Självbedrägerier som fungerar

Tanken med den här bloggen var att jag skulle få skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit ett sätt att få utlopp för en massa tankar och känslor, men också en viktig del av mitt jobb. Därför var det snopet när jag för några månader sedan upptäckte att jag inte alls kan skriva lika fritt och enkelt som förut. Det är förmodligen ett resttillstånd efter en utmattningsdepression som jag har gått igenom. Meningarna är ofullständiga, storyn hänger inte ihop och innehållet blir inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hinner till och med glömma de finurliga formuleringarna innan jag får ner dem på pränt. Så nu blir den här bloggen även ett sätt för mig att träna upp min skrivförmåga igen. Jag får helt enkelt börja med relativt enkla och okomplicerade ämnen. Som träning.

Det vore väldigt okomplicerat med träning, om det bara inte var så tråkigt. Jag har tränat relativt regelbundet i en väldig massa år. Jag tränar inte för att bli bäst och tycker inte om att tävla. Egentligen tycker jag inte om att träna heller. Huvudsyftet är att må bra. Det kan ta emot riktigt ordentligt att ge sig ut på joggingturen. Visst, nu är väl inte jogging den roligaste av idrotter kanske, men jag värdesätter att få ansträngningen snabbt överstökad och i ekvationen [nytta/avsatt tid för träning] står sig jogging bra.

Träning är ungefär som att städa. Jag dammsuger inte för nöjes skull, det är resultatet jag strävar efter. Om jag struntar i dammråttorna alltför många veckor mår jag inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt. Och om jag helt slutar kommer det efter ett tag att se ut som om jag aldrig har gjort det. Då skulle det kännas som att alla timmar jag har lagt på städning [läs träning] tidigare var bortkastade. Rent slöseri med tid, energi och uppnådda resultat. Även städning är färskvara. Fast, även om jag är väldigt nöjd direkt efter träningen ser jag inte någon skillnad vare sig på vågen eller i spegeln i första taget. Efter städningen ser jag resultatet direkt. Så städning har en fördel där.

Det gäller att ha tålamod för att få de långsiktiga resultat man vill ha med träning. Där har jag god nytta av min envishet. Jag har helt enkelt bestämt mig i förväg, långt i förväg. Jag har bestämt vad jag ska göra och vilka dagar som är mina träningsdagar och det är inte förhandlingsbart. Jag är expert på att genomskåda mina egna dåliga bortförklaringar. Mitt bekväma jag har inte mycket att sätta emot mitt principfasta besserwisser-ego. Det finns såklart undantag, men då kan man ofta byta dag eller kompromissa med träningsform eller träningsmängd. De dagar då mitt dåliga samvete är svagt och jag nästan har förhandlat mig till en stund i soffan istället för träning lyckas jag ändå ofta övertala mig själv att en liten stund är bättre än inget alls. Det har jag ju faktiskt alldeles rätt i.

Ofta är det värst innan jag börjar. Föreställningen om hur jobbigt det ska vara är det största hindret: ”Idag kommer det att vara tungt, eftersom jag inte har sovit ordentligt”, eller ”typiskt, jag åt bara räkor igår kväll, jag kommer aldrig att orka springa före frukost idag”. Det är nästan alltid bara dåliga undanflykter som inte har någonting med prestation på min nivå att göra. Jag har ofta undrat varför det är så mycket lättare att komma ihåg hur jobbigt det kan vara under tiden (det är inte ens alltid jag tycker att det är jobbigt), än hur bra jag alltid mår efteråt.

Ibland ger jag mig själv semester från träningen. Det är minst lika skönt som semester från jobbet. Givetvis har redan på förhand bestämt hur länge jag får ledigt liksom när och hur jag ska börja igen. Den största fördelen är att om jag gör ett tillräckligt långt uppehåll hinner jag börja längta igen. Jag är periodare när det gäller typ av träning. Mer av styrka inomhus på vinterhalvåret och mer konditionsträning utomhus på sommaren. Då hinner jag både tröttna och längta.

 

 

Tantvarning

Man blir inte tant över en natt. Tror jag. Det är svårt att säga exakt när det händer, hur lång tid det tar eller ens vad som händer när det händer. Det känns inte. Plötsligt en dag är det bara så. Oftast är det någon annan som upptäcker det först. Riktiga tanter är nämligen inte självutnämnda, utan utses av omgivningen.

En tant är, enligt ordböckerna, en kvinna som är (eller upplevs som) äldre än du själv. Eventuellt har ni någon form av avlägset släktskap, men hon kan också vara en för dig okänd person.

Jag har kallats tant vid ett par tillfällen. Frågan är om jag är tant då? Kan man vara tant bara ibland, eller är det ett slags irreversibelt tillstånd? Jag har egentligen inget emot att vara tant. Under förutsättning att jag inte ses som den tråkiga, gnatiga eller gnälliga typen, utan en trygg och mogen tant. Det finns några olika tantvarianter. Min idealbild, ”den fulländade tanten”, är inte någon trendig uppstickare, utan mer en kvinna som upplevs trygg när annat snurrar. Funktion, kvalitet och kompetens går före fashion och nymodigheter.

En tant måste ingenting. Det betyder inte att hon inte kan eller vill. Hon har mer livserfarenhet än de flesta och rejält med skinn på näsan (och på andra ställen). Tanten bryr sig inte så noga om vad andra ska säga. Hon har accepterat sin kropp och generas inte på stranden eller i bastun. En tant är nöjd med livet och kan därför uppfattas som förändringsobenägen. Det beror egentligen mest på att hon inte låter sig påverkas eller förvånas så lätt, hon gillar läget och har landat. Trots en viss tröghet mot förändring kan tanten vara överraskande nyfiken och orädd för utmaningar. Det kan hon vara eftersom hon känner sitt värde och inte är rädd för att misslyckas. En sån tant vill jag bli när jag är fullt utvecklad.

Tant i cyberspace!

Den här bloggen kommer att handla om tankar, känslor och erfarenheter från mitt liv och saker som jag tycker något om. Om hälsa och psykisk ohälsa, om relationer, sorg, lycka, mod och misslyckanden.  Och andra mer eller mindre väsentliga ämnen. Välkommen!