Under tiden

”Var god vänta”. Oavsett om det är en anonym röst i telefon eller en outtalad uppmaning att vänta på min tur innan jag kan gå på bussen, köpa pålägg i charken eller passera vägarbetet kan jag känna en viss stress över att vara tvungen att stanna upp, trots att jag är på väg.

Väntetid upplevs i allmänhet irriterande, onödig och något som bör undvikas. Somliga tar till alla tänkbara medel för att slippa vänta och komma före i kön. I slutänden blir vinsten ofta marginell i relation till den irritation och stress som tilltagen orsakar, inte minst hos omgivningen. Vi är dåliga på att planera in väntetid, trots att den alltid finns där. Ju minder marginaler, desto större olust och stress. Det man gör ’under tiden’ är något man gör ’så länge’. Så länge. Det signalerar att väntan är lång. Exakt hur lång har vi oftast ingen aning om. Att inte veta skapar ytterligare stress.

Det är lätt att tro att man inte gör något när man väntar. Men, hur gör man för att inte göra något?! Min vanligaste sysselsättning under väntetid är att gräma mig eller oroa mig, helt i onödan, över det som redan har hänt eller det jag tror kan hända. (”Typiskt! Varför körde jag denna vägen?! Nu kommer jag garanterat för sent och allting blir skit!”) Saker jag ändå inte kan påverka. Det är meningslöst slöseri med tid.

Egentligen är väntetiden välkommen. Ett tillfälle till vila för den jäktade. Nu börjar jag bli bättre på att planera för den och använda den mer konstruktivt: jag kan lyssna på radio, påminna mig själv om att ändra tiden hos tandläkaren, öva mitt minne, komma på vad jag ska laga till middag, fundera ut hur jag ska göra någon glad eller bara blunda och vila en liten stund. På så sätt blir jag både lugnare och har fått mer uträttat när jag väl kommer fram i telefon-, butiks- eller bilkön. En kö kan vara precis det som behövs för att få tillfälle att hämta andan, landa och komma ikapp mig själv.

Begreppet ”under tiden” kan tolkas som att tiden är något som är ovanför eller överordnat. Tiden är sammanhängande och en del av den är väntetid. Livet pågår under tiden. Det jag vill ha ut av livet är det jag ska göra ’under tiden’.

Det finns många studier som har undersökt vad människor ångrar på ålderns höst. De flesta människor ångrar att de jobbade för mycket, ägnade för lite tid åt familj och vänner och att de inte följde sina egna drömmar. Att ångra är meningslöst. Det går inte att ändra det som redan är gjort. Varför inte leva livet nu, under tiden, så att jag inte behöver ångra det när jag blir gammal. Se till att göra det jag vill. Om glappet mellan det jag vill och det jag gör är för stort riskerar jag att ångra att jag inte levde det liv jag egentligen ville.

Många stora tänkare och författare har sagt kloka saker om att följa sitt hjärta. En av mina favorittänkare är Nalle Puh (eller kanske snarare A. A. Milne). Hans lite underfundiga filosofi är att ”den som inte vet vart han är på väg riskerar att hamna någon helt annanstans än han hade tänkt sig” och ”om du inte vet vart du är på väg är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ju ändå inte när du är framme”.

Jag kan varmt rekommendera boken Lyckofällan av Russ Harris. Där finns många tänkvärda exempel på hur man själv kan skapa det liv man vill leva. En som inspirerats av Harris är Nina Åkestam, som i sin bok Meningen med hela skiten har skapat kontakt med sin 85-åriga inre tant. Det är smart, eftersom det bygger på att leva livet nu så att jag som 85-åring kan säga att jag faktiskt följde mina drömmar. Jag tycker om att tänka på min 85-åriga tant och vad jag kan göra idag som gör henne glad. Hon kommer att vara stolt över mycket av det jag har gjort och gör, men det finns fortfarande saker hon vill berätta som inte har hänt ännu.

Om jag ger mig tid att känna efter vad jag verkligen vill och gör det kommer min inre 85-åriga tant att skrocka belåtet. Vad behöver jag göra för att ha levt ett liv att vara stolt över när jag blir gammal? Det är precis det jag ska ägna mig åt ’under tiden’.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta