Science fiction då, nu IRL

På 90-talet kom det bärbar dator och trådlös telefon även till vårt hem. Nummerpresentatör avslöjade vem som ringde redan innan vi hade svarat och vi hade till och med en telefonsvarare med fax i köket. Det kändes som en bra pryl när vi köpte den, men den blev på något sätt omodern redan på vägen hem från butiken. Barnen faxade en och annan teckning till mormor och morfar, det var allt. Ingen hade fax.

Med mobiltelefonen skulle vi kunna ta vara på tiden. Det blev möjligt att prata och uträtta ärenden per telefon även om vi inte var hemma eller vid skrivbordet på jobbet. Vi kunde slå en signal om vi hade en stund över, var vi än befann oss. Framtidsvisionärerna menade att telefonerna snart skulle bli som små datorer med vars hjälp vi skulle kunna utföra både veckoinköp och styra väsentliga delar av våra hem. Jag minns att det lät helt osannolikt och inte särskilt tilltalande. Vem skulle vilja ha det så?

Men, så fel jag hade. Om mobilen tidigare främst erbjöd en fantastisk möjlighet att vara nåbar och nå andra, överallt alltid, är telefonsamtal nu det jag använder mobilen minst till. Det är verkligen otroligt så mycket saker man kan göra med den lilla smarta manicken. Jag är glad att jag inte måste begripa hur det går till att betala räkningar, swisha pengar eller få biljetten direkt till mobilen när jag bokar en resa eller konsert. Numera är det faktiskt möjligt att styra sitt hem med hjälp av telefonen, om man har rätt teknik. Jag kan kolla av inbrottslarmet, se om gräsklipparen har stannat eller om det har varit strömavbrott. När köttet på grillen har rätt temperatur piper telefonen. Dessutom kan jag lyssna på radio, läsa böcker, titta på film och söka information om allehanda saker, inte minst genom att fråga telefonen som faktiskt svarar på tilltal. Den känner igen mitt fingeravtryck, min röst och till och med mitt ansikte. Jag lär mig spanska, utövar yoga och kan hålla koll på både sömn och motion.

Utvecklingen är fantastisk och samtidigt lite skrämmande. Om jag glömmer mobiltelefonen av misstag känner jag mig handikappad. I mobilen finns ofta alla telefonnummer och lösenord, liksom appar för biljetter till parkering och kollektivtrafik. Utan telefonens kalender vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska träffa, var eller när, eller ens vad klockan är. Här har jag de påminnelser och minnesanteckningar jag behöver, för att inte tala om kartfunktionen när jag villar bort mig och mitt mobila bankid. Att glömma plånboken är inte så farligt, men utan telefonen kan det bli svårt att klara sig någon längre stund.

Nu har pendeln svängt över åt andra hållet. Vi svarar inte alltid även om vi kan och behöver ibland stänga av telefonen för att få vara ifred eller koppla av. Fler och fler inför mobilfria zoner, i många hem finns det en särskild plats där gäster får lämna sin mobil för att kunna umgås ostört och sedan 2002 är den 1 juni en ”mobilfri dag”.

Det är ganska skönt att vara medvetet nerkopplad, urkopplad och avkopplad. Jag lägger säkert mer tid än jag tror på att pilla på telefonen för att läsa nyheter, kolla mail eller googla något som jag bara ”måste” ta reda på, men jag mår bäst när jag begränsar min skärmtid. Ett trevligt sällskap går alltid före telefonens dragningskraft och jag pratar gärna med människor ansikte mot ansikte. Det gör mig förundrad när jag ser sällskap på en restaurang sitta försjunkna i varsin telefon istället för att prata med varandra. Det är lätt att missa det som händer alldeles nära för att man är upptagen med vad som händer någon annanstans.

För de barn som växer upp idag är mobiltelefoner, datorer och digital teknik en naturlig del av vardagen, på gott och ont. Kanske får de med sig ett sunt förhållningssätt, eftersom de inte är så påverkade av nyhetens behag. Samtidigt är de väldigt utsatta och sårbara både som grupp och individer.

Kontanter och bankkontor är snart överflödiga. Brevbärarna bär inte ut brev utan paket med det vi har handlat via nätet. Vi sitter hemma och är sociala med massor av vänner, som är hemma hos sig. Gränserna för ärlighet, hänsyn och respekt blir otydligare. Hur många skulle vilja eller våga lämna ut lösenord och byta mobil med sin bästa vän eller partner? Telefonen är en oumbärlig pryl för många av oss. Vad blir nästa steg?

Det finns många finesser med en mobiltelefon som jag gillar. Men jag tror att det finns fler som jag, som gillar det analoga; att träffa människor i verkligheten, skriva med penna och papper, läsa med en bok i handen och prassla med tidningen. Spotify erbjuder en fantastisk möjlighet att lyssna på all slags musik, men ljudet från en LP-skiva står ändå högt i kurs. Och vi som har en trattgrammofon i vardagsrummet kan fortsätta spisa stenkakor även om det blir strömavbrott och telefonen laddas ur.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta