Min ”nya” familj

När min mor dog, för snart fyra år sedan, kom jag över en adress till en av mina kusiner, Raili. Vi har brevväxlat sedan dess, hederliga handskrivna brev som skickas per post. Hon har läst svenska i skolan för femtio år sedan och vi har inga större problem att förstå varandra även om språket är lite ”yxigt”. Jag har träffat tre av mina fjorton finska kusiner tidigare, när jag var fem-sex år, och jag minns mest hur jobbigt det var att inte förstå vad de sa. Jag kan fortfarande ingen finska och kan inte påstå att jag har känt någon längtan efter att träffa några fler kusiner. Men nu när vi hade bestämt oss för att åka till Finland kändes det märkligt om vi inte skulle träffa Raili och hennes man, Jussi. Hon kunde kanske agera guide åt oss. Det underlättar alltid att få råd från lokala förmågor och jag visste ju praktiskt taget ingenting om landet som mor kom ifrån.

När vi stod på Finlandsbåten ringde jag Raili och talade om vår tänkta rutt. Det visade sig att den väg vi valt passerade i närheten av deras hus i Uimaharju, inte långt från ryska gränsen. Vi blev hembjudna på ett tämligen spontant besök. Det var som en resa till sjuttiotalet att kliva in i deras charmiga och välpyntade, panelklädda villa som de själva byggt. Retro på riktigt. Kerttu, som var åtta år och firade sommarlov hos sin mormor och morfar, hade lärt sig några hälsningsfraser på engelska för vår skull. När jag svarade henne med den lilla finska jag kan sken hon upp och sedan var vi kompisar.

Jussi stod för matlagningen och vi bjöds på köttbullar av älgkalv med ekologiskt odlad potatis i deras lilla kök, med ett walk-in kylskåp som nästan var lika stort som köket. Senare vankades kakor, bullar och ett kokkaffe som var blekt som te men lika starkt och välsmakande som svenskt kaffe. Jussi hade lärt sig engelska under sin tid som FN-soldat och vi blandade språken som det passade bäst.

Ytterligare en kusin som bodde i närheten, Leea, var nyfiken på det spontana besöket och hälsade på med sin man. Stämningen var hjärtlig och samtalen flöt allt lättare. Efter ett tag var språkbarriären borta och vi pratade på, då och då med stöd av gester och google translate. Bilder i mobilen varvades med gamla foton av våra mödrar och morföräldrar, och vi tog nya för kommande generationer. Jussi erbjöd oss att stanna över natten, men vi valde att hålla fast vid vår plan att åka vidare, för att möta dem igen dagen därpå i Kajaani, staden där min mor föddes.

På ett par timmar hade jag fått en större familj, trots att de har funnits där hela tiden.

Vi checkade in på ett pensionat med slottskänsla, ett stenkast från centrum i Kajaani. Regnet strilade och det var inte mer än tolv grader mitt i sommaren, men vi tog ändå en promenad för att leta upp någonstans att äta. Det var ganska dött i stan och det enda matställe som var öppet denna söndagskväll var en italiensk restaurang som serverade ”romerska pizzor” på finska, med rågmjöl i degen. Inte alls dumt.

Frukosten intogs i den pampiga matsalen på pensionatet, med höga fönster ut mot trädgården. På väggarna hängde målningar av män i pråliga kostymer och en av dem visade sig vara Gustav den III. Det fanns karelska piroger, grovt rågbröd, gröt och ägg på frukostbuffén. Äggen serverades iskalla och gulan hade börjat anta en grågrön färg, men kaffet var gott och vi blev mätta.

Raili och Jussi körde 23 mil enkel väg till Kajaani för att visa oss runt. Besöket vid mormors och morfars grav var fint, trots duggregn och mygg. Mormor var i Sverige när jag döptes och dog några år senare. Morfar hälsade på när jag var fem år och jag har inget minne alls av det. Det kändes som ett glatt återseende att säga hej till dem igen. Totalt födde mormor elva barn. På samma kyrkogård låg flera av dem begravda med sina familjer och det fanns en gravsten med namnen på de fem av mors syskon som dog före ett års ålder. Nu har jag en bättre bild av släktträdet, med årtal och namn.

Efter lite letande och frågande om vägen hittade Raili också huset som min morfar byggt, där mor föddes. Damen som nu bodde där bjöd glatt in oss och visade oss runt, ivrigt talande på finska. Jag förstod ingenting, men fick en känsla av det förflutna även om huset nu var om- och tillbyggt. På loftet hade morfar sin skomakarverkstad en gång, det minns jag att mor berättade. Och att morfar drack sitt kaffe med salt. Just den här platsen lämnade min mor en dag för sjuttioåtta år sedan. Jag kan föreställa mig klumpen hon hade i magen, likaväl som den sorg och oro som mormor måste ha känt över att skicka iväg sin yngsta dotter till Sverige, bara åtta år gammal, även om det var för hennes bästa. Det har gjort ont i ett par generationer, men nu känner jag tacksamhet över att ha fått återknyta kontakten. Jag har hittat ännu ett ”hemma”.

Ett svar på ”Min ”nya” familj”

  1. Vilket intressant inlägg (och lite rörande).

    Tack för din härliga kommentar hos mig 🙂
    Om du kikar in igen så har jag lagt en intressant länk i svarskommentaren.

    Ha det gott!

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta