(själv)ledarskap

Vad är det egentligen som kännetecknar en god ledare? Det är i alla fall inte synonymt med att vara chef. Chef är en yrkestitel, medan gott ledarskap är en kompetens som långt ifrån alla chefer besitter. En bra ledare kan ha god kunskap om sitt område, men rätt egenskaper och människokännedom är viktigare. Tydlighet, medkänsla och ödmjukhet tar betydligt längre tid att lära sig än projektplanering, organisationsstruktur och processtyrning.

Ledare delar medvetet eller omedvetet upp människor i två läger – de som tycker lika och de som är av en annan åsikt. En god ledare kan argumentera och motivera sina beslut. Om jag tillhör gruppen som inte håller med, kan jag ändå förstå resonemanget och acceptera att vi har olika åsikt i frågan. Jag känner mig trygg i vetskapen att den gode ledaren lyssnar in och stämmer av och fattar ett beslut efter moget övervägande, även om beslutet inte blev exakt som jag önskade. En auktoritär ledare deklarerar sina beslut med hela handen, utan motivering, och avfärdar/avskedar dem som opponerar sig. I diskussion med en auktoritär ledare har jag svårare att acceptera vår meningsskiljaktighet, eftersom jag inte förstår resonemanget. Jag känner mer frustration och skepticism än trygghet. Donald Trump och Anders Tegnell kan ses som exempel på ledare med helt olika stil och framtoning. Den ene får mig trygg, den andre får mig upprörd och orolig för vad som ska hända härnäst.

Jag har en teori om att de bästa ledarna oftast inte är ensambarn eller äldst i syskonskaran. Yngre syskon får nämligen redan från början lära sig list, diplomati och argumentationsteknik för att få sin vilja igenom. Det är oklart om det finns några belägg för att den teorin stämmer.

Vi är omgivna av ledare, hela livet, allt från våra föräldrar, lärare och tränare under första halvan av livet till chefer, partiledare och företagsledare som påverkar oss och livet omkring oss som äldre vuxna. Mina bästa ledare är de som lyfter fram det bästa hos mig. De som ser min potential, även om jag själv inte har lagt märke till den, som visar mig förtroende och låter mig bidra genom att utvecklas. Omvänt blir jag provocerad av ledare som inte lyssnar, som envist agerar efter sitt eget huvud utan att reflektera, eller som utnyttjar sin makt och rent av trampar på andra för att få sin vilja igenom. Härskartekniker gör mig galen.

De flesta av oss är ledare på ett eller annat sätt. Somliga är ledare för andra, andra är enbart ledare av sig själva. Att leda sig själv är en konst och enligt mig även en förutsättning för att kunna leda andra. För mig betyder självledarskap numera att jag lyssnar inåt och grundar mina beslut på vad som är bra för mig i längden snarare än för stunden. Det är vad jag tänker och känner som är viktigt om det handlar om mig och mitt liv. Inte vad jag tror att andra tänker och tycker. Det här sättet att leda mig själv är ganska nytt för mig.

Under nästan hela livet har jag tänkt och trott att makt och kontroll är viktiga ledaregenskaper. Min far var min förebild när jag var barn. Han var ordförande här och styrelseledamot där och fick flyga till Stockholm på viktiga uppdrag. Folk lyssnade på honom och jag var både imponerad och stolt. Han var till synes orädd för allt och alla, hade alltid en väldigt tydlig åsikt om saker och ting och visste hur allt var. Även de gånger han blev överbevisad stod han benhårt kvar vid sin uppfattning. Han skulle aldrig erkänna sig besegrad och kunde tycka att andra var onödigt ”envetna”. Hårt arbete, disciplin och att inte låta någon annan bestämma över honom var några av hans hederssaker. Jag hade en väldig respekt för honom.

Själv utvecklade jag en stark självkontroll och en hård inre kritiker. Jag blev väldigt bra på kontroll, av min vikt och min träning. Det fanns inga ursäkter och egentligen inga gränser. Ribban gick alltid att höja lite till. Väga så lite som möjligt och absolut inte öka i vikt. Träna så mycket som möjligt och absolut inte mindre än förut. Disciplin och prestation. Det föll mig aldrig in att det kanske inte var bra. Det var mitt ego som styrde.

Egot är en girig och elak figur som inte gillar reflektion. Jag reflekterade aldrig över vart jag var på väg eller vilka värderingar jag vill leva efter. Inte förrän jag fann mig själv i en återvändsgränd och började fundera över hur jag hamnade där. Nu är självreflektion och självmedkänsla mina bästa verktyg för att få tyst på egot.

Ett av de största hindren för förändring är att tro att jag har rätt och gör rätt. Det är mänskligt att tänka så, men inte särskilt utvecklande och som ledare kan det vara destruktivt såväl för mig själv som för andra. Min far var säkert övertygad om att han hade rätt, och när någon sa emot var det de som inte begrep sitt eget bästa.

En ledare utan ego, som reflekterar och vågar visa ödmjukhet och sårbarhet, vinner idag mitt förtroende i betydligt större utsträckning än den som agerar med pannbenet som min far en gång gjorde. Tiderna förändras, och jag med.

 

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta