Tidsperspektiv

En av mina förebilder, Bodil Jönsson, sätter ord på mycket som jag inte visste att jag visste. Till exempel behovet av ställtid. Visst går det rent praktiskt att boka in aktiviteter direkt efter varandra i kalendern, men det är inte smart att göra det. Det tar energi och jag hinner glömma en hel del om jag inte ger mig tid att notera, bearbeta och sortera innan jag ger mig i kast med nästa uppgift. Dessutom är det ohyfsat att inte vara mentalt och fysiskt närvarande samtidigt i ett möte med andra, vilket är svårt om olika åtaganden avlöser varandra utan ställtid. Bodil Jönsson hade en skylt att hänga på sin dörr under ställtiden: ”Professorn tänker”.

Jag verkar behöva ställtid även mellan platser. Jag sätter mig på tåget eller flyget vid en tidpunkt, på en viss geografisk plats och intar min angivna gång- eller fönsterplats under en tidsrymd. När jag kliver av är jag på en ny geografisk plats, ibland till och med med en annan tid än den jag hade vid avresan. Min mentala närvaro stämmer inte med platsen som jag fysiskt befinner mig på när jag kliver av. Jetlag är en slags brist på ställtid. Fast det verkar inte spela så stor roll hur lång resan är. Jag kan bli jetlaggad av en resa inrikes.

När jag träffar en människa kan det krävas ställtid för att känna in den andra personen. Ungefär som djuren gör när de nosar på varandra. Ibland räcker det att nosa på nosen, ibland får man nosa på fler ställen innan det går att bilda sig en uppfattning om var vi har varandra. Människor jag har träffat förut har jag ett mentalt minne av, men det är inte säkert att vi är på samma våglängd nu som senast vi sågs. Det kan krävas kalibrering och ställtid för att hitta den nya frekvensen. Min högkänslighet känner ofta om närvaron fysiskt och mentalt inte är på samma ställe samtidigt. Människor som det går snabbt att hitta frekvensen hos är lätta att umgås med.

Att synka tanke och handling låter enkelt och självklart, men ofta seglar tankarna iväg. Jag övar på att vara fokuserad och närvarande i stunden. Bara att bli medveten om vad det är som rör sig i huvudet, när jag inte tänker på det jag ska göra, är ganska intressant….

Min mat-och-sov-klocka, eller kanske det heter dygnsrytm, verkar vara inställd på att vakna vid sju och somna runt elva. Däremellan mår jag bäst av att äta lite och ofta, men om jag inte planerar tenderar det att bli mycket och sällan. Brist på ställtid stör min inbyggda klocka så att jag glömmer att äta, vaknar ofta eller vaknar okristligt tidigt.

Min biologiska (fertila) klocka har stannat och jag måste säga att jag är nöjd med det. Men leklusten finns kvar.

Min absoluta favorittid är fritiden; tid som inte är planerad. Den har ofta en början och ett slut, men utrymmet mellan dessa båda tidpunkter är tillräckligt stort för att det ska kännas åtminstone lite ”oändligt”, som en möjlighet eller avkoppling. Ju mer ostörd tid, desto skönare känsla. Fredagskvällar är mentalt betydligt skönare än söndagskvällar, även om min söndagsångest numera är nästan obefintlig. Det fåniga är att schemalagda eller planerade saker som jag gör för att jag tycker det är roligt på min fritid kan kännas som att de ”inkräktar”. De rutar in min tid. Styckar upp den i mindre delar som inte är lika flexibla eller lika möjliga att disponera som ett enda stort stycke tid. Det sitter i huvudet och handlar antagligen om att jag behöver öva mer på närvaro.

En annan favorittid är egentiden. Den är nära besläktad med fritiden, men tillbringas alltid på mina egna premisser med en syssla som jag själv har valt och själv styr över. Egentid är inte alltid ensamtid, men det är tidsfördriv alldeles för min egen skull. Det kan vara allt från att äta frukost till att träna eller gå på kurs.

Även om jag inte tycker om att passa tider fyller avtalade tider trots allt en funktion. Att passa tiden är en hederssak (och motsatsen är respektlöst). Det gäller både mötestider, tvättider, arbetstider och tågavgångar.

Somliga är tidsoptimister, andra tycker tiden är lång och ytterligare andra får aldrig tiden att räcka till. Jag har tillhört de sistnämnda men hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att disponera. Händelser som välter vardagen och får tiden att stå still är inget man önskar sig, eller någon annan heller för den delen, men de gör det lättare att se vad som verkligen är viktigt.

Vad är det jag vill kunna berätta med stolthet på ålderns höst att jag har gjort av min tid?  Det är nu jag ska se till att göra det.

 

 

 

 

2 svar på “Tidsperspektiv”

  1. Dina olika ställtider får mig att fundera över mina – och den där egentiden är liten numera, med en fd make som behöver mig allt mera. Idag ska vi gå till hans läkare och få besked om skiktröntgen av hans hjärna… Jag behöver vara uppmärksam också på mina behov av diverse ställtider – så din text är bra nu – tack!

    1. Den ostörda sammanhängande egentiden får olika utrymme i livets olika faser. Det kan finnas mycket annat som behöver ens tid, utan att den känns bortkastad. Ställtiden är en kortform av egentid, där andan kan hämtas, batteriet laddas om och skärpan ställas in på nytt. Den kan göra så att en håller längre och orkar mer. Enda haken är att när en bäst behöver den måste den planeras för att finnas.
      Tack för att du läser. Kram.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta