Vad händer just nu?

Lev idag, imorgon kan det vara förbjudet. Carpe Diem. Livet är det som pågår medan vi upptagna med annat. Många uttryck har använts för att betona att vi lever nu och får akta oss så att vi inte missar det. Magnus, Brasse och Eva sjöng ”Där är där man inte är, här är här där man är och här har man alltid med sig” i det underbara pedagogiska barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter redan på 70-talet.

Jag har förstått innebörden, men inte till fullo tagit in vad det betyder förrän ganska nyligen. Det är häftigt när polletten trillar ner på riktigt och något som jag trodde mig veta visar sig vara mer komplext, eller ha många fler nyanser än jag först trodde. Pusselbitar som jag har haft passar plötsligt ihop och bildar ett nytt mönster. En ny kunskap har skapats av flera redan kända. Jag känner mig upprymd och lite klokare på en gång.

Jag började min resa mot just den här insikten (att leva i nuet) genom ett youtube-klipp med Jon Kabat-Zinn. Han är en amerikansk professor som har tagit Fem myror-konceptet till en annan höjd (Osäkert om han alls har sett Fem myror). Han introducerade medveten närvaro, eller mindfulness, som en slags meditation för behandling av stress i slutet av 70-talet. Jag var i behov av att hitta bättre balans i tillvaron och kände direkt att det fanns något i meditationen som tilltalade mig. Därefter läste jag hans bok Vart du är går är du där med stor behållning och fick vidare guidning i vad det innebär att vara i nuet.

När situationen verkligen kräver min koncentration och uppmärksamhet är det relativt enkelt att vara närvarande i stunden, exempelvis när jag kom hem efter jobbet när barnen var små. Det gick inte att ha fokus på något annat än dem och det hjälpte mig att släppa tankarna på jobbet. Andra tillfällen är när jag målar, sjunger eller tränar, men också när jag är på semester och det största bekymret är ”på vilken servering ska vi dricka sangria idag”. Att vara mentalt närvarande gör att jag minns tillfället bättre. Ofta är det känslor eller dofter som påminner mig.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har snurrat väldigt fort under många år och jag har inte varit i fas med mig själv. Antingen har jag varit fast i dåtid och grämt mig, eller så har jag oroat mig för saker som legat framför mig. Det har varit meningslöst slöseri med tid, eftersom det inte går att påverka vare sig det ena eller det andra.

Att vara i nuet, på riktigt, kräver regelbunden träning. Mindfulness-instruktörerna kallar det för att träna sin ”uppmärksamhetsmuskel”. Tankarna flyger ständigt, både bakåt och framåt i tiden. De går inte att stänga av, men det går att låta bli att lyssna så noga. De kan få brusa i bakgrunden. Ibland dras jag med i tankefloden, men jag börjar bli bättre på att notera när det händer och så snart jag observerar det kan jag återgå till att fokusera på här och nu.

”Just nu” är en intressant tidsrymd. Den är väldigt kort. Tror jag. Det som händer just nu är ofta så avgränsat att det går att ha fokus på det och det reducerar världen till något mer begripligt. Just nu andas jag. Jag behöver inte tänka på det, det sker ändå. Att faktiskt tänka på det och observera andetaget i varje liten detalj ger mig en slags ödmjukhet och en inre ro som jag så väl behöver. Jag kommer ikapp mig själv när jag ger mig en stund att stanna upp.

Som med så mycket annat funkar det säkert bara att lära sig mindfulness när man är ”mottaglig”. Om jag har min egen uppfattning klar är jag inte särskilt benägen att förändra eller lära om. Min far har alltid varit väldigt kategorisk och haft sin uppfattning klar, åtminstone utåt sett. Han vet. Att försöka övertyga honom om något annat är lönlöst. Någon, det kan vara Brenee Brown, har klokt sagt att motsatsen till inlärning är att veta. Målet för inlärning är handling, inte kunskap.

Jag har förvärvat kunskap genom att plugga, läsa, lyssna och ta efter. Idag är det enklare än någonsin att få ny kunskap, men svårare att sålla vad som är fakta och vad som är rykten eller åsikter. Ofta försöker jag verifiera kunskapen på olika sätt, genom att prata med andra, läsa mer eller söka ytterligare information. Men visst händer det att jag sväljer en nyhet utan att reflektera över sanningshalten. Särskilt om det är något som stämmer med vad jag vill höra.

Rent krasst är (nästan) all kunskap något som någon annan har skapat. Till och med vetenskap är i grunden vetenskapsmännens kunskap, som de sedan beskriver för att vi ska förstå vad de kan. Jag filtrerar det jag hör och ser genom det jag redan kan. Det som stämmer överens med vad jag redan tror mig veta är lättare att ta till sig.

Det är inte alla insikter som kommer genom att bitarna plötsligt faller på plats. Ibland är det en upplevelse som ger mig en anledning att ifrågasätta det jag redan vet. En egen erfarenhet som är svår att bortse ifrån. När det jag upplever ”på riktigt” inte stämmer med den föreställning/kunskap jag har är det lätt att känna sig lite vilse, men det är ofta så jag påbörjar en ny insikt. Kunskap + erfarenhet = insikt. Jag har lärt mig något nytt. Världen har blivit lite mer begriplig, samtidigt som jag måste släppa det jag tidigare trodde på. Nu kan jag bygga på med ny kunskap och nya erfarenheter. Jag är min egen sanning på spåren.

2 svar på “Vad händer just nu?”

  1. För god förståelse behövs utan tvekan både teoretiska kunskaper och praktiska alltså erfarenhetskunskaper. I patientskolorna i artros är deltagarna mycket nöjda med den teori som vården ger och får en stor del av den kunskapen verifierad direkt med det erfarenhetsutbyte de kan göra framför allt med hjälp av en artrosinformatör. Det erfarenhetsutbytet kan aldrig ske annat än med det fysiska mötet mellan deltagarna. När de sedan var och en i sin kammare bearbetar samlade teori- och erfarenhetskunskapen växer så sakta insikterna fram.

    1. Tack för din kommentar, Stanley. Jag hade patientskolorna i åtanke när jag skrev inlägget. När egen och andras erfarenhet möter kunskap bildas ofta fantastiska insikter. Min erfarenhet är inte nödvändigtvis densamma som någon annans, men det finns många gemensamma nämnare när erfarenheter delas. Genom att få kunskapskrokar att hänga upp sina erfarenheter på kan jag förstå både mig själv och världen lite bättre. Det kan bli lättare att komma över hinder och hitta motivation när det tar emot, om jag förstår varför. Exempelvis varför jag behöver träna trots att det gör ont eller jag är trött.
      Om jag som sjukgymnast säger ”träning är bra för dig” kan det lätt avfärdas med ”det är lätt för dig att säga, du vet inte hur det känns”. Men om en person med liknande besvär som mina säger ”träning är bra för mina besvär” går det inte att säga emot. Då blir plötsligt sjukgymnastens råd mer intressanta. Om det funkar för någon som liknar mig kanske det funkar för mig också. Det samarbetet mellan vården och patientföreningarna är svårslaget, rent pedagogiskt. Det ger trovärdighet. Det kan användas på liknande sätt i många andra sammanhang.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta