Patina

Sambon har en gammal bil som han renoverar, en Austin från 1959. Härom veckan fick han igång den efter att den hade stått 30 år i en gammal lada och strax därefter kunde han köra den första provturen, om än utan bromsar. Glädjen var stor. Han putsar och gnider, gång efter annan, och det är inte utan att den blänker nu, den lilla bilen. Han har döpt henne till Lilly. Hon har sina skavanker och gamla lackskador som målats över, men det hör liksom till en bil av den årsmodellen och kallas patina. Han är synbart stolt över henne och att hon är original. Det var när han sa att hon var riktigt fin på håll som jag kände att vi hade något gemensamt, Lilly och jag.

Hon är visserligen några år äldre, men jag kände igen mig i det där med att se bra ut på håll. På håll syns inte celluliter, rynkor, gråa hår eller att kroppen påverkats av gravitationen. En skön dam i grannskapet uttryckte det som att allting på kroppen ramlar ner när man blir äldre, utom tandköttet som kryper upp. En klockren beskrivning. När jag ser mina lår i spegeln är det bara att konstatera att nog finns det en del muskler kvar, men utsidan är inte så spänstig längre och det är inte riktigt möjligt att få benen att se ut som förr utan att manuellt hålla upp skinnet. Detsamma gäller även andra ställen på kroppen. Men det syns bara på nära håll.

Om jag istället betraktar kroppen som en följeslagare genom livet kan jag se spår av liv och erfarenheter. Det finns ärr och bristningar, gråa hår och rynkor, onda leder och gula tänder. Och jag har mängder av minnen relaterade till den här kroppen. Med tanke på det relativt långa liv vi har levt tillsammans, kroppen och jag, och att allt är original, har jag all anledning att vara stolt och glad över att den fortfarande fungerar för mina behov. Och det är jag. Den är inte som i 25-årsåldern, helt klart, men den funkar tillfredsställande och på håll ser den bra ut. På nära håll har den en personlig patina.

Jag läste om en fransman som var lika gammal som jag, som ansåg att kvinnokroppen hos en 25-åring är extraordinär och att kroppen hos en 55-åring inte är det. Han menade att han inte kunde rå för att han hellre ville ha en 25-åring än en 55-åring. Jag tänker att det är som med bilar – somliga vill ha nya och byter ständigt upp sig, medan andra älskar gamla bilar, med patina. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som ser skönheten i det gamla.

Jag har av och till haft problem att acceptera min kropp som den är. I tonåren utsatte jag den för svält för att jag trodde den var tjock. Jag ville inte ha veck på magen ens om jag lutade mig framåt. Den såg klumpig ut i speglarna i jazzdanslokalen när jag jämförde den med de långa slanka tjejerna. När jag blev gravid första gången ville jag inte ha helkroppsspeglar hemma. Jag ville ha slanka ben och tyckte inte om att de blev muskulösa av att träna. De såg ännu kortare ut då. Och jag har haft sorgligt lite kurvor.

När jag studerade upanishaderna i Indien stötte jag på en formulering som fick mig att omvärdera min syn på kroppen. ”Kroppen är en tillfällig boning – ta väl hand om den, men fäst dig inte för mycket vid den”. Det gick rakt in i mig. Kroppen är ett redskap, eller ett fordon, att leva livet i. Den är till för att användas och det är OK att det syns att den är väl använd. Det syns också hur jag tar hand om den. Min kropp har alla tänder kvar även om de är gulare nu, och de senaste 40 åren de inte haft några hål. Att byta ut en led eller två kan bli nödvändigt om jag får leva i kroppen länge nog, på grund av gener, men jag håller leder och muskler i rörelse så gott jag kan så länge det går.

Utseendet påverkar inte funktionen. De som inte gillar patina får gärna färga, lyfta, lacka om och fylla ut för att få ett fördelaktigt yttre, men det har gått upp för mig att det är det som finns under ytan som avgör hur jag mår. Visst känner jag mig fräschare när jag har fixat frisyren och när vårsolen har gett huden en mindre genomskinlig ton, men om jag inte hade jämfört mig med förr eller med andra hade förändringen som kommit med åren förmodligen inte bekommit mig ett dugg. Och jag tycker om patinan hos sambon också.

Fördel

I tider av förändring kan jag plötsligt sakna det som jag tidigare inte ens tyckte särskilt mycket om. Just nu har jag till exempel kommit på en hel rad fördelar med vintern. (Dem behöver jag komma ihåg framåt november, när vintern inte alls känns lika lockande längre.) Jag sover bättre när det är kallt. Helst vill jag inte ha mer än tolv grader i sovrummet och det blir allt svårare att hålla den temperaturen så här års. Jag har inga myggbett och ingen pollenallergi på vintern och det är ingen som ser mina håriga ben. Det är säkert främst jag själv som stör mig på de svarta håren på vit bakgrund, men nu är det dags att slipa rakhyveln.

På måndag börjar jag ett nytt jobb och plötsligt inser jag hur bra jag har haft det på min nuvarande tjänst. Nu har jag ”glömt” frustrationen och alla dagar jag har suckat över ineffektivitet och långa beslutsvägar. Det var ju ganska skönt med lugnt arbetstempo och luft i schemat. Vem vet hur det blir framöver.

Nu ska jag kombinera två uppdrag som tillsammans blir en heltid. Jag har inte jobbat heltid på flera år av olika skäl. Egentligen vill jag inte jobba mer än fyra dagar per vecka. Hur blev det såhär nu då? En släng av den forna prestationsprinsessan? Det är hedrande att vara efterfrågad och ibland är det svårt att säga nej. Ett av uppdragen tar slut vid årsskiftet, vilket ger mig en ny chans att bestämma hur jag vill ha det. Jag kanske vågar göra slag i saken och satsa på att göra mer av det jag mår bra av, åtminstone på deltid. Det blir inga pengar av det, men jag mår bra.

I 30 år har jag sagt att jag ska sluta jobba när jag fyllt 55. Nu blir det inte så, men tanken att gå i tidig pension finns kvar. Många tror att jag skulle klättra på väggarna men jag känner mig själv. Sysselsättning är inget problem. Jag kräver inte så mycket av den varan.

En frisk person i arbetsför ålder förväntas jobba heltid. Den där gränsen för vad som är arbetsför ålder smygflyttas framåt. Och är det inte dags att sänka kraven på hur många timmar som motsvarar en heltidstjänst? Åtminstone för alla som fyllt 55.

Heltidslön gör gott på kontot och kanske i pensionskuvertet så småningom, men en ledig dag i veckan är också värdefullt. Nu, när jag har haft min sista lediga onsdag, känner jag ännu tydligare hur skönt det har varit. Innan tyckte jag oftast att den flög förbi; en sovmorgon, långfrukost, yoga och promenad, sen var dagen redan borta. En ledig dag var knappt lönt. Nu säger den förnumstige att jag hade kunnat hasa mig ur sängen i tid på morgonen, men att sitta uppe lite längre kvällen före och sedan få ligga och dra mig, äta frukost länge och ta det allmänt lugnt är behållningen av en ledig dag för mig. Allt det jag inte kan göra när jag jobbar.

Det finns mycket jag vill göra på min lediga tid: Läsa, skriva, baka, träna, meditera, hälsa på någon, få undan lite sysslor hemma eller göra ärenden. En hel ledig dag i veckan. På förhand kändes det som mycket tid, men när den flög förbi hade jag kunnat tänka mig att vara ledig två. Istället för att njuta av den jag hade. Arbetsveckan var faktiskt aldrig längre än helgen – två dagar – sen var jag ledig minst en dag. Nu tycker jag redan att helgerna känns oförskämt korta.

Vad är lärdomen av detta resonemang? Att jag fortfarande behöver öva på att njuta i stunden och lära mig att se fördelarna av det som är. Jag läste någonstans att vi blir vad vi tänker. Om jag fastnar i tankar av typen ”det var bättre förr”, eller ”varför har jag inte dessutom…” förlorar jag förmågan att glädjas åt det som är. Det är bra nu.

Min far hade en massa uttryck och talesätt. Om jag bad honom om en åsikt för att göra ett val mellan flera alternativ svarade han som oftast: ”dom e granna var och en i sitt slag”. Jag vet inte om han hade någon djupare tanke bakom vad han sa, men han hade en poäng. Det finns fördelar med allt. Det beror på hur jag väljer att se det.

Rent krasst byter jag alltid till något bättre. Vad skulle det annars finnas för skäl att byta?! När jag nu har valt att byta jobb och jobba heltid behöver jag påminna mig själv om vad som är bra med det.

Och vad våren beträffar så är den varmt välkommen!