Hur man överlever i skogen

Ofta börjar äventyret med planering. Vi vet sällan exakt vart vi ska, utan tar bara ut en ungefärlig riktning eller plats på kartan, helst inte alltför långt hemifrån (vi lägger hellre tiden i skogen än på vägen dit). Ibland handlar det om en dagstur på några timmar, andra gånger kan vi spendera en natt eller flera i terrängen. Oavsett vilket, så följer minst en ryggsäck med. I den finns sittunderlag, hopfällbara kaffekoppar, nescafé, hopfällbara glas, fältflaskor med vatten, en kniv, en liten gasolbrännare, stekpanna och en liten behållare som kan användas att koka vatten eller annat i. Det tillhör grundutrustningen.

Sedan handlar det inte bara om att överleva, utan att med enkla medel få en guldkant på skogspromenaden. Det går verkligen ingen nöd på oss när vi är i skogen. Tvärtom. Det har blivit lite av en sport att hitta på godsaker att som passar att äta och dricka. På längre vandringar tar vi till exempel gärna med ägg att koka till frukost och kanske en liten flaska champagne. Det kan vara värt att bära några hekton extra för att få njuta av lite lyx, som den pärlande drycken i solen i en liten glänta.

Vi har en paradrätt: korv med bröd. Det är inte världens nyttigaste mat kanske, men det går supersnabbt att steka till ett par korvar med hjälp av det lilla köket. Dessutom finns det så otroligt många olika och roliga sorters korv att välja på. Helst köper vi närproducerat. Vi skulle kunna skriva en bok med korvrecensioner vid det här laget. Det är inte omöjligt att vi i snitt har ätit korv minst en gång i veckan de senaste åren…. Det blir några kilon.

Ofta hittar vi fantastiska rastplatser, med utsikt över trädtopparna eller på en sten vid en liten bäck. Men ibland har vi hamnat ute på en stubbe på ett kalhygge, eller där alla världens myggor verkar kläckas. Det är kanske inte lika roligt just i stunden, men ofta är det de platserna och tillfällena vi kommer ihåg. Jag kan minnas fel, men jag tror att vi alltid har haft uppehållsväder när vi har rastat, hur mycket det än kan regna längs vägen.

Vandringarna handlar inte om att riva av ett antal kilometer på kortast möjliga tid, eller att gå så långt som möjligt, utan om att hitta en njutbar takt och ta sig tid. Vi väljer ofta turer i varierande natur och gärna kuperad terräng och vi vill helst undvika att behöva vända och gå samma väg tillbaka. Ibland har vi behövt klättra, hasa och åla, ta oss fram genom täta snår, över sankmark och genom vindfällen. Det är inte alltid njutbart, men strapatserna gör att vi känner oss synnerligen levande. Det är så annorlunda och långt ifrån vardagen att de märkliga situationerna då och då får oss att brista ut i ett gapskratt.

Ibland har vi tappat bort oss. Vi har gått vilse på de märkligaste ställen och valt de konstigaste genvägar, som i efterhand visat sig vara allt annat än smarta. Tack och lov för mobiltelefonen! Om det inte hade varit för den hade vi fått hålla oss på mer kända vägar för att inte behöva krypa ihop under en gran när mörkret kommer. Nu kan vi oftast få upp en karta och en liten prick som visar var vi är. Inget orienteringspris på det kanske, men det har räddat oss många gånger.

Natten mellan två dagars vandring kan tillbringas i tält, vindskydd eller husvagn. Det är förstås helt olika upplevelser. Att, precis som snigeln, bära sitt natthärbärge med sig på ryggen ger en frihet att slå läger på ett vackert ställe och lite när man vill. Det är inte alltid att det funkar. Ibland vill man verkligen inte gå längre, men det går inte att få ner en tältpinne i marken eller hitta en plan torr fläck som är stor nog.

Vindskydden, som finns längs flera större vandringsleder, kräver bara att man har liggunderlag och sovsäck med sig. Det är nästan som att sova under bar himmel, fast med tak över huvudet. Visst kan det bli så att man får samsas med andra vandrare, men det är sällsynt. Oftast finns det ved och man kan göra upp en lägereld. Det är lite lagom spännande att ligga och lyssna på nattens ljud och veta att det kan komma en älg eller andra djur förbi i den tidiga gryningen. Oavsett om vi väljer tält eller vindskydd blir livet lite spartanskt. Efter ett eller två dygn med ryggsäck på ryggen luktar man kanske inte så gott längre och redan efter en natt i sovsäck är frisyren lite annorlunda. Men det finns inga speglar och väldigt gott om frisk luft.

Att övernatta i husvagn är som Hilton i jämförelse. Vi har en liten Silverkula, en T@B, som i mångt och mycket påminner om den husvagn som Kalle, Musse och Långben har; man drar i en spak och vips har vi en dubbelsäng. På morgonen fäller vi ihop sängen och får en soffgrupp. Man kan vara två i den om båda vet sin plats och det finns bekvämligheter som kylskåp, diskho, vattenkran, gasolspis och gasolelement. Rena lyxen alltså.

Våra husvagnscampingplatser är ofta en vändplats i skogen. Vi har kommit på att det går utmärkt att ”duscha” utanför i ljummet vatten från en halvlitersflaska. Vill man ha lite avskildhet kan man bygga en ”duschkabin” av ett vindskydd. Maten lagas helst på en liten campinggrill. Det kan bli både ryggbiff, egengjorda burgare och lax. Det smakar fantastiskt gott i vanliga fall och i skogen är det ännu bättre. Vi har en liten transistorradio så att vi kan lösa melodikrysset på lördagsmorgnarna, små LED-lampor så att vi kan lösa korsord eller läsa en bok på kvällen och levande ljus för mysfaktorn till middagen. Vi har till och med en matta med oss, som vi kan lägga utanför vagnen för att få en uteplats.

Det är en trygghet och ett nöje att vara två. Vi har fått massor av gemensamma minnen. Dessutom är det skönt att gå tysta tillsammans. Jag är övertygad om att vi har lärt känna varandra lite bättre tack vare våra små äventyr. Promenaderna i sig är också hälsosamma. Det är balsam för själen och stärkande för kroppen, även om det kan göra ont både här och där efter ett par dagar och nätter. Visst är det skönt att komma hem till det bekväma villalivet, men vi längtar nog alltid lite ut igen. Må vi få vara friska nog att kunna göra om det många, många gånger till.

Friskare, starkare, smartare, snyggare

Övning ger färdighet sägs det. Någon har räknat ut att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt skicklig inom ett område. Intensiv och tålmodig träning kan ge bättre resultat än talang och naturbegåvning. Om man vill bli riktigt skicklig krävs det inte bara mycket träning utan specifik och målinriktad träning, och helst ska man börja i tidig ålder för att hinna samla ihop den volym som krävs.

Ja, nu kan man ju träna av andra orsaker än att man vill bli exceptionellt skicklig. Själv har jag tränat hela mitt vuxna liv, men inte särskilt specifikt. Jag har sprungit, cyklat, simmat, styrketränat, jympat och promenerat, uteslutande på motionsnivå och i förebyggande syfte, med det möjligen blygsamma målet att må bra. Så har jag aldrig blivit speciellt skicklig på något särskilt heller, men tillräckligt bra för att, i de allra flesta fall, klara vardagens fysiska påfrestningar.

’Träning’ definieras som en fysisk aktivitet som utförs planerat och strukturerat med ett specifikt syfte att bibehålla eller förbättra en funktion. ’Fysisk aktivitet’ är all form av kroppsrörelse som får pulsen att höjas. All träning räknas alltså som fysisk aktivitet, men även fysisk aktivitet kan också vara att städa, tvätta bilen eller resa sig från sittande.

Jo, jag är säkert yrkesskadad. Eller kanske jag var skadad redan när jag valde yrke?! De flesta sjukgymnaster, eller fysioterapeuter som det heter nu, tycker om att träna och är sannolikt mer fysiskt aktiva än befolkningen i genomsnitt. Vi är intresserade av kroppen och att ta hand om hälsan. Ofta så intresserade att vi glömmer bort att alla inte delar vårt intresse.

Tänk, så många träningsprogram jag har delat ut i min roll som sjukgymnast. Så många rekommendationer och tips jag har gett till människor med besvär och krämpor av olika slag. Många av dem hade nog hoppats att det skulle finnas en quick fix, typ ett piller eller liniment som enkelt trollade bort besvären. Eller att det kunde räcka att träna ett par tre gånger för att få livslång effekt. ”Träning är nog bra, men ska det verkligen behövas? Jag har ju klarat mig utan förut.” Undrar om den sortens människor tar bättre hand om bilen än sig själv? Jag tror att man kan dela in befolkningen i två läger: de som gillar att träna och de som inte gör det. Det är väldigt svårt att få vuxna människor att byta sida.

I vilket fall som helst är det knappt troligt att mina ambitiösa träningsprogram eller klämkäcka uppmaningar gjorde någon större skillnad. Motivationen måste komma inifrån och den tar god tid på sig. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag aldrig träna så att det hjälper någon annan. Träning är ett arbete och effekten är lönen – Den som arbetar får lön… men den tar fort slut.

Många som tränar på sin fritid tänker som jag, att jag tränar för att hålla mig i form och bibehålla min hälsa. Träning är ingen garanti för att jag förblir frisk, men det finns mycket forskning som pekar på att risken att få diabetes, ämnesomsättningsrubbningar, hjärtinfarkt, stroke, högt eller lågt blodtryck, bröstcancer och demens minskar. Träning verka påverka såväl gener som alla kroppens vävnader och organ positivt, även huden och hjärnan. Jag kan alltså lite förenklat hålla mig friskare, yngre, smartare och snyggare om jag tränar.

Fysisk aktivitet är dessutom en fantastisk medicin. En ”medicin” utan negativa biverkningar, där nyttan så gott som alltid är större än risken. Det finns forskning som visar att fysisk aktivitet har effekt på inte mindre än 34 olika diagnoser. Träning botar inte alla, men fungerar betydligt bättre än läkemedel för väldigt många. Det är alltså något av en universalbehandling. Den som tjänar mest på träning är tveklöst den som utövar det, även om det naturligtvis också på sikt sparar massor och åter massor av pengar i uteblivna sjukskrivningar, förtidspensioner och vårdkostnader. Effekten är direkt och utan mellanhänder. Träning borde vara sponsrad av stat, kommun och landsting.

En annan fantastisk grej med träning är att det inte verkar spela så stor roll vilken typ av träning man ägnar sig åt. Huvudsaken är att man gör något. Varje minut räknas, även om det är bäst att samla ihop minst 10 minuter åt gången och 150 minuter i veckan.

Med dessa smått sensationella effekter borde alla vilja träna. Men så är det inte. Många riskerar att drabbas av ohälsa på grund av inaktivitet och stillasittande.

Själv har jag insett att jag behöver träna nya saker. Exempelvis mental träning för att stärka och lugna mitt lättstressade och prestationsinriktade inre. Yoga och mindfulness är som en löprunda för själen. Och emellanåt, när lederna gör sig påminda, tar emot och gör ont, funkar träning även för dem. Sammantaget börjar det alltså bli en hel del träning som behövs för att hålla maskineriet igång. Det tar sin tid. De flesta dagar prioriterar jag den tiden och lägger minst 45 minuter på träning. Jag försöker att se den som en investering i framtiden. Det är känt sedan länge att ”den som inte tar sig tid för träning, måste förr eller senare ta sig tid för sjukdom” (Edward Stanley).

Bättre sent än aldrig

Jag har läst att förändrings(o)benägenhet är ett typiskt personlighetsdrag. Om det påverkas mest av arv eller miljö kan säkert diskuteras. Jag är lite trög när det kommer till förändringar. Helst vill jag vara väl förberedd och noga ha övervägt alla alternativ innan jag ändrar för mycket, eller något alls. Jag ser mig inte själv som motsträvig, snarare resonerande realist (men det finns säkert många som skulle säga att det är samma sak). Det tar bara lite tid innan jag bestämmer mig.

Denna egenskap medför till exempel att det kan ta lite tid innan jag blir överraskad. Jag behöver nämligen fundera ett tag på vad överraskningen innebär i förhållande till hur det var förut, och väga för och emot för att så småningom komma fram till om överraskningen är positiv eller negativ. Det kan förstås vara minst sagt frustrerande för den som försöker överraska mig med en present eller motsvarande, men det betyder absolut inte att jag inte tycker om glada överraskningar. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur glad jag blir.

Det kan också ta tid innan jag har bestämt mig för vad jag tycker om det senaste modet. När jag väl kommer fram till att det är snyggt har det redan kommit något nytt. Det hindrar inte att jag byter stil, om än något efter alla andra.

När jag var 8-10 år var jag nyfiken på smink, som tjejer ofta är i den åldern. Granntjejen var fyra år äldre och hade flera olika sminkväskor och speglar. Hon sålde till och med smink. Hon hade en katalog där man kunde välja och beställa, ungefär som med jultidningar. Jag beställde en grön ögonskugga och när den kom hjälpte hon mig att lägga på den. När min mor fick se mig fick hon det att låta som om jag var förlorad och att smink var tecknet på att man var prostituerad. Åtminstone är det så jag minns det i efterhand och jag kände mig inte alls lika fin längre. Jag vågade inte sminka mig igen och lärde mig därför aldrig hur jag skulle göra. Det tog tid innan jag äntligen lärde mig att lägga en eyeliner eller en enkel ögonmakeup. Jag hade fyllt 51 innan jag tog mod till mig och gick in på Kicks och bad att de skulle visa mig hur och vad jag behövde. Jag gick därifrån med en hel påse produkter. Nu vet jag hur jag ska använda dem.

Det finns fler saker har jag inte förstått vitsen med förrän ganska sent i livet. Till exempel fick somliga tjejer i min ålder följa med sin mamma, syster eller kompis för att köpa en bh när kroppen började förändras i puberteten. Min mor tyckte inte att jag hade något att stoppa i en bh och att jag därför inte behövde någon. ”Om du skulle behöva kan du låna en av mig”, sa hon. Jag provade en gång, bara för att konstatera att hon hade rätt (att det fanns mindre storlekar var inget jag tänkte på). Förutom sport-bh, som jag är glad att jag har använt, tog det ända till min bröllopsdag innan jag köpte en egen bh första gången. Det var långt innan det fanns underklädsavdelning med imponerande sortiment av vaddering, modeller och storlekar och trots att jag valde den som passade bäst blev det förargliga veck på kupan. Det kändes inte bra.

Under graviditeter och amning var vitsen med bh mer uppenbar, men efteråt var behovet och behagen till och med mindre än förut. Vid ett tillfälle behövde jag en ny klänning. Expediten i butiken suckade lite och sa att det är svårt att hitta en klänning som sitter bra om du inte har en bra bh. Hon skickade helt enkelt iväg mig till underklädesbutiken för att skaffa en bh som kunde fylla ut klänningen. Jag köpte en med silikonfyllning i kuporna. Den fanns med både lite och mycket extra utfyllnad, men jag vågade inte göra några radikala förändringar. En storlek större fick räcka. Nu satt klänningen skitsnyggt! Samtidigt som jag kände mig snygg och stolt över min nya figur var jag nervös att någon skulle kommentera min tillfälliga bröstförstoring. Jag vågade aldrig använda min silikon-bh mer än till den klänningen. Jag var över 30 år innan jag fick upp ögonen för ”T-shirt bh”, push-ups och A-kupa. Efter det kunde jag börja använda tajta toppar och känna mig stolt över min kropp på ett nytt sätt.

Många unga tjejer får en massa nya erfarenheter när de åker utomlands på språkresa eller som au-pair. Jag funderade också mycket på det och ville väldigt gärna pröva vingarna när jag var tonåring, men vågade inte riktigt lämna det trygga för det okända. Det tog tid innan jag hade funderat länge nog. När jag var 40 drog jag iväg till England. Då var jag förvisso inte au-pair, utan post-doc, men jag kände mig lite som en förvuxen utbytesstudent bland alla betydligt yngre studenter på universitetet.

Jag lär vara född två veckor ”för sent”. Det tog väl antagligen ett par veckor innan jag hade bestämt mig för att lämna det trygga för det okända.

Oumbärliga prylar jag inte visste att jag behövde

När jag var tio år var jag väldigt ”redig”. Jag var duktig i skolan, njöt av uppmärksamhet och ville gärna ge sken av att jag var smart och allmänbildad. Det bidrog säkert till att jag blev utvald som en av de elever som skulle intervjuas för en TV-dokumentär om barns tankar om framtiden. (Det var förstås hiskligt spännande och jag var väldigt stolt. TV-teamet kom hem till oss och filmade olika sekvenser, exempelvis vid middagsbordet, när jag åkte traktor och när jag gav korna hö. I själva verket gav jag i princip aldrig korna hö, eftersom jag var allergisk både mot kor och hö, men vad gör man inte för att det ska bli bra TV?!)

En av de tankar om framtiden som jag hade som tioåring handlade om att människor rör på sig för lite och förbrukar för mycket elektricitet (onekligen en av mina klokare tankar). Därför tyckte jag att exempelvis elvispen var en fullständigt onödig pryl. Om alla istället vispar för hand får de ”motion” helt utan elförbrukning. Jag anade nog att det kunde bli svårt att få genomslag för just den idén. Såhär i backspegeln kan jag konstatera att jag själv har svikit detta ideal fullständigt.

Jag har en elvisp. Jag är dessutom är delägare i inte mindre än två robotar – en gräsklippare som heter Goliat och en dammsugare som heter Jens. Snacka om att missa tillfällen till motion! Jag ska villigt erkänna att det är fascinerande att titta på när de arbetar. Ibland tror jag nästan att de båda har någon form av social kompetens. De verkar sällskapliga och kommer gärna fram (eller snarare kör på oss) om vi är i närheten. Det har nog hänt att vi har pratat med dem också….

Goliat jobbar när han är tillsagd (programmerad), i ur och skur. De få gånger han strejkar kan det vara kaninerna som har gnagt av hans el-slinga, eller så har han kört på något, eller kört fast där det är trångt och behöver hjälp därifrån. Gräsmattan är alltid välklippt och onekligen snyggare nu än när vi sprang runt med hans föregångare. Men, han kan inte skilja gräsmatta från annan matta. Vid ett tillfälle hade en stor matta blåst ner från altanen och hamnat i hans arbetsområde. Han tuggade i sig ett rejält stycke och gjorde flera hål i den innan han gick hem för dagen.

Jens är en liten föregångare till dagens mer avancerade dammsugar-robotar. Han kommer lätt under de flesta möbler vi har och jobbar också bäst om det inte finns mattor i vägen. Han är nästan obehagligt effektiv. Ibland undrar jag faktiskt var han hittar allt som han samlar ihop i sin lilla behållare. När han är klar, dvs har slut på batteri, piper han för att vi ska hitta honom. Då vill han bli buren till sin ladd-sladd.

En annan oumbärlig pryl i hemmet är äggkokaren. Jag fick min första i present av sambon och kunde knappt föreställa mig något mer onödigt. Jag fnissade och fnös, men, efter att ha testat och insett att äggen blir perfekta varje gång, utan att spricka, övergav jag den klassiska äggklockan och vatten på spisen. Nu är jag frälst och har dessutom insett att det är en perfekt present. Alla vill ha en, men de flesta har inte förstått det.

Och så har vi en kaffemaskin, en sån som maler bönor och brygger en kopp i taget. Den ersätter inte den klassiska kaffebryggaren, utan fungerar som ett komplement. Kaffebryggaren är perfekt vid helgfrukosten då det går åt ett rejält antal koppar kaffe. Men för kaffet på maten, eller vid andra tillfällen när vi bara ska ha en eller två koppar, är det både enklare och godare att låta kaffemaskinen göra jobbet. Det är en hel liten vetenskap, det där med kaffe. Först ska man välja vilka kaffebönor som har bäst rostning och balans i smaken, sen hur mycket bönor som ska malas till en kopp och hur stor en ”standardkopp” är. När alla inställningar har nått fulländning räcker det med ett tryck på en knapp och ut kommer nymalet och gott kaffe, med perfekt temperatur och en härlig ”crema” på ytan. Espresso? Inga problem, då justeras enkelt volym och styrka.

Vi fick en glad överraskning när vi flyttade in i vårt gemensamma hus, även om det snarare är en funktion än en pryl. Med närheten till havet var vi beredda på att putsa fönster, ofta. Sambon har jobbat som fönsterputsare i sin ungdom, så det kändes lugnt. Efter flera månader hade vi fortfarande inte putsat ett enda fönster. Det har vi fortfarande inte gjort. De är självrengörande! Och det funkar! Jag var tvungen att googla hur det är möjligt; Glaset har en beläggning som reagerar med UV-ljus från dagsljuset så att organisk smuts bryts ner. När det sedan regnar gör beläggningen att smutsen sköljs bort med vattnet och fönstret torkar snabbt, så att det inte blir några fula ränder. Så genialiskt! Om det inte regnar på ett tag är det bara att dra fram trädgårdsslangen.

Så nu får jag visserligen skaffa mig vardagsmotion på andra sätt, men jag kan, om jag vill, dammsuga, klippa gräset och putsa fönster, samtidigt som jag lugnt dricker mitt morgonkaffe och äter mitt perfekt kokta ägg.

Den nya våren

Det lär vara så man benämner klimakteriet i Asien. Liknelsen är inte så dum. Våren är oförutsägbar och kan vara ombytlig, kall och sen, lika väl som tidig, varm och fantastisk. Det kan vara svårt att säga exakt när den börjar och slutar. Dessutom svallar ofta känslorna lite extra på våren. Och vem har inte hört talas om vår-depression?!

Klimakteriet. Det är ett märkligt ord. Enligt Wikipedia är det besläktat med det grekiska ordet för ”kritisk”. En kritisk punkt i livet. Onekligen. Jag tänker också på klimax, höjdpunkt. I vissa kulturer uppnår kvinnan en högre status när hon har inträtt i klimakteriet.

Övergångsåldern är kanske inte ett bättre ord, även om det till viss del säger vad det handlar om. Övergången från fertil till infertil (även kallad senil infertilitet). Fast då borde puberteten också klassas som en form av övergångsålder (och den kan också vara svår att både hantera och definiera).

Personligen har jag sett fram emot den här perioden. Eller kanske snarare menopausen. Vilken fröjd att slippa mensskydd och preventivmedel. När jag senast var på cellprovskontroll fyllde jag i att jag hade haft min sista menstruation. Barnmorskan undrade hur längesedan det var och när jag sa att det nog var fyra eller fem månader sedan frågade hon om jag var helt säker på att jag inte var gravid. Den tanken hade inte slagit mig. Jo, nog var jag väl säker på det. Jag kände mig ju inte alls gravid.

Efter några dagar gnagde det fortfarande i bakhuvudet. Inte kunde jag vara gravid?! Jag har ju bara erfarenhet av pojkgraviditeter. Tänk om det inte känns likadant om jag är gravid med en flicka?! Till slut var jag helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest för att kunna släppa tanken. Ett litet kärleksbarn var inte planerat. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra hur jag och vi hade reagerat om testet hade varit positivt. Jag är glad att vi slapp det bekymret.

Jag har haft nattliga svettningar i flera år. Så länge att jag verkligen inte trodde att de hade något samband med klimakteriet. Det är inte direkt något jag har pratat med äldre kvinnor om, men om jag hade gjort det hade de förmodligen sagt att jag började bli redo för nästa fas i livet. Och visst har jag haft en massa andra symtom också, men de är ju inte direkt unika för klimakteriet: Humörsvängningar, depression, oro, ilska, irritation, hjärtklappning, sömnstörningar, svindel och yrsel.

I backspegeln kan jag tänka mig att många, om inte alla, av dessa besvär hänger ihop med den här fasen i livet. Men om någon hade sagt till mig att jag hade klimakteriebesvär när jag var arg hade jag bara blivit ännu mer förbannad. Ungefär som när jag var arg i 25-årsåldern och någon frågade om jag skulle ha mens snart. So what?! Känslorna är precis lika starka, jobbiga och äkta oavsett. Enda fördelen är att om de hänger ihop med övergångsåldern kommer de förhoppningsvis att bli mer sällsynta med tiden.

För den som aldrig har upplevt den plötsliga värmeböljan är det lätt att tro att kvinnor överdriver med sina vallningar. Det gör de inte. Det tar sju sekunder, max, att bli fullständigt genomsvett helt utan förvarning. Jag svettas verkligen i varenda por, även på underbenen, men mest påtagligt på ryggen och i pannan. Det lär vara kroppens termostat som inte fungerar längre. Den blir hyperkänslig och reagerar redan på en mycket liten temperaturhöjning med avkylning, dvs svettning.

Kroppen är sinnligt konstruerad på många sätt och jag undrar vad vitsen är med just den här finessen. Varför ska man vilja klä av sig, kasta av sig täcket eller springa ut helt plötsligt?

Det går oftast ganska fort över, men det hinner bli väldigt varmt (svettigt) om man inte kan svalka sig på något sätt. Ibland har jag trott att jag kan bromsa värmeböljan genom att andas lugnt och vänta. Det hade till exempel varit bra när man sover i sovsäck. Det funkar inte! Det enda som funkar, om man inte vill ha en genomsvettig sovsäck, är att dra ner dragkedjan och krypa ut.

Lagom klok i mina bästa år

När blir man gammal? Det beror förstås på vem man frågar. Och om man menar sig själv eller någon annan. Och vilka referensramar man har. Föräldrar, lärare och konfirmationsprästen är gamla redan från början (även om de knappt har fyllt 30) och åldras därför inte nämnvärt. En gammal klasskompis däremot, som jag inte har sett sedan vi slutade nian, har ofta åldrats rejält. Själv känner jag mig inte så gammal. Jag har känt mig äldre förut än jag gör idag, åtminstone i sinnet. Nu blir jag förmodligen inte äldre, bara mognare och klokare.

När jag var tonåring tänkte jag ibland på hur extremt gammal jag skulle vara år 2000. Det kändes såå avlägset. År 2000 skulle jag ha levt mer än dubbelt så länge och vara mer än dubbelt så gammal. Som tonåring går det inte att föreställa sig, men jag antog att jag skulle vara tråkigt vuxen och förmodligen mossig då.

Det verkar som om de allra flesta anser att de själva aldrig blir gamla, åtminstone inte i själ och hjärta. Man stannar liksom kvar i sina bästa år. Det känns hoppfullt, tycker jag. När kroppen ofrånkomligen blir rynkig och strejkar på olika sätt, förblir vi ändå spralliga och äventyrliga inuti. Det kan pirra av kärlek, bubbla av glädje och vibrera av nyfikenhet, precis som det alltid har gjort.

Hur gammal man är i sina bästa år kan variera något från person till person, men någonstans mellan 18 och 35 verkar det som om många av oss levde ett relativt obekymrat liv. Åtminstone så som vi minns det. Själv är jag nog runt 25 år i sinnet. Då hade jag en bra balans i livet, där positiva känslor dominerade.

Jag gjorde en gång en högst ovetenskaplig undersökning bland människor i olika åldrar för att försöka utröna när man blir medelålders. Det visade sig att de allra flesta föredrar att se ”medelålders” som någon som är äldre än man själv. Barn i 10-årsåldern tyckte att 25-åringar var medelålders, 25-åringar tyckte att 35-åringar var medelålders, och så vidare. De äldsta av mina intervjupersoner, ett gift par som hade passerat 65-årsdagen med marginal, hade svårast att precisera vid vilken ålder medelåldern inträdde. De kände sig inte gamla, så efter viss tvekan kom de fram till att de nog var medelålders. Gränsen för dem gick ungefär vid 65 år.

Man är inte äldre än man känner sig, sägs det. Min mentala ålder kan variera från dag till dag, men även över dygnet, och variationen har nästan alltid fysiska orsaker. Jag kan känna mig jämngammal med mina söner och vara förundrad över hur det är möjligt att jag har så vuxna barn. Min minnesbild av hur lätt det var att gå ner i brygga, stå på händer och bita mig i stortån gör att jag ibland fortfarande tror att jag kan…. Jag är som en något klokare och mycket stelare 25-åring, med selektivt minne.

Jag och min sambo har varsin Mazda MX-5, en liten sportbil cabriolet med stor körglädje och frihetskänsla. Inspirerad av oss köpte vår före detta granne en MX-5 när hon hade fyllt 75 år. Hennes man ifrågasatte vänligt hur hon tänkte att hon skulle komma i och ur den med sin dåliga rygg. ”Jag har hela dagen på mig”, svarade hon. Varje gång vi träffas talar hon om hur rolig den är att köra och hur många kommentarer hon får om sin fina bil.

Det finns många beundransvärda människor som har fyllt en massa biologiska år, men inte bryr sig nämnvärt om det. De allra flesta känner nog av åren i kroppen då och då. Det behöver inte betyda att man slutar leva eller ger upp sina drömmar.

Att skiljas är att dö en smula

För några veckor sedan var jag på en tillställning med uppträde och underhållning. Det var bokade platser och många var där för att fira vänner, släktingar eller arbetskamrater. De flesta jubilarer fyllde jämna år, men bland dem som vi alla uppmanades att hurra och sjunga för fanns också en man som, enligt utsago, firade att hans skilsmässa hade gått igenom. Jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde egentligen.

Det är vanligt att skämta och skoja bort jobbiga tankar och känslor, både för att försöka dölja hur man verkligen mår och för att försöka att må bättre. Det kan ju visst vara så att han hade haft en väldigt jobbig relation eller en uppslitande skilsmässoprocess och att det nu fanns en verklig glädje att allt var över. Jag har emellertid svårt att tro att någon på riktigt tycker att en skilsmässa är något värt att fira.

I bästa fall är en skilsmässa en relativt neutral händelse, som enbart involverar två vuxna individer och där båda parter är överens om att avsluta relationen i samförstånd. I de allra flesta fall är det något helt annat.

Det är 25 år sedan jag gifte mig och 11 år sedan jag skilde mig. Att skiljas var mitt beslut. Det satt långt inne. Efter många tårar, mycket elände och flera försök med familjerådgivning, parterapi och egen terapi var det en terapeut som ställde frågan: Har du funderat på skilsmässa? Först var jag chockad över frågan. Klart att jag inte hade! Jag visste ingen i släkten eller bekantskapskretsen som hade skiljt sig. Skilja sig gjorde man bara inte. Man kämpade. Men efterhand stod det klart att av två onda ting var det nog så det skulle bli. Det kändes som ett stort svart hål och ett enormt misslyckande.

Jag kan fortfarande återkalla obehaget och den enorma sorgen jag kände då över att behöva utsätta mina barn, mina tre grabbar som jag älskar över allt annat, för detta. Jag ville verkligen inte skilja mig från dem. Jag ville inte heller att de skulle behöva skiljas från sin far. Han var (och är) en bra far som också älskar sina barn.

Jag hade våndats länge. Hur ska man veta om det är bäst att hålla ihop för barnens skull, eller att gå skilda vägar? Jag läste och lyssnade på experternas råd, utan att bli något klokare. Barn behöver sina föräldrar, men de far illa av att ha föräldrar som bråkar och skriker, eller inte pratar alls. Skilsmässan, å andra sidan, slår sönder den vardag de har, hur man än bär sig åt. Det skapar oro och rädsla och drar in dem i något de inte har någon skuld i. Det är omöjligt att skiljas utan att utsätta dem för det.

Att inte göra något åt situationen var att dra ut på smärtan. Jag såg ingen lösning och hade tappat tron på att förhållandet gick att rädda. Vi kunde inte fortsätta så. Det fanns inget fysiskt våld, inget missbruk och ingen otrohet, men med hårda ord och tonfall gjorde vi varandra illa. Vi behövde en radikal förändring och en skilsmässa skulle verkligen förändra allting. Kanske det var det bästa på lång sikt. Att skiljas var oerhört smärtsamt, men min förhoppning var att vi skulle kunna ta oss igenom krisen och så småningom ”komma ut på andra sidan”, till ett liv som vi alla mådde bättre av.

Eftersom det kändes som ett misslyckande att inte kunna hålla ihop relationen hade vi försökt dölja sprickorna i förhållandet för omgivningen. Vi hade uppenbarligen lyckats bra med det. Många blev förvånade. Inte ens våra föräldrar kunde eller ville tro att det var sant. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel och det fanns inte någon förståelse eller empati. Jag fick lugna och trösta min mor, som inte kunde förstå varför, trots att jag själv var olycklig och uppriven inombords. Mina egna skuld- och skamkänslor bara ökade.

En skilsmässa innebär att man väljer bort, inte bara sin äkta hälft utan en social tillhörighet. Nu behövde vi hitta nya förhållningssätt till familjehögtider, julfirande, vänner och fester. En god vän uttryckte att hon kände sig egoistiskt besviken när vänner skiljer sig. Hon vill fortsätta att umgås med båda och fortsätter att bjuda båda till fest, men allt som oftast uteblir en av parterna och långsamt rinner vänskapen ut i sanden. Jag förstår precis.

Att vi som föräldrar skulle dela lika på den dyrbara tiden med barnen var självklart. Vi hade båda ambitionen att minimera konsekvenserna av vår separation för barnen. Därför valde vi att låta dem bo kvar i huset, medan vi vuxna under en övergångsperiod flyttade ut och in i det som fram tills nyligen hade varit vårt gemensamma hem. Den erfarenheten var nyttig. Vi insåg hur fort en vecka går och hur jobbigt det var att tvingas packa om väskan varje vecka. När vi så småningom fick varsitt boende bestämde vi att barnen skulle bo två veckor på varje ställe. Det gav ett större lugn till oss alla och fungerade bra.

Varannan vecka, då jag satt i stugan som utgjorde vårt tillfälliga boende, var en plåga. Jag ville verkligen inte göra barnen något ont och känslan av att det var precis det jag hade gjort var nästan outhärdlig. Det gjorde så ont att vara ensam, utan barnen, och jag kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig igenom dagar, veckor och månader, långt mindre hur det någonsin skulle kunna bli ett normaltillstånd att leva halva tiden utan dem.

Det som höll mig uppe var tron på att vi skulle kunna bli bättre föräldrar om vi inte bråkade jämt. Nu gällde det att hitta ett nytt förhållningssätt till varandra för att kunna fortsätta vår gemensamma livsuppgift – att ta hand om barnen.

Det fanns inte några ”yttre omständigheter” i vår separation. Trots det tog det tid, mycket tid, innan vi lugnade ner oss och landade i vår nya föräldrarelation, som vuxna människor som kunde prata med varandra. Men det gick, och det gick bra. Vi blev allt bättre på att respektera varandra. Om det finns något som heter lyckliga skilsmässor skulle vi nog ha kvalat in där.

Skilsmässan är en av de svåraste prövningar jag har gått igenom. Det är inte något jag är stolt över och inget jag rekommenderar, men jag skäms inte längre. Att misslyckas är en del av livet och ofta en möjlighet att lära sig något.

Det är omöjligt att veta om det var rätt beslut att skiljas, eller hur mycket barnen har farit illa av det här. Det finns inget facit. Barn är förståndiga, lojala och kärleksfulla, trots att vi vuxna klantar till det ibland. Förhoppningsvis har våra grabbar känt och förstått hur mycket vi alltid har älskat och brytt oss om dem. Det finns ingenting som kan ändra på det.

Visst har jag ofta känt mig otillräcklig och haft dåligt samvete. Jag har önskat att jag hade haft mer ork och mer tid, för dem och med dem. Men jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i stunden och jag tror att de också vet det. Vi är alla människor och ibland räcker man inte till. De är vuxna nu, grabbarna. Vi har klarat detta tillsammans och det har format oss till dem vi är. Vi vet var vi har varandra, var vi än är i världen. Navelsträngen är klippt sen länge, men banden som håller ihop oss är starka.

Tantförberedande kurs

Det är inte så lätt att veta vad som väntar när man blir tant. Vad är normaltantigt egentligen? Det sker en del tämligen oåterkalleliga omvälvningar i livet inom loppet av ganska få år. I andra, liknande sammanhang finns det utbildningar för att få en så smidig övergång som möjligt, exempelvis för blivande föräldrar. Det kanske vore på sin plats med en tantförberedande kurs, för att undvika obehagliga överraskningar för den som närmar sig tantåldern (och för den delen även för nära anhöriga). Det finns definitivt ett antal saker som bör tas upp redan på grundkursen.

Synen

Plötsligt verkar det som om restaurangerna har sämre belysning och texten på menyn är skriven med ynkliga bokstäver. Om du inte antingen får hjälp att läsa vad det står, eller får låna ett par läsglasögon riskerar du att kyparen kommer in med något helt annat än du hade tänkt dig. Det blir också svårare att gissa pris, storlek, tvättråd och andra väsentliga märkningar i butiker, för att inte tala om innehållsdeklarationer. Ingen fara. Du kan antingen se till att förstoringsglas och ficklampa ingår i din standardutrustning, eller skaffa läsglasögon. Köp många billiga och sprid ut dem. Det ökar sannolikheten att du hittar dem när du behöver dem.

En positiv bieffekt är att du blir allt snyggare. Inte enbart på grund av din nya look med brillor på näsan. Du ser helt enkelt inte längre eventuella skavanker, pormaskar, generande hårstrån eller andra obekväma detaljer i spegeln. Dessutom, med sämre syn behöver du inte städa lika ofta. Nu krävs det rejäla dammråttor och större fläckar innan du ser dem.

Håret

Om du brukar tona håret mörkare kan det vara dags att tänka om. Det är en ojämn kamp mot naturlagarna. De vita hårstråna är motståndskraftiga mot färgpigment och redan en vecka efter den senaste toningen har de ofta återfått sin ljusa lyster. Det är nu det är dags att bli blondin. Med en ljus toning blir utväxten mörk och det ser ut som om du är naturligt mörkhårig (som du ju har varit fram tills nyligen). Det positiva är att med fler vita strån blir utväxten allt mindre synlig och du behöver inte färga håret lika ofta. Grått är det nya svarta.

Huden

Det uppstår allt fler veck på olika ställen och det kan ta en bra stund in på förmiddagen innan alla rynkor som uppstått under natten försvinner. Huden blir också mer och mer fläckig. Det kommer prickar och fräknar lite varstans. Det ger ytterligare en dimension till din personliga look. Du blir en naturlig leopardtant och behöver inte lägga pengar på dyra kläder med vilddjursmönster.

Lederna

Det tillkommer en accelerationskoefficient, eller kanske snarare en startsträcka, innan du uppnår full hastighet i vardagen. Särskilt när du kliver ur sängen på morgonen eller när du har suttit stilla en stund. Det händer också att det tar längre tid innan du kommer fram dit du ska, eller att det är mer avstånd kvar när du trodde att du var framme, exempelvis när du har böjt dig ner för att ta på dig skorna. Det kliar allt oftare på ställen som är omöjliga att nå. Man skulle kunna säga att du blir allt mer stabil i kroppen. Se bara till att du inte förlorar kontakten mot underlaget, för om du välter tar det också längre tid att reagera (och komma upp).

Gravitationen

Gravitationen verkar bli allt starkare. Effekten syns ofta på rumpan, brösten och låren, där skinnet samtidigt kan se ut som att det blivit nån storlek för stort. Det gäller att bli bekväm med dessa förändringar. Själv har jag exempelvis kommit på att jag är snyggast när jag ligger ner.

Med denna erfarenhetsbaserade grundkunskap blir det lite lättare att förbereda sig på helt normala tantförändringar. Livet är lika gott, det går bara lite fortare (eller är det kanske jag som blir långsammare).

Jag ska bara….

Om man, som jag, har levt livet till största delen i en prestationsbaserad verklighet är ”jag ska bara…” en väldigt vanlig tanke. Det är så mycket jag tror att ”jag ska”, eller måste. Dessutom tror jag att det är ”bara” nåt snabbt eller litet, vilket ofta visat sig vara helt felbedömt. Till exempel de gånger jag har tänkt att ”jag ska bara” innan jag går ut i det fina vädret. Solen kan hinna både gå i moln och gå ner innan jag är klar.

Om jag har en liten stund över innan det är dags att gå till bussen, eller gå i duschen, eller nåt annat som jag har planerat, är det inte ovanligt att det dyker upp en tanke på vad ”jag ska bara” göra. Numera försöker jag ignorera den tanken. ”Jag ska bara” har slutat med panik tillräckligt många gånger för att jag ska inse att det inte är inte så intelligent att påbörja ett litet projekt i tron att jag ska vara effektiv. Särskilt som jag helst håller på med vad-det-nu-är tills jag är klar. Då kör det garanterat ihop sig och tiden räcker inte alls till i någon ände.

En variant på ”jag ska bara” är ”när jag ändå…”. Jag kan ju passa på att göra fler saker, ”när jag ändå…” Det är inte heller särskilt effektivt. Tvärtom. Jag kan till och med tänka så många ”när jag ändå” att jag helt enkelt skjuter upp eller skiter i alltihop. Det blir för mycket, tar för lång tid, eller är för jobbigt med alla ”när jag ändå”. Så istället för att göra en sak i taget och vara nöjd med det, som det var tänkt från början, får jag ingenting gjort och blir irriterad på mig själv.

Jag övar. Jag har blivit bättre på att ta vara på den lilla stunden som blir över. Ibland kan det till och mer vara mer effektivt i det långa loppet att vara lite ineffektiv i stunden. Motivationen är oftast större om uppgiften är överskådlig, både i tid och omfattning. Hellre litet och lätt än stort och svårt.

Denna insikt har gjort mig mer harmonisk, lite lyckligare och lite effektivare. Allt blir kanske inte gjort nu heller, men jag har blivit bättre på att passa tider.

Självbedrägerier som fungerar 2

Jag är ingen morgonmänniska. Helst skulle jag inte ställa klockan alls, utan gå upp när jag vaknar och aldrig före klockan 8. Är jag ledig är det gott att lojt vända sig om och slumra en liten stund till, men även när klockan ringer vill jag gärna snooza och låta både kroppen och tanken vakna varsamt.   Sedan fortsätter jag gärna morgonen i ett lugnt tempo. Skalman (den smarta men bekväma sköldpaddan i Bamse som har en självgående skottkärra och en mat-och-sov-klocka) har en poäng när han säger att ”skynda” är ett fult ord.

Det är skönt att ha gott om tid för frukost och morgonbestyr. De dagar då morgonstunden begränsas av andra tidsbestämda åtaganden skulle det vara naturligt att ställa klockan lite tidigare, för att få den där lilla extra kvarten som gör så stor skillnad på morgonen. Men, för en morgontrött tar det emot.

Jag har kommit på en lösning som har fungerat för mig i många år. Jag har helt enkelt ställt fram klockan tjugo minuter och lurar mig själv att klockan är mer än vad den egentligen är. Det sköna och lite skämmiga är att det funkar, jag ”går på det” varje morgon. Det är klart att jag vet att klockan egentligen inte är så mycket som hon visar, men just där och då väljer jag att ignorera det. Jag ”låtsas” att det är dags, men ger mig ändå tid att snooza, slumra och ta mig ur sängen i behaglig takt. När jag kommer upp och har vaknat till ordentligt är jag alltid lika glad att klockan inte är så mycket som väckarklockan visade. (Om någon skulle få för sig att hjälpa mig att ställa klockan rätt får det mindre angenäma konsekvenser)

Mitt lilla klocktrick funkar även på kvällen, fast omvänt. När jag kommer i säng alldeles för sent och tittar på klockan innan jag släcker lampan kan jag med ett litet leende konstatera att ”riktigt så mycket är klockan faktiskt inte” och så somnar jag, nöjd med att ha fått tjugo minuters ”extra” sömn.