Gladboken

Då och då försöker jag komma ihåg vad som har hänt sen sist, eller vad vi gjorde förra sommaren, och varje gång slås jag av hur lite jag minns. Eller hur svårt det kan vara att komma ihåg vad som hände när. Ibland är det helt omöjligt att komma på vad vi hade till middag i förrgår, hur gott jag än tyckte att det var just då.

Jag övar på att uppmärksamma och uppskatta de små sakerna i livet, det som händer varje dag. Att det är så gott med kaffe till kokt ägg och kaviar, att höra ljudet av färska tulpaner, eller att telefonen höll när jag tappade den. Men allt det där lilla, fina, förunderliga drunknar i det stora, långa tidsperspektivet. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg de vardagsnära positiva sakerna nån längre stund.

Nu har sambon och jag skaffat varsin ”Gladbok”. Varje lördag, efter melodikrysset, noterar vi roliga saker som har hänt under senaste veckan. Det blir dessutom lite minnesträning. Det kan vara stort och smått och det är inte alltid vi tycker lika, men i min gladbok står saker som gjort mig lite extra glad. Det kan till exempel vara att jag har haft träningsvärk (vilket betyder att jag har börjat träna igen efter ett längre uppehåll), hört storspoven, ätit söndagsfrukost ute, pratat i telefon med sönerna, sett en bra serie, eller att vi har köpt en ny ugn (det är mycket roligare än att skriva att den gamla gick sönder). Vissa veckor blir anteckningssidan full, andra veckor blir det bara några rader. Det spelar ingen roll, men det är bara glada saker som ska finnas med.

Det är roligt att bläddra tillbaka i boken och läsa vad som hände för några veckor sedan. Gladboken hjälper mig, inte bara att komma ihåg vad som har hänt utan också att tänka positivt. Att fokusera på det som får mig att må bra.

Tankens kraft har jag ofta hört talas om, och att man ska träna sig på att styra sina tankar. Jag vet inte varför jag har blivit så medveten om innebörden av det just nu, men plötsligt har polletten trillat ner och det blir fullständigt logiskt att mina tankar hänger ihop med hur jag mår. Det är ingen rocket science direkt, men jag upprepar det fascinerat för mig själv som om det är jag som har kommit på det.

Jag kan inte påverka det som har hänt, hur mycket jag än tänker på det, ändå kommer jag ofta på mig själv med att älta saker som har varit. Varför sa jag så, eller varför gjorde jag så? I bästa fall kan jag lära mig något av det, i värsta fall blir jag på dåligt humör och kan inte tänka på något annat. Ältandet har ockuperat mina tankar. Detsamma gäller oro för det som ännu inte har hänt. Oron gnager och stressar upp mig, trots att ingenting har hänt ännu. Tankespöken får mig att må dåligt. Hur ofta har jag inte legat vaken och bekymrat mig för saker som inte har hänt och kanske inte ens kommer att hända.

Jag har nog trott att ältande och oro hjälper mig att förekomma olyckor och elände. Om jag i förväg klurar ut alla tänkbara oönskade scenarios så blir jag inte besviken när det händer (inte om utan när). Men det finns en risk att jag förtar glädjen i alltihop, eller ger upp innan jag har provat. Jag lurar mig själv att tro att jag tar den säkra vägen, när jag i själva verket kanske missar ett tillfälle att upptäcka nånting nytt. Det är precis det som har hänt när jag har flytt från mig själv genom att tacka nej till fester och dra mig undan.

Förra året blev vi bjudna på bröllop. Inbjudan damp ner flera månader innan, vilket betydde att jag hade lång tid på mig att våndas. Jag ville inte. Sambon är social och kan umgås med folk han inte känner, men jag har svårt för det. Jag ville inte hindra honom från att ha roligt, men ville inte heller sitta ensam och titta på hur roligt han har. På ett bröllop förväntas man vara glad och trevlig och om jag inte kan leva upp till det är det bättre att jag stannar hemma. Så där höll jag på att plåga mig själv. Jag pratade ofta om mina farhågor och tillkortakommanden för sambon, som tålmodigt lyssnade och tröstade. Jag skämdes för att jag tänkte som jag gjorde och kände mig tvungen att följa med trots allt. Vad skulle folk annars tänka?! Det föll mig aldrig in att det var vad jag faktiskt tänkte om mig själv som fick mig att må dåligt. Oron för vad andra skulle kunna säga var mina egna tankar. Inte deras.

Väl på bröllopet fanns sambon vid min sida hela kvällen. När oron och skammen kom över mig och jag ville dra mig undan gick han helt enkelt efter. Långsamt gick det upp för mig att jag hade roligare om jag släppte skammen och oron, och fram emot småtimmarna hade vi dansat loss ordentligt tillsammans. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade oroat mig i flera månader alldeles i onödan.

För en vecka sedan blev det klart att resan tillsammans med mina grabbar, som jag har sett fram emot ända sedan före jul, inte skulle bli av på grund av covid-19. Det är klart att jag blev ledsen och besviken, men min övning i att tänka positivt har gett resultat. Jag konstaterade att jag har fått vara glad åt vår tänkta resa i flera månader.

Jag kan använda tankarna för att må bra. Genom att tänka på hur jag vill att det ska bli kan jag göra bättre val i stunden. Och jag mår definitivt bättre under tiden. Det är inte alltid lika lätt som det låter, men varje misslyckande är också ett övningstillfälle (det jag som har hittat på det heller). Hjärnan lär producera i runda slängar 50 000 tankar om dagen och den absoluta majoriteten av dem är samma tankar som igår. Det är bara jag som kan välja innehållet.

3 svar på ”Gladboken”

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta