Friskare, starkare, smartare, snyggare

Övning ger färdighet sägs det. Någon har räknat ut att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt skicklig inom ett område. Intensiv och tålmodig träning kan ge bättre resultat än talang och naturbegåvning. Om man vill bli riktigt skicklig krävs det inte bara mycket träning utan specifik och målinriktad träning, och helst ska man börja i tidig ålder för att hinna samla ihop den volym som krävs.

Ja, nu kan man ju träna av andra orsaker än att man vill bli exceptionellt skicklig. Själv har jag tränat hela mitt vuxna liv, men inte särskilt specifikt. Jag har sprungit, cyklat, simmat, styrketränat, jympat och promenerat, uteslutande på motionsnivå och i förebyggande syfte, med det möjligen blygsamma målet att må bra. Så har jag aldrig blivit speciellt skicklig på något särskilt heller, men tillräckligt bra för att, i de allra flesta fall, klara vardagens fysiska påfrestningar.

’Träning’ definieras som en fysisk aktivitet som utförs planerat och strukturerat med ett specifikt syfte att bibehålla eller förbättra en funktion. ’Fysisk aktivitet’ är all form av kroppsrörelse som får pulsen att höjas. All träning räknas alltså som fysisk aktivitet, men även fysisk aktivitet kan också vara att städa, tvätta bilen eller resa sig från sittande.

Jo, jag är säkert yrkesskadad. Eller kanske jag var skadad redan när jag valde yrke?! De flesta sjukgymnaster, eller fysioterapeuter som det heter nu, tycker om att träna och är sannolikt mer fysiskt aktiva än befolkningen i genomsnitt. Vi är intresserade av kroppen och att ta hand om hälsan. Ofta så intresserade att vi glömmer bort att alla inte delar vårt intresse.

Tänk, så många träningsprogram jag har delat ut i min roll som sjukgymnast. Så många rekommendationer och tips jag har gett till människor med besvär och krämpor av olika slag. Många av dem hade nog hoppats att det skulle finnas en quick fix, typ ett piller eller liniment som enkelt trollade bort besvären. Eller att det kunde räcka att träna ett par tre gånger för att få livslång effekt. ”Träning är nog bra, men ska det verkligen behövas? Jag har ju klarat mig utan förut.” Undrar om den sortens människor tar bättre hand om bilen än sig själv? Jag tror att man kan dela in befolkningen i två läger: de som gillar att träna och de som inte gör det. Det är väldigt svårt att få vuxna människor att byta sida.

I vilket fall som helst är det knappt troligt att mina ambitiösa träningsprogram eller klämkäcka uppmaningar gjorde någon större skillnad. Motivationen måste komma inifrån och den tar god tid på sig. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag aldrig träna så att det hjälper någon annan. Träning är ett arbete och effekten är lönen – Den som arbetar får lön… men den tar fort slut.

Många som tränar på sin fritid tänker som jag, att jag tränar för att hålla mig i form och bibehålla min hälsa. Träning är ingen garanti för att jag förblir frisk, men det finns mycket forskning som pekar på att risken att få diabetes, ämnesomsättningsrubbningar, hjärtinfarkt, stroke, högt eller lågt blodtryck, bröstcancer och demens minskar. Träning verka påverka såväl gener som alla kroppens vävnader och organ positivt, även huden och hjärnan. Jag kan alltså lite förenklat hålla mig friskare, yngre, smartare och snyggare om jag tränar.

Fysisk aktivitet är dessutom en fantastisk medicin. En ”medicin” utan negativa biverkningar, där nyttan så gott som alltid är större än risken. Det finns forskning som visar att fysisk aktivitet har effekt på inte mindre än 34 olika diagnoser. Träning botar inte alla, men fungerar betydligt bättre än läkemedel för väldigt många. Det är alltså något av en universalbehandling. Den som tjänar mest på träning är tveklöst den som utövar det, även om det naturligtvis också på sikt sparar massor och åter massor av pengar i uteblivna sjukskrivningar, förtidspensioner och vårdkostnader. Effekten är direkt och utan mellanhänder. Träning borde vara sponsrad av stat, kommun och landsting.

En annan fantastisk grej med träning är att det inte verkar spela så stor roll vilken typ av träning man ägnar sig åt. Huvudsaken är att man gör något. Varje minut räknas, även om det är bäst att samla ihop minst 10 minuter åt gången och 150 minuter i veckan.

Med dessa smått sensationella effekter borde alla vilja träna. Men så är det inte. Många riskerar att drabbas av ohälsa på grund av inaktivitet och stillasittande.

Själv har jag insett att jag behöver träna nya saker. Exempelvis mental träning för att stärka och lugna mitt lättstressade och prestationsinriktade inre. Yoga och mindfulness är som en löprunda för själen. Och emellanåt, när lederna gör sig påminda, tar emot och gör ont, funkar träning även för dem. Sammantaget börjar det alltså bli en hel del träning som behövs för att hålla maskineriet igång. Det tar sin tid. De flesta dagar prioriterar jag den tiden och lägger minst 45 minuter på träning. Jag försöker att se den som en investering i framtiden. Det är känt sedan länge att ”den som inte tar sig tid för träning, måste förr eller senare ta sig tid för sjukdom” (Edward Stanley).

Självbedrägerier som fungerar

Tanken med den här bloggen var att jag skulle få skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit ett sätt att få utlopp för en massa tankar och känslor, men också en viktig del av mitt jobb. Därför var det snopet när jag för några månader sedan upptäckte att jag inte alls kan skriva lika fritt och enkelt som förut. Det är förmodligen ett resttillstånd efter en utmattningsdepression som jag har gått igenom. Meningarna är ofullständiga, storyn hänger inte ihop och innehållet blir inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hinner till och med glömma de finurliga formuleringarna innan jag får ner dem på pränt. Så nu blir den här bloggen även ett sätt för mig att träna upp min skrivförmåga igen. Jag får helt enkelt börja med relativt enkla och okomplicerade ämnen. Som träning.

Det vore väldigt okomplicerat med träning, om det bara inte var så tråkigt. Jag har tränat relativt regelbundet i en väldig massa år. Jag tränar inte för att bli bäst och tycker inte om att tävla. Egentligen tycker jag inte om att träna heller. Huvudsyftet är att må bra. Det kan ta emot riktigt ordentligt att ge sig ut på joggingturen. Visst, nu är väl inte jogging den roligaste av idrotter kanske, men jag värdesätter att få ansträngningen snabbt överstökad och i ekvationen [nytta/avsatt tid för träning] står sig jogging bra.

Träning är ungefär som att städa. Jag dammsuger inte för nöjes skull, det är resultatet jag strävar efter. Om jag struntar i dammråttorna alltför många veckor mår jag inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt. Och om jag helt slutar kommer det efter ett tag att se ut som om jag aldrig har gjort det. Då skulle det kännas som att alla timmar jag har lagt på städning [läs träning] tidigare var bortkastade. Rent slöseri med tid, energi och uppnådda resultat. Även städning är färskvara. Fast, även om jag är väldigt nöjd direkt efter träningen ser jag inte någon skillnad vare sig på vågen eller i spegeln i första taget. Efter städningen ser jag resultatet direkt. Så städning har en fördel där.

Det gäller att ha tålamod för att få de långsiktiga resultat man vill ha med träning. Där har jag god nytta av min envishet. Jag har helt enkelt bestämt mig i förväg, långt i förväg. Jag har bestämt vad jag ska göra och vilka dagar som är mina träningsdagar och det är inte förhandlingsbart. Jag är expert på att genomskåda mina egna dåliga bortförklaringar. Mitt bekväma jag har inte mycket att sätta emot mitt principfasta besserwisser-ego. Det finns såklart undantag, men då kan man ofta byta dag eller kompromissa med träningsform eller träningsmängd. De dagar då mitt dåliga samvete är svagt och jag nästan har förhandlat mig till en stund i soffan istället för träning lyckas jag ändå ofta övertala mig själv att en liten stund är bättre än inget alls. Det har jag ju faktiskt alldeles rätt i.

Ofta är det värst innan jag börjar. Föreställningen om hur jobbigt det ska vara är det största hindret: ”Idag kommer det att vara tungt, eftersom jag inte har sovit ordentligt”, eller ”typiskt, jag åt bara räkor igår kväll, jag kommer aldrig att orka springa före frukost idag”. Det är nästan alltid bara dåliga undanflykter som inte har någonting med prestation på min nivå att göra. Jag har ofta undrat varför det är så mycket lättare att komma ihåg hur jobbigt det kan vara under tiden (det är inte ens alltid jag tycker att det är jobbigt), än hur bra jag alltid mår efteråt.

Ibland ger jag mig själv semester från träningen. Det är minst lika skönt som semester från jobbet. Givetvis har redan på förhand bestämt hur länge jag får ledigt liksom när och hur jag ska börja igen. Den största fördelen är att om jag gör ett tillräckligt långt uppehåll hinner jag börja längta igen. Jag är periodare när det gäller typ av träning. Mer av styrka inomhus på vinterhalvåret och mer konditionsträning utomhus på sommaren. Då hinner jag både tröttna och längta.