Hur man lagar ett svart hål

Jag har spenderat massor av tid på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig, hur jag är och vad jag gör. Och minst lika mycket på att försöka överträffa dessa påhittade förväntningar. Jag har nästan aldrig frågat någon vad de tycker, utan bara gissat och låtit dessa fantasier styra mitt handlande. I åratal.

Det var ganska nyligen som jag fick syn på det här mönstret och jag måste erkänna att jag häpnar över hur jag har kunnat acceptera mina fantasier som sanningar så länge. Jag anser mig trots allt vara normalbegåvad och har jobbat som forskare, där själva uppdraget är att kritiskt granska och pröva sannolikhet i påståenden. Vilket dubbelliv jag har levt utan att själv vara medveten om det. Inte undra på att jag inte har mått så bra på sistone.

Jag har varit stenhård mot mig själv. Extremt målmedveten mot vad jag har trott att andra förväntat sig. Gång på gång har jag misslyckats. Frustrerad och besviken har jag ändå fortsatt.

Min inre kritiker har ett anklagande, dömande och nedsättande tonfall. Hon sätter ihop händelser ur det förflutna som inte alls har med varandra att göra och drar sen slutsatser om mig som verkar övertygande. Hon säger att jag inte är värd att vara omtyckt.

Listan på alla sätt jag har provat för att komma undan min egen inre kritiska röst kan göras otroligt lång. Det är inte något jag är stolt över direkt, men jag har bland annat tränat stenhårt, svultit mig själv, hållit mig undan, undvikit fester, undvikit människor, slutat gå ut och dansa, skilt mig, gått i terapi, jobbat för mycket, disputerat, läst mängder av självhjälpsböcker, skrivit massor av dikter, kritiserat andra, ställt höga krav, gått in i destruktiv relation, tagit på mig stora uppdrag, önskat att jag ska hamna på sjukhus, jämfört mig med andra, …

Det tog lång tid innan jag upptäckte min inre kritiker. Jag trodde att jag hade dålig självkänsla, men det stämde inte riktigt. Så småningom upptäckte jag att det handlade mer om en negativ självbild och en djupt liggande rädsla att inte duga och att bli lämnad ensam. Trots att jag verkligen sökte bekräftelse och uppskattning försvann komplimanger som genom ett stort svart hål. Jag har inte kunnat hålla kvar dem eller tro på dem. Däremot har minsta negativa eller kritiska påpekande envist bitit sig fast. Min osäkerhet har skapat mycket oro, missförstånd och tårar.

Det är ganska längesedan jag förstod att jag behövde täppa till mitt svarta hål på något sätt, men jag visste inte hur. Nu har jag hittat verktygen. Receptet heter självmedkänsla. Det låter enkelt; det handlar om att vara i nuet (och inte låta oro, tankar och fantasier dra iväg med en), att vara snäll mot sig själv (istället för att kritisera) och att inse att alla människor misslyckas ibland. Att känna sig kritiserad och försöka undkomma de känslorna är en del av vad det innebär att vara människa. Det handlar om att ge sig själv inre bekräftelse snarare än att söka efter yttre (och är inte riktigt lika enkelt som det låter).

Första steget var att acceptera att jag har lurat mig själv så länge. Jag begrep helt enkelt inte bättre. Nu när jag har fått syn på det kan jag göra något åt det och börja leva efter mina egna värderingar. Om jag lever det liv jag själv vill leva och någon inte gillar det, då kan jag ta det. Men om jag lever för att bli omtyckt och inte blir det är risken stor att jag far illa.

Många av oss som växte upp under 50- och 60-talet fick säkert självkritik på köpet med uppfostran. Den inre kritiska rösten har bitit sig fast och gör att vi fortfarande tvivlar på oss själva. Men självkritik är sannolikt inte en generationsfråga. Snarare är det kanske den inre kritikern som förenar oss alla. I dagens samhälle skapar ständiga jämförelser en känsla av osäkerhet. Kroppsfixerad reklam, ständiga statusuppdateringar och lyckliga bilder i sociala medier. Jämförelseparadoxen slår hårt; du ska vara som alla andra och samtidigt vara perfekt. Det finns ett stort behov av en egen inre varm och vänlig röst.

Det gamla bibliska talesättet att ”du ska älska din nästa så som dig själv” behöver revideras. Flygvärdinnornas uppmaning är mer relevant: ”Ta först på din egen mask, hjälp därefter andra”.

2 svar på “Hur man lagar ett svart hål”

  1. Självmedkänsla – släkt med konstruktiv kritik?

    Som lärare försökte jag alltid ge positiva synpunkter först och negativa sedan. Den negativa kritiken kunde då snarast göras till ett sätt att hitta alternativ till det som inte var så bra.

    Så bör vi väl också ge oss själva beröm och konstruktiv kritik, vara lika vänliga mot oss själva som mot andra. Tycker att vi ger oss själva en god kram – nu!

    1. Jag är novis, men skulle nog vilja påstå att självmedkänsla skiljer sig från konstruktiv kritik. Medan konstruktiv kritik har den goda intentionen att förbättra ett resultat eller en handling, handlar självmedkänsla snarare om mig och att acceptera att jag inte är perfekt. En barsk inre kritiker kan gå igång på den mest pedagogiska konstruktiva kritiken och säga saker i stil med ”Där ser du! Det där var inte bra nog! Du är kass!” För att få tyst på den inre kritikern behövs en acceptans att jag är OK ändå.
      Det låter enkelt och för den som inte har en fullt så kritisk inre röst kan kan det säkert låta som ett överdrivet problem. Den trista verkligheten är att den inre kritiska rösten leder till mycket ohälsa för den som inte tar hand om den.
      Jag håller helt med dig om att vi bör ge oss själva både beröm och konstruktiv kritik. Vi behöver dessutom tänka att misstag är mänskligt och omfamna vår egen ofullkomlighet. Kram på oss!

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta