Fullständig närvaro

På mitt nya jobb får man friskvårdsbidrag. Det kan jag använda för att till exempel köpa ett träningskort eller gå en utvald kurs i hälsofrämjande syfte. Tränar gör jag redan, men jag ville gärna fördjupa mig i självkännedom. Jag hittade min kurs på nätet – en kurs i mindfulness. Jag har övat länge på egen hand, nu ska det bli mer strukturerat.

Det finns inte något bra svenskt ord för mindfulness. Det handlar om en närvaro i stunden, fri från det som har varit och obekymrad om det som ännu inte har inträffat. Det låter enkelt. Alla som har provat kan intyga att det inte är fullt så självklart. Att hålla tanken kvar här och nu mer än några sekunder kräver medveten träning. Tanken är liksom van vid att fara iväg, bakåt eller framåt i tiden. Inte sällan i sällskap med oro och bekymmer. Helt i onödan eftersom människan faktiskt inte kan påverka vare sig det förflutna eller framtiden i särskilt stor utsträckning.

Mitt syfte med kursen är att må bra, acceptera det som är som det är och bli bättre på att hantera stress. Det finns studier som visar att man sover bättre och får bättre minne och koncentrationsförmåga genom mindfulnessträning och det hade inte gjort något om det blev så.

En av de första övningarna i min nyfunna kurs var att äta russin med fullständig närvaro. Jag blev lite tveksam till den övningen eftersom jag just hade borstat tänderna och jag var definitivt inte sugen på russin. Min kompromiss blev att genomföra övningen med färska jordgubbar. Det är visserligen inte heller så gott direkt efter att man har borstat tänderna, men jordgubbar är aldrig fel.

Efter den praktiska övningen skulle man skriva ner upplevelsen:

Jag tar den mellan fingrarna och ser på den. Den är glatt röd, liksom glittrande, med små guldprickar nedsänkta i det sammetslena höljet. Varje nedsänkning, eller krater, ser ut att ha formen av en diamant. Sexkantig.

Från ett håll ser den helt rund ut, men om jag snurrar den lätt mellan fingrarna ser jag att den är hjärtformad från ett annat perspektiv. Den låter inget, men doftar sol och barn, glädje och sommar, smutsiga knän och kliande bett.

Jag sätter den mellan läpparna, och den växer. Den lilla röda känns plötsligt så stor att jag har svårt att gapa om den. Den sammetslena ytan känns stickig mot läpparna och jag känner varje fördjupning.

Väl inne i munnen ligger den rund på tungan. Lite sval, trots att den nyss kändes solvarm mellan fingertopparna. Jag placerar den försiktigt mellan tänderna. Så ömtålig. Jag håller den som en katta bär sin unge i nackskinnet. Precis rätt avvägd kraft för att inte skada.

Så låter jag tänderna sjunka igenom. Det går lätt. Saliven rinner till och jag känner den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Jag tuggar igen och igen. Står emot impulsen att svälja och istället för ett bär har jag nu en stor mängd vätska i munnen. Det krasar mellan tänderna när kärnorna mals sönder och krossas.

Jag sväljer. Smaken är fortfarande tydlig. Jag sväljer en gång till. Det suger till lätt i magen. Nästan omedvetet gör tungan ett varv i munnen för att leta upp resterna bland tänderna. Jag pillar loss en liten kvarbliven kärna med tungspetsen och placerar den mellan framtänderna med en precision som inte känns ansträngd alls och jag pulvriserar den genom att hacka den mellan tänderna. Jag sväljer en sista gång, saliv med sommarsmak. Jordgubbens resa genom kroppen har startat….

Tänk, att det kan bli så många ord av att äta en jordgubbe med fullständig närvaro och förnimmelseförmåga.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta