Får jag lov

Egentligen är jag varken kvälls- eller morgonmänniska just nu. Mer konstant trött. Men, ibland blixtrar det till i tanten. Ofta helt spontant och kanske inte så himla genomtänkt. Åtminstone inte vad gäller sena nätter. Men det kan bli väldigt roligt. Jag har en del att ta igen från tidigare i livet, när jag var för blyg, introvert eller lite för ordentlig. Det kan säkert finnas en vits med att man ska göra de flesta ”dumheter” när man är ung, kroppen tål det nog bättre då, men det är inte mindre roligt nu.

Man har ju hört hur det går till på Finlandsbåten. Under vår veckolånga tripp till Finland i sommar skulle vi åka Finlandsbåt två gånger, och båda gångerna från fredag till lördag. Det lät inte alls lockande. Jag föreställde mig festande, fulla människor som inte hittar till hytten och bävade lite för resan. För mig, som lätt blir utmattad av att vara bland en massa människor jag inte känner och som verkligen inte gillar stora partyn, kändes det som en utmaning. Min plan var att tillbringa så mycket tid som möjligt på soldäck, boka bord på en av de lite dyrare restaurangerna i hopp om att där var lugnare, och att vi skulle lägga oss tidigt, med låst hyttdörr och öronproppar. Sambon, som är betydligt mer partylejon, känner till min oro alltför väl och var helt med på noterna.

Väl framme vid färjeläget ösregnade det. Att sitta på soldäck var inte aktuellt. Jag kände hur jag spände käkarna och en lätt oro gnagde i magen där vi satt i bilkön och väntade på att få köra ombord. Det var bara att gilla läget. Då får vi väl stanna i hytten eller gå i TaxFree lite längre innan det blir dags för middag. Jag skulle ändå köpa Lapinkulta, lakrits och Fazer choklad som färdkost.

När vi hade installerat oss i hytten gick vi en sväng på färjan. Ingen av oss hade åkt sträckan förut och vi var nyfikna. Vi satte oss så småningom med varsitt glas i baren längst fram i fören och tittade ömsom på folk, ömsom på fiskmåsar och öar som syntes genom regnet på utsidan. En bit ut i Stockholms skärgård slutade det regna och vi hittade en hörna i lä på däck. Det var inte så varmt, men väldigt mysigt att se alla hus och öar på nära håll.

Efter middagen, som var ungefär så lugn som jag hade hoppats, var jag nyfiken på underhållningen som utlovades. Vi hittade dansgolvet, som var tämligen tomt bortsett från några kineser och ett par tjejer i tioårsåldern. Då dök det upp ett äldre par som tog sig en stillsam svängom. Från våra platser nära baren hade vi god uppsikt över dansgolvet och det var uppenbart att det äldre paret njöt av att dansa. Så spelade orkestern en snabbare låt och jag såg hur den äldre damen stannade upp. Hon verkade ha svårt att flytta fötterna i den takten. Hennes man släppte taget och lämnade henne på dansgolvet. Jaha, tänkte jag, men han kunde väl väntat på henne. Jag hade så fel. Han dök upp igen med hennes rollator. Sen svängde de loss på golvet. Jag blev alldeles lycklig inombords och fick tårar i ögonen. Jag vill också dansa med rollator när jag inte kan klara mig utan längre. (Morgonen därpå såg jag damen vid frukostbuffén där hon gick med sin rollator. Jag ångrar att jag inte gick fram till henne och talade om att hon var min idol.)

Det är klart att vi också måste testa att dansa på Finlandsbåten. Det finns ju folk som åker Finlandsfärja enbart för att dansa. Vi hann med en dans innan pausen. Jag fick mersmak och efter pausen (och ytterligare något glas) dansade vi loss bland kineserna. Jag vet inte om det var vi eller den sena timmen som lockade upp fler människor på golvet, men det började bli trångt och efter en stund var vi nöjda. Fast, det ska ju finnas fler dansgolv. Vi hittade diskot och där var det folktomt. Musiken och atmosfären var lite för ungdomlig, men vi tog ändå chansen. Det blev en kort filmsekvens, med blinkande lampor, dunkande musik och partystämning. Ett minne från Finlandsbåten.

På hemvägen hade vi bokat bord direkt efter avgång från Helsingfors och vi såg fram emot den upplevelsen: En avsmakningsmeny med nio rätter och dryckespaket. Maten var god, men alla portionerna var verkligen små. Det var inte vinglasen, så efter en fyra-fem rätter började jag bli lite yr. Nio glas senare gick vi mot dansgolvet. Där dansade ett par i vår ålder, som verkade vara mer upptagna av att dansa korrekt än att ha roligt. För oss var det precis tvärtom. Sambon kan konsten att hitta en alldeles personlig stil och rytm till musiken och alla våra hämningar var som bortblåsta. Vi hade verkligen roligt. Uppenbarligen syntes det också, för i pausen kom ett par finska killar i trettioårsåldern, Jarko och Janne, och frågade på engelska var vi hade lärt oss att dansa. Sambon skojade och sa att en svensk dansar aldrig nykter. Då tittade en av killarna på oss och sa ”en finne dansar aldrig”.

De frågade om de fick sitta hos oss och så småningom hade vi övertygat dem om att de visst vågade dansa; tjejer och tanter dansar ju ofta med varandra, klart att killar kan göra detsamma, särskilt på Finlandsbåten. De var på en tvådagarskryssning från Finland till Sverige med sina fruar och barn. Just den här kvällen fick grabbarna festa medan fruarna tog hand om barnen. Kvällen därpå skulle de byta roller. Killarna var imponerade av vår energi på dansgolvet, ”ni verkar ju trots allt vara lite äldre än vi är” sa de. Hehe. Vi hade en fantastiskt trevlig kväll och natt. Framåt småtimmarna lämnade vi dem på dansgolvet och gick till hytten, fullständigt genomsvettiga och med ont i fötterna. Vi stöp i säng efter en snabbdusch och slocknade med ett leende på läpparna.

Morgonen därpå såg vi paret i vår ålder som hade kontrollbehov över dansen. De såg fortfarande inte glada ut. Nästa gång jag ska åka Finlandsbåt behöver jag i alla fall inte vara orolig.

 

Ett svar på ”Får jag lov”

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta