Husdjur

Jag är allergisk mot en massa djur, såväl med päls som fjädrar och fenor. Jag är osäker på vad det är jag inte tål hos dem, men jag har varit allergisk sedan treårsåldern ungefär. Det är lite ledsamt, för jag tycker verkligen om djur. Allra mest fascinerad är jag av att se vilda djur i sitt rätta element. Jag har suttit i timmar vid bäverboet och väntat på att få se en bäver, förgäves. Likaså har jag spårat vilda mufflonfår och bisonoxar, utan att få syn på dem. Jag har ”cyklat med älgar”, legat knäpptyst utanför rävlyan när ungarna lekte och fått syn på en varg innan den såg mig. När jag var liten hade vi en pampig kungsörn som jagade hare på våra åkrar. Han fick springa för att få luft under vingarna när han skulle lyfta. I våras var jag på örnspaning, och såg 11 havsörnar. Det är mäktiga fåglar som får mig att bli lite andäktig.

Vilda djur ska vara utomhus och det gäller alla, även insekter. Inne har jag min fristad. En fluga som sitter stilla på väggen på kvällen kommer att vakna i ottan och ge sig den på att väcka mig. En mygga i sovrummet kan få mig bli halvgalen och krigisk. Jag avskyr att höra en mygga som surrar efter att lampan har släckts, för jag vet vad den har tänkt att göra med mig under natten.

Under sensommaren och vinterhalvåret har vi ofta besök av spindlar i huset. Av storleken att döma går de in när dörren är öppen. Sambon kallar dem för älgar – stora och bruna. Tidigare var jag rädd för spindlar, men jag fick svårt att motivera det när jag fick barn. Hur obehagliga jag än tyckte att de var kunde jag inte komma på något rimligt skäl till att jag, som var så mycket större, var rädd för en spindel. Det var lite genant och jag ville inte föra över den rädslan på barnen, så när vi flyttade till vårt gamla hus med många och stora spindlar, lärde jag mig så småningom att gå förbi bestarna där de satt i källartrappan. Jag hade inget val, men jag höll stenkoll på dem och rörde de på sig frös jag i hela kroppen (och skrek säkert lite också).

Vid ett tillfälle, när barnen var små, var vi på ett terrarium där en av skötarna lät besökarna klappa och hålla i vissa djur. Vi stod runt glasbordet och tittade på när andra klappade ormar, sköldpaddor och ödlor. Plötsligt hade skötaren tagit upp en Goliatspindel. Av någon anledning kom han fram till just mig och av ren reflex höll jag fram handflatan. Det är obegripligt varför jag gjorde det, men där stod jag med spindeln i handen. Han var tung och satt alldeles stilla. Som tur var. Om han hade rört sig det allra minsta hade jag förmodligen kastat iväg honom. Jag kunde känna avtrycken från hans fötter i min hand långt efter det att skötaren hade tagit bort honom. Mina grabbar tyckte att det var coolt att just deras morsa fick hålla den håriga spindeln och när chocken hade lagt sig var jag otroligt stolt över vad jag hade gjort.

Mindre spindlar har jag absolut inga problem med längre. Jag är inte rädd för stora spindlar heller, men jag hajar fortfarande till när jag ser en skugga av dem och vill gärna veta var de är om vi delar hus. Jag har lärt mig att skaka kläder eller filtar som har legat ett par dagar. Den stora husspindeln kan komma upp i hastigheter på 50 cm per sekund. Det måste vara därför de tenderar att försvinna så fort man vänder bort blicken. Oftast låter jag dem bara vara. Stör de inte mig så stör jag inte dem. För det mesta håller de sig undan, men om jag ser någon gå över golvet lyfter jag gärna upp fötterna och i sovrummet vill jag inte ha dem. Sambon tycker inte att vi kan ha så stora djur inomhus överhuvudtaget. Då fångar vi in vederbörande i en papperskasse och bär ut den. Spindlar är nog inte dumma, men de ser inte så bra.

Det kan vara samma spindlar som vi bär ut gång på gång. De stora husspindlarna kan tydligen bli fem, sex år gamla. Jag är inte säker på hur många avkommor de får under en livslängd, men är tacksam att de trots allt verkar trivas bättre utomhus.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta