Nöjd med mindre och glad åt mer

Jag var vig som tonåring och stark som tjugofemåring, men har nu kommit till det stadie då kroppen känns. Den gnisslar och gör ont mer eller mindre varje dag. Alltid är det någonstans det tar emot. Huvudet verkar inte åldras i samma takt som kroppen och jag ”glömmer” ofta att jag inte är tjugofem längre. Men, efter ett pass i vedhögen eller i rabatten känner jag mig allt annat än vig. Varje gång blir jag lika förvånad över hur stel och klen jag har blivit. När hände det?

Mina föräldrar kroppsarbetade betydligt hårdare än vad jag har gjort. De klagade inte så ofta, men det syntes på hur de rörde sig att kroppen inte var samarbetsvillig. Det pratades om att kroppen var utsliten, men i själva verket hade de nog snarare ärvt sina dåliga leder från sina föräldrar. Alltså visste jag vad som väntade.

Faktum är att jag har klarat mig hyggligt relativt länge, även om jag kände av mina stortår och nacken redan i tjugofemårsåldern. Jag har levt som jag har lärt och gjort vad jag har kunnat (tack, inlägg och skivstångspass). Under långa perioder har jag inte alls haft några besvär. Kunskap hjälper och jag är lite stolt över att jag har omsatt mina kunskaper så att det kan komma andra till nytta, i artrosskolan. Nu har jag själv nytta av att veta att det inte är farligt att det gör ont och att jag inte skadar lederna ytterligare när jag rör på mig. Hade jag inte haft den kunskapen hade jag garanterat slutat träna.

När jag grymtar att jag har ont brukar sambon föreslå att jag ska skippa träningen (det skulle ge honom ett skäl att göra detsamma). Han säger det i all välmening. Men jag vet att nyttan av att maska är högst tillfällig och att jag bara blir sämre i det långa loppet. Nästa gång känns det ännu mer lockande att välja minsta motståndets lag. Jag har predikat på jobbet i så många år att det inte är farligt att det gör ont (under förutsättning att det inte gör mer än acceptabelt ont och att det känns som vanligt igen efter tjugofyra timmar). Nu är det dags att jag själv testar ut mina gränser. Det kan göra rejält ont i höfterna efter en joggingtur eller ett intervallpass, men inte under tiden. Och det klingar så gott som alltid av nästa dag.

Jag har lagt ner så mycket tid på att hålla mig i form genom åren att det skulle kännas som resursslöseri att lägga av. Men ibland är det förnuftet som talar när kroppen stretar emot. Andra gånger kan tävlingsdjävulen i mig vakna på ett vanligt motionspass. Egentligen har jag inget emot att dra ner intensiteten ett snäpp, även om jag stundtals är jag lite avundsjuk på människor i min ålder eller äldre som tränar för Vätternrundan eller Vasaloppet. Jag har visserligen aldrig varit tillräckligt motiverad, men det är surt, sa räven.

Kunskap är bra, men ibland vore det bättre att inte veta så mycket. Den som har artros i flera leder har oftast en sämre prognos. Själv har jag känt av de flesta lederna i kroppen vid det här laget. Men om jag får en fråga om mitt hälsotillstånd svarar jag att jag känner mig fullt frisk. Jag kan välja en livsstil som jag mår bra av: fysisk aktivitet, sund miljö, balanserad kost, balans i vardagen och astmamedicin vid behov.

Flera olika studier visar att de allra flesta blir lyckligare med åren, oavsett hälsotillstånd. Kanske det beror på att man sänker kraven och förväntningarna när man blir äldre, eller att man inte behöver eller måste så mycket längre. Att nöja sig med mindre och glädjas åt mer känns som en bra livsfilosofi.

2 svar på “Nöjd med mindre och glad åt mer”

  1. Att glädjas åt mer är en bra livsfilosofi och håller man sinnet öppet finns mycket att glädjas åt. Att för den skull nöja sig med mindre är ingen förutsättning!

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta