Bättre sent än aldrig

Jag har läst att förändrings(o)benägenhet är ett typiskt personlighetsdrag. Om det påverkas mest av arv eller miljö kan säkert diskuteras. Jag är lite trög när det kommer till förändringar. Helst vill jag vara väl förberedd och noga ha övervägt alla alternativ innan jag ändrar för mycket, eller något alls. Jag ser mig inte själv som motsträvig, snarare resonerande realist (men det finns säkert många som skulle säga att det är samma sak). Det tar bara lite tid innan jag bestämmer mig.

Denna egenskap medför till exempel att det kan ta lite tid innan jag blir överraskad. Jag behöver nämligen fundera ett tag på vad överraskningen innebär i förhållande till hur det var förut, och väga för och emot för att så småningom komma fram till om överraskningen är positiv eller negativ. Det kan förstås vara minst sagt frustrerande för den som försöker överraska mig med en present eller motsvarande, men det betyder absolut inte att jag inte tycker om glada överraskningar. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur glad jag blir.

Det kan också ta tid innan jag har bestämt mig för vad jag tycker om det senaste modet. När jag väl kommer fram till att det är snyggt har det redan kommit något nytt. Det hindrar inte att jag byter stil, om än något efter alla andra.

När jag var 8-10 år var jag nyfiken på smink, som tjejer ofta är i den åldern. Granntjejen var fyra år äldre och hade flera olika sminkväskor och speglar. Hon sålde till och med smink. Hon hade en katalog där man kunde välja och beställa, ungefär som med jultidningar. Jag beställde en grön ögonskugga och när den kom hjälpte hon mig att lägga på den. När min mor fick se mig fick hon det att låta som om jag var förlorad och att smink var tecknet på att man var prostituerad. Åtminstone är det så jag minns det i efterhand och jag kände mig inte alls lika fin längre. Jag vågade inte sminka mig igen och lärde mig därför aldrig hur jag skulle göra. Det tog tid innan jag äntligen lärde mig att lägga en eyeliner eller en enkel ögonmakeup. Jag hade fyllt 51 innan jag tog mod till mig och gick in på Kicks och bad att de skulle visa mig hur och vad jag behövde. Jag gick därifrån med en hel påse produkter. Nu vet jag hur jag ska använda dem.

Det finns fler saker har jag inte förstått vitsen med förrän ganska sent i livet. Till exempel fick somliga tjejer i min ålder följa med sin mamma, syster eller kompis för att köpa en bh när kroppen började förändras i puberteten. Min mor tyckte inte att jag hade något att stoppa i en bh och att jag därför inte behövde någon. ”Om du skulle behöva kan du låna en av mig”, sa hon. Jag provade en gång, bara för att konstatera att hon hade rätt (att det fanns mindre storlekar var inget jag tänkte på). Förutom sport-bh, som jag är glad att jag har använt, tog det ända till min bröllopsdag innan jag köpte en egen bh första gången. Det var långt innan det fanns underklädsavdelning med imponerande sortiment av vaddering, modeller och storlekar och trots att jag valde den som passade bäst blev det förargliga veck på kupan. Det kändes inte bra.

Under graviditeter och amning var vitsen med bh mer uppenbar, men efteråt var behovet och behagen till och med mindre än förut. Vid ett tillfälle behövde jag en ny klänning. Expediten i butiken suckade lite och sa att det är svårt att hitta en klänning som sitter bra om du inte har en bra bh. Hon skickade helt enkelt iväg mig till underklädesbutiken för att skaffa en bh som kunde fylla ut klänningen. Jag köpte en med silikonfyllning i kuporna. Den fanns med både lite och mycket extra utfyllnad, men jag vågade inte göra några radikala förändringar. En storlek större fick räcka. Nu satt klänningen skitsnyggt! Samtidigt som jag kände mig snygg och stolt över min nya figur var jag nervös att någon skulle kommentera min tillfälliga bröstförstoring. Jag vågade aldrig använda min silikon-bh mer än till den klänningen. Jag var över 30 år innan jag fick upp ögonen för ”T-shirt bh”, push-ups och A-kupa. Efter det kunde jag börja använda tajta toppar och känna mig stolt över min kropp på ett nytt sätt.

Många unga tjejer får en massa nya erfarenheter när de åker utomlands på språkresa eller som au-pair. Jag funderade också mycket på det och ville väldigt gärna pröva vingarna när jag var tonåring, men vågade inte riktigt lämna det trygga för det okända. Det tog tid innan jag hade funderat länge nog. När jag var 40 drog jag iväg till England. Då var jag förvisso inte au-pair, utan post-doc, men jag kände mig lite som en förvuxen utbytesstudent bland alla betydligt yngre studenter på universitetet.

Jag lär vara född två veckor ”för sent”. Det tog väl antagligen ett par veckor innan jag hade bestämt mig för att lämna det trygga för det okända.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta