Oumbärliga prylar jag inte visste att jag behövde

När jag var tio år var jag väldigt ”redig”. Jag var duktig i skolan, njöt av uppmärksamhet och ville gärna ge sken av att jag var smart och allmänbildad. Det bidrog säkert till att jag blev utvald som en av de elever som skulle intervjuas för en TV-dokumentär om barns tankar om framtiden. (Det var förstås hiskligt spännande och jag var väldigt stolt. TV-teamet kom hem till oss och filmade olika sekvenser, exempelvis vid middagsbordet, när jag åkte traktor och när jag gav korna hö. I själva verket gav jag i princip aldrig korna hö, eftersom jag var allergisk både mot kor och hö, men vad gör man inte för att det ska bli bra TV?!)

En av de tankar om framtiden som jag hade som tioåring handlade om att människor rör på sig för lite och förbrukar för mycket elektricitet (onekligen en av mina klokare tankar). Därför tyckte jag att exempelvis elvispen var en fullständigt onödig pryl. Om alla istället vispar för hand får de ”motion” helt utan elförbrukning. Jag anade nog att det kunde bli svårt att få genomslag för just den idén. Såhär i backspegeln kan jag konstatera att jag själv har svikit detta ideal fullständigt.

Jag har en elvisp. Jag är dessutom är delägare i inte mindre än två robotar – en gräsklippare som heter Goliat och en dammsugare som heter Jens. Snacka om att missa tillfällen till motion! Jag ska villigt erkänna att det är fascinerande att titta på när de arbetar. Ibland tror jag nästan att de båda har någon form av social kompetens. De verkar sällskapliga och kommer gärna fram (eller snarare kör på oss) om vi är i närheten. Det har nog hänt att vi har pratat med dem också….

Goliat jobbar när han är tillsagd (programmerad), i ur och skur. De få gånger han strejkar kan det vara kaninerna som har gnagt av hans el-slinga, eller så har han kört på något, eller kört fast där det är trångt och behöver hjälp därifrån. Gräsmattan är alltid välklippt och onekligen snyggare nu än när vi sprang runt med hans föregångare. Men, han kan inte skilja gräsmatta från annan matta. Vid ett tillfälle hade en stor matta blåst ner från altanen och hamnat i hans arbetsområde. Han tuggade i sig ett rejält stycke och gjorde flera hål i den innan han gick hem för dagen.

Jens är en liten föregångare till dagens mer avancerade dammsugar-robotar. Han kommer lätt under de flesta möbler vi har och jobbar också bäst om det inte finns mattor i vägen. Han är nästan obehagligt effektiv. Ibland undrar jag faktiskt var han hittar allt som han samlar ihop i sin lilla behållare. När han är klar, dvs har slut på batteri, piper han för att vi ska hitta honom. Då vill han bli buren till sin ladd-sladd.

En annan oumbärlig pryl i hemmet är äggkokaren. Jag fick min första i present av sambon och kunde knappt föreställa mig något mer onödigt. Jag fnissade och fnös, men, efter att ha testat och insett att äggen blir perfekta varje gång, utan att spricka, övergav jag den klassiska äggklockan och vatten på spisen. Nu är jag frälst och har dessutom insett att det är en perfekt present. Alla vill ha en, men de flesta har inte förstått det.

Och så har vi en kaffemaskin, en sån som maler bönor och brygger en kopp i taget. Den ersätter inte den klassiska kaffebryggaren, utan fungerar som ett komplement. Kaffebryggaren är perfekt vid helgfrukosten då det går åt ett rejält antal koppar kaffe. Men för kaffet på maten, eller vid andra tillfällen när vi bara ska ha en eller två koppar, är det både enklare och godare att låta kaffemaskinen göra jobbet. Det är en hel liten vetenskap, det där med kaffe. Först ska man välja vilka kaffebönor som har bäst rostning och balans i smaken, sen hur mycket bönor som ska malas till en kopp och hur stor en ”standardkopp” är. När alla inställningar har nått fulländning räcker det med ett tryck på en knapp och ut kommer nymalet och gott kaffe, med perfekt temperatur och en härlig ”crema” på ytan. Espresso? Inga problem, då justeras enkelt volym och styrka.

Vi fick en glad överraskning när vi flyttade in i vårt gemensamma hus, även om det snarare är en funktion än en pryl. Med närheten till havet var vi beredda på att putsa fönster, ofta. Sambon har jobbat som fönsterputsare i sin ungdom, så det kändes lugnt. Efter flera månader hade vi fortfarande inte putsat ett enda fönster. Det har vi fortfarande inte gjort. De är självrengörande! Och det funkar! Jag var tvungen att googla hur det är möjligt; Glaset har en beläggning som reagerar med UV-ljus från dagsljuset så att organisk smuts bryts ner. När det sedan regnar gör beläggningen att smutsen sköljs bort med vattnet och fönstret torkar snabbt, så att det inte blir några fula ränder. Så genialiskt! Om det inte regnar på ett tag är det bara att dra fram trädgårdsslangen.

Så nu får jag visserligen skaffa mig vardagsmotion på andra sätt, men jag kan, om jag vill, dammsuga, klippa gräset och putsa fönster, samtidigt som jag lugnt dricker mitt morgonkaffe och äter mitt perfekt kokta ägg.