning är att jag kommer förbi första hindret – att ta mig ur sängen.

Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.

 

Jantelagens barnbarn

Många i min ålder, födda i mitten av 60-talet, har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Jante-lagens ”Du ska inte tro att du är något”. Detta kritiska omdöme ringer fortfarande i mina öron emellanåt och har säkert påverkat mitt sätt att handla mer än jag förstår. Jag undrar om den ökande psykiska ohälsan bland unga kan vara ringar på vattnet efter Jante.

Generationer av tonåringar har valt att på ett eller annat sätt ”revoltera” mot sina föräldrar genom att medvetet göra val som provocerar och testar var gränsen går. Det är inget nytt. Många ungdomar har någon gång tänkt ”sådär ska jag aldrig göra” om saker som deras föräldrar har sagt eller gjort. Själv revolterade jag inte så öppet mot mina föräldrar, eftersom jag inte vågade. Däremot bestämde jag mig för att aldrig hota mina barn med att de får gå och lägga sig. Dels eftersom det skulle få konsekvensen att barnen till varje pris vill stanna uppe halva natten (som jag försökte) och dels eftersom jag har svårt att se hur något som kan vara så skönt kan vara en bestraffning.

Många som har vuxit upp med Jante-lagen kanske har kanske bestämt sig, medvetet eller omedvetet, att göra tvärtom och istället intala sina barn att de duger som de är. Inte bara det, de vill berätta för sina barn att de är bäst och kan göra precis vad de vill. Dessa föräldrar vill till varje pris ge sina barn vad de själva saknade, bekräfta dem, hjälpa dem till framgång, skydda dem från allt ont och förebygga eller minska effekten av misslyckanden. Tanken är god men det kan vara konsekvensen av det välmenande curlandet som vi nu ser i form av en aldrig skådad boom av psykisk ohälsa bland unga.

Om man som liten får höra av sina föräldrar att ”jag är bäst” och att det inte finns några gränser för vad som är möjligt känner man sig trygg och får ett gott självförtroende, till en början. Men snart blir barnet varse att det visst finns saker man inte kan, eller att alla inte håller med om vem som är bäst i världen. Kontrasten med verkligheten blir brutal. Så länge föräldrarna finns vid sidan kan de fortsätta att peppa och skydda, men i den känsliga åldern då tonåringarna bryter sig loss från sina föräldrar och jagar sin egen identitet ska de dessutom vara bäst, snyggast, populära och lyckliga. Självkänslan raseras. Ingen har talat om för dem att det perfekta inte finns.

En kväll för många år sedan fick jag ta hand om en förtvivlad och rödgråten son som mötte mig i carporten. Jag vet inte hur länge han hade suttit där och väntat på att jag skulle komma hem. Han vågade inte gå in av rädsla för att göra sina bröder oroliga, eftersom han var så ledsen. Det tog en stund innan jag fick fram varför; han var olycklig över att han inte räckte till. Fram tills nu hade skolarbetet gått som en dans. Han var begåvad och behövde knappt göra sina läxor för att hänga med. Nu hade han nyss börjat högstadiet och kände sig oduglig för att han inte längre förstod allting meddetsamma. Tidigare hade han varit den som förklarade för andra, men nu hann han inte själv med och i takt med att svårighetsgraden ökade och tempot höjdes tappade han tråden.

Jag förklarade för honom att det inte går att vara bäst på allt, att man går i skolan för att lära sig, inte för att man redan ska kunna allting. Samtidigt som jag kände hur viktigt det var att han förstod att det inte är något fel att vara okunnig och sårbar kände jag mig olycklig. Dels för att jag så väl kunde känna hans förtvivlan, jag hade upplevt den själv, men också för att jag där och då insåg att jag omedvetet måste ha bidragit till att invagga honom i den falska tryggheten.

Idrott kan vara en bra arena att lära sig såväl att samarbeta som att ta förluster. Mina grabbar spelade fotboll med liv och lust. I deras röd-vita klubb var man välkommen redan från fyra års ålder, vilket var ett av skälen att vi valde den klubben. Policyn var att alla som ville fick vara med. På vischan finns det inte alltid så många barn i samma åldersgrupp och för att överhuvudtaget få ihop ett lag blandades åldrarna. När det röd-vita laget med fem-, sex- och sjuåringar mötte laget från grannbyn, som hade tillräckligt med sjuåringar för att fylla laget, blev det förstås storstryk. Varje gång. Men barnen hängde inte med huvudet. De spelade fotboll och hade kul. Medan föräldrarna kunde vara dåliga förlorare lärde sig killarna, med hjälp av peppande och pedagogiska ledare, att komma igen efter varje förlust. Jag är övertygad om att de har haft nytta av den förmågan i många sammanhang.

Att misslyckas, lida, fightas och förlora är en del av livet. Det fick jag lära mig som liten, men med tillägget att det inte tjänade något till att klaga eller gnälla. Bit ihop och svälj. Den strategin ger dålig självkänsla och spända käkmuskler, samtidigt som alla undertryckta oförrätter och uppdämt missnöje riskerar att explodera förr eller senare. Istället för att undvika, döva och dölja kan vi erkänna förlusterna, tillåta att det gör ont en stund ibland och lära oss av misstagen. Framgång är ofta ett resultat av upprepade misslyckanden.

 

Själ(v)svält

Jag var 17 år. Då, när livet borde vara helt underbart, fullt av vänner, glädje, kärlek och fest, upplevde jag mina värsta år. När jag tänker tillbaka minns jag bara fragment. Å andra sidan hände det inte så mycket värt att minnas. Jag unnade mig inget och kontrollerade livet minutiöst. Särskilt antalet kalorier jag stoppade i mig och förbrukade.

Jag vet inte exakt hur eller när det började. Det kan ha varit kommentaren från skolsköterskan i åttan, när hon med lätt anklagande ton påpekade att jag inte följde min kurva. Jag hade blivit ”tjockare”. Hennes ordval kändes obehagligt. Eller kanske det var tanten som nöp mig i kinden när jag var fjorton år och sa att jag hade blivit ”rultig”. Vem vill vara rultig?! Ingen hade talat om för mig att det är normalt att gå upp i vikt i puberteten. Uppenbarligen hade ingen berättat det för skolsköterskan heller. Min mor och hennes väninnor pratade om valkar hit och bantning dit, trots att ingen av dem var tjocka. I jakten på självkänsla ingick inte att vara tjock.

Mitt mål var att leva nyttigt och hälsosamt och jag såg mig själv som en hälsosam människa, smal och vältränad. Det måste vara vägen till lycka och framgång. Jag blev expert på mängden kalorier i de vanligaste livsmedlen och för säkerhets skull undvek jag även feta tvålar. Tänk om fettet sugs upp genom huden (jag vet, jag var inte superintelligent). Jag vägde mig flera gånger om dagen för att kontrollera att kurvan inte pekade uppåt. Helst skulle den peka neråt. Min huvudsakliga föda var bröd. Osötat förstås, utan smör och pålägg. Bara bröd. Det är en onyanserad myt att man blir tjock av bröd.

Den energi jag fick i mig såg jag till att göra slut på genom daglig träning. Varje morgon och kväll gjorde jag armhävningar, situps och benböj i mitt lilla studentrum. Jag sprang en snabb runda på lunchrasten och lite längre på kvällen, simmade hundra längder i tjugofemmetersbassängen ett par gånger i veckan och cyklade åtminstone tio mil varje helg, förutom att cykeln var mitt fortskaffningsmedel. Det var tidsödande och tråkigt, men jag hade lagt mig till med en extrem disciplin. Jag tyckte att jag var duktig som stod emot lusten att äta och som tvingade mig att träna, hur tråkigt det än var. Träningen gick före allt annat, inklusive fest och vänner.

Min mor tjatade om att jag skulle äta. I mina ögon begrep hon ingenting och den enda effekten hennes tjatande fick var att jag ljög och vi blev osams. I övrigt var det inte någon som sa någonting. Inte ens läkaren när jag var på min rutinkontroll för astma. Han noterade att jag hade minskat i vikt, men tyckte inte att det var konstigt med tanke på att jag hade börjat springa (jag berättade inte att jag simmade och cyklade och styrketränade också). På kvinnokliniken skrev man ut p-piller för att få ordning på menscykeln, utan att ifrågasätta varför den hade uteblivit. Ingen berättade för mig att det var för att jag vägde för lite.

Det var inte bara vikten som rasade. Betygen gjorde det också, trots att jag tog skolarbetet på största allvar. Min självkänsla var helt beroende av att jag var duktig, helst bäst. Därför blev jag både ställd och skamsen när min lärare i matte och fysik, som normalt sett bara log lite snett, frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon var tvungen att sänka mina betyg om det inte blev en ändring. Och hon gjorde det. Kanske hon visste.

I min klass på gymnasiet fanns det ytterligare en tjej som var anorektisk. Själv stoppade jag aldrig fingrarna i halsen, men hon ”försvann” så fort att jag misstänker att hon gjorde det. Självklart såg jag att hon var obehagligt smal, men inte att jag var lika tunn, blek och genomskinlig. På sommarlovet blev hon inlagd på sjukhus. Det här var i slutet av åttiotalet. Anorexi och andra ätstörningar var inte särskilt känt eller omtalat. Ändå var det inte på något sätt ett nytt fenomen. Människor hade utsatt sig för självsvält i århundraden.

Jag undvek speglar och har förträngt vad jag vägde, men det fanns inte ett uns av fett på kroppen. Fingrarna var knotiga och käkbenet tydligt. Resten dolde jag med kläder. Det fanns ingen lust, ingen energi, ingen glädje. Själ-svält. Inte så konstigt att hjärnan började stänga ner.

Vändningen kom en kväll när jag av en slump såg Studio S på TV. Hela programmet handlade om ätstörningar. Jag satt på golvet i mitt studentrum och det kändes som om det handlade om mig. Det gick upp för mig att det jag höll på med inte var hälsosamt, som jag hade inbillat mig. Tvärtom, det var sjukt. Hur kunde det ha blivit såhär? Hur kom det sig att jag betedde mig sjukligt? Det var aldrig meningen. När programmet var slut ringde min mor och frågade om jag hade sett det. Hon grät i telefon. Hela situationen blev otroligt pinsam. Vi hade aldrig pratat känslor, jag och min mor. Jag erkände att jag hade sett programmet, men inte att jag kände igen mig. Aldrig. Det här skulle jag klara ut själv.

Det var redan för sent att göra något åt betygen för det andra året, men jag var fast besluten att höja dem igen innan slutbetyget. Envishet hade tagit mig en bra bit mot fördärvet. Nu var det dags att använda den mer konstruktivt. Mina matinköp blev gradvis mer innehållsrika, men fortfarande helt utan fett och socker. Jag fortsatte med träningen, men tillät mig slippa det urtrista paddlandet i bassängen. Plötsligt kände jag hur mycket jag avskydde simhallen. Det var första gången på länge som jag kände efter vad jag ville och inte ville. Den största och förmodligen mest effektiva förändringen var när jag slutade väga mig. Helt. Det var en befrielse.

Det tog några år att helt återställa balansen och få en sundare inställning till kroppen. Sakta men säkert började jag lyssna på kroppen. Jag misstänker att det här var ett symtom på dålig självkänsla (det tog ytterligare decennier innan jag lyckades gå till botten med själva problemet). Mat och motion är fortfarande en viktig del av livet, men nu mer njutbart och att batterierna är slut i badrumsvågen stör mig inte alls. Jag har inte vägt mig på åratal, men kan fortfarande kan ha samma kläder som för tio år sedan. Det räcker som måttstock för mig.

På väg mot underbar

Under lång tid nu har mitt primära fokus varit att må bra. Så har det inte alltid varit. Under alldeles för många år har jag istället strävat efter att vara till lags och prestera oklanderligt. Jag kände att något var fel, men jag förstod aldrig riktigt vad det var. Jag trodde ju att jag gjorde rätt. Eller kanske jag inte ville förstå.

När kollapsen kom var jag förberedd. Andra människor hade pratat om att situationen var ohållbar och i bakhuvudet visste jag att det skulle hända så snart jag släppte ner garden. Det var ingen krasch, det var en pyspunka. Bromssträckan var ganska lång och jag hade till och med hunnit börjat skapa utrymme i livet för att vila ett par veckor när jag föll igenom helt. Trots att allt talade för att det skulle bli en utdragen historia kunde jag inte föreställa mig hur mycket tid som skulle behövas för att jag skulle må bra. Jag visste inte ens hur dåligt jag mådde. Jag förstod inte varför tillvaron kändes så tom och meningslös, vad det var som saknades, eller vad jag behövde göra mig av med. Bara att jag inte kunde fortsätta längre.

När ekorrhjulet så småningom stod helt stilla var jag tvungen att bara vänta. Länge. Ungefär som när man fortfarande är andfådd en bra stund efter att ha sprungit upp för trapporna. Jag var skyldig min hjärna så mycket vila och återhämtning efter decennier av krav, stress och på tok för lite sömn. Nu sov jag tio till tolv timmar, om än med massor av uppvaknanden. Varannan dag började med en promenad eller joggingtur. Det gjorde jag för att jag någonstans visste att det var viktigt för mig. Jag har berättat för så oändligt många andra hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Sedan satt jag av resten av tiden medan jag tittade tomt framför mig, utan att se något eller veta vad jag tittade på. Det tog timmar att äta frukost och när den var undanplockad var det redan sen eftermiddag. Tiden gick fort men allting kändes som i slow motion. Det var som om hjärnan krävde vila och därför tvingade kroppen att sitta stilla. Jag förmådde ingenting.

Jag var inte alls överens med mig själv om att det var OK att sitta där, men kunde inget annat. Acceptans, skam, mening, egenvärde. Det var saker jag funderade över där jag satt. Det fanns ingen lust, ingen energi. Jag ville ingenting för jag kände ingenting. Det var bara tomt. Jag orkade inte läsa för jag förstod inte sammanhang och kom inte ihåg vad jag nyss hade läst. Av samma skäl gav det mig ingenting att se på film eller TV. Jag lyssnade på radio. Och skrev dikter. Det var svårt att erkänna för mig själv att jag var utmattad och det tog månader innan jag hade samlat tillräckligt med mod för att prata om det.

Det är snart två år sedan. Nu har jag hittat de pusselbitar jag saknade. Och stängt dörrar. Det har krävt mycket grävande, gråt och funderingar, men det fanns inget alternativ. Insikten kunde förmodligen inte kommit på något annat sätt. Det är omöjligt att hitta sig själv om man inte förstår att man vilse. Först måste jag fatta hur dåligt jag har mått innan jag kan fundera ut vad jag behöver för att må bra.

Jag känner mig hel igen, men ömtålig. Som om konturerna av mitt nya klokare jag inte har härdat riktigt ännu. Det är obekvämt att vara så känslig. Jag vill vara uthållig, smart och fokuserad, men där är jag inte ännu. Minnet är fortfarande knackigt, även om jag kan överraska mig själv ibland. Jag är oftast glad, men vissa dagar är tunga, lusten är obefintlig och initiativförmågan noll. Jag kan läsa igen, tack och lov, men det går inte fort. Stundtals har jag svårt att fokusera och även om jag sover betydligt bättre nu än jag har gjort på flera år känner jag mig aldrig pigg. En blick i spegeln visar att ögonvitorna fortfarande är ögonrödor och det krävs lite färg för att maskera tröttheten. Det är nog det jag saknar allra mest, att få känna mig pigg och full av energi. Tröttheten är som en stor blöt filt.

Det kan ta en eller flera dagar innan jag återhämtar mig efter anspänning, som att träffa nya människor eller bjuda hem folk. Jag börjar långsamt förstå att det är så livet är nu och att jag behöver anpassa mig efter det. Det är svårt att acceptera, men jag känner ingen skam längre. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig, men nu förstår jag bättre vad det är som händer när jag plötsligt känner mig irriterad eller blir extremt ljudkänslig. Självmedkänslan har lärt mig att det är en del av livet att må skit ibland.

Jag gör fortfarande inte så många knop, men har lyckats skapa bättre rutiner och hinner lite mer än att äta frukost. Att handla, laga mat, diska och tvätta är traditionellt fruntimmersgöra i den värld jag har vuxit upp. Det kan till och med ligga lite av existensberättigande och människovärde i det. Det sitter hårt och djupt i fostran, även om jag inte alls står för den värderingen. Därför kan jag känna mig oduglig, skamsen och värdelös de dagar jag väljer att ignorera smulorna, dammet och tvätthögarna. Sambon har aldrig sagt att det är något problem, tvärtom, känslan finns bara hos mig. Ibland försöker jag skämta bort mitt obehag genom att säga till honom att min främsta uppgift i hushållet är att få honom att må bra genom att bara vara underbar. Det låter egoistiskt, men jag vet att han mår bäst när jag mår bra. Alltså är mitt fokus att fortsätta må bra. Och vara underbar.

Konsten att vara snäll

Ibland får jag intrycket att ”snäll” kan uppfattas som något på gränsen till mesigt. Mes vill jag inte vara. Som ung ville jag hellre uppfattas som lite kaxig, fräck och rolig (men jag var mer mesig än fräck). Det är först nu som jag tror att jag börjar förstå vad snäll egentligen innebär. Och hur svårt det kan vara.

När jag var liten användes ”vet hut” ungefär med betydelsen ’var snäll’. Åtminstone är det så jag minns det. Mina föräldrar kunde också säga ”uppför dig ordentligt” och jag tror att det betydde samma sak. I ordlistan kan man läsa att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är synonymer till snäll. Jag antar att det var det mina föräldrar menade när de sa att jag skulle veta hut. Helst skulle jag vara tyst också. Tyst och snäll.

Jag fick lära mig att vara lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig och har fortsatt att vara det. Jag har trott att jag har varit snäll. Trots det har jag ibland sårat människor, sagt dumma saker och betett mig illa. Det är sällan medvetet eller av elakhet, men det är inte snällt. Jag känner mig inte elak. Jag är ju lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig. Helt ärligt har jag ofta blivit förvånad att människor i min omgivning har reagerat med upprördhet på saker jag har gjort eller sagt. Jag förstod inte varför.

Därför tycker jag inte att lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig är detsamma som att vara snäll. Mina ”elakheter” kommer oftast helt oförberett både för mig och omgivningen, inte sällan när jag känner mig kränkt, trängd, besviken eller bara allmänt trött och grinig. Det är mänskligt, men knappast snällt. Tonfall, blickar och kroppsspråk kan i ögonblicket drypa av hat, missnöje eller tjurighet och det är lätt att själv missa det om jag tror att jag är snäll. Jag hör inte hur jag låter och förstår inte hur jag uppfattas.

Ju mer jag funderar på det desto mer tror jag att snäll borde vara ett verb och inte ett adjektiv. Snäll är inte en egenskap, eller en produkt av sådana, utan mer ett resultat av goda och osjälviska tankar och handlingar. I synonymordboken står det att även godhjärtad, hjälpsam, vänlig och välmenande är synonymer till snäll. Det stämmer bättre med min uppfattning, men nämndes aldrig av mina föräldrar. Hemma fanns det snarast ett fokus på konkurrens och jämförelse. Att prestera på topp var viktigt och genom att kritisera andra kunde man själv framstå i bättre dager. Följden blev att jag var en lydig, väluppfostrad, beskedlig och foglig flicka som jämförde mig med alla andra. Jag var inte alltid snäll, men jag var duktig och jag mådde inte bra.

Jag såg aldrig mina föräldrar bråka, men minns inte heller att jag någonsin sett dem kramas eller pussas. Deras relation var säkert inte kärlekslös, men hade tydliga drag åt det praktiska och platoniska hållet. Jag fick inte heller särskilt mycket kramar eller kärlek. Om jag anstränger mig kan jag påminna mig om ett fåtal tillfällen då jag fick tröst eller en hand att hålla i. När allt var bra var det tyst. Inget beröm, ingen uppmuntran eller belöning. Däremot minns jag missnöje, kritik och nedlåtande kommentarer. Det där drypande tonfallet,  avvisande kroppsspråket och den kritiska blicken  fick jag med mig på köpet. Jag tror inte att de gjorde det medvetet, det var helt enkelt deras sätt att försöka bibehålla en viss ordning och reda. Men det har gjort ont och orsakat en väldig massa oreda i mitt liv.

Jag har varit hård mot mig själv (och är det fortfarande ibland). Jag har anklagat, bannat och kritiserat mig själv, så som jag hörde mina föräldrar göra. Det har tagit mig dit jag är idag, på gott och ont. Det är först nu, efter en ordentlig krasch, som jag har fått upp ögonen för att det finns en annan sida av saken. Jag måste börja visa mig själv lite mer vänlighet och omtanke. Det talas mycket om compassion och att man ska visa samma medkänsla med sig själv som man skulle göra för en nära vän. Det är sant och ett klokt råd, men det är inte lätt om man har fått lära sig att vara kritisk, dömande och misstänksam även mot andra. Det blir ett slags moment 22.

Det är svårt att hålla inne med kritiken, acceptera och förlåta, tänka godhjärtat, agera med värme och vänlighet och visa medkänsla. Mot alla (inklusive mig själv). I alla lägen. Alltid. Det är lätt när man mår bra och nödvändigt när man inte mår bra.

Det finns så många klyschor, men i det här fallet är det uppenbart att det jag själv ger får jag tillbaka och varje misslyckande är ett tillfälle att lära av. Jag har en stor förbättringspotential och massor av tillfällen att öva, varenda dag.

Femtio nyanser av trött

Ibland blir jag så trött på att vara trött. Det är OK att vara trött när jag har ansträngt mig fysiskt, eller haft en lång ansträngande dag. Då är det lätt att se sammanhanget. Precis som när jag har varit uppe sent eller sovit för lite. Numera somnar jag sällan i soffan. Jag byter kanal eller bok, eller går rent av och lägger mig om underhållningsvärdet är för dåligt och tröttheten blir påträngande. Efter en stadig middag, eller om jag dricker alkohol mitt på dagen blir jag också trött. Det känns som naturliga orsaker och därmed en naturlig trötthet. Andra gånger är sambandet inte alls lika tydligt.

Utmattning kan ge en helt annan typ av trötthet. Extrem trötthet. Det hjälper inte hur mycket jag sover och trots att jag är så trött vaknar jag fyrtiosju gånger per natt, eller ligger vaken i timmar och kan inte somna om. Efter nära två år med den här sortens sömnstörningar börjar jag tro att det är mitt nya normaltillstånd. Trist, eftersom jag tidigare har varit typen som somnar efter 30 sekunder och sedan sover hela natten.

Visst, jag inser att jag har ackumulerat den här tröttheten under många år med alldeles för mycket krav och prestation, flera extremt stressfyllda händelser och alldeles för lite sömn, men ändå. Det är svårt att förstå att det som har hänt under flera år sedan tar ut sin rätt nu.

Att vara trött kan vara helt olika upplevelser. Det jag menar är att även om jag oftast beskriver det som att jag är trött ( för att jag saknar något annat bra ord) kan det kännas på många olika sätt. Ibland som en förlamande trötthet; kroppen fungerar inte, den väger bly och varje rörelse kräver viljestyrka. Andra gånger kan det kännas som att tröttheten beror på en tröghet eller värk i leder och muskler. Eller så bränner det i ögonen och jag vill bara blunda. Tröttheten tar sig alltså fysiska uttryck som inte har en omedelbar koppling till fysisk ansträngning. Jag vet inte på förhand när den slår till och oftast inte helt säkert vad den beror på. Jag vet inte heller om den ska hålla i sig en kvart eller flera dagar.

Känslan av att inte orka gå ur sängen, eller flytta mig från där jag sitter, är också besläktad med den fysiska tröttheten, men har ett något större mentalt inslag. Det kan kännas nästan omöjligt att komma över tröskeln, ta sig i kragen och göra den lilla ansträngning som behövs för att gå upp på morgonen, resa sig ur soffan, duka av bordet eller ta sig till affären. En variant på det är när jag går från energisk och inspirerad till fullständigt håglös och olustig på mindre än femton minuter. All energi rinner av helt plötsligt och med den motivationen och lusten, trots att idén som blixtrade till kändes både spännande och kul för en liten stund sedan. Jag orkar inte. Extra besvärligt blir det om jag redan har hunnit berätta om mina planer och ambitioner för någon annan, bara för att sedan hastigt ångra mig och inte alls ha energin att genomföra mina egna förslag. Då blir jag ofta även besviken och irriterad på mig själv, vilket förstås inte hjälper ett dugg.

Ibland har jag inte lust till något alls. Jag vill inget, kan inte bestämma något och inte förmå mig att ta några initiativ överhuvudtaget. Det är bara tomt. Det handlar inte om att jag inte kan eller orkar, jag vill bara inte, eller vet inte vad jag vill. Att ta initiativ kräver resurser som inte finns. Jag läste någonstans att det beror på att känslorna blir avtrubbade vid utmattning. Jag kan helt enkelt inte känna vad jag känner för.

När jag blir så där trött kan jag må fysiskt illa, börja gråta eller helt enkelt inte orka vara uppe längre. Det är ju hanterbart om jag är ensam, men betydligt svårare om jag har sällskap. Då blir jag ofta irriterad eller arg istället, drar mig undan och vill varken prata eller umgås. Han som känner mig väl märker direkt att något händer. Jag vill inte visa den sidan av mig själv. Jag känner skam och försöker i det längsta låtsas som ingenting, vilket naturligtvis inte fungerar så bra.

Det är möjligt, kanske rent av sannolikt, att jag måste dras med en ökad trötthet under lång tid framöver. Därför måste jag öva på att hitta en balans mellan aktiviteter och pauser, hur roligt jag än har. En balans mellan att göra och att vara. Jag behöver hitta nya rutiner och planera in moment under dagen där jag ger mig själv tillräckligt med utrymme för att hinna ladda energi. Men, jag måste också lära mig att hantera situationen och inte skuldbelägga mig själv. Att vara trött är jobbigt. Det finns en orsak till min trötthet, även om den ligger bakåt i tiden. Jag är helt enkelt ”andfådd” fortfarande efter flera år av mental ansträngning. Jag behöver vila, hämta andan och långsamt träna upp min mentala kondition igen.