Den nya våren

Det lär vara så man benämner klimakteriet i Asien. Liknelsen är inte så dum. Våren är oförutsägbar och kan vara ombytlig, kall och sen, lika väl som tidig, varm och fantastisk. Det kan vara svårt att säga exakt när den börjar och slutar. Dessutom svallar ofta känslorna lite extra på våren. Och vem har inte hört talas om vår-depression?!

Klimakteriet. Det är ett märkligt ord. Enligt Wikipedia är det besläktat med det grekiska ordet för ”kritisk”. En kritisk punkt i livet. Onekligen. Jag tänker också på klimax, höjdpunkt. I vissa kulturer uppnår kvinnan en högre status när hon har inträtt i klimakteriet.

Övergångsåldern är kanske inte ett bättre ord, även om det till viss del säger vad det handlar om. Övergången från fertil till infertil (även kallad senil infertilitet). Fast då borde puberteten också klassas som en form av övergångsålder (och den kan också vara svår att både hantera och definiera).

Personligen har jag sett fram emot den här perioden. Eller kanske snarare menopausen. Vilken fröjd att slippa mensskydd och preventivmedel. När jag senast var på cellprovskontroll fyllde jag i att jag hade haft min sista menstruation. Barnmorskan undrade hur längesedan det var och när jag sa att det nog var fyra eller fem månader sedan frågade hon om jag var helt säker på att jag inte var gravid. Den tanken hade inte slagit mig. Jo, nog var jag väl säker på det. Jag kände mig ju inte alls gravid.

Efter några dagar gnagde det fortfarande i bakhuvudet. Inte kunde jag vara gravid?! Jag har ju bara erfarenhet av pojkgraviditeter. Tänk om det inte känns likadant om jag är gravid med en flicka?! Till slut var jag helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest för att kunna släppa tanken. Ett litet kärleksbarn var inte planerat. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra hur jag och vi hade reagerat om testet hade varit positivt. Jag är glad att vi slapp det bekymret.

Jag har haft nattliga svettningar i flera år. Så länge att jag verkligen inte trodde att de hade något samband med klimakteriet. Det är inte direkt något jag har pratat med äldre kvinnor om, men om jag hade gjort det hade de förmodligen sagt att jag började bli redo för nästa fas i livet. Och visst har jag haft en massa andra symtom också, men de är ju inte direkt unika för klimakteriet: Humörsvängningar, depression, oro, ilska, irritation, hjärtklappning, sömnstörningar, svindel och yrsel.

I backspegeln kan jag tänka mig att många, om inte alla, av dessa besvär hänger ihop med den här fasen i livet. Men om någon hade sagt till mig att jag hade klimakteriebesvär när jag var arg hade jag bara blivit ännu mer förbannad. Ungefär som när jag var arg i 25-årsåldern och någon frågade om jag skulle ha mens snart. So what?! Känslorna är precis lika starka, jobbiga och äkta oavsett. Enda fördelen är att om de hänger ihop med övergångsåldern kommer de förhoppningsvis att bli mer sällsynta med tiden.

För den som aldrig har upplevt den plötsliga värmeböljan är det lätt att tro att kvinnor överdriver med sina vallningar. Det gör de inte. Det tar sju sekunder, max, att bli fullständigt genomsvett helt utan förvarning. Jag svettas verkligen i varenda por, även på underbenen, men mest påtagligt på ryggen och i pannan. Det lär vara kroppens termostat som inte fungerar längre. Den blir hyperkänslig och reagerar redan på en mycket liten temperaturhöjning med avkylning, dvs svettning.

Kroppen är sinnligt konstruerad på många sätt och jag undrar vad vitsen är med just den här finessen. Varför ska man vilja klä av sig, kasta av sig täcket eller springa ut helt plötsligt?

Det går oftast ganska fort över, men det hinner bli väldigt varmt (svettigt) om man inte kan svalka sig på något sätt. Ibland har jag trott att jag kan bromsa värmeböljan genom att andas lugnt och vänta. Det hade till exempel varit bra när man sover i sovsäck. Det funkar inte! Det enda som funkar, om man inte vill ha en genomsvettig sovsäck, är att dra ner dragkedjan och krypa ut.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta