Lära genom att göra och saker jag aldrig ska göra mer

När jag var i tioårsåldern gick jag med i 4H. För mig, som varken spelade fotboll eller red var det ett bra alternativ. Det fanns spänning, äventyr, lek och vänskap.

4H är en ideell organisation, vars vision är att göra folk av ungdomar genom ansvar, engagemang och medvetenhet om hälsa. De fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden, av ungdomar, för ungdomar och grundades i USA i början av 1900-talet.

Från början var rörelsen främst för lantbruksungdomar, för att de skulle lära sig mer om livet på landet. Därför var odling, djurhållning och annat småföretagande ett viktigt inslag. Jag hade också 4H-företag. Det kunde handla om att odla köksväxter eller baka till försäljning. Företaget skulle både startas och avslutas under ett år och resultaten (inklusive räkenskaper) redovisades på ”skördefesten”. Mödan belönades med ett litet pris och diplom.

Företagandet var lärorikt, men helt ärligt var det inte särskilt roligt. Men, mottot i 4H var att ”Lära genom att göra”. Förutom företagande i miniatyr lärde jag mig föreningsteknik och styrelsearbete, men också att ordna fester, läger, och tipspromenader för allmänheten. Varje vecka turades vi om att ha ansvaret för en aktivitet som skulle passa alla i klubben, från de allra yngsta i sex-sjuårsåldern till de äldsta. Det gav verkligen engagemang. Vi hade fester med underhållning, teater och servering, tältläger med mångkamp, nattsmyg (tipspromenad i mörkret med reflexer och ficklampa, spännande värre), matlagning över öppen eld och en massa spontana upptåg.

Visst lär man sig mycket genom att göra och prova på. Det gör jag fortfarande. Dessutom har jag förhoppningsvis lärt mig att vissa saker ska jag aldrig göra mer. Till exempel att lyssna på andras förväntningar istället för att följa mitt eget hjärta. Det leder bara in på villovägar där jag inte vill vara. Men jag har även dragit lärdom av andra dumheter jag har gjort…

Som när jag kom på idén att vi skulle cykla på födelsedagskalas. Det var bara fyra-fem mil och vi hade köpt elcyklar, så jag tyckte inte det var något problem. Solen sken, men sambon var tveksam. Jag var desto mer påstridig. Vad jag inte fattade förrän vi var en bit på väg var att det var ungefär 8 plusgrader och blåste full storm, snett framifrån. Jag höll på att blåsa i diket vid flera tillfällen och vi var tvungna att stanna i lä och vila. Blåsten gjorde att det sprängde i huvudet trots mössa och hjälm. Vad skulle jag vara så påstridig för?! Detta var definitivt inget cykelväder, ens med elcykel.

Den hårda motvinden gjorde att batterierna laddades ur snabbt, eftersom det gick åt mycket ”hjälpkraft”. Vi hade planerat att ladda batterierna medan vi kalasade och hoppades på medvind hem. Då insåg jag plötsligt mitt stora misstag. Jag hade laddaren med mig, men inte nyckeln för att ta loss batteriet. Jag kunde inte ladda.

Vinden la sig tills vi skulle cykla hem igen och mitt batteri tog slut när vi hade ungefär tre mil kvar. Till en början höll jag humöret uppe och god fart, trots allt. Efterhand blev jag mer sammanbiten och till slut gjorde jag inte många knop. En elcykel väger ungefär som sju tävlingscyklar och är till och med tung att leda. Efter promenaden upp för den sista sega backen var låren helt stumma och jag också. Dessutom var jag frusen och förbannad. Det tog en bra stund innan jag tinade upp, men förhoppningsvis kommer jag ihåg nyckeln i fortsättningen.

Jag har även dragit en del lärdom från oförglömliga matlagningsmisstag. Man ska inte lägga tapenade på ugnsbakad laxfilé. Det är verkligen något av det värsta jag har ätit. Men inte lika illa som hummersoppa på burk. Vi skulle lyxa till det på en av våra små vintervandringar, sambon och jag. Vad värmer bättre på promenaden än en god soppa?! Jag hade aldrig ätit hummersoppa. Vi packade ner gasolköket, soppan och lite vitt vin och hittade en klippa vid havet där vi skulle ha vår kulinariska upplevelse. Jag kan fortfarande inte ens känna lukten av hummer utan att tänka på den upplevelsen. Det måste ha varit något fel på den och jag kommer nog aldrig att äta hummersoppa igen.

Mat som inte luktar gott ska inte tillagas (och definitivt inte ätas). Det är en bra tumregel. Vi hade köpt en vakuumpackad lammstek till påskafton och trots att den inte luktade jättegott ville vi gärna tro att det ”bara” var för att den var rå och hade varit vakuumpackad. Vi rubbade den med kryddor och grillade den på rotisserie tills den var perfekt i temperatur och färg. Alla tillbehör var på plats, bordet var dukat och steken var oätlig. Vi kastade ut den till skatorna, som fick en glad påsk med ett rejält skrovmål. Jag vill minnas att vi kokte några ägg istället. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Min lillebror har också gett mig en oförglömlig upplevelse. Han var kanske fem år och åkte med far på några ärenden. När de kom tillbaka hade han en hel kartong gräddbullar med sig. Han var så uppenbart stolt över att han hade en hel låda och ville bjuda mig. Ögonen lyste som de kan göra på en lycklig femåring. Jag var tio år och blev nästan lite varm i hjärtat av att jag fick ta först.

De luktade inte konstigt, såg inte konstiga ut och kändes inte konstiga att ta i, men när jag hade tagit det första bettet genom det frasande chokladöverdraget och det krämiga innanmätet smakade det inte som jag förväntade mig. Trots att jag spottade och sköljde munnen om och om igen fick jag inte bort den äckliga, vassa, nästan frätande smaken av surt ägg.

Lillebrorsan såg helt förskräckt ut. Han var uppenbarligen ovetande om att han bar på gräddbullar gjorda på sura ägg och jag kunde inte anklaga honom, även om jag ville. När jag frågade var de kom ifrån svarade han glatt att han hade hittat en hel hög kartonger på soptippen.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta