Tantvarning

Man blir inte tant över en natt. Tror jag. Det är svårt att säga exakt när det händer, hur lång tid det tar eller ens vad som händer när det händer. Det känns inte. Plötsligt en dag är det bara så. Oftast är det någon annan som upptäcker det först. Riktiga tanter är nämligen inte självutnämnda, utan utses av omgivningen.

En tant är, enligt ordböckerna, en kvinna som är (eller upplevs som) äldre än du själv. Eventuellt har ni någon form av avlägset släktskap, men hon kan också vara en för dig okänd person.

Jag har kallats tant vid ett par tillfällen. Frågan är om jag är tant då? Kan man vara tant bara ibland, eller är det ett slags irreversibelt tillstånd? Jag har egentligen inget emot att vara tant. Under förutsättning att jag inte ses som den tråkiga, gnatiga eller gnälliga typen, utan en trygg och mogen tant. Det finns några olika tantvarianter. Min idealbild, ”den fulländade tanten”, är inte någon trendig uppstickare, utan mer en kvinna som upplevs trygg när annat snurrar. Funktion, kvalitet och kompetens går före fashion och nymodigheter.

En tant måste ingenting. Det betyder inte att hon inte kan eller vill. Hon har mer livserfarenhet än de flesta och rejält med skinn på näsan (och på andra ställen). Tanten bryr sig inte så noga om vad andra ska säga. Hon har accepterat sin kropp och generas inte på stranden eller i bastun. En tant är nöjd med livet och kan därför uppfattas som förändringsobenägen. Det beror egentligen mest på att hon inte låter sig påverkas eller förvånas så lätt, hon gillar läget och har landat. Trots en viss tröghet mot förändring kan tanten vara överraskande nyfiken och orädd för utmaningar. Det kan hon vara eftersom hon känner sitt värde och inte är rädd för att misslyckas. En sån tant vill jag bli när jag är fullt utvecklad.

Kommentera gärna vad just du tycker och tänker om detta