Om att göra saker jag aldrig har gjort förut

Skräckblandad förtjusning. Jag kan säga det direkt: jag skulle gärna göra det igen. Det var absolut inte något jag var säker på att jag skulle göra. Jag är både höjdrädd och ganska harig när det gäller åkattraktioner, så att betala för att åka zipline var inget jag hade på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Men ändå, det kändes inte direkt livsfarligt att prova. Jag såg barn före mig som vågade. Kan de så kan väl jag. En adrenalinkick inom räckhåll. En av funktionärerna berättade att hennes mamma, 86 år, hade åkt. Utan att veta något om hennes mamma (hon kanske hade varit stuntkvinna) bestämde jag mig och kröp i säkerhetsselen.

Jag har ofta drömt att jag åker i branta backar, både uppåt och neråt, utan att ha kontroll över vare sig färden eller fordonet. Eller att jag klättrar obehagligt högt och sedan inser att jag inte vet hur jag ska komma ner. Den korta färden på lastbilsflaket upp för branten till avsatsen, där det var tänkt att vi skulle hoppa ut, kändes därför nästan som en livs levande mardröm. Det var ändå ingenting mot spiraltrappan. Hur kan det vara så fruktansvärt obehagligt att gå i en trappa bara för att jag ser igenom den?! Tretton meter rakt upp blir väldigt många trappsteg runt, runt. Flera gånger kändes det som om benen skulle sluta röra sig uppåt-framåt och jag klamrade mig allt hårdare fast i räcket, som dessutom bara fanns på den ena sidan. Jag försökte hålla nervositeten i styr genom att prata, prata och prata. Vad har jag gett mig in på? Jag fick en flash-back till känslan jag hade när jag stod i den långa, ringlande kön till en värsting-åkattraktion för några år sedan. I ett svagt ögonblick tänkte jag ”hur farligt kan det vara” och sen stod jag i kön…

Visst finns möjligheten att vända, men det tar trots allt emot att vika sig. Inombords pågår en intensiv kamp mellan förnuft och känsla, eller vad det nu är. Varför utsätter jag mig frivilligt för det här? Jag betalar till och med för att bli rädd. Är det verkligen intelligent? Ja, kanske. Jag vet innerst inne hur stolt jag är över min bedrift efteråt. Att jag faktiskt vågade lämna tryggheten för möjligheten att upptäcka något nytt. Samma sak gäller för mer vardagsnära utmaningar i livet, som att byta jobb, flytta eller skilja sig. Det kostar på, men är ofta värt det, så länge det är självvalt.

Väl uppe på plattformen svajade det.  Inte för att det blåste, utan för att människorna som befann sig däruppe rörde sig. Å ena sidan ville jag hålla mig hårt i räcket längs kanten, å andra sidan vågade jag inte gå så nära kanten att jag nådde räcket. Utsikten var milsvid, men svår att riktigt njuta av. Långt där nere, ungefär 70 meter nedanför och 700 meter bort, fanns plattformen där jag skulle få fast mark under fötterna nästa gång. Det obehagliga är inte att hänga fritt i en vajer eller att åka i hög fart, utan att ta klivet ut i luften. I det ögonblicket går det inte att ångra sig längre. Samtidigt är det precis det som ger känslan av tillfredsställelse. Ögonblicket då jag har bestämt mig. Rädsla, beslutsamhet och… lättnad.

Färden ner tog ungefär en och en halv minut. En stund av eufori, stolthet och förtröstan innan fötterna nådde brädgolvet som indikerade att färden var slut. Jag var nöjd och glad att jag vågade utmana mina gränser och kände mig som en segrare. Väl nere önskade jag att jag hade haft mer närvaro att kunna njuta av stunden då jag klev ut i det okända.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta