Onödigt spännande

Sambon är en väldigt social person och har många vänner från förr som han ofta pratar om. De flesta träffar han inte längre även om de bor i närheten. Livet har kommit emellan. När han fyllde jämna för ett tag sedan funderade jag länge och väl på vad jag skulle gratulera med. Något personligt, något som han inte väntade sig och helst något han inte ens visste att han ville ha. Han var först tveksam om och hur han ville fira, men valde till slut att resa iväg över sin födelsedag. Jag fick följa med.

En morgon vaknade jag och visste vad jag skulle ge honom. En fest! Ju mer jag funderade på det, desto säkrare blev jag på att det var en perfekt present. Tiden började bli knapp och jag fick sätta fart med planering och bokningar och inte minst att leta reda på telefonnummer till de tänkta gästerna. Flera av dem hade jag aldrig träffat och jag visste inte riktigt vilka han skulle vilja ha med på sitt kalas. Efter en del rundfrågning fick jag ihop en lista med runt 60 personer.

Det är dyrt med kalas, men på en överraskningsfest är gästerna en del av själva presenten och jag bad dem därför att betala några hundralappar istället för att köpa nåt. Alla jag ringde tackade ja direkt. Några bokade till och med om i sina kalendrar för att kunna komma, och det blev uppenbart att min sambo inte bara är en fantastisk människa i mina ögon utan också en riktigt bra vän.

Kalaset skulle gå av stapeln samma kväll som vi kom hem från semestern. Allt behövde vara klart innan vi åkte. Det var mycket ringande, sms-ande och mailande i smyg. Vid något tillfälle låg min telefon obevakad och jag var helt säker på att han hade sett att namnet på en kompis till honom kom upp på displayen. Han sa inget, och jag kunde ju inte fråga om han hade sett nåt. Jag blev besviken för jag trodde att allt var avslöjat, men fortsatte som om det fortfarande var en hemlighet, trots att jag inte var säker.

När vi reste iväg hade sambon fått med sig sitt gamla pass. Det upptäcktes först vid incheckningen och vi fick sno iväg till gränspolisen som tack och lov hade öppet denna tidiga lördagsmorgon. Och tack och lov igen att sambon hade envisats med att vi skulle vara i god tid på flygplatsen. Jag förstod inte vitsen med det förrän vi stod där och väntade på hans rosafärgade tillfälliga pass. Han fick utstå en del pikar från mig över sin fadäs, men vi kom iväg som vi skulle. Vi pratade om att det var tur att det hände på utresan. Det inte så enkelt att få tillfälliga pass utomlands.

Efter en vecka var det dags för hemfärd och vi fick skjuts till flygplatsen. Tidigare på dagen hade vi skojat om att vi inte skulle glömma passen den här gången. Jag var på väg för att kontrollera att jag hade mitt i ryggsäcken, men något kom emellan. Inte förrän jag kliver ur bilen på flygplatsen får jag en kall kår längs ryggraden. Jag rev ut allt ur ryggsäcken, men passet var inte där. Jag hade glömt att lägga tillbaka det efter ett besök på banken.

Det var en timmes bilfärd enkel väg till garderoben där mitt pass låg och två timmar kvar tills planet skulle lyfta. Vi skulle aldrig hinna. Personalen på flygplatsen upplyste mig om att jag antingen fick hämta passet eller åka till ambassaden, som låg en bra bit bort. Inte heller något alternativ. Nästa flight med samma flygbolag gick fyra dagar senare. Sambon lugnade mig. Med ett annat flygbolag kunde vi kanske komma hem sent samma kväll. Men han visste ju inte att gästerna skulle vara på plats klockan sex. Jag hade panik och gråten var inte långt borta. Det var svårt att tänka klart nu.

Jag drog till med en vild chansning och ringde Stefan, en granne i samma hus där jag glömt passet. Han fattade snabbt och knackade på hos en annan granne, som hade nyckel till en tredje granne, som hade nyckel till lägenheten där passet fanns. Sen kastade han sig i bilen och körde som en galning. Det kunde funka. Jag kunde inte stå stilla utan gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, och försökte andas lugnt trots att pulsen var extrem. Med passet mellan tänderna sladdade han in utanför terminalen just innan gaten stängde. Han räckte mig passet och skrek ”Spring!”. Och vi sprang, genom security och därifrån till gaten med bälten, mobiler, jackor och väskor i händerna. Vi hann! Jag var helt slut och förbi av trötthet och adrenalin, men kunde inte sluta le när vi satt på planet hem. Vi hann. Alternativet hade varit antiklimax i kvadrat. Tänk om vi hade missat festen.

Anspänningen tog på krafterna och ingen av oss hade ork att handla eller laga mat när vi kom hem. Detta faktum passade bra att utnyttja för att lura med mig sambon, som trodde att vi skulle ut och äta. I smyg hade jag sms-kontakt med en av mina söner och förvarnade om att vi var på väg. När vi klev innanför dörren möttes vi av hans och mina barn med familjer och respektive. Han blev glatt överraskad och lite överrumplad och när vi strax efter kom in i festlokalen och han insåg att han kände alla som var där blev han nästan mållös (och det hör inte till vanligheterna). Några av gästerna hade han inte träffat på fyrtio år.

Kvällen blev väldigt lyckad. Dagen därpå var vi båda nöjda, glada, överväldigade och helt slut.
Det blev ett oförglömligt minne av alltihop.

 

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta