Framsteg och bakslag går hand i hand

Under många månader har jag ägnat mig åt att sakta in, stanna upp och stå helt stilla. Hållit mig lugn. Det har inte blivit mycket gjort och det som har gjorts har tagit väldigt lång tid. Energin har bara räckt till det absolut nödvändigaste och mina mål för vad jag ska hinna med har varit låga. Väldigt låga. En sak i taget. Lusten har varit obefintlig. Ingen alls. De dagar då jag har kunnat spendera min tid precis som jag har velat har jag bara varit. Det är en skön känsla. Precis så längtade jag efter att spendera semestern under många år. Genom att bara vara och göra inget särskilt. Fylla på luft i systemet och återställa balansen.

De senaste månaderna har jag gjort en del framsteg. Jag kan både tänka ut vad vi ska äta och laga maten, städa utan att bryta ihop efteråt, och känna lite lust att hitta på saker för nöjes skull. Äntligen! Men det händer fortfarande att jag blir besviken och överrumplad av min trötthet. Vissa dagar är kroppen blytung och de enklaste krav och förväntningar är övermäktiga. Det känns som ett misslyckande, trots att jag vet rent logiskt att det är normalt. En utmattning sätter sina spår. Mitt största problem är att acceptera.

Jag börjar känna igen mönstret. Oftast märker jag det först på att jag är ovanligt irriterad, lättretad och känslig för ljud, ljus och lukter. Mitt tålamod är obefintligt och jag strör syrliga påpekanden omkring mig. Ljudet av bestick som gnisslar mot tallriken, inandning, fötter som hasar eller naglar som river mot huden förstoras och fyller hela huvudet. Jag känner lukten av disktrasa, sopor, dålig andedräkt och kylskåpsmat. Formuleringar och gester som normalt sett passerar med ett litet leende kan driva mig till vansinne. Jag vill bara vara ifred, ensam. Slippa ta hänsyn, prata med någon eller hålla masken.

I bästa fall är jag efterklok och förstår att det beror på låg energinivå. En obalans mellan förbrukad och laddad energi. Då kan jag sluta banna mig själv för att jag är otrevlig och istället ge mig själv den omtanke jag så väl behöver just där och då. Den som måste börja hos mig själv innan jag kan ta emot från någon annan.

Fortfarande är det svåraste att låta bli att rikta irritationen mot mig själv. Om jag börjar tänka negativa tankar resulterar det bara i mer irritation och så småningom exploderar jag antagligen över någon bagatell som inte har alls med saken att göra. Bara för att i nästa ögonblick tänka att ”det är typiskt mig” och dra igång ytterligare en negativ spiral, tills jag knappt står ut med mig själv längre. Och hur ska någon annan då kunna göra det?

Insikten att min irritation beror på att jag borde ha dragit i bromsen lite tidigare är ett litet steg i rätt riktning som förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln. Jag kan inte begära att omgivningen ska förstå, men jag behöver lära mig själv att göra det. Det bästa jag kan ge dem jag bryr mig om är kärlek och omtanke. Jag behöver bry mig om mig själv, också.

 

Jag har just gått en kurs

Varje gång jag går en kurs startar det en process någonstans i mig och jag är inte riktigt samma människa efter kursen som jag var före. Egentligen startar processen redan när jag börjar fundera på om. Hur gärna vill jag det här? Hur mycket är jag beredd att offra för att tillgodogöra mig det kursen utlovar? Det som krävs av mig är engagemang, tid och pengar. Alldeles för ofta är jag bekväm, eller lat och blir inte färdig att anmäla mig innan tiden har gått ut, bara för att andas ut och konstatera att det inte blir av. Det verkliga skälet förmodligen är att jag inte är tillräckligt motiverad.

Jag har en stark lust att utvecklas som människa. Att bli en bättre, klokare och roligare version av mig själv. Det behöver inte vara något avancerat, men lustfyllt på ett eller annat sätt. Jag tänker inte på utbildning på arbetstid utan den som sker på min egen tid, av egen vilja och på egen bekostnad. För att jag vill. Det är något speciellt med känslan av att behärska något, eller få ny kunskap och insikt.

Oftast tillägnar jag mig kunskaper och insikter genom att läsa. Avdelningen för självhjälp och självförverkligande tar ett par meter i anspråk i min bokhylla. Allt från drömtydning och barnuppfostran till relationspsykologi och organisationsutveckling. Den stora fördelen med att läsa är att jag gör det när jag vill och har tid. Jag kan läsa samma kapitel flera gånger eller lägga boken åt sidan ett tag. Nackdelen är andra sidan av samma mynt: Finns det ingen tid avsatt kan mina självstudier bli undanskuffade av andra åtaganden och boken blir bortglömd någonstans, tillsammans med sitt innehåll.

Vinsterna med att vara flera som gör, tänker och reflekterar kring samma sak samtidigt är något som jag alldeles för ofta har underskattat i min introverta värld. Att känna energin i rummet, hälsa på en annan deltagare och småprata lite fyller på den sociala vågskålen. Det är en sann glädje att interagera med andra som också är där för att de så gärna vill. Dessutom blir kunskapen rikare av andras resonemang och infallsvinklar.

En kurs på distans, via internet, med eller utan chatt, handledning och föreläsningar har sina fördelar. Jag behöver inte tänka på hur jag ser ut och inte åka långa vägar. Men om jag nu ändå ska gå en schemalagd kurs tillsammans med andra gör jag det mycket hellre i den fysiska världen, där jag kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det ger en annan dimension.

Det främsta syftet att gå en kurs är olika för olika människor. Min mor gick sykurs och engelskakurs när jag var liten. Hon sydde mina kläder under en period och det kan ha varit av rent ekonomiska skäl. I början tyckte jag att det var spännande att få välja färg på tyget, men det var inte roligt att stå stilla på en stol medan hon mätte och nålade. Det blev några byxdressar och klockade kjolar innan jag tröttnade och ville ha fräckare kläder. Engelskakursen tror jag var ett försök till självförverkligande. Dels hade hon en anledning att komma hemifrån ett tag. Som lantbrukare var det säkert skönt att släppa vardagssysslorna och träffa andra människor. Dels tror jag att hon närde en dröm om att klara sig själv ute i världen. Så småningom började hon måla porslin. Där hittade hon sin grej. Detaljrikt och noggrant målade hon hundratals vackra och unika tomtar, kycklingar och tvålkoppar så länge hon kunde hålla i en pensel.

Min far fyllde istället sin sociala kvot genom att vara föreningsaktiv. Han hade styrelseuppdrag som tog honom till stämmor i Hufvudstaden och olika sammankomster runt om i länet. Jag vet inte att han någonsin gick en kurs. Han har alltid velat ge intrycket att han redan vet allt. Däremot deltog han i studiecirklar. När han hade studiecirkeln hemma hos oss bakade mor kakor. Jag fick inte gå in i storarummet där alla farbröderna satt. Mor gick inte heller in dit, annat än med kakfatet. Ibland smög jag dit i alla fall och kröp upp i fars knä. Jag förstod aldrig vad de pratade om och har faktiskt aldrig frågat vad det var de studerade. Efter studiecirkeln luktade det rök i rummet i flera dagar.

Min första kurs var i föreningsteknik. Då var jag bara tio år eller så, men inte rädd för att säga vad jag tyckte och säkert inspirerad av far. Den kunskapen har jag haft mycket nytta av i de mest oväntade sammanhang och jag träffade människor som kom att bli lite av mina förebilder. Eller kanske folkdanskursen i bygdegården var min första. Det var min mor som tyckte att jag skulle lära mig att dansa och det kan faktiskt vara den kurs jag har haft allra mest glädje av genom livet. Där lärde jag mig grunderna till schottis, polka, pariserpolka, svingen, och Oh Susanna. Denna kunskap lockade mig till parkettgolven och fler danskurser. Med tiden träffade jag mina barns far på dansgolvet. Tre fantastiska söner. Tack mor och folkdansläraren Kjell-Evert.

Nu har jag just gått en skrivarkurs. Det var min första, men jag är redan anmäld till nästa. Det har varit en liten dröm under många år att skriva en bok enbart för nöjes skull. En skrivarkurs kändes som det första steget på den vägen. Nu väntar jag med spänning på vad som ska hända här näst. Vilka oanade möten och möjligheter kommer ur den här kursen?

När det inte blir som det brukar, eller Vi hade i alla fall tur med vädret

När sommaren kommer i maj går jag omkring och tänker att det här kan vara den sommar vi får i år, som en sann svensk. ”Visst är det bra, men det kommer att bli värre…” Och då kallar jag mig ändå optimist. Visserligen har jag varit med om det förut, men den senaste månaden har bevisat att det inte behöver vara som det brukar.

Påsken i år var en kall historia. Det var runt den förste april och vi hade tagit ut husvagnen på premiärtur och konstrunda i snö, snålblåst och minusgrader. De handelsträdgårdar som hade växthusen fulla av påskliljor fick inte sålt dem, eftersom ingen tänkte på att sätta ut blommor på trappan så länge tjälen var kvar. Hela april var tämligen kall och nattfrosten hängde envist med. Den första maj hade träden fortfarande inte slagit ut. Våren var ett par veckor sen, sa man.

En vecka in i maj slutade havet plötsligt bita i benen och vi satt på piren och åt räkor i kvällssolen. Det vackra varma vädret kändes overkligt efter månader av mörker och vinterjackor. Till och med myggen var oförberedda. Vid maj månads ingång var naturen cirka två veckor efter, men den kom ikapp och slog alla tidigare rekord och den sista veckan i maj plockar vi jordgubbarna som brukar vara klara till midsommar. Grundvattennivån har gjort samma resa, fast omvänt. När värmen väl kom kunde vi inte få igång robotklipparen fort nog och nu står han (han heter Goliath) och vilar för det finns snart inte ett grönt strå i gräsmattan.

Det var sommaren som kom de där första dagarna i maj! Där fick vi, som är så vana vid att hålla ut, bita ihop och stå ut med vädret. Våren var väl upptagen med annat. Maj månad visade upp forsythia, syrener, rhododendron och pioner nästan samtidigt. Det var en märklig känsla att kunna bada i ett stilla ljummet hav i mitten av maj, när de badande glada barnen är i skolan. Det fanns inga maneter, ingen sommarpratare och inga semesterfirare. Glasskiosken hade inte hunnit öppna för säsongen och stranden var nästan tom. Göken gol och ingenting tydde på högsommar, mer än vädret.

Jag var, som så många andra, svenskt skeptisk till att det skulle hålla i sig. Nu gällde det att passa på. Varje solig dag skulle njutas utomhus, och de ljumma kvällarna tas till vara och insupas till fullo. Grill, bad och picknick. Det blir lätt lite jagat och allt annat läggs åt sidan. Nu är jag nöjd med att ett visst lugn har lagt sig över tillvaron. Efter en hel månad med högsommar och medelhavsklimat känns det helt OK att sitta i skuggan, vara inomhus och till och med titta på TV en kväll. Det är inte bråttom längre. Det blir förmodligen fint väder imorgon också.

Vi är så vana vid att det blir en dag, eller kanske tre, med riktigt fint väder i maj. Och att regnet, när det väl kommer, inte har vett att sluta igen. Men även där har jag fått tänka om. Vi hade två dagar med lite åska och regn. Då satt jag förnöjt i uterummet och hörde hur det dånade på taket medan jag läste dikter av Tomas Tranströmer och passade på att laga fiskgryta med saffran. Sen kom det varma fina vädret tillbaka.

Det finns så många dagar och stunder med guldkant. Som när havet är så stilla att jag kan ställa skorna alldeles vid vattenbrynet innan jag går i, eller när det fortfarande är varmt ute klockan åtta på kvällen. När den nyinköpta fikonkaktusen blommar med tre knallgula blommor, eller när det står ”Du är bäst! We love you” på kortet till blomman på mors dag. När vi matar krabbor, marulk och tångål från piren i en genuin fiskehamn, eller när den pyttelilla campinggrillen med sambons hjälp förvandlar 1,5 kilo fläskfilé till en underbar festmåltid. När jag cyklar tre-och-en-halv mil för att träffa goda vänner på restaurang och sambon cyklar mig till mötes på hemvägen. Varje solnedgång är ett skådespel och det är löjligt svårt att motstå frestelsen att föreviga dem alla.

Någonstans skaver det lite, oron över att rekordtemperaturerna hänger ihop med ozonlager och miljöförstöring. Men jag ska villigt erkänna att jag mycket hellre har högsommar i maj än ständig november. Om nu resten av sommaren 2018 skulle bli mer av det traditionellt svenska slaget, så har jag i alla fall förevigat den medelhavsliknande majmånaden här.

Vuxenpoäng

Vissa saker blir bättre med åren. Till exempel har oliver, sushi och mörkt öl  blivit njutbart. Länge trodde jag att mina smaklökar hade utvecklats och sinnena förfinats. Nu vet jag att det snarare är tvärtom; smaklökarna åldras precis som allt annat och förlorar en del av sin förmåga att urskilja nyanser. Därför kan man plötsligt tycka om saker som man aldrig har gillat förut. Konsistensen på vissa livsmedel kan dock fortfarande vara svårt. Jag säger bara bläckfisk.

Att bli tant är inget större problem för mig. Det handlar mycket om att våga släppa taget om sina föreställningar i takt med förändringen som gradvis sker av kroppens funktioner och yta. Och ompröva sin tillvaro. När urinvägsinfektionen slår till är jag plötsligt tacksam för de inkontinens-varuprov som skickats ut till alla som fyllt tant, trots att jag inte alls tyckte att jag tillhörde målgruppen när jag öppnade kuvertet.

Jag har fått flera nya insikter som tant. Till exempel att jag föredrar spänningen med en skraplott framför åkattraktioner på Liseberg. Jag vet inte när det hände, men det blir ganska många skraplotter för priset av ett åkpass. Eller att min användning av begreppet ’drag’ har ändrat sig från något positivt, med skratt, puls och hålligång, till något obehagligt som mest ger nackspärr.

Det finns vissa problem med tantåldern, som att köra bil när det är mörkt eller dåligt väder. Det är inte kul längre. Jag kan mycket väl komma ihåg min mors kommentarer om precis samma sak och hur obegripligt det lät att väder och dagsljus skulle spela roll när det finns lyktor och vindrutetorkare. Nu förstår jag. Det är tydligen sant som det sägs att ”det där begriper du inte förrän du blir lite äldre”. Jag har också förstått varför min mor bad mig att tjorva ihop nylonstrumporna åt henne, så att hon bara hade att stoppa tårna i dem. Nu är mina nagelband lika torra och vassa och strumporna fastnar och dras sönder innan tårna ens har kommit i närheten.

Jag har också tvingats inse att jag faktiskt sover sämre om jag dricker kaffe på kvällen. Antingen måste jag gå upp och kissa mitt i natten, eller så vaknar jag ungefär fyra timmar efter inmundigandet och är inte ett dugg trött. Det är tillräckligt irriterande för att jag ska tacka nej, trots att jag envist har hävdat i många år att jag sover precis lika bra med eller utan kaffe i kroppen. Ett litet glas portvin är emellertid inga som helst problem, men bridgeblandning är fortfarande svårt.

När sambon fyllde år senast fick han en dramaten av mig, en sån där fiffig shoppingväska på hjul som rymmer hur mycket som helst. Han blev jätteglad eftersom han har önskat sig en sådan i flera år (han är ett par år äldre än jag). Själv har jag hellre ryggsäck. Jag kanske kan övningsköra med hans så småningom, men än så länge känner jag mig inte tillräckligt mogen för att ha en egen, även om jag måste tillstå att det är en finurlig uppfinning. Däremot kan jag nu utan att blinka ta med mig inneskor på kalaset och ha en sjal över axlarna offentligt, vilket var otänkbart för bara några år sedan. Jag känner mig inte ens bortkommen med handväska, trots att jag aldrig har haft det förut.

En nyupptäckt favoritaktivitet är att gå omkring på en handelsträdgård. Det kunde min mor och faster göra hela dagar och jag förstod aldrig nöjet med det. Oftast köpte de inget. Möjligen nån liten stickling. Nu anar jag att det krävs en viss mognad för att uppskatta detta enkla nöje och det är med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att jag är mogen nog. Det finns så många handelsträdgårdar och ofta har de någon växt som jag inte visste att jag hade glömt bort. De senaste åren har jag återupptäckt pelargonian. Så många sorter, färger och former det finns av denna genuint äkta tantblomma. Och så enkelt och roligt det är med sticklingar.

Bäst före, och efter

Jag älskar blommor, men är inte så bra på blomstercheckar. De hinner ofta bli för gamla innan jag löser in dem. Detsamma gäller i princip alla presentkort och kuponger. När jag väl är i butiken ligger de kvar hemma. Då har jag två val: antingen kan jag sucka över min dumhet och lämna butiken utan att handla, eller handla ändå. Jag gör nästan alltid det senare, vilket betyder att jag är den ideala presentkortskunden – butiken cashar in och jag utnyttjar aldrig mina rabatter.

Min ex-svärmor var en äkta kupongdrottning. Hon samlade, sorterade och tog med sig alla hon trodde sig behöva i en plastpåse i handväskan. Hon var typen man inte vill hamna efter i kassakön, men gav mig ofta två kronors rabatt på Gevalia, eller extrapriser om jag handlade för femhundra kronor. Som jag aldrig kom ihåg att lösa in. Leve den digitala utvecklingen som kopplar kuponger och trogen-kundbonus direkt till legitimationen.

Det är lite oansvarigt att låta presentkort bli för gamla. Precis som mat. Hur många gånger har jag inte bryggt för mycket kaffe och hällt ut det som blivit över. Jag har köpt en hel melon, för att kilopriset är lägre, men fått kasta halva när den har hunnit mögla. Överbliven mat har sparats i kylskåpet, lite för länge. Visserligen har det känts som att jag har varit lite slösaktig ibland, men jag har knappast funderat över andra aspekter än rent ekonomiska. Jag har varit pinsamt obetänksam och okunnig om exempelvis miljöeffekten.

Trots min hittills lite nonchalanta inställning till matsvinnet har jag fostrats hårt i att inte kasta mat i onödan. Nästan lite för hårt kanske. Mina föräldrar växte upp utan överflöd och lärde sig vikten av spara, ta tillvara och äta allt. Vi plockade frukt, bär och grönsaker som förvarades i burkar och flaskor i matkällaren, eller i påsar i frysen. En hel gris eller en halv oxe hamnade med jämna mellanrum i köket och fördelades i plastpåsar. Allt skulle tas tillvara (utom grisfötterna som mor gav bort till min skolbusschaufför).

Även om inget fick förfaras stod det ofta kvar någon burk längst in på hyllan. Den glömdes och gömdes och var till slut täckt av mögel eller bubblade av jäst. Frysboxen var djup och vissa bitar ratades gång efter annan och låg till slut kvar som ett dåligt samvete på bottnen. Förpackningarna var märkta med datum för förslutning. Det gamla skulle ätas först. Det gällde att använda sina sinnen för att avgöra vad som var tjänligt. Mögel skrapades bort eller fiskades upp. Min mor visste skillnad på oaptitlig och otjänlig.

Jag skulle aldrig hälla ut mjölken för att bäst-före-datum har passerat. Om den luktar, smakar och ser ut som vanligt så är den fortfarande lika bra. Hemma hämtades mjölken direkt från tanken och förvarades i en kanna i kylskåpet. Färskare gick det inte att få den. Visst hände det att den surnade och blev fullständigt odrickbar, men det blev goda pannkakor på sur mjölk. Sura ägg var värre. Den som har känt lukten vet vad jag menar.

Vi åt mycket kött när jag var barn. Såväl egna grisar och kor som rådjur och hare som far och min yngre bror hade skjutit. Mor frös ner filéer och rådjurssadel bland fläskkotletter och nötfärs. Riktiga godbitar skulle ofta sparas till ett festligt tillfälle. Ibland blev godbiten liggande i frysen i väntan på ”rätt” tillfälle. Nötkött klarade sig flera år i frysen, liksom bitar av vilt.

När min mor inte längre kunde eller orkade laga mat som förut hade hon fortfarande en del godbitar sparade i frysen. Hon ville ogärna att de skulle förfaras. Vid ett av mina besök fick jag en rådjurssadel med mig hem. Det är inget jag tillagar varje vecka direkt och jag la ner biten i min egen frys i väntan på ”rätt tillfälle”. Den har legat i vägen i ett par år och för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta fram den.

Även om jag vet att viltkött håller sig länge i frysen hajade jag till när jag läste mors datummärkning. Ska jag säga något till sambon, eller inte?! (Han tillhör dem som kan hälla ut mjölken om ”bäst-före-datum” har gått ut). Mor hade noggrant textat ”Rådjurssadel dec -90” på det vita fryspappret. 1990. Det är alltså 28 år sedan. Hur länge kan man egentligen spara en rådjurssadel i frysen utan att den blir oätlig? På Google hittade jag inlägg som hävdade att tre år i frysen inte var något problem. OK. Men de sista 25 åren är alltså lite osäkra. Sambon var beredd att matstrejka när han fick veta. Det var upplagt för en svårlöst konflikt.

Köttet var knappt frysskadat alls och luktade precis som viltkött brukar göra, det vill säga illa, men inte surt eller härsket. Jag ringde min bror, jägaren. Han måste väl också ha gammalt kött i frysen? Riktigt så gammalt hade han inte, men han var lika lugn som jag. Om det inte luktar surt är det ingen fara. Nu var vi två mot en. Rådjurssadeln tinades och tillagades enligt konstens alla regler. När den kom på bordet med klyftpotatis, rödvinssås och gelé doftade det ljuvligt. Och otroligt nog smakade den fantastiskt gott! Jag kanske ska göra ett inlägg i något forum?

Själv har jag kommit på att jag vinner på att lagras. Jag är bäst-efter. Jag är bäst efter en god natts sömn, efter träningen, efter ett glas vin, efter en dusch, efter maten, efter sex, efter jobbet och efter semestern.

Nöjd med mindre och glad åt mer

Jag var vig som tonåring och stark som tjugofemåring, men har nu kommit till det stadie då kroppen känns. Den gnisslar och gör ont mer eller mindre varje dag. Alltid är det någonstans det tar emot. Huvudet verkar inte åldras i samma takt som kroppen och jag ”glömmer” ofta att jag inte är tjugofem längre. Men, efter ett pass i vedhögen eller i rabatten känner jag mig allt annat än vig. Varje gång blir jag lika förvånad över hur stel och klen jag har blivit. När hände det?

Mina föräldrar kroppsarbetade betydligt hårdare än vad jag har gjort. De klagade inte så ofta, men det syntes på hur de rörde sig att kroppen inte var samarbetsvillig. Det pratades om att kroppen var utsliten, men i själva verket hade de nog snarare ärvt sina dåliga leder från sina föräldrar. Alltså visste jag vad som väntade.

Faktum är att jag har klarat mig hyggligt relativt länge, även om jag kände av mina stortår och nacken redan i tjugofemårsåldern. Jag har levt som jag har lärt och gjort vad jag har kunnat (tack, inlägg och skivstångspass). Under långa perioder har jag inte alls haft några besvär. Kunskap hjälper och jag är lite stolt över att jag har omsatt mina kunskaper så att det kan komma andra till nytta, i artrosskolan. Nu har jag själv nytta av att veta att det inte är farligt att det gör ont och att jag inte skadar lederna ytterligare när jag rör på mig. Hade jag inte haft den kunskapen hade jag garanterat slutat träna.

När jag grymtar att jag har ont brukar sambon föreslå att jag ska skippa träningen (det skulle ge honom ett skäl att göra detsamma). Han säger det i all välmening. Men jag vet att nyttan av att maska är högst tillfällig och att jag bara blir sämre i det långa loppet. Nästa gång känns det ännu mer lockande att välja minsta motståndets lag. Jag har predikat på jobbet i så många år att det inte är farligt att det gör ont (under förutsättning att det inte gör mer än acceptabelt ont och att det känns som vanligt igen efter tjugofyra timmar). Nu är det dags att jag själv testar ut mina gränser. Det kan göra rejält ont i höfterna efter en joggingtur eller ett intervallpass, men inte under tiden. Och det klingar så gott som alltid av nästa dag.

Jag har lagt ner så mycket tid på att hålla mig i form genom åren att det skulle kännas som resursslöseri att lägga av. Men ibland är det förnuftet som talar när kroppen stretar emot. Andra gånger kan tävlingsdjävulen i mig vakna på ett vanligt motionspass. Egentligen har jag inget emot att dra ner intensiteten ett snäpp, även om jag stundtals är jag lite avundsjuk på människor i min ålder eller äldre som tränar för Vätternrundan eller Vasaloppet. Jag har visserligen aldrig varit tillräckligt motiverad, men det är surt, sa räven.

Kunskap är bra, men ibland vore det bättre att inte veta så mycket. Den som har artros i flera leder har oftast en sämre prognos. Själv har jag känt av de flesta lederna i kroppen vid det här laget. Men om jag får en fråga om mitt hälsotillstånd svarar jag att jag känner mig fullt frisk. Jag kan välja en livsstil som jag mår bra av: fysisk aktivitet, sund miljö, balanserad kost, balans i vardagen och astmamedicin vid behov.

Flera olika studier visar att de allra flesta blir lyckligare med åren, oavsett hälsotillstånd. Kanske det beror på att man sänker kraven och förväntningarna när man blir äldre, eller att man inte behöver eller måste så mycket längre. Att nöja sig med mindre och glädjas åt mer känns som en bra livsfilosofi.

Att göra eller inte göra, det är frågan

Att göra något har ett värde. Inte bara för den som gör vad det nu är, utan även i andras ögon. Vad jag gör ger en signal om vem jag är, eller vill vara. Att vara produktiv, hjälpsam eller göra saker som främjar förändring eller utveckling anses ofta positivt, oavsett om det är på jobbet eller fritiden. Sådana saker berättar vi gärna om för att få bekräftelse. Dessutom betraktas ofta sociala aktiviteter som mer värdefulla än de vi gör i ensamhet. Det smäller lite högre att ha gått en golfrunda eller fikat med kompisar än en promenad med hunden eller ensamfika i solen.

Jag är som jag är och står för det, men vill helst inte bli betraktad som lat eller oproduktiv. Därför berättar jag förmodligen hellre om den enda timme då jag planterade om krukväxter än de sex timmar då jag njöt av en lång frukost, slappade i solen, tog en promenad och förlorade mig i en bra bok. Sex timmars livsnjutning och en timmes ”produktivitet”. Visserligen känner jag mig nöjd när jag har planterat om, men det är lite märkligt att jag ofta väljer att lyfta fram den enda timmen framför de andra när jag beskriver min dag.

Kanske är det en kvarleva och vanföreställning från min tid som ”duktig flicka” som har bitit sig fast, men jag är inte ensam. Många beskriver sin dag, helg eller semester på samma sätt. Vi vill tala om vad vi gör och visa oss ”duktiga”. Vi vill vara lika duktiga som alla andra, eller snarare som alla andra verkar vara.

När jag inte har ork eller lust att vara duktig kan jag känna dåligt samvete och skam. Jag får en känsla av att inte ha tillräckligt med tid, trots att jag har lika mycket tid som andra.  Det är nog fler än jag som har känt mig oduglig och undrat hur andra hinner eller orkar, när jag själv inte kan förmå mig att göra något vettigt alls.

Att vara ofrivilligt sysslolös eller oförmögen är stressande. Det är frustrerande att vilja men inte kunna. Vissa människor mår dåligt och blir rastlösa om de inte har något planerat. Livet ska vara i ständig rörelse och en full kalender är det som ger livet innehåll och mening. Andra pratar om hur mycket de har att göra, men gör ingenting. Sysslorna hopar sig och stressen ökar, medan absolut inget händer. I samtliga fall finns det en obalans mellan att göra och att vara, som sannolikt kommer att leda till bekymmer och i värsta fall hälsoproblem.

Jag har alltid velat göra mitt bästa för att andra ska bli nöjda. Dessvärre har jag sällan tagit reda på vad som krävs för ”tillräckligt bra”, utan alltid gått in för att prestera hundratio procent. Jag trivs med utmaningar. Livet fungerar bra med framförhållning och god planering. Det är många år sedan verkligheten såg ut så. Jag hade svårt att säga nej till andras behov och istället fick jag säga nej till mina egna. Gradvis fick jag allt mer att göra. Förändringen var så smygande att jag inte förstod när det blev för mycket att göra.

I åratal längtade jag efter en manager, någon som kunde hjälpa mig att planera tiden bättre. Det var uppenbart att ekvationen inte gick ihop och jag tänkte att jag måste ändra mitt sätt att planera och arbeta för att få in allt. Det föll mig inte in att jag flyttade mina egna gränser. Jag önskade mig fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan för att hinna. Men det enda jag längtade efter var paus, stopp och vila. Till slut hoppades jag i hemlighet att jag skulle råka ut för bara en liten olycka och kanske hamna på sjukhus så att jag fick ”tillåtelse” att vila.

Det tar tid att återfå balansen. Jag jobbar fortfarande med att fylla på kapitalet i min lugn-och-ro-bank. Det kontot tömdes för längesedan. Just nu mår jag bäst av det självvalda ”inget att göra”. Då gör jag det jag vill och känner för, bara för min egen skull. Det är ofta att läsa, skriva eller bara sitta utomhus. Jag gör något, men jag är inte ”duktig” och jag måste inte prestera för att duga. I takt med att jag återfår balansen kan jag återuppta sociala aktiviteter och åstadkomma en del ”nyttosysslor”.

När sambon kommer hem och vi landar tillsammans vid middagsbordet frågar han ofta vad jag har gjort. Jag går i fällan direkt. Istället för att tala om att jag har ägnat mig åt reflektion och självkännedom, fyllt på mina reserver och njutit av livet berättar jag om jag har tvättat, dammsugit eller rensat ogräs. Jag bedömer att det är större sannolikhet att jag får en liten uppskattning för det än om jag skulle säga att jag har mediterat, yogat, läst nyheterna och skrivit tre dikter.

Att ha egentid och att göra saker helt och hållet för min egen skull har alltid varit viktigt för mig. Att meditera eller titta på havet är också att göra saker. Jag har inte vilat färdigt än. Det är fortfarande obalans på mitt konto emellanåt. Det är mitt ansvar att göra det jag behöver för att må bra. Att göra saker för min egen skull är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska vilja, orka eller kunna göra något för eller med någon annan.

 

Recept på välbefinnande

Det är nästan löjligt så bra man kan må! Det enda som är annorlunda mot vilken annan dag som helst är att idag var det premiär för min jogg&bad-runda. Det var inte riktigt planerat att det skulle ske idag, men efter en kort överläggning med mig själv kändes det lite lockande att dra på mig träningskläderna. Såhär den första turen på säsongen var planen att ta det lite lugnt och kanske korta ner den vanliga rundan en aning.

I mitt huvud, innan jag sprang iväg, såg jag rundan framför mig. Jag tänkte på de alternativ som fanns för att gena. Eftersom jag gärna ville ha mjukt underlag blev det trots allt den vanliga rundan. Den går mest i skogen och det kändes som ett bra val. Klart att jag orkar. Solen skiner och det ska bli härligt att komma ut. I tanken sprang jag lätt och njöt av fågelkvitter, sol och vind.

Självbedrägeri är vad det är. Redan efter en knapp kilometer började jag fundera på om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Men, att ge upp är inte min grej. Efter den första kilometern kommer den värsta backen. Stigen går rakt upp för berget. Den är nästan obehagligt brant på sina ställen och ungefär på mitten har någon lagt stenar som trappsteg för att det ska bli lite enklare(!) att ta sig upp eller ner. Jag undvek att titta uppåt och bet ihop. Konditionen var det inget större fel på. Inomhusträningen har gjort nytta. Men benen blev som blyklumpar efter kanske femtio meter och trots att jag gick en del av backen var låren möra resten av rundan.

Om inte mina luftvägar hade satt käppar i hjulet hade det här varit en året runt aktivitet, men när temperaturen kryper under fem plusgrader eller vinden är för kall blir det en onödigt jobbig träningsrunda.

Emellanåt kunde jag lyfta blicken och ta in ögonblicket, men så snart det går tyngre smalnar mitt fokus till marken precis framför fötterna. Detsamma händer med tanken. När jag joggar med lätta steg är det meditativt. Här och nu. I samma ögonblick som jag växlar fokus till mina fötter börjar tankarna snurra kring saker som har hänt och ska hända. Det händer att jag löser problem eller får goda idéer, om jag bara kan komma ihåg dem tills jag kommer hem. Det finns ytterligare ett stadie av ansträngning och kan jag inte ens tänka längre. Med lite god vilja kan jag tycka att det är meditativt på ett annat sätt, om än med en helt annan känsla i kroppen. Det tar emot och ibland gör det ont. Då kopplar jag på pannbenet.

Ibland slår min mänskliga försvarsmekanism till. Då kan jag tillåta mig själv att gå en liten stund för att hämta andan. Jag vill ju inte förstöra min inre bild. Om jag känner olust och blodsmak i munnen nästa gång jag visualiserar min träningsrunda kanske inte självbedrägeriet fungerar.

Det är många faktorer som påverkar upplevelsen av ansträngning. Just idag blåste det friskt, med ungefär halva sträckan i motvind. Vad och när jag senast åt, hur jag har sovit och vilket humör jag är på spelar också in. Det går nästan alltid att hitta en förklaring till att det känns så lätt eller tungt som det gör.

Slutet av joggingrundan går längs stranden. Det är ofta tanken på frihetskänslan som överväldigar mig varje gång jag joggar nära havet som får mig att längta ut Jag tröttnar aldrig på det. Vissa gånger går det tungt i sanden, det blåser snålt och regnet piskar. Men det är ändå häftigt att känna naturen så inpå skinnet. Andra dagar, som idag, värmer solen och havet glittrar i blått och silver. Det är livskvalitet. Stranden är ofta tom så dags på dagen. Det känns märkligt lyxigt att få ha upplevelsen för sig själv just där och då.

Nu kommer belöningen. Under förutsättning att jag verkligen har stranden för mig själv klär jag av mig och springer ut i havet. Idag var det inte många grader. Det isade ordentligt i benen. När det är så kallt i vattnet spränger det i huvudet om jag doppar det, så jag valde att göra ett litet tantbad idag. Jag lade mig på rygg en kort stund i knädjupt vatten och blaskade sedan ordentligt med uppfriskande saltvatten i ansiktet.

Jag vet inte exakt vad det är som händer i kroppen, men ganska omedelbart efter doppet i havet får jag ett leende på läpparna. Jag mår så bra. Det måste vara en rejäl endorfinkick som slår till. En sån enkel lyx. Livsnjutning i kubik. Det är så häftigt att jag kan bada naken i havet, utan en enda själ i närheten.

Jag joggar sita biten hem, uppför backen. I helhetskonceptet ingår en stunds yoga för att sträcka ut efteråt. Lyckoruset varar hela dagen. När jag sitter med en kopp kaffe på den soliga uteplatsen är det inte mycket som kan vara bättre. Den känslan är värd att jobba för. Jag tål både mjölksyra, blodsmak, motvind och iskallt vatten. Jag känner välbefinnandet i kroppen och mår så bra i själen.

I helgen kommer jag att ha träningsvärk. Det är faktiskt en ynnest att kunna skaffa det med hjälp av lite självbedrägeri och egen fri vilja.

Finnes: Kompetent och erfaren arbetskraft

Hjärnan är återigen mitt största kapital. Det säger inte så mycket, ingenting alls faktiskt, om kapaciteten. Efter åratal av prestationer och högt tempo, samtidigt som livet kommit emellan ibland, har jag märkt en gradvis förlust av minne och koncentrationsförmåga. Jag har velat tro att det var tillfälligt. För två år sedan tvingades jag kapitulera. Utmattningen var ett faktum. Jag kunde inte komma ihåg en tanke tillräckligt länge för att hinna hämta papper och penna. Det jag eventuellt planerade hände aldrig. Initiativförmågan var helt borta. Jag hann äta frukost och klä mig innan såväl dagen som mina krafter tog slut.

Vetskapen om nyttan av fysisk aktivitet sitter på ryggmärgsnivå hos mig, efter att jag har predikat om det under så många år. Min kropp fungerade ju, även om den värkte. Alltså bestämde jag mig för att jogga eller promenera regelbundet. Varannan dag tog jag på mig träningskläderna direkt när jag klev ur sängen, oavsett vilken tid det var. Jag gjorde det för att jag visste att det var bra för mig och att motsatsen skulle vara sämre, hur mycket det än tog emot i stunden. Det fick ta den tid det tog.

Värken i kroppen liknade träningsvärk, men kom i princip omedelbart vid minsta ansträngning och satt på ologiska ställen. Jag kunde få ont i överarmarna när jag var ute och joggade, eller i rumpan av att promenera. Det blev varken bättre eller sämre av vila och det gick inte att träna bort.  Med tanke på att jag har tränat under hela mitt vuxna liv kändes det märkligt att jag inte ”tålde” träning längre, ens på lågintensiv nivå. Jag förstod inte, eller ville inte förstå att hela systemet var slutkört.

Från att ha snurrat på högvarv tvingades jag sakta ner och stanna upp. Långsamt, långsamt kunde jag hitta tillräckligt med energi för att orka träffa människor igen eller genomföra enkla hushållssysslor. Snart kunde jag också koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa eller se på TV. Allt gick på vilja. Lusten hade jag inte fått tillbaka.

Min sociala träning bestod av att gå till affären, åka buss eller prata med någon granne. Människor som hälsade på var omtänksamma och tog med sig egen fika eller förtäring. Jag kunde skärpa till mig och föra ett någorlunda normalt samtal utan att tappa orden alltför ofta, men några mer intellektuella diskussioner var det inte tal om. Det är svårt att berätta något när jag inte kommer ihåg namn, årtal eller väsentliga detaljer ur mina egna minnen.

Jag rörde mig ungefär som vanligt, lät som vanligt och kunde både le och skratta. Däremot kunde jag plötsligt och utan förvarning känna mig gråtfärdig eller oändligt trött. Orken tog slut, bokstavligt talat. Det kändes skamligt att inte orka och jag försökte dölja det så gott jag kunde. Många kommenterade i all välmening att jag lät pigg på rösten, eller att jag såg pigg ut. Är jag verkligen sjuk? Jag lät som vanligt och såg ut som vanligt och var rädd att jag skulle uppfattas som lat och inkompetent.

När jag gick hem från jobbet, i april 2016, misstänkte jag att det kunde bli en långdragen frånvaro. Kanske 4-6 veckor, eller mer. Så länge hade jag inte varit sjukskriven sammanlagt under hela min yrkeskarriär. Skam, skam, skam. Jag var så oändligt trött och kunde inte minnas när jag senast hade sovit ordentligt. Den läkare jag först träffade på vårdcentralen var mer obekväm med situationen än jag och vågade inte sjukskriva mig mer än en eller två veckor i taget. Han talade om för mig att han visste hur han skulle skriva sjukintyg, men var rädd att få Försäkringskassan efter sig. Jag bytte läkare för att slippa hans oro. Efter ett par månader fick jag träffa en psykolog. Nu fanns det äntligen testresultat som såg ut som jag kände mig.

Efter nio månader var jag redo att börja arbetsträna. Då började det hända märkliga saker på min arbetsplats. Jag blev indragen i en tvist, anklagad för att vara illojal (en egenskap jag inte visste att jag hade) och förlorade arbetet. Det fick mig helt under isen, igen, men nu vaknade Försäkringskassan. Eftersom jag inte längre hade ett jobb ansåg de inte att jag behövde vara sjukskriven. Deras medicinska bedömning, på pappret, visade att jag var 100% arbetsför i ett enklare arbete. Jag bestred och argumenterade, min psykolog bestred och argumenterade, jag skrev och ringde, grät och bad, men till slut orkade jag inte kriga mer. Man kan kanske inte kan begära att en handläggare på Försäkringskassan ska förstå att det inte hjälper om arbetsuppgifterna är enkla när orken inte finns.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande är en halvtidssyssla: Jobbevakningar, ansökningar, cv, personliga brev, intervjuer, tester, tidrapporter, refusering och så börjar det om igen. Min ambition att byta karriär eller ta ett steg tillbaka visade sig vara betydligt svårare än jag trodde. Kanske signalerar det avsaknad av ambition och framåtanda om jag söker ett enklare jobb? (Undrar vad Försäkringskassan har att säga om det?) Arbetsförmedlingen satsar sina resurser på dem som inte har tillräcklig utbildning eller kompetens för de enklare jobben. Det behövs också, men jag hamnar mellan stolarna.

De flesta som byter jobb har redan ett jobb och klättrar vidare via meriter och kontakter. Det har jag också trott att jag skulle göra. Jag hamnade i en återvändsgränd, men mina kunskaper om verksamhetsutveckling och kvalitetsförbättring passar inom många andra områden. När jag nu söker lämpliga tjänster finns det alltid någon med specialkunskaper, kontakter eller tidigare erfarenheter som överträffar mina. Mina erfarenheter gör mig rik, men livskunskap syns inte på mitt cv. Ju längre jag har varit utan jobb, desto längre bak i kön kommer jag.

Jag älskar att föreläsa, skriva, utbilda, utveckla, motivera och inspirera människor att göra sitt bästa och hitta sitt bästa jag. Ibland behöver jag påminna mig själv om det, för att inte tappa sugen.
Jag vet vad jag kan. Och att jag kan.

Hemma bäst

Jag är inte den som längtar ut och iväg eller drivs av att se nya platser. Tvärtom kan jag längta efter att bara få sitta ner i soffan och läsa en bok, eller slå mig ner på uteplatsen och studera gräset som växer. Mitt hem är min borg. Jag är en trygghetssökande person och hemma är jag trygg. Ingenting måste hända och om det inte är nödvändigt så lämnar jag inte mitt hem. Det kan gå dagar utan att jag åker hemifrån och det ger ett behagligt lugn. Jag trivs allra bäst när ingen vare sig ser eller hör mig.

Det finns mer tillfälliga hem, som hotellrum. På en jobbresa i Hufvudstaden för några år sedan inkvarterades jag på Långholmen. I det ombyggda fängelset kunde man få ett prisvärt boende. Vad jag inte visste var att det finns en hotelldel och en vandrarhemsdel. Jag hade fått en cell i vandrarhemsdelen, med våningssäng och minimal golvyta. Det var i sig inte något problem. ”Problemet” satt i underslafen när jag kom in i ”mitt” rum. En vilt främmande tant! Nä, där gick min gräns. Jag fixar inte att dela rum med okända människor och fick köpa mig ett hotellrum för natten.

När jag skilt mig och behövde ett eget boende var läget en viktig faktor, främst för att barnen inte skulle behöva byta skola. Lägenheter var en bristvara och de flesta hus inom den radien var i stort behov av renovering. Jag gillar visserligen gamla uthus, jordkällare, innanfönster, dragiga golvlister och knarrande gångjärn, men förr eller senare krävs det åtgärder för att kunna bo kvar eller sälja. Av erfarenhet visste jag att gamla hus ofta blir större projekt än man tänkt sig. Jag ville bara bo, inte riva och restaurera.

Så småningom hittade jag ett stort hus i skogen. Mina barn kallade det Skogshotellet. Det var i synbart gott skick och hade en känsla av lyx, med granitbänkar på köksön, ismaskin, inbyggd kaffemaskin och bastu. Jag la ett bud. Och fick det! Hjälp, och hurra! Jag har aldrig haft grannar nära inpå, så att huset låg för sig själv i skogen var inget problem. Däremot kände jag mig instängd av att ha träd utanför fönstren. Det tog några månader, men sedan lärde jag mig att uppskatta skogen på ett helt nytt sätt. Det här var mitt hem och jag trivdes förträffligt bra med älgar, vildsvin och nattskärror.

Så småningom blev jag sambo. Det  var en utmaning. Inte främst för att jag var tvungen att sälja mitt älskade Skogshotell och flytta in med mitt bohag till Mannen, utan för att hans hus låg mitt i ett villaområde, med busshållplatsen på andra sidan gräsmattan. Människor överallt! Han tyckte det var ”landet”, men jag blev omvänt lappsjuk.

Nu intensifierades sökandet efter ett gemensamt hus. Ett halvår efter min flytt flyttade vi igen, tillsammans. Läget var fantastiskt, strandnära med naturtomt. Huset var i bra skick och bara att flytta in i. Det var inte förrän vi bodde där som jag insåg att när solen lyser är det folk överallt! Jag hör människor på andra sidan häcken, ser dem på andra sidan vägen och hela området känns lyhört. Det kröp i mig och kändes ovant och svårt att ha människor så nära inpå.

Vissa saker måste man vänja sig vid. Jag älskar verkligen huset och läget. Kunde jag lära mig att uppskatta skogen så kan jag väl lära mig att uppskatta grannar?! Det är trots allt vänliga, härliga, intressanta, hjälpsamma och hänsynsfulla människor. Jag övar på att bli mer öppen, avspänd och social, men jag kommer alltid att trivas bäst utom syn- och hörhåll. Är man introvert så är man!

Under vårt första halvår i det nya hemmet blev jag sjukskriven för utmattning (två flyttar inom loppet av sex månader bidrog säkert). När jag satt en fredag och såg grannarna ge sig iväg med sin husvagn kände jag en plötslig längtan efter att kunna göra samma sak. Tänk, att kunna ta med sig hemmet och placera det på en vändplats i skogen över helgen, utan grannar. Vi skaffade en liten husvagn, modell Musse Pigg på julafton (T@B). Den har varit en god hjälp i min rehabilitering och det är en frihet för själen att dra iväg den lilla burken. Komforten i vårt hem på hjul är bara snäppet bättre än ett tält och efter några nätter uppskattar jag att komma hem till huset igen, till alla bekvämligheter som det är så lätt att ta för givet.

Nu har vi ytterligare ett hemma, i Spanien. Vi hade just kommit fram till att vi inte ville bo utomlands när vi av en tillfällighet åkte till Spanien och båda två blev stormförtjusta i Costa Blanca. Ljuset, klimatet, miljön och stämningen fick oss att må så bra. La dolce vita. Olika omständigheter gjorde att det öppnades en möjlighet och vi började leta efter ett hus med spansk patina.

Plötsligt hände det! Vi har nyligen tillbringat våra första två veckor i den nya lägenheten. Den ligger inte alls i det område där vi trodde att vi skulle bo, den har ingen patina eftersom den är nyproducerad och det bor många svenskar (och andra) i området. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss, men det blev så bra!
Vi hade ingen större lust att åka tillbaka till Sverige, men när vi väl klev över tröskeln till vårt ”svenska sommarhus” kände vi återigen en enorm lycka och tacksamhet över allt vi faktiskt har.